Den nakna laxen

Stefan Quinth håller en svårt skadad lax.
Laxen som kom simmande förbi mig i bäcken hade redan varit på kalas hos en björn. När jag släppte tillbaka den i vattnet stack den snabbt iväg.

Uppför Conneticut Creek simmar tusentals laxar varje sommar. Efter två till fyra år återvänder de till platsen där de kläckts för att fortplanta sig. Till Kodiak kommer fem olika laxarter för att leka och många av laxarna har simmat tusentals kilometer över havet innan de finner det lilla vattendrag där de en gång kläcktes. Vid Red Lake på Kodiak har laxarna simmat 25-30 kilometer i olika floder innan de kommit ”hem.” Den sista biten är inte heller direkt fri från svårigheter och faror. Laxarna simmar så fort de kan uppför de grunda vattendragen, precis som vid forna tiders gatlopp, medan mängder av hungriga björnar står och väntar vid kanten.

När jag vid ett tillfälle gick i vattnet i Conneticut Creek kom plötsligt några laxar och simmade förbi mina fötter. Detta var i sig inget ovanligt eftersom bäcken ofta är full av laxar på väg uppströms. En av laxarna verkade dock sakna något. Jag tittade till lite extra, och upptäckte till min förvåning att laxen till stor del var uppäten. Tydligen hade en björn redan haft laxen som festmåltid. Med långa steg tog jag upp jakten på laxen för att få ett foto av denna envisa fisk som inte verkade vilja ge upp, trots tydliga motgångar. Vid nästa krök med grunt vatten lyckades jag komma ifatt laxen och fick upp honom på grusbanken i bäckens ytterkant. Jag lyfte försiktigt upp fisken som motvilligt lät sig fotograferas. Under en kort stund stod jag förundrad och studerade laxen som var flådd från huvud till stjärt. Laxar är i sanning riktiga överlevare som offrar allt för nästa generation. Så snart laxen åter kände bäckens kalla vatten mot sitt skinn, det som nu fortfarande fanns kvar, samlade den sina sista krafter och drog åter snabbt iväg uppför bäcken. Den var säkert medveten om att tiden var kort.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Premiär i Cambridge för filmen ”The Tom Coleman Story”

Premiär i Cambridge, MN
Fullt hus i Cambridge, MN för premiären av ”The Tom Coleman Story” (foto: Shawn Coleman)

Premiärvisningen av filmen ”The Tom Coleman Story” hölls i staden Cambridge i Minnesota, USA, den 22 april 2017. Den stora konserthallen Richard G. Hardy Performing Arts Center har 710 sittplatser och hela hallen fylldes till sista stolen, vi fick tyvärr avvisa de sista som kom innan föreställningen började. Den första dryga timmen visade jag bilder och filmklipp från olika projekt, blandat med musik av American Swedish Institute Spelmanslag och av musikern Frezgi Hiskias med sångare från Etiopien. Tom och hans barn Judy och Bill var också med på scenen och berättade om sin tid I Etiopien. Hela föreställningen var en hyllning till Tom Coleman som också firade sin 95åriga födelsedag samma helg. Premiären och hela föreställningen blev en stor succé och jag tror inte jag någon gång tidigare har mötts av så mycke glädje och uppskattning vid en filmpremiär.

Första gången jag träffade Dr. Tom Coleman, tror det var 2007, i den lilla staden Mora ungefär en timma norr om Minneapolis i Minnesota. Vår vän Gordon Hallstrom hade frågat några svensk-amerikanska vänner att träffas för att berätta historier om sina skandinaviska rötter för mig hos Elwood Ostrom. Det var där jag första gången fick höra berättelser på äkta Orsamål av Tom Coleman. Vi blev vänner och jag filmade under de kommande åren många av hans berättelser om sin bakgrund och om sina svenska rötter i staden Orsa i Dalarna. Berättelserna använde jag i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian”.

Nästan varje gång vi träffades frågade Tom mig om han inte kunde berätta lite om sin tid som läkare i Etiopien i den filmserie som jag producerade om den skandinaviska emigrationen till USA. Han visade mig även bilder på fruktansvärda skador och sjukdomar som han behandlade under sitt arbete i Afrika. Men varje gång svarade jag att jag inte trodde att det skulle passa in i filmserien. När filmerna om den skandinaviska emigrationen till USA var färdiga 2013 tänkte jag att jag ville veta mer om Tom Coleman och om hans berättelser från Afrika.

