För att bli en bra filmare…

Redigeringskurs i Vedum
Redigeringskurs i Vedum. Här får alla jobba med eget material och lär sig redigeringsknep för att skapa spännande film.

Efter att jag sålt min första film till Sveriges Television i min ungdom köpte jag en proffsutrustning och började studerade filmteknik i ett försök att bli en bra natur/dokumentärfilmare. Strax fick jag arbete för Nils Dahlbeck på Televisionen i Göteborg. Nils hade tidigare varit chef på Sveriges Television i Göteborg, men när han blev pensionär började han istället göra egna filmer i ett naturprogram som hette Med Dahlbeck i Naturen. Jag lärde också känna fler som arbetade på televisionen, en som senare också blev min mentor. Han hjälpte mig med flera av mina första egna produktioner. En sak som han ofta sa till mig var; för att bli en bra filmare måste du först lära dig redigera.

 Många av de filmer som man idag ser på YouTube och andra Internet kanaler skulle kunna vara fantastiska dokument med hjälp av lite redigeringsarbete. Visst hade min mentor rätt när han sa att en bra film börjar vid redigeringen. I föreningen Naturfilmarna har vi ordnat redigeringskurser flera gånger och för de som deltagit har jag sett att filmerna blivit mycket bättre med mer kunskap i redigering. Men det som kanske är väl så viktigt är att deltagarna på kurserna blir inspirerade och börjar se redigering av filmer som något spännande och ett arbete att se fram emot. Ibland under redigeringskurserna var deltagarna så fängslade av sin nya kunskap att arbetet fortsatte sent på kvällarna. För er som gillar att filma men tycker att redigering av film är besvärligt och tråkigt kan jag säga, lär er redigeringens hemligheter, något som ger helt nya möjligheter för filmskapande. Våra kurser tar tre dagar och ni bor och äter på vår gård. Om du är intresserad kan du kolla vår hemsida för nästa kurstillfälle. www.cameraq.com/sv/kurs.html

Den här helgen har vi i föreningen Naturfilmarna ansvarat för filmskolan under Vildmarksmässan i Stockholm. Under två föreläsningar per dag berättat jag om varför man är naturfilmare och om äventyr ute i naturen. Jag berättade om upplevelser under arbetet med Kodiakbjörnen i Alaska, med Ceylonelefanten på Sri Lanka och vårt senaste projekt, Himba – det röda folket. En stor del av mitt arbete som filmare innebär att berätta om det som jag ser som viktigt. Det är publiken som är vårt stöd och bollplank. På mässan i Stockholm var det många som visade ett stort intresse och när publiken visar uppskattning är det mycket lättare att ge berättelserna en större inlevelse.

Ett stort tack till en fantastisk publik på Vildmarksmässan i Stockholm. Det har varit en fantastisk helg med många nyvunna vänner som blivit mycket intresserade och nyfikna på naturfilm. Till Vildmarksmässan kommer en stor variation av människor som ofta är lite ”originella”, många som har helt otroliga berättelser. Kanske är det så att man måste vara lite annorlunda för att passa in i naturen och vildmarken, känna sig hemma i obekväma situationer som ofta leder till fantastiska äventyr. En spännande ung man som jag träffade under mässan är son till ett par gamla vänner, Marcus Aspsjö. Han är en blomstrande ung äventyrare som jag känt sen han först såg dagens ljus. Nästa äventyr han planerar är att på en SUP (Stand up paddleboard) paddla mer än 3000 kilometer från Whitehorse i Kanada till Berings hav på Alaskas västkust. Eftersom jag arbetat i stora delar av Alaska de senaste 30 åren hade vi mycket att prata om. Det som jag såg viktigt var säkerhet, något som vi pratade om, detta eftersom Marcus också är en förebild för andra unga människor. Det råd jag kunde ge Marcus var att inte underskatta det oförutsedda, det som man ofta inte ser som en farlig situation. Många tänker kanske att björnar är den stora faran på en resa genom Kanadas och Alaskas vildmark. Nej, det flesta som skadas gör det vanligtvis när allt är som lugnast och björnar i all sin kraft är kanske då den minsta faran. Följ gärna med Marcus på hans äventyr: https://www.facebook.com/adventurecalling/

På måndag börjar jag med slutredigeringen av filmen ”The Tom Coleman Story” och kanske handlar min nästa blogg om min vän Tom.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Filmningen av “Min vän Elsa”

Elsa Lundh framför Västra Marks Sjukhus i Örebro
Min vän Elsa Lundh utanför Västra Marks sjukhus i Örebro dit Elsa kom som 17-åring.

