Människor av olika världar

Synen av en liten flicka jag såg i södra Indien har fastnat i mitt minne, även om jag bara såg henne i några få sekunder. Inte mer än kanske 6 år gammal, stod hon och grävde i ett stort cementrör som fungerade som soptunna. Det var kanske ingen ovanlig syn i Indien 1980, och jag hade inte lagt märke till henne om det inte varit för den gigantiska svarta grisen som stod på andra sidan och grävde i samma sophög. Precis när vi körde sakta förbi tittade hon hastigt upp på mig. Medan jag satt i en fin bil på väg till mitt hotell, kämpade hon för att få tag på några godbitar i soptunnan innan grisen slet tag i dem med sitt stora tryne.

Mitt första arbete i Indien 1980 var en dokumentär om det svenska barnhemmet, Elida Childrens Home. Tiden i Indien gav mig många upplevelser som har förändrat mitt liv i många avseenden. Vi landade i staden Bombay (som idag heter Mumbai) en tidig morgon i april. Klockan var ännu inte 6, och när vi lämnat flygplatsen och taxin släppt av oss inne i staden gick vi omkring på gator bland sovande eller nyvakna människor klädda i bara trasor. Några som var mer lyckligt lottade hade pappkartonger att sova på. Jag var endast 22 år och hade aldrig sett något liknande, tusentals människor! Många var barn och i så dåligt skick att de troligtvis inte hade kraft kvar att vakna denna morgon. Några satt upp och plockade med sina ringa tillhörigheter kanske en trasa, en flaska eller en kopp. Ibland möttes jag av försiktiga blickar, det var märkligt, allt verkade röra sig i slow motion.

En äldre man sa till mig innan min resa till Indien: när du kommer hem igen är du en helt annan person. Ingen besöker Indien utan att skakas om på djupet. Varför har vår Skapare gett oss så olika förutsättningar och varför har vi så svårt att visa tacksamhet, frågor som jag ofta ställt mig själv. Indien har sedan mitt första besök 1980 radikalt förändrats, mycket till det bättre, men minnesbilderna lever kvar.

Några år senare, 1987 i Egypten, filmade vi en serie av undervisningsfilmer. Jag hade också fått en förfrågan att hjälpa ett reseföretag att dokumentera lite av deras ökenturer. Jag har minne av att turisterna fick rida genom öknen från Sakkara och till pyramiderna i Giza. (En fantastisk upplevelse som jag själv ridit på kamel). Ute i en liten oas med palmträd och några beduintält fick turisterna gå av kamelerna och vila i skuggan. De bjöds också in i tältet av en beduinfamilj för en kopp te.

Jag stod utanför och filmade de turister som gick in i tältet. Efter en stund kom två kvinnor ut ur tältet, pratade, var överförtjusta och så tacksamma för vad de sett och fått ta emot. En av kvinnorna uttryckte sin tacksamhet högljutt: såg du de vackra barnen och tänk att dessa fattiga människor öppnar sitt hem och bjuder oss på de lilla de har, vilken fantastisk upplevelse!

Det gick ytterligare någon minut och två andra kvinnor kom hastigt ut ur tältet. De visade inga muntra miner. Jag uppfattade lite smågnäll och när de kom närmare hörde jag den ena kvinnan säga till den andra: såg du flugorna i ansiktet på det lilla barnet som satt på marken, va äckligt! Hur kan researrangörerna fösa in oss i ett så smutsigt tält och sen försöka tvinga i oss avskyvärt te? Kvinnorna fortsatte vidare med hastiga steg bort mot de väntande kamelerna, ivrigt beklagande upplevelsen där i det lilla beduintältet.

Vi människor reagerar på olika sätt när vi stöter på något vi ser som främmande eller svårt att förstå. Vi kan bemöta det vi upplever med en positiv eller negativ livssyn. I vårt arbete då vi söker filmidéer försöker vi hitta det goda, det positiva, även där det ibland finns svårigheter och problem. Det vi ser som viktigt är att hjälpa till att skapa hopp och glädje även om livet för många tidvis verkar mörkt och tungt.

Tänk om vi alla kunde fokusera på det positiva i livet, vilken glädjefest det skulle bli.

Egypten och pyramiderna i Giza

För en filmare och fotograf är det inte många länder i världen som är lika spännande som Egypten. Åt vilket håll man än vänder sig, oavsett var man är i landet, så finns det alltid fantastiska bildmotiv. Jag kom till Egypten första gången 1987 på ett filmuppdrag för att producera en undervisningsfilm om allt, historia, människor och natur. Under 6 veckor av intensiv filminspelning skulle vi besöka alla hörn av landet och jag hade förmånen att äga ett arkeologiskt grönt kort som utfärdats av ministeriet vilket öppnade alla gravar och historiska platser för oss. Det var ett uppdrag jag länge sett fram emot. Med mig i teamet följde min fru LaVonne och hennes bror Jens. Vi körde vår volkswagen buss hela vägen från Sverige och till Gaza i Palestina, parkerade hos en mycket hjälpsam palestinier och möttes sen upp vid gränsen av en riktigt tokig förare från Kairo i Egypten. På väg mot Kairo blev resan en riktig rysare. Föraren ville visa sig på styva linan och körde så fort att jag stundvis var övertygad om att vi när som helst kunde få en kamel till kylarmärke. Första upplevelse av körstilen på vägarna i Egypten var lite som rysk roulett, med lite tur så går det bra. Men innan kvällen var vi framme i stadsdelen Giza i Kairo.