När jag filmade in berättelsen om ”Allan i Flaskhall” (en film om den äldste vasaloppsåkaren genom tiderna och mycket mer) gjorde vi en utflykt till Allans släktingar i Seattle och stannade även till i Minnesota på vägen tillbaka till Sverige. Jag tog med mig Allan till Tom i Cambridge. Allan som är född 1918 blev genast god vän med Tom som bara är fyra år yngre. Allan var också så fascinerad av att Tom som inte ens var född i Sverige kunde prata ren svenska. De var som två tonåringar som skojade och vid ett tillfälle jämförde ärr och skador de fått under livet. Allan var naturligtvis den store vinnaren eftersom han saknar hela vänster underarm. Det var vid detta besök hos Tom som jag slogs av tanken att Toms berättelse måste dokumenteras på film.

Under de närmaste tre åren stannade jag till regelbundet i Minnesota och Cambridge. Jag fick också väl lära känna hans fru Elaine och barnen Judy och Bill som också har fantastiska berättelser från tiden i Etiopien. Judy och Bill har till största delen levt och arbetat i Kalifornien men flög in till Minnesota under inspelningar. Judy flyttade också sedan vid pensioneringen hem till sina föräldrar i Cambridge för att hjälpa till att sköta hemmet. Det var djärvt och beundransvärt av familjen Coleman att helt öppna sig och berätta om sina liv framför min filmkamera. Även om de sett flera av mina tidigare filmer var jag trots allt ganska okänd för dem.

Tio år efter att jag första gången träffade Tom Coleman hölls premiären av filmen ”The Tom Coleman Story”, en hyllning till en stor personlighet. Jag förstod under förberedelserna inför premiären att Tom och hans fru Elaine är älskade av många människor och inte bara i hembygden. Människor från många platser i USA, Sverige och Etiopien ville på olika sätt delta eller skicka sina hälsningar. Det blev en premiär med många glädjetårar och många skratt.

Detta är bara en bråkdel av den uppskattning föreställningen och filmen fick:

”On a scale of 1 to 10, it was a 15 or 20.”

 What a blessing it was to be at the ”Tom Coleman Story” on Saturday.  The music, testimonials, discussions and film were all superb.  It was truly a day we will never forget…”

 The film flows beautifully.  It is an incredible film.

 Tack Tom, Elaine, Judy och Bill för att vi alla fick ta del av ert liv och era fantastiska berättelser. Ni kommer alltid att finnas i våra tankar.

En lekfull björnunge

Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.
Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.

Den första gången jag besökte South Frazer på ön Kodiak var i slutet av augusti 1995. Platsen var då stilla och öde men spåren av sommarens björnar var påtagliga. Överallt var gräset nedtrampat. Björnspillning och en stor mängd ruttnande laxkadaver täckte flodstranden nedanför vattenfallet.

Jag hade slagit upp tältet vid stranden en bit norr om utloppet. Det är en fantastisk plats för rödingfiske. Med röding i överflöd lever man som en kung ute i vildmarken.

Tidigt en morgon när jag vaknade och tittade ut ur tältet såg jag en ung björn som satt på bara några meters avstånd och tittade på mig. Han studerade mig noga. Efter en stund började han rulla runt, slå kullerbyttor och leka med sina baklabbar. Hela tiden höll han ett öga på mig. Det verkade precis som om han ville leka och jag var utsedd till lekkamrat. Kan man leka med en 200 kilos björnunge? Han var mörk till färgen som de flesta björnhannar här på Kodiak. Ett 20-tal meter bort satt en annan björnunge, något ljusare till färgen; med stor sannolikhet en syster till björnen utanför mitt tält.

Under tredje sommaren är det normalt att björnhonorna parar sig på nytt och samtidigt överger sina tidigare ungar. Det är en farlig tid för björnungarna, som då inte riktigt vet hur de skall bete sig. Björnar är mycket mer sociala än vad man ofta påstår och de övergivna ungarna söker både trygghet och sällskap i andra varelser. I vissa fall kan det till och med vara en människa. Jag hade tidigare “adopterats” tillfälligt av björnungar på Kodiak. Att föräras ett sådant förtroende är ju smickrande men inte helt ofarligt.