Jag hade många oförglömliga upplevelser tillsammans med Elsa under de 5 åren som jag följde och filmade henne. En söndag, sommaren 2003, besökte vi behandlingshemmet utanför Halmstad där hon varit inspärrad i två år under 30-talet. Platsen var fortfarande i bruk och var nu ett hem för utvecklingsstörda män som arbetade på olika håll i närheten. Jag hade kontaktat hemmet i förväg och de väntade nyfiket på oss. Vid ankomsten mottogs Elsa som en drottning, de hade gjort mat och det bjöds på kaffe. Elsa njöt av situationen och hon berättade om livet på hemmet under 30-talet. Personalen fascinerades av allt Elsa kom ihåg och berättade om.

Senare på eftermiddagen lämnade vi hemmet och åkte tillbaka mot Vårgårda. Men Elsa var inte redo att avsluta dagen än. När vi var i höjd av Borås sa Elsa;

-Kan vi inte ha middag innan vi fortsätter hem?

När Elsa sa middag, menade hon för det mesta kaffe och wienerbröd. Klockan var fem minuter i 18.00 och jag visste att de flesta cafeér stängde klockan 18.00. Det blev ont om tid och jag svängde in på ett café vid Knalleland och rusade snabbt in för att se om de kunde hålla öppet lite extra för Elsa. Personen bakom disken var inte glad åt situationen men sa att om vi snabbade på skulle de servera oss.

Jag rusade tillbaka till bilen, hämta Elsa, och försöka få in henne på serveringen så snabbt som möjligt. Elsa gick krokigt som en båge, såg och kommenterade allt som fanns på marken. Såg hon en blomma så skulle hon alltid prata lite med den och då gick det långsamt. Men jag tror vi var innanför dörrarna precis innan klockan 18.00. Vi beställde vår fika av damen bakom disken och gick sen till bordet och satte oss ner.

Förutom oss så fanns det kanske 15 personer på cafeét som just var på väg att avsluta sin fika. Kvinnan som tagit vår beställning kom strax med vårt kaffe, te och tilltugg på en bricka. Hon började sätta kopparna på bordet då Elsa utan att tveka satte igång att berätta om sitt liv. Kvinnan med brickan såg lite besvärad ut och jag såg situationen som mycket pinsam. Jag tänkte för mig själv;

-Hoppas de inte tror att Elsa är min mamma. Snälla Elsa, sluta, sluta!

Men Elsa fortsatte att berätta och det blev snart en märklig stämning på cafeét. När klockan var 18.30 höll Elsa fortfarande på med att berätta sin långa livshistoria. Jag hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, men när jag tittade upp såg jag att servitrisen fortfarande stod vid vårt bord. Enda skillnaden var att nu stod också alla de andra i cafeét i en cirkel runt oss och lyssnade med andakt till Elsas berättelse.

När jag såg hur människorna runt oss greps av Elsas fantastiska men tragiska berättelser kände jag mig lite skamsen. Skamsen för att jag tidigare skämts för Elsas framfusighet och vilja att berätta om sitt liv för främlingarna där på cafeét i Borås. Stolthet över att vara Elsas vän fick mig att sträcka på mig. Där satt vi nu alla och lyssnade. När klockan var ungefär 19.00 tog Elsa ett djupt andetag och jag tog chansen och sa;

-Kanske skall vi ta och ge oss av hemåt nu, Elsa?

Elsa tyckte att det var en bra idé och hela sällskapet där i cafeét lämnade i tysthet. Jag är övertygad om att alla som satt och lyssnade där den söndagseftermiddagen i Borås kommer aldrig att glömma min vän Elsa.