Efter en lugn natt på hotellet i Giza fick vi efter lite klagomål en ny förare, en som körde lugnt och försiktigt på vägen. Redan första morgonen ringde jag till Svenska ambassaden och berättade att vi kommit på plats. Det var tack vare ambassadens hjälp vi fått vårt gröna kort. Vår kontaktperson på ambassaden berättade också att Egypten var en av världens säkraste länder att besöka med mycket liten brottslighet. Det var skönt att veta efter alla rykten jag hade hört. (Säkerheten i landet kom några år senare att förändras till det värre, något jag kommer att berätta om vid ett senare tillfälle).

Att sitta och dricka sitt morgonte i skuggan av pyramiderna i Giza är en märktig upplevelse, man blir på ett sätt en del av en mångtusenårig epok. Det jag först slogs av var ljuden från människorna och djuren på gatan utanför. Åsnekärror som gnisslade, försäljare som ropade ut sina varor och lukten från öknen som blandades med dofter från kaffe, nybakat bröd och exotiska kryddor. På uterestaurangen på hotellet där vi bodde rörde sig servitörer, män klädda i långa vita gallebayor, en typisk egyptisk klädedräkt som påminner om en lång vid nattskjorta. Att vakna upp i detta som många ser som ett totalt kaos var för mig kärlek vid första ögonkastet.

Vi hade en lång lista på historiska platser, gravar och människor som vi skulle besöka under arbetet. Men först ville jag se Gizapyramiderna på nära håll, krypa in i dess gångar och få andas in atmosfären av tusenårig egyptisk historia.

Vår nye chaufför tillika guide och översättare som vi sen hade under hela tiden under arbetet i Egypten kom och hämtade oss vid utsatt tid. Han körde upp oss den korta vägen till pyramiderna. Väl framme kunde vi gå runt alla tre pyramider, Cheops, Chefren och Mykerinos.

Man påstår att faraonerna som härskade i Egypten för mer än 4500 år sedan uppförde dessa jättelika pyramider som sina egna gravplatser. Hur var detta möjligt? Man saknade vad vi vet maskiners kraft och forskare tror inte ens att hjulet ännu tagits i bruk. Stenblockens vikt har uppskattats till i snitt 2,5 ton och där de största väger upp emot 15 ton. Historiker och forskare står fortfarande mållösa inför dessa mirakelkonstruktioner. Egyptierna själva har ingen säker förklaring hur pyramiderna byggts eller ens varför. Detta gör att teorierna och tankarna om pyramidernas uppkomst och användning är lika många som stenblocken på denna märkliga plats.

Vi betalde våra biljetter för att gå in i Cheops pyramid. Ingången var genom den så kallade rånarnas tunnel, vidare genom gångar, uppför trappor och genom passagen ”Stora galleriet” innan vi till slut nådde fram till ”Konungens kammare”. Där inne i rummet av sten stod en mycket enkel sarkofag som många tror en gång var faraonen Cheops sista viloplats. Men om detta är det ingen som riktigt vet.

Kan man klättra upp på dessa enorma byggnadsverk? Ja, om det och mycket mer från Egypten kommer jag att berätta om i framtida bloggar.

Kodiaks skandinaviska arvet

Carl Grönn
Carl Grönn

På ett tidigt stadium kittlades min nyfikenhet av det tydliga skandinaviska arv som man kunde se i bland annat plats- och gatunamn som Anton Larsen Bay, Larsen Bay, Ole Johnson Avenue och Benny Benson Road. Det visade sig att på Kodiak fanns många historier som aldrig tidigare berättats, än mindre dokumenterats.

Första gången jag sökte efter ett nummer i Kodiaks telefonkatalog förundrades jag över namnen som fanns där. Många av invånarna på Kodiak hade namn som Carlson, Berggren, Billstrom, Peterson, Antonson, Christensen och Grönn. Var hade alla dessa människor fått sina skandinaviskt klingande namn ifrån?

När jag flera år senare började intervjua folk som räknade sig som sugpiaq, urbefolkningen på Kodiak, fick jag svar på frågan. I början av 1900-talet anlände hundratals skandinaviska unga män till Kodiak. Ofta bosatte de sig i de mest avlägsna byarna i arkipelagen och gifte sig med sugpiaqiska kvinnor. De fick för det mesta stora barnaskaror, tio till tolv barn var inte ovanligt. Inte många av de unga männen berättade för sina familjer om sitt ursprung eller varför de lämnat hemlandet.

En sensommar var jag inbjuden till klubben Sons of Norway på dess årliga grillfest nere vid havet. Det var trevligt att få träffa många kodiakbor med skandinav-sugpiaqisk bakgrund. En av de första som hälsade mig välkommen var klubbens dåvarande president.

– Jag är stolt att vara norsk men du är välkommen här även om du är svensk! sa Carl Grönn med glimten i ögat (detta var ju trots allt en norsk klubb) och forsatte:

– Alla skandinaver är välkomna hos oss.

Det blev en mycket trevlig grillfest. Jag lärde känna allt fler spännande skandinav-sugpiaqer och fick tillfälle att lyssna till berättelserna om deras livsöden. Carl Grönn, som var fiskare, hade med sig ett par stora ölfat, som han stod och vakade över.