Jag fick många möjligheter att fotografera den lekfulla björnungen under den närmaste veckan. Han stannade i närheten hela tiden. När jag gick ner för att fiska följde han med mig och när jag sedan gick till sängs lade han sig ofta precis utanför tältöppningen. Den ljusare björnungen förhöll sig däremot hela tiden avvaktande.

Jag har återvänt till South Frazer flera gånger och ibland funderar jag på vad som hänt min unge vän som tidigare besökt mig vid tältet. Idag är han kanske en av jättebjörnarna som strövar stolt där uppe på bergsryggen.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Don’t miss our first ”Kodiak Scandinavian Film and Culture and Festival” on Kodiak, Alaska, November 6-12, 2017. See Camera Q for more information.

Kodiak, Alaska

Welcome to Kodiak

Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn? Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på 80-talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i 20-årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land. Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt.

Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige. Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe. Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr?

Han blev tyst en kort stund, tog sedan ett djupt andetag och utbrast:

– “Småland-Småland-Alaska-Alaska”!

Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar.

Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter. Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar.  Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Vandringen till Ginde Beret

3 män med sviter från spetälska
Tre män välkomnade oss när vi kom ner till Ginde Beret.

Jag ville se de platser som Tom så ofta pratade om och därför beslöt jag mig att resa till Etiopien under våren 2016. Väl framme i Addis Ababa träffade jag min tolk och chaufför. Det var många platser som vi skulle besöka så redan nästa morgon gav vi oss iväg. Vi körde en timma väster om Addis Abeba innan vi svängde norr ut, upp genom bergen och genom en vacker blandskog. Här var luften frisk och i skogsbrynet skymtade gott om vilda djur. Den första biten av grusvägen var ganska bred och jämn men efter hand blev den allt sämre. Vägen över berget var bara omkring 120 kilometer lång men stora stenar och urgröpt vägbana gjorde att det tog oss flera timmar att komma fram till byn Kachise som vi ville nå innan mörkret. Målet på vår resa var Ginde Beret den plats där Dr. Coleman arbetat en stor del av sin tid i Etiopien. Det bästa sättet att ta sig dit var till fots nedför en brant bergssida. Det fanns en bilväg, men vår guide berättade att det var en lång omväg hela vägen runt dalen. Grusvägen ner i dalen var också i ännu sämre skick än den vi kört på väg till Kachise. Därför var valet enkelt. Jag ville ta reda på om det fanns någon där i byn som kom ihåg Tom Coleman och hans familj som bodde där på 50 och 60-talet. Med mig var också Stefan Jansson, en fotograf som älskade tidiga morgnar.

Framme i Kachise lyckades vi hitta ett hotell, jodå, det var vad de kallade skjulet. Toaletten var ett hål en liten bit bort och rinnande vatten saknades. Men en bit bort i byn låg en bar och de hade en dusch som nästan hade varmvatten. Rummen som vi fick sova i var smutsiga och madrasserna var knöliga och hårda. Jag tog fram mitt påslakan, kröp ner och somnade utmattad efter en lång dag. Nästa dag skulle vi tidigt på morgonen börja vandringen ner till Ginde Beret.

Vi vaknade vid soluppgången, hade en snabb frukost med ett par ägg och en kopp te, innan vi började vandringen genom små dammiga bakgator och ut till stupet där den slingrande stigen nedför började. Innan vi började vandringen ställde vi oss vid kanten och tittade ut. Långt där nere i dalen låg byn, Ginde Beret.

När vi börjat vandringen hade vi vår tolk och en vägvisare med oss. Men efter bara ett par minuter anslöt sig mer och mer människor som tog hand om våra kameraväskor och allt vi hade i händerna. Var de kom ifrån vet jag inte, plötsligt så fanns de bara där. Vår från början lilla trupp förvandlades snart till en stor karavan med folk som alla var villiga att hjälpa till. Stigen var brant med stora stenar utkastade lite här och var. Ibland var stigen reparerad och höga trappsteg i sten underlättade möjligheten till stabilt fotfäste. Längs stigen reste sig höga träd som gav skön skugga åt vandrarna. Babianer och andra vilda djur vandrade sakta i närheten och iakttog oss med stor nyfikenhet.