Vi fortsatte att följa med Elsa till de olika hemmen där hon varit inlåst under alla år. Elsa gick på födelsekalas, shopping och på café, det mesta hon gjorde filmade jag. En dag höll det på att gå riktigt illa. Elsa hade köpt en liten sommarstuga som hon åkte ut till ibland. Den låg långt ut i skogen och det fanns ingen telefon eller riktiga bekvämligheter. En dag frågade hon om jag kunde köra dit henne och sen komma och hämta tillbaka henne dagen efter. Ja, visst! Vi åkte ut till sommarstugan och drack en kopp kaffe innan jag åkte hem. Elsa skulle sova över till nästa dag. Ve och fasa, om inte jag glömde bort Elsa! Ett par dagar senare när jag på kvällen sitter på ett kalas får jag frågan; -Hur går det med filmen om Elsa? Förkrossad över att jag glömt bort Elsa där ute i skogen helt ensam under ett par dagar får mig att rusa ut från kalaset, hoppa in i bilen och i högsta fart köra ut till sommarstugan. Den låg bara en knapp halvtimma utanför samhället men under den tiden dansade många konstiga tankar i huvudet. Tänk om Elsa ligger där död i stugan! Eller också har hon till fots försökt att gå hem hela vägen och ligger avsvimmad i något dike! Ja, minutrarna innan jag kom fram var fyllda av oro. Väl framme rusade jag in i stugan utan att knacka. Då ser jag Elsa sitta där vid bordet, hon tittar upp på mig med ett leende och sa; -Det var tur att du kom nu, för detta är den sista winerbrödsbiten jag har kvar. Hon svalde det sista av kaffet och winerbrödet. Vi satte oss i bilen och åkte hem. Elsa nämnde aldrig nån gång att jag glömt henne där ute i stugan, hon var alltid glad och tacksam varje gång vi var ute på äventyr.

Mer om  filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Första mötet med Elsa

Elsa Lundh och Stefan Quinth
Utanför det lilla torpet där Elsa bodde med sin mamma när hon släpptes ut från Restad mentalsjukhus.

Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.

Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.

När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.

Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.

Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:

-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!

Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.

Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.

När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;

-Var är mina jultidningar?

Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension

Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Min vän Elsa

Elsa Lundh som ung flicka
Elsa Lundh som ung flicka, redan intagen på institution.

En av de personer jag jobbat med och som har berört mig starkt är Elsa Lundh. Hennes liv var fullt av svårigheter och förnedring men slutade ändå i triumf.

Elsa föddes 1921 i Bohuslän i en liten stuga med jordgolv. Hennes pappa var sjöman och lämnade familjen när de fyra barnen var små. Mamman som hjälpte till i granngårdarna med städning och andra sysslor hade svårt att försörja familjen. Vissa dagar fick barnen klara sig på bara en skiva rågbröd, berättade Elsa.

Elsa hade inte svårt att lära sig läsa och räkna i skolan men hon hade ett litet problem, som blev förödande för resten av hennes liv, Elsa stammade! På den tiden trodde man att människor som stammade var mindre intelligenta. Men ofta var barn som stammade bara lite mer tillbakadragna och blyga eftersom det var svårt att hänga med i skolarbetet eller att prata med andra barn.

Elsa hade inte så många kompisar, men på midsommarafton 1936, ett par veckor innan hon skulle fylla 15 år var hon tillsammans med ett par vänner och lekte ute i skogen. Mamma hade sagt till Elsa att hon måste vara hemma klockan 10 på kvällen, men det var så härligt och varmt. Det doftade av blommor och sommar, och för en gång skull hade Elsa riktigt roligt. Ingen av barnen hade råd med en klocka så tiden i den ljumma midsommarnatten var det ingen som höll riktig koll på.

När Elsa sent kom hem till stugan var dörren låst, klockan hade blivit ett på natten. Mamma hade lagt sig och öppnade inte dörren. Hela den natten satt Elsa utanför dörren och försökte sova men hon var alltför ledsen och rädd för att somna. Varför hade mamma låst dörren?

Nästa dag, när mamma tillslut låste upp dörren, förvandlades glädjen över att se mamma strax i ny rädsla och besvikelse. Mamma tog Elsa vid handen och gick till granngården och berättade att hon inte längre kunde klara av tösen utan ville att barnavårdsnämnden skull ta hand om henne. Barnavårdsnämnden kom och hämtade den lilla flickan och detta blev början på många år av fruktansvärd människoförnedran.

Elsa blev först satt under övervakning och sedan inlåst. Hon förvandlades till ett försöksdjur, tvångssteriliserades och förnedrades av personalen på de institutioner där hon var inlåst. Mamman kom aldrig på besök och hörde heller inte av sig till Elsa.

Den enda som en gång kom på besök var lillasystern Anna. Hon stannade ett par dagar och detta var fantastiskt roligt för Elsa. Innan Anna åkte därifrån gav hon Elsa ett vackert vykort med färgglada blommor. Elsa fick inte ha några ägodelar på institutionen så därför gömde