– Vill du ha lite? frågade han.

Innan jag hann svara öppnade Carl ölkaggen och drog ut en stor nykokt dungenesskrabba. Carl, eller Kalleman som hans far hade kallat honom, blev snart en mycket god vän.

Några dagar senare var jag hembjuden till Carl för att ta ett renande bad i hans “banya”. Banya är ett ryskt namn för bastu. Men en banya är något mer primitiv än vad vi i Skandinavien är vana vid. En banya saknar dusch och enda sättet att tvätta sig eller kyla av sig är att ösa kallvatten med hinkar över kroppen. Det kalla vattnet kommer direkt från brunnen via en slang. Det låter kanske besvärligt men det är faktiskt härligt.

När jag stod vid dörren och knackade på hemma hos Carl den där första gången, upptäckte jag en skylt vid dörren som sa: “the GRÖNN’S”. Det slog mig plötsligt att något var fel. Jag tittade på skylten igen och kom ihåg Carls ord när vi först träffades: “Jag är stolt att vara norsk.” Carl stavade alltså Grönn med ett svenskt ö? Hur var detta möjligt? Ett svenskt ö skulle aldrig användas av en norrman. Jag vände mig till Carl och frågade om hans pappa också stavade Grönn med två prickar över o.

– Jodå, det gjorde han, intygade Carl.

– Jag är hemskt ledsen Carl, sa jag med tung röst, men då tror jag att du är svensk…

Carl har på senare tid repat sig från chocken men som de flesta av Kodiaks många skandinav-sugpiaqer känner han inte till mycket om sin pappas ursprung.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Ql )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Livet börjar inte vid 60, men först då kan man lägga in 6e växeln!

Min mor sa när jag fyllde 17 år att ”17” var det bästa året under hela livet. Jag tror hon hade rätt för det året var fantastiskt roligt. Redan då hade jag börjat arbeta som journalist och tjänade bra med pengar samtidigt som jag fortfarande gick i gymnasieskolan. Vi arbetade också den sommaren på vår första film, en komedi med namnet ”Tarzan- älgarnas son” som SVT köpte och visade för hela svenska folket. Detta var året då allt hände!

Det har alltid varit trevligt att fira födelsedag. Till skillnad från många av mina kolleger och vänner så tycker jag det är roligt när folk kommer och uppmärksammar att man faktiskt blir äldre. Det är ingen fara med att bli äldre, det är många ”perks” man får med ålderns rätt. Idag är det en föreställning att det är fult att bli gammal eller kanske är det så att man plötsligt upptäcker att man inte är odödlig och skräms av den tanken. Men vare sig en rynka i ansiktet eller döden behöver skrämma oss. Rynkor och vishet kommer ofta hand i hand och under alla de år som jag letat goda berättelser och människor med god insikt av livet så har det alltid varit äldre. Unga människor är kanske vackra på ytan men verkar oftare ha svåra problem att bearbeta. Kanske är detta för att de inte ännu fått livserfarenhet, funnit sin karriär eller trygghet i livet. Tryggheten att vara äldre är att jakten på allt det ”materiella” har planat ut och man måste inte längre imponera på sin omgivning. Acceptera mig som jag är eller strunta i det! Rynkor är som ett smycke på en människa.

Vetskapen att man inte är odödlig är också en slags befrielse. Ingenting är mer rättvist än döden, rik eller fattig, du kommer inte undan. I gamla kulturer som t.ex. i Egypten begravdes rika med stora skatter för att kunna betala sig fram i dödsriket. Men som texten i sången ”när du går över floden går du ensam” där hjälper inga materiella saker, när du står inför skaparen är det en annan valuta som gäller. (Vill du läsa om mitt möte med döden så gå till min blogg från den 12 juni).

När jag sen närmade mig 40års åldern sa min mor att åren mellan 40 och 50 var de bästa i livet. Och kan ni tänka er, hon hade rätt igen! Jag hade gift mig med LaVonne när jag var 25 och vi fick vårt femte och sista barn när jag var drygt 40 år gammal. När den minste var blöjfri kunde vi ta med alla barnen ut på arbete runt om i världen. Vi bodde ofta långa tider i USA och Alaska, något som barnen idag pratar om som stora äventyr och tider som gav dem värdefulla kunskaper. Vi firade födelsedagar i olika länder och barnen lärde sig om kulturer och främmande språk. Jag avslutade mina 10 år som 40-plussare med ett stort 50års kalas på ön Sri Lanka. Vi hyrde ett helt hotell, en vacker plats med stor pool och fantastisk trädgård. Alla våra barn och en inlånad var med. Det kom mer än 70 personer från olika länder för att fira tillsammans med oss. Under två veckor firade vi med massor av upptåg, sen stannade vår familj kvar i nästan två månader och hade kul, omväxlande med arbete. Jag tror inte att någon av de som var med på 50års festen någonsin kommer att glömma den kvällen eller de veckorna.