Väl nere i dalen mötte vi många som började sin vandring uppför mot byn Kachise. Många i Ginde Beret vandrar dagligen uppför och nedför berget till skolan, jobbet eller affären. Plötsligt såg vi tre män som stod på stigen framför oss. När vi var nära såg jag hur de saknade fingrar och när de tittade upp mot mig upptäckte jag att deras anleten var djupt skadade av spetälska. Utan att tveka räckte de fram sina händer till hälsning, en efter en. Deras fingerlösa händer kändes mjuka men det var en märklig upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hälsat hand i hand med en spetälsk.

När vi började fråga om de hört talas om Dr. Tom Coleman började de alla prata i munnen på varandra. Dr. Coleman! Kanske var det 50 år sedan de träffats, men Dr. Coleman hade räddat deras liv. Jag förstod snart att många av invånarna i Ginde Beret hade starka minnen av Dr. Coleman. Många frågade; -Kommer han snart tillbaka? -Var jag ett av hans barn? Jag förklarade att jag var god vän med Dr. Coleman och att jag önskade filma där i byn och ta med tillbaka och visa i USA för Dr. Coleman. Hela dagen tillbringade vi i byn och människorna visade alla de platser där Colemans familj hade levt, arbetat och platser där barnen Judy och Bill hade lekt. Att få besök av en vän till familjen Coleman var en högtid för människorna i Ginde Beret. Mottagandet i byn gjorde mig ödmjuk och gav mig större förståelse för den livsgärning som Dr. Tom och Elaine Coleman utfört i Afrika mellan åren 1956 och fram till 2004. I Ginde Beret är namnet Coleman något man nämner med stor vördnad, det representerar människor som offrade bekvämlighet och rikedom för att rädda tusentals människor i stor nöd.

Missa inte filmpremiären och mötet med familjen Coleman den 22 april i Cambridge, Minnesota.

Jag tror det blir ljust i himlen.

Dr. Tom and Elaine Coleman
Dr. Tom and Elaine Coleman. In the background the sun shines down over Ginde Beret, Ethiopia

Jag har mött många fantastiska människor under mitt arbete med kulturer och folkslag jorden runt. Människor som har varit förebilder och utfört storverk utan att begära generösa ersättningar eller förmåner. En av dessa imponerande medmänniskor är Dr. Tom Coleman i Cambridge, Minnesota.

Under de fyra år som jag arbetade med filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” och intervjuade hundratals människor runt om i den amerikanska mellanvästern, lärde jag känna Tom Coleman. Tom är en glad svensk-amerikan som alltid är redo att berätta roliga historier, ofta med anknytning till sina förfäders hemland, Sverige. Han är också den siste Orsamålstalaren som vi känner till i USA. Tom fyller 95 år nu den 24 april och sörjer sina vänner som han förr kunde samtala med på orsamål. Men så snart vi träffas så pratar vi svenska, det är näst orsamål ändå Toms favoritspråk.

Toms farfar lämnade Orsa den första maj 1873. Samma dag reste 100 unga människor från Orsa, reste till Göteborg och sen till Amerika.

– Det var många som grät, berättade farfar, för de visste att de aldrig mer skulle ses igen.

Jag filmade och intervjuade Tom Coleman vid flera tillfällen då han var med och berättade om sina svenska mor-och farföräldrar. Förfäderna hette egentligen Larsson i Sverige och detta visste han skulle bli ett problem i USA eftersom området han planerade att flytta till hade massor av Larssons. Detta kunde, hade han hört, orsaka problem med postleveranser. När Toms farfar lämnat Sverige på väg till Amerika tillbringade han ett par dagar i Liverpool i väntan på nästa båt vidare till Amerika. Han funderade mycket på vilket namn han skulle registrera sig med vid ankomsten i det nya landet. När han gick gatan fram mot sitt tillfälliga härbärge där i Liverpool tittade han upp på en stor brun tegelvägg och la märke till en skylt med texten: ”Coleman and Co”. Coleman, tänkte Toms farfar, det blir ett bra namn i Amerika. När Tom växte upp talades tre språk i hans hem, orsamål, svenska och engelska. Idag är Tom kanske den siste i Nordamerika, med förfäder från Dalarna, som fortfarande talar orsamål.

Tom frågade mig flera gånger om jag kunde använda hans bilder från Etiopien i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” men varje gång svarade jag att det inte passade in i filmer om svenskar i Minnesota. Tom visade mig många bilder från Afrika och på människor med svåra skador och fruktansvärda missbildningar. Jag förstod inte riktigt då vilken betydelsefull insats för utsatta människor Tom och hans fru Elaine gjort i Afrika. Men varje gång jag jobbade i Minnesota stötte jag på Tom eller hörde talas om hans livsverk från andra människor. Jag började förstå att berättelserna om familjen Colemans liv i Afrika och det arbete som Tom och Elaine utfört under många år, var en berättelse om uppoffring och gränslös kärlek. Människorna som Dr Tom Coleman tog hand om skulle annars inte haft någon möjlighet till läkarvård. Den första kliniken där Tom och Elaine arbetade bestod av ett plåtskjul i storlek av ett mindre garage. Människor kom i tusental, människor med tarmsjukdomar, stora tumörer, cancer, skottskador och ibland med spjut eller pilar genom kroppen.

Vad är det som gör att människor som Tom och Elaine ger en stor del av sitt liv för att hjälpa andra? Ja, naturligtvis är det en stor människokärlek, men för Tom och Elaine, är det också en djup tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Tom som nu i april blir 95 år hade nyligen en dröm. I drömmen kom tre barn springande mot honom från en stor lekplats. De ropade ”Vi har väntat på dig farfar” och skrattade och hoppade. Tom kände väl igen barnen som alla dött i unga år under tiden i Etiopien. Jag tror, sa Tom när han berättade om drömmen för mig, att det kommer att bli ljust och en stor glädje där i himlen. Det är den förhoppning som gett honom kraft att uthärda många svårigheter i sitt arbete bland utsatta människor i Afrika.

I min nästa blogg tänkte jag ta med er till Afrika och till den plats som Tom och hans familj ofta kallar ”sitt hem”.

En terrorist på flyget

Flygbild från planet
Från flygplansfönstret

Ja, nu stod jag där i kön för säkerhetskontrollen och två personer framför mig stod han, den unge araben, han var så nervös att han skakade. Jag hade sett honom tidigare då han gått i motsatt riktning på flygplatsen. Orsaken att jag lagt märke till honom tidigare var för att han utstrålade nervositet och var som klippt och skuren ur nyheterna från 11 september 2001. Vad är sannolikheten att detta skulle kunna hända? Kanske en på många tusen? När han så kom fram till den sista säkerhetskontrollen slängde vakten bara en snabb titt i hans pass och lät honom passera. Varför kunde de inte stoppa honom, tänkte jag lite irriterat.

Framför mig stod en äldre kvinna. Hon var säkert någons farmor. Vakten pekade först på henne och sen på mig. Han tog oss åt sidan och berättade att vi blivit slumpmässigt utvalda att genomgå en noggrann kontroll. Precis som om de tidigare kontrollerna inte varit tillräckligt noggranna? Jag sa inget, men var klart besvärad.

Det tog minst 15 minuter av noggrann undersökning innan vi godkänts och jag åter fick ta på mig skorna, livremmen och så börja packa tillbaka allt som rivits ut ur mitt handbagage. På väg in i planet upptogs mina tankar på hur jobbigt det är att vid varje gate tvingas gå igenom samma förödmjukande kontroll, om och om igen. Varför skulle jag, flerbarnspappa och med min vita Skandinaviska hy, misstänkas för att vara del av dessa djävulska terrordåd. Och den äldre kvinnan, som stått före mig vid kontrollbordet skulle säkert aldrig kunna göra en fluga förnär. Ingenting verkar längre följa sunt förnuft.

När jag till slut hittat min sittplats på planet och ställt handbagaget på sätet, möts så för första gången våra blickar. Den unge, mystiske mannen tittar för en knapp sekund på mig från sätet intill. Detta är inte sant, tänker jag återigen. När jag packat undan handbagaget och satt mig tillrätta i sätet vände jag mig mot honom och sa så vänlig jag förmådde,

-Hur är läget?

Han mumlade något till svars, men verkade inte vara av det mer sociala slaget. Jag funderade på hur jag skulle kunna få igång ett samtal med den unge arabiske mannen, men kunde inte komma på något bra att säga. Istället tog jag fram en tidning som satt nedstucket i sätesryggen framför mig. På första uppslaget fann jag ett stort reportage om vad som hänt den elfte september. Var detta bara en lång rad av osannolika händelser, eller?