Att vara 50-plussare var heller inget tråkigt. Allting blir liksom lättare och bättre med åldern, saker som man tidigare inte förstod att uppskatta blir värdefullare och upplevelser blir mer angenäma. När jag närmade mig 60 år började jag planera för mitt nästa stora födelsedagskalas. Vi hade börjat arbeta mycket i Namibia, en plats som jag omgående förälskat mig i. Namibia påminner mig också mycket om södra Kalifornien där jag för nästan 40 år sedan första gången träffade min hustru LaVonne. Jag bestämde snart att Namibia passade bra för festen. Platsen blev hotellet Secret Gardens i staden Swakopmund, en fantastiskt vacker stad på Namibias västkust. I samband med festen ordnade vi en två veckors safari och rundresa i landet för dem som ville. Först jobbade vi en vecka i Namibia på ett nytt spännande projekt tillsammans med Peter Johansson och hans fru Marianne från Vänersborgs museum. Sedan började våra gäster anlända. Första kvällen jag åkte till flygplatsen utanför huvudstaden Windhoek för att hämta gäster, small det plötsligt till hårt i bilen. Smällen var så hård att jag nästan trodde bilen blev obrukbar. Vi stannade genast för att ta reda på vad som hänt och mitt där på vägen fann vi en död leopard. Andra bilar stannade upp och det blev snabbt trafikkaos. Min chaufför tog leoparden i svansen och drog honom av vägen, någon ropade att vi måste snabba oss tillbaka till bilarna för det fanns fler leoparder i området som kunde attackera oss. Med sorg i tanken fortsatte vi. En dag senare när alla gästerna som skulle med ut på safari hade anlänt drog vi iväg mot nationalparken Etosha för att se lejon, elefanter och en enormt stor samling vilda djur. Men tyvärr, den enda leopard jag fick uppleva denna gång var den stackars döde på vägen mot flygplatsen.

Efter ungefär en vecka ute på safari med vänner samlades vi för mitt födelsedagskalas i Swakopmund. Där var vi i fem dagar och hade fantastiskt trevligt med allt från valsafari till fyrhjulsmotorcykelrace ute bland de stora sanddynorna. Och så blev man 60! Och nu är man plötsligt en 60-plussare. Undrar vilka äventyr som väntar runt hörnet under de nästa 10 åren.

Jag vill tacka er alla som kom till Swakopmund och tack till er som inte kunde komma men som ringde eller skickade Grattis-hälsningar. Min mor lever inte längre men om hon gjort det tror jag hon hade sagt ”att vara 60-plussare är de bästa åren i livet”!

Konsten att filma krokodiler

Krokodil
Kanske hade krokodilen från andra sidan floden kommit fram till mig för att kontrollera om jag verkligen var en riktig krokodil.

Under arbetet på Sri Lanka stötte jag ofta på krokodiler som snabbt försvann ner i vattnet utan att jag lyckades få några riktigt bra filmsekvenser. Detta var lite besvärande. Jag hade under flera år prövat att bygga gömslen uppe i träd, inne i trädstammar, gömslen som för det mänskliga ögat var omöjligt att upptäcka. Men krokodilerna som är mycket intelligenta varelser visste precis var jag var hela tiden.

Jag hade under åren på Sri Lanka lärt känna Jan Lindblad som var en stor förebild för en ung naturfilmare. Vi satt en kväll och pratade och jag frågade honom om hur man skulle bete sig för att filma krokodiler. Han hade inte jobbat så mycket med krokodiler och hade egentligen inget riktigt svar, men han berättade att han lärt sig några trick under åren. Ett sätt, sa Janne, är att låta som djuret, lukta som djuret eller röra sig på samma sätt som djuret man försöker filma.

Ja, krokodilers läte är ett lågt knorrande och påminner lite om grisars grymtande men ofta är de ganska tysta av sig, så att härma deras läten var kanske inte en enkel lösning. Lukta som en krokodil, ja, det hade jag ingen lust till. Röra mig som en krokodil, ja det var kanske inte så dumt.

Några dagar senare prövade jag min nya plan. Ute på en öppning i djungeln fann jag en lerslätt som skars itu av en slingrande flod. I kikaren kunde jag se fem krokodiler. Jag lämnade resten av teamet i jeepen på kanske 400 meters håll, tillräckligt långt ifrån för att inte skrämma krokodilerna. En liten bit från jeepen la jag mig så på magen och började den långa mödosamma förflyttningen hasandes som en krokodil. Filmkameran sköt jag framför mig på en liten specialgjord släde. Efter varje hasande tittade jag framåt för att se om någonting rörde sig där framme längs floden. Efter ungefär tre timmar kom jag fram till vattenkanten vid en av flodens många krökar, krokodilerna var fortfarande en bit bort.

Men plötsligt upptäckte jag hur en krokodil som låg på andra flodstranden kastade sig ut i vattnet. Nu var det nog kört, tänkte jag, det här försöket skulle säkert inte heller lyckas. Jag låg stilla, la huvudet i händerna och väntade på att alla de andra krokodilerna också skulle ge sig av. Men ingenting hände. Konstigt! Oväntat såg jag plötsligt ett par ögon på min vänstra sida som sakta bröt vattenytan på bara en god armlängds avstånd, där jag låg på flodkanten. Krokodilen från andra sidan floden hade tydligen inte skrämts av min närvaro utan bara lockats fram för att undersöka mig. Var det av ren nyfikenhet, eller var det för att se vad som stod på menyn denna heta eftermiddag? Ja, det spelade ingen roll, för min glädje var obeskrivbar, äntligen hade jag kommit nära en av dessa skygga bjässar. Sakta vred jag filmkameran och fokuserade på krokodilens ögonglober. Jag startade kameran och så låg vi där och stirrade på varandra i ett par minuter. När jag fått min filmsekvens försvann så sakta ögonen ner i vattnet igen och krokodilen simmade tillbaka till stranden på andra sidan floden. När han lagt sig tillrätta i eftermiddagsljuset så öppnade han munnen, ett tecken på att krokodilen känner sig trygg och nöjd.