När jag återigen vände mig mot den unge mannen upptäckte jag att han höll flera små handskrivna lappar i handen, allt skrivet på arabiska. Han verkade försöka hålla lapparna på så sätt att jag inte skulle kunna se vad det stod. Nu började jag bli allt mer än nyfiken. Jag var säkert inte den ende på planet som hade upptäckt den nervöse, unge mannen. Men vad skulle jag säga? Den unge mannen var så prydlig, så välklädd.

Planet lyfte på väg mot Amsterdam. Efter en stund avbröts jag i mina tankar av att lunchen börjar serveras. Det luktade faktiskt ganska gott, även om jag inte var direkt hungrig. Utan att riktigt tänka, vände jag mig mot honom bredvid och utbrast

– Det skall bli gott med mat, nu är man riktigt hungrig!

Han tittade förvånat till mot mig och nickade försiktigt. Maten serverades men jag fick inte igång konversationen jag hoppats på. Jag lade märke till att han inte drack sitt vin som serverats till maten. Alltså var han en seriös muslim. När jag var färdig med maten vände jag mig återigen mot den unge mannen och kommenterade att maten smakat gott. Han nickade åt mig försiktigt och visade att han också uppskattat måltiden.

Där satt jag intill en fruktad terrorist som snart skulle kunna spränga planet i luften. Om detta skulle hända så ville jag åtminstone få reda på varför. Jag var tvungen att finna ett sätt att vinna hans förtroende. Men hur! Kanske skulle jag lyckas om jag var lite personlig. Jag frågade vänligt, vart är du på väg? En enkel fras som inte kunde verkade stötande.

Han tittade på mig, och utan att tveka svarade han.

– Jag är på väg hem till Abu Dhabi för att hälsa på mina föräldrar. ­­-Abu Dhabi, utbrast jag, där har jag varit många gånger. Ja, en lite vit lögn var det, jag hade i alla fall bytt flyg där många gånger på väg mellan Europa och Asien.

Han gav mig en vänlig blick och osäkerheten verkade helt bortblåst. – Har du varit i Abu Dhabi, utbrast han. Vi började prata mer om hans hemland, om öknen och om havet. Han berättade sen att han nu studerade vid universitetet i Seattle, men hans stora intresse var något helt annat.

– Tycker du om fickrovor, frågade han plötsligt och ställde sig upp.

Han tog fram den vackra läderväskan. I väskan hade han massor av klockor väl inlindade i toapapper. – De här köper jag i USA för bara några få dollar och sen säljer jag dom i Abu Dhabi för kanske upp emot tusen, berättade han.

Han tog fram den ena fickrovan efter den andra och visade mig. Alla klockorna var från 1800-talet. – Du förstår, sa han, amerikanare vill bara ha nya saker. Jag köper bara gamla klockor, betalar en struntsumma, och säljer dem sen med bra förtjänst. Till slut tog han fram en ovanligt liten fickrova. – Den här är från mitten av 1800-talet, sa han med ett leende, den kommer jag aldrig att sälja.

Han berättade om många spännande föremål och antikviteter som han köpt i USA. Den här gången hade han också med sig en gammal T-Ford som hans pappa beställt. Pappan ägde ett museum i Abu Dhabi, berättade den unge mannen. Vi hade mycket att prata om och tiden över Atlanten kändes för en gång skull väldigt kort.

När vi skiljts åt i Amsterdam slog det mig hur viktig kommunikation är för att undvika rädsla och konflikter. Det var kanske inte så konstigt att han uppträtt så nervöst på flygplatsen i Seattle, och det var heller inte så konstigt att jag reagerade. Båda var vi offer för vad som hänt den där ödesdigra morgonen i september 2001. Världen och flygresor kommer kanske aldrig att bli sig riktigt lik igen. Men jag blev i alla fall en lärdom rikare under resan till Amsterdam, viljan att kommunicera är kanske ett av de främsta vapnen för att undanröja missförstånd och övervinna rädsla för andra människor. Kommunikation är något vi behöver mycket mer av i dessa märkliga tider.

Det kommer aldrig att bli detsamma igen, eller?

Frihetsgudinnan med New York och tvillingtornen i bakgrunden.
New York, 1986

För oss som flyger regelbundet i tjänsten eller bara för att vi älskar att resa, innebar tragedin den 11 september 2001 enorma förändringar. Det var inte bara mängden av oskyldiga människoliv som offrades på vanvettets altare utan också att människans ondska fick en helt ny dimension. Den gången fick också ondskan ett ansikte, något som ibland kan drabba människor mycket orättvist.

I september 2001, bara ett par dagar efter att flyget åter börjat fungera igen, var jag på väg tillbaka från Anchorage i Alaska till Colorado Springs i Colorado. Det var ingen direkt flight utan rutten gick både via Portland i Oregon och sen till Phoenix i Arizona. Jag tror aldrig jag sett en flygplats mer öde och övergiven än denna morgon i september när jag anlände till flygplatsen i Anchorage.

Incheckning gick förvånansvärt smidigt, jag hade förväntat mig mycket mer krångel med säkerhetskontroll. Snart satt jag stadigt i sätet på planet i Anchorage, med mig fanns endast en handfull medresenärer. Precis innan start kom två ”stöddiga pojkar” ombord planet och sakta banade sin väg till den bakersta delen av planet. De två betedde sig lite märkligt och hade heller inte med sig något handbagage, konstigt, de var ju absolut inga turister, tänkte jag för mig själv. Samma sak hände under flygningen mellan Portland och Phoenix, de ”kraftiga pojkarna” satte sig längst bak. Efter stoppet i Phoenix återstod endast flighten till Colorado Springs. Och även den här gången kom två ”Stöddiga pojkar” och satte sig längst bak i planet.

Precis innan start bröts tystnaden, det hördes ett sprak från högtalaren och kaptenen började tala: – Jaa, att flyga har aldrig varit säkrare än nu, började kaptenen och gjorde ett kort uppehåll. – Titta bara på de två ”stöddiga pojkarna” som sitter längst bak. (Han avbröt igen för ett kort skratt och tillade) – Jag tror inte det finns några terrorister som vill bråka med dem.

Sen dess har flygplanspoliserna blivit allt svårare att upptäcka, antingen så har de fått andra uppdrag eller också har de tränats i att göra sig mer osynliga bland passagerarna.

Ett par månader senare under november 2001, var jag återigen på väg från Anchorage, denna gång till Amsterdam. På vägen var jag tvungen att byta flyg på flygplatsen i Seattle. Människor hade hämtat sig från chocken den 11 september och återigen börjat flyga. Flygplatsen i Seattle var full av folk men bland de tusentals andra passagerare som stressat sökte sig till sin utgång till nästa flight lade jag plötsligt märke till en person på väg i motsatt riktning i flygplatskorridoren. Det var en ung man kanske i 20-års ålder, mycket välklädd och med mörk hy. Han kunde inte på något sätt dölja sitt arabiska ursprung. Han var som tagen direkt ur dagstidningarna, dagarna efter terrorangreppet på New York tidigare i september. Han passade precis in i bilden för dessa dödsmaskiner eller terrorister som vi populärt kallar dem.

Men det var kanske inte hans utseende som direkt fick mig att reagera, utan hans sätt. Han verkade otrevligt nervös, undvek ögonkontakt och riktade sin blick ner mot golvet där han gick med bestämda steg genom flygplatshallen. I handen höll han hårt om handtaget till en vacker läderväska. Jag måste erkänna att precis när han passerade mig drog jag en lättnadens suck och tänkte för mig själv att det var tur att jag inte var på samma flight som denne mystiske person. Jag fortsatte något lättad, men samtidigt förvånad över att en människa bland tusentals personer på denna stora flygplats kunnat göra ett sådant stort intryck på mig. Det var nog bara en konstig tanke, tänkte jag.

Väl framme vid min gate skulle upplevelsen snart vara som bortblåst. Till min stora förvåning såg jag på skärmen ovanför gaten att det just blivit en ändring. Mitt plan skulle avgå från en annan utgång. Ja, ja, det spelade ju ingen roll, tänkte jag, jag hade ju ändå gott om tid på mig.

Några minuter senare var jag framme vid den nya gaten. Plötsligt upptäckte jag till min bestörtning att den unge mannen med det arabiska utseendet. Han stod bara två personer framför mig i kön och han verkade nu mer nervös än tidigare. Detta kunde inte vara sant! Vad gör man om man hamnar på samma flyg som en misstänkt terrorist. I nästa blogg berättar jag vad jag tog mig till.

Fortsättning följer nästa vecka!