Kanske hade krokodilen från andra sidan floden kommit fram till mig för att kontrollera om jag verkligen var en riktig krokodil. Hans slutsats var förmodligen att jag trots stora brister ändå kunde accepteras. Resten av eftermiddagen innan solen gick ner kröp jag omkring mellan krokodilerna precis som om vi tillhörde samma familj. Det är viktigt att man prövar alla möjligheter i livet för att lyckas, även om det ibland kan verka lite tokigt.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

En filmare föds

Stefan Quinthn 3 år
Mitt intresse för djur & natur började vid tidig ålder.

Min drivkraft som filmare är att producera program som kan glädja människor och som får oss att se nya möjligheter. Vi behöver positiva inslag i en värld där medieutbudet ofta, tyvärr, blir allt dystrare och våldsammare.

Ni vet ju att barn älskar det som kryper på marken, maskar, olika skalbaggar och djur av alla slag. När jag växte upp var jag precis likadan. Fanns det kryp, så var man där och rotade. Jag växte upp i närheten av ängar och skogar. Min far hade kanske inte riktigt samma intresse för djur och för det som kröp på marken. Jag kommer ihåg att han ofta sa: – Pojk, akta dig för skogen och framför allt för stenmurar. För där finns det ormar! Ormar?

Ja, som fyra-femåring var man ju tvungen att ta reda på vad som var så farligt med dessa krälande små varelser. Det återstod inget annat än att krypa runt bland stenmurar och leta efter det man skulle passa sig för. Och det gjorde jag! Mitt intresse för djur och natur hade vaknat till liv.

När jag var 15 år började jag jobba som fotograf och skribent på kvällar och helger efter skolan för Alingsås Tidning. Att berätta med ord och bild om det man såg och hörde var stort. Men snart öppnade sig en ny värld, nåt som var ännu mer spännande, och det var att göra rörlig film. När jag var i sjuttonårsåldern gjorde vi, jag och ett par kompisar från skolan, en film som kom att bli riktigt omtalad. Filmen hade inget riktigt namn tills dagen efter pressvisningen. På första sidan i Alingsås Tidnings stod det skrivet med stor bild ”Tarzan – Älgarnas son”. Vi tyckte det passade riktigt bra, och så fick det bli. Ett tag senare skickade jag filmen till Sveriges Television, och redan nästa dag ringde de tillbaka och frågade om det var möjligt att få köpa filmen. Ja, så fort har jag aldrig sen dess sålt en film till någon TV station.

När sen filmen visats för hela svenska folket kom domen. Dagens Nyheter skrev nästa dag i tidningen: – Det finns många duktiga och ambitiösa natur-och dokumentärfilmare i det här landet. Men den filmen som upptog större delen av det sista programavsnittet borde ha stannat inom den allra trängsta vänkretsen för att visas först efter sjätte eller sjunde groggen på hembränt och Coca Cola. Att något så genant och enfaldigt kan visas i svensk monopol TV gör en beklämd. Vi betalar ju ändå TV licens. Sutte jag i denna organisation och hade varit med om att välja ut denna film till offentlig visning, skulle jag gå under jorden nu och inte komma upp igen förrän trumpeterna skallade till domedag.

Ja, det var ord och inga visor, men kan ni tänka er. DNs TV krönikör hade suttit och genomlidit hela vår film. Vad han tyckte om filmen, ja, det brydde vi oss faktiskt inte alls om. Detta var min första film och den hade visats i varenda stuga över hela landet. Dörren till filmvärlden stod vidöppen.

Borta på sju minuter

Uyak Bay, Kodiak, Alaska
Uyak Bay där S/S Aleutian förliste 1929.

S/S Aleutian kom från Seattle med 300 passagerare ombord. Kapten var John Gus Nord, en svensk-amerikan med 30 års prickfri tjänst i norra Stilla Havet. Under natten den 27 maj 1929 gick nästan alla passagerare av vid en konservfabrik där de hade jobb under sommaren. Vädret var lugnt och sikten god när fartyget fortsatte vidare inåt Uyak Bay på Kodiak, med resterande 15 passagerare och besättningen på 135 personer. Vid södra änden av Amook Island, klockan 5.30, kändes plötsligt en kraftig skakning, följt av ett fruktansvärt ljud från skrovet. Det största passagerarfartyg som då trafikerade Alaska hade gått på ett förrädiskt rev som den morgonen doldes av tidvattnet.

Kapten Nord förstod vad som hänt och beordrade full fart framåt för att försöka få upp fartyget på stranden ett par hundra meter längre fram i fjorden, men vattnet forsade in alltför snabbt och gjorde manövern omöjlig. Miljondollarbåten S/S Aleutian, Alaskan Steamships stolthet, var dödsdömt. Med propellrarna högt upp i luften dök fartyget efter endast sju minuter rakt ner i djupet.

Trots det snabba förloppet lyckades besättningen lägga ut fartygets åtta livbåtar. Alla ombord kom i säkerhet även om några ur besättningen tvingades hoppa överbord och simma iland. Endast en ung besättningsman vid namn Manuel Dorras drunknade när han lämnade livbåten för att springa tillbaka och hämta sin lyckobringande hästsko.