För att bli en bra filmare…

Redigeringskurs i Vedum
Redigeringskurs i Vedum. Här får alla jobba med eget material och lär sig redigeringsknep för att skapa spännande film.

Efter att jag sålt min första film till Sveriges Television i min ungdom köpte jag en proffsutrustning och började studerade filmteknik i ett försök att bli en bra natur/dokumentärfilmare. Strax fick jag arbete för Nils Dahlbeck på Televisionen i Göteborg. Nils hade tidigare varit chef på Sveriges Television i Göteborg, men när han blev pensionär började han istället göra egna filmer i ett naturprogram som hette Med Dahlbeck i Naturen. Jag lärde också känna fler som arbetade på televisionen, en som senare också blev min mentor. Han hjälpte mig med flera av mina första egna produktioner. En sak som han ofta sa till mig var; för att bli en bra filmare måste du först lära dig redigera.

 Många av de filmer som man idag ser på YouTube och andra Internet kanaler skulle kunna vara fantastiska dokument med hjälp av lite redigeringsarbete. Visst hade min mentor rätt när han sa att en bra film börjar vid redigeringen. I föreningen Naturfilmarna har vi ordnat redigeringskurser flera gånger och för de som deltagit har jag sett att filmerna blivit mycket bättre med mer kunskap i redigering. Men det som kanske är väl så viktigt är att deltagarna på kurserna blir inspirerade och börjar se redigering av filmer som något spännande och ett arbete att se fram emot. Ibland under redigeringskurserna var deltagarna så fängslade av sin nya kunskap att arbetet fortsatte sent på kvällarna. För er som gillar att filma men tycker att redigering av film är besvärligt och tråkigt kan jag säga, lär er redigeringens hemligheter, något som ger helt nya möjligheter för filmskapande. Våra kurser tar tre dagar och ni bor och äter på vår gård. Om du är intresserad kan du kolla vår hemsida för nästa kurstillfälle. www.cameraq.com/sv/kurs.html

Den här helgen har vi i föreningen Naturfilmarna ansvarat för filmskolan under Vildmarksmässan i Stockholm. Under två föreläsningar per dag berättat jag om varför man är naturfilmare och om äventyr ute i naturen. Jag berättade om upplevelser under arbetet med Kodiakbjörnen i Alaska, med Ceylonelefanten på Sri Lanka och vårt senaste projekt, Himba – det röda folket. En stor del av mitt arbete som filmare innebär att berätta om det som jag ser som viktigt. Det är publiken som är vårt stöd och bollplank. På mässan i Stockholm var det många som visade ett stort intresse och när publiken visar uppskattning är det mycket lättare att ge berättelserna en större inlevelse.

Ett stort tack till en fantastisk publik på Vildmarksmässan i Stockholm. Det har varit en fantastisk helg med många nyvunna vänner som blivit mycket intresserade och nyfikna på naturfilm. Till Vildmarksmässan kommer en stor variation av människor som ofta är lite ”originella”, många som har helt otroliga berättelser. Kanske är det så att man måste vara lite annorlunda för att passa in i naturen och vildmarken, känna sig hemma i obekväma situationer som ofta leder till fantastiska äventyr. En spännande ung man som jag träffade under mässan är son till ett par gamla vänner, Marcus Aspsjö. Han är en blomstrande ung äventyrare som jag känt sen han först såg dagens ljus. Nästa äventyr han planerar är att på en SUP (Stand up paddleboard) paddla mer än 3000 kilometer från Whitehorse i Kanada till Berings hav på Alaskas västkust. Eftersom jag arbetat i stora delar av Alaska de senaste 30 åren hade vi mycket att prata om. Det som jag såg viktigt var säkerhet, något som vi pratade om, detta eftersom Marcus också är en förebild för andra unga människor. Det råd jag kunde ge Marcus var att inte underskatta det oförutsedda, det som man ofta inte ser som en farlig situation. Många tänker kanske att björnar är den stora faran på en resa genom Kanadas och Alaskas vildmark. Nej, det flesta som skadas gör det vanligtvis när allt är som lugnast och björnar i all sin kraft är kanske då den minsta faran. Följ gärna med Marcus på hans äventyr: https://www.facebook.com/adventurecalling/

På måndag börjar jag med slutredigeringen av filmen ”The Tom Coleman Story” och kanske handlar min nästa blogg om min vän Tom.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Stefan Quinth blog