Alla ombord var skakade av händelsen men värst skakad var kapten John Gus Nord. Det var närmast ett mirakel att alla 150 människorna räddades från den sjunkande båten på så kort tid, men kapten Nord sörjde fartyget som sitt eget barn.

– Det var den mest effektiva räddningsaktion av passagerare till sjöss jag någonsin hört talas om, sa kapten Lukens, först på plats efter olyckan.

– Det låg en kuslig känsla av ensamhet kvar när fartyget försvunnit under ytan. Där det tidigare, för bara några minuter sedan, funnits ett stort fartyg vilade bara tystnad och sågs inte ens en stilla krusning på vattnet, berättade en av besättningsmännen senare vid ett förhör om olyckan.

Steve Lloyd från Anchorage i Alaska hade funnit passagerarfartyget S/S Aleutian år 2002. Under de 73 åren som gått sedan fartyget sjönk var alla av den uppfattningen att hon vilade på minst 120 meters djup i fjorden, vilket gjorde en bärgning alltför svår och dyrbar. Men Steve Lloyd fann fartyget stående upprätt på bara 75 meters djup, vilket normalt ändå är ett mycket svårt och farligt djup för sportdykare.

Den största upplevelsen på väg ner i djupet mot fartyget S/S Aleutian är när man i havets mörker möts av de två masterna, täckta av ett tjockt lager vita havsanemoner och andra marina varelser. Masterna reser sig likt två havsspöken ur djupet. Fartyget håller fortfarande ihop efter alla dessa år trots påverkan från fjordens kraftiga tidvattenströmmar. Havsmaskar har gnagt bort de flesta trädetaljerna men plåtskrovet står kvar och berättar om svunna tider, djupt under ytan i Uyak Bay.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian Film and Culture  Festival” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Kad’yak återfunnen

Tidningar
Upptäckten av Kad’yak blev en stor nyhet i hela USA.

År 1849 startade guldrushen i Kalifornien och många människor blev rika. Med rikedomen kom också efterfrågan på is, en vara som i värmen var svårhanterlig och därmed besvärlig att få tag på. Vid mitten av 1800-talet hade pälsfångsterna på Kodiak minskat katastrofalt och Ryska Amerika hade en usel ekonomi. Plötsligt öppnade sig en ny god inkomstkälla. År 1852 blev sjön på Woody Island, en av Kodiaköarna, den mest värdefulla platsen i Alaska för Rysk-amerikanska kompaniet. Vintertid sågades isen på sjön och såldes till San Francisco. Redan efter första leveransen av is, som betalades med hela 75 dollar per ton, förstod ryssarna att isen var en mycket lönsam handelsvara. Den lönsamma handeln med is från Woody Island fick dock snart konkurrens av de första ismaskinerna och redan 20 år senare hade maskinerna helt tagit över.

Skeppet Kad’yak var en av Rysk-amerikanska kompaniets minsta båtar som fraktade is mellan Kodiak och San Francisco. Kad’yak var ett barkriggat segelfartyg, 120 fot lång och 30 bred. Botten var klädd med kopparplåtar för att skydda skrovet från skeppsmask och andra marina organismer. Det berättas att kaptenen på fartyget, Illarion Arkhimandritov, ignorerade den lokala seden att besöka Fader Hermans grav inför längre sjöresor. De var ett misstag som enligt invånarna skulle straffa sig.

Den 30 mars 1860, kort efter att Kad’yak lämnat Woody Island, gick skeppet på ett rev som slet upp ett stort hål i skrovet. Båten fylldes snabbt med vatten och manskapet gav sig iväg i livbåtar. Men Kad’yak sjönk inte eftersom den var lastad med 356 ton is. Under fyra dagar drev skeppet herrelöst omkring mellan öarna. På den fjärde dagen fastnade så till slut skeppet på ett mindre rev i Icon Bay utanför Spruce Island. Där blev det stående med endast övre bommen och toppen av masten synlig.

För människorna i området blev detta ett tecken. Vad som syntes över vattenytan formade ett kors. Skeppet hade funnit sin grav i den lilla lagunen rakt framför fader Hermans kapell.

På 1970-talet växte intresset för att söka efter det förlista skeppet men trots många försök misslyckades man. 143 år efter Kad’yaks skeppsbrott hade Brad Stevens tack vare samarbete med ryska studenter fått ledtrådar om en ny position där vi skulle söka efter fartyget. Med stor spänning lämnade vi hamnen i Kodiak morgonen den 21 juli 2003. Kapten på båten Melmar var Joshua Lewis, lärare och fiskare på Kodiak. När vi kommit fram till Icon Bay använde vi en magnetometer som ger utslag för metall. Magnetometern liknade en ubåt i miniatyr som vi bogserade efter båten. Precis över den position som Brad markerat på kartan fick vi en lång rad utslag på mätaren. Var vi kanske på rätt plats?

Redan på eftermiddagen gjorde vi de första dyken. Vid det sista dyket på kvällen hittade vi en mängd mindre kopparbitar. Vi förstod att vi hittat något av stort kulturhistoriskt värde.

Nästa dag var vi tidigt tillbaka i Icon Bay. Redan under första morgondyket fann vi två kanoner, ett ankare och kättingar från rätt tidsepok samt det som verkade vara ballasten. Nyheten om vad vi funnit spreds snabbt över hela USA via CNN och andra nyhetskanaler och all dykning i Icon Bay stoppades. Rätten att utforska skeppsvraket hade då övergått till staten Alaska.

Nästa sommar arrangerades en arkeologisk utforskning av lagunen och vi som funnit vraket året innan fick, efter en del påtryckningar, också delta i expeditionen. De federala myndigheterna med professor Tim Runyan på North Carolina University hade större resurser och bättre möjligheter att fortsätta arbetet. Det stora genombrottet kom när vi hittade navet till styrhjulet med inskriptionen ”KAD’YAK ” skrivet på ryska. Tack vare navet kunde vi bevisa att det var rätt skepp vi funnit. När utgrävningen av Kad’yak närmade sig sitt slut täcktes allt över med sand och därför vilar stora delar av skrovet och många detaljer från skeppet åter i sin ensamhet. Om staten Alaska eller någon annan välbärgad organisation kommer att återuppliva Kad’yak är det ingen som vet, men kanske blir kapten Arkhimandritovs gamla skepp kvar i djupet under ytterligare hundratals år.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Under ytan

Dykning Kodiak
Havet runt Kodiak är en dykares dröm med vackra kelpskogar bebodda av roliga och färgglada invånare.

Min första dykkurs tog jag 1980 på ögruppen Maldiverna, söder om Indien. Sedan dess har jag utforskat många sällsamma undervattensvärldar runt jorden, som Stora Barriärrevet utanför Australien, Röda Havet, Andamanerna söder om Burma, Västindien, södra Stilla Havet och många fler ställen. Få vatten är emellertid så rika på fisk, skaldjur och andra marina varelser som korallträdgårdarna och kelpskogarna runt Kodiak. En solig och vindstilla dag är dykning i Kodiaks vatten något av det mest spännande en dykare kan uppleva.

Första dyket jag gjorde vid Kodiak var från land vid Fort Abercrombie. Val, laxhaj, späckhuggare och havsutter är vanliga nära Kodiaks stränder. Bara efter ett par minuter i vattnet uppvaktades jag av två sjölejon som kom och nafsade på min dykarutrustning. På land rör sig sjölejon långsamt och klumpigt men i vattnet är de snabba och eleganta. Jag var dock lite fundersam över deras framfart; bara ett litet nafs av sjölejonens stora huggtänder i luftslangen till tuberna kunde bli förödande. Sjölejonen upptäckte snart att jag inte var en särskilt kul lekkamrat och fortsatte istället vidare utan att orsaka mig eller min utrustning någon skada.

Det finns många färgstarka och märkliga varelser i havet runt Kodiak. Förutom fem arter av lax finns sill, hälleflundra, sjögurka, bläckfisk, skaldjur, olika torskfiskar, sjöstjärnor i alla regnbågens färger, flera arter av val och så inte att förglömma den stora laxhajen bland många fler fiskarter och marina däggdjur.

Under 1940- och 50-talet upptäcktes tack vare modern utrustning stora mängder kungskrabbor i havet runt Kodiaköarna. En del av dessa enorma krabbor mätte två meter med utsträckta ben. Från mitten av 1950-talet och under de närmaste fem åren förvandlades Kodiak, tack vare kungskrabban, från en liten fiskestad till USA:s största fiskehamn. Årsfångster på upp emot 50 miljoner kilo kom in till fiskfabrikerna från vattnen runt Kodiak.

Det kommersiella fisket av kungskrabba varade i 25 år. Under 1970-talet började antalet kungskrabbor att minska och 1982 var fångsterna så små att fisket stoppades. Ingen är riktigt säker på varför kungskrabban försvann men forskare misstänker att överfiske kan ha varit en bidragande orsak.

Pete Cummiskey, en god vän på Kodiak, är dykare och marinbiolog och har jobbat med kungskrabbor sedan mitten av 1980-talet. Vi hade gjort flera dyk tillsammans på vrak i närheten av staden men jag ville gärna se de omtalade stora stackliknande högar som utgörs av tusentals kungskrabbor under deras viloperioder på havsbotten. Att formera stora högar är ett sätt att försvara sig mot fiender.

En vacker men kall novemberdag åkte vi ut till Womens Bay för att leta efter krabbor som Pete tidigare under året försett med sändare som klistrats fast på krabbornas skal. Precis som när man pejlar andra djur hade vi en mottagare med oss för att fånga upp signalerna från de sändarförsedda krabborna. Från Petes gummibåt kunde vi lyssna efter de rätta signalerna. Efter en kort tids sökande fick vi kontakt med krabborna och gjorde oss färdiga för det första dyket.

Kungskrabbor går en stor del av året på djupt vatten men kommer in på grundare områden för att fortplanta sig. Djupet där vi fann de sändarförsedda krabborna i Womens Bay var mellan 30-40 meter. Tre till fyra meter ovan havsbotten låg ett moln av slam som krabborna rört upp ur bottensedimentet. Det var så tjockt att man inte kunde se handen framför sig om man sträckte armen rakt ut. Efter bara någon minut på botten fann jag en stor hög av krabbor; troligtvis var det tusentals krabbor i en enda stor boll. Det var svårt att filma krabborna på grund av den dåliga sikten och jag var tvungen att komma precis inpå för att få bra scener.

Kungskrabbor är imponerande djur med stora kraftiga klor som lätt kan knipa av ett finger. Plötsligt när jag låg tätt inpå den stora högen av krabbor och filmade, kände jag hur en krabba nöp sig fast i min arm genom min tjocka dykardräkt. Den fruktansvärda smärtan gjorde att jag nästan tappade taget om kameran. Jag tog ett kraftigt tag i krabban men den var ovillig att släppa sitt grepp. Efter några sekunders kamp förstod jag att det enda sättet att komma ur detta tjuvnyp var att försöka komma upp mot ytan. Halvvägs upp släppte krabban taget och jag hade lärt mig en läxa: håll avstånd till kungskrabbor!

Jag återtog snart dokumentationen av de märkliga högarna med kungskrabbor på bottnen av Womens Bay. Vi fortsatte också till flera andra dykplatser innan dagen var slut. Pete har genom studierna lärt sig mycket om kungskrabbornas livsmiljö och vandringar på havsbottnen. Förhoppningsvis kommer dessa studier att underlätta kungskrabbans återkomst, så att detta delikata och värdefulla skaldjur återigen skall kunna fångas i miljontals av Kodiaks fiskebåtar.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Ett val för livet!

19 juni 1982
19 juni 1982

Många val som man gör i livet kan man ofta ändra på utan att det är svårt. Men några val bör man noga tänka igenom innan de tas. Ett av dessa svårare val, är val av livspartner eller äkta hälft. Detta val kan bli till stor välsignelse, eller förödande för resten av livet.

Idag, den 19 juni, firar LaVonne och jag vårt 35års jubileum. 35 år! Det är lite svårt att förstå att det kan gå så fort. När vi var nygifta träffade vi ett annat gift par som berättade att de varit gifta i 5 år. WOW! Vi tyckte det lät som en lång tid. Men den tiden är för länge sedan passerad.

När jag jobbade i Kalifornien 1979 hyrde jag en del av ett hus, av en kvinna med ursprung i Sverige. En dag när jag kom hem sa hon att vi var inbjudna på middag hos en väninna som också kom från Sverige. Att det var middag hemma hos MajBritt, som tre år senare skulle bli min svärmor, hade jag naturligtvis ingen aning om. Vi lämnade huset norr om Los Angeles och åkte till Arcadia, som är belägen en dryg halvtimma öster om storstaden. Det var första gången som jag träffade LaVonne, min blivande hustru. Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men dock första mötet. Vi sågs ett par gånger till innan jag återvände till Sverige våren 1980.

Försommaren 1980 var jag i Indien och filmade en dokumentär om missionsbåten Elidas barnhem och sedan planerade jag att filma deras arbete i Sverige under en vecka. LaVonne hade besökt Sverige under sommaren och hade lite motsträvigt stannat kvar ett par veckor med en god vän. De skulle segla under en vecka med Elida längst västkusten, det råkade vara den veckan som jag var ombord och filmade. Det tog inte många dagar innan LaVonne var glad att hon stannat kvar efter att mamma rest tillbaka till USA. Ett par dagar efter att vi lämnat båten Elida i hamnen bjöd jag med LaVonne till nöjesfältet Liseberg i Göteborg, och man kan säga att det är en livsfarlig plats att ta en dejt om man vill förbli singel. Det sa klick efter en kort stund.

LaVonne åkte ett par dagar senare till sina släktingar i Småland där hon skulle bo de sista dagarna under vistelsen, innan hon reste tillbaka till USA. I Småland ringde hon till mamma i USA. LaVonne som aldrig varit intresserad av det svenska språket tidigare och aldrig varit intresserad att prata svenska, började plötsligt ivrigt prata med mamma i telefon, på svenska! Även om hennes svenska språk hade brister så blev mamma MajBritt förvånad och nästan chockad, något stort hade hänt.

Jag var tillbaka 1981 och arbetade i Kalifornien under några månader och jag lärde känna LaVonne bättre och även hennes familj. Under vintern hade jag arbete på bland annat Sri Lanka som väntade och därifrån hade jag bara sporadisk kontakt med LaVonne via telefon. På den tiden var man tvungen att beställa telefonsamtalen genom poststationen på Sri Lanka och sedan vänta någon timma att få det kopplat. Men under arbetet på Sri Lanka fick jag ett brev om dagen från LaVonne sent till huset jag hyrt ute i Malamulla på Sri Lankas västkust. Jag hade två medarbetare med mig och de var mäkta imponerade över skrivarglädjen hos min blivande hustru.

Vi hade bestämt oss för att gifta oss den 19 juni 1982 och jag skulle vara färdig med jobbet på Sri Lanka i god tid. Efter en vecka i Sverige var jag så tillbaka i Kalifornien i början av juni. LaVonne och hennes mamma tog som tur var hand om de mesta av förberedelserna och allt fungerade fantastiskt. Min far och mina bröder med fruar kom till bröllopet i Kalifornien. Det var fler än 400 bröllopsgäster och det blev ett bröllop som vi aldrig kommer att glömma.

Jag fick en ofattbart vacker, smart och kärleksfull kvinna till hustru. 35 år har nu gått och jag vill med allt mitt förstånd och all min uppriktighet säga att jag älskar dig mer än någonsin, du min bästa vän och hustru.

Stefan Quinth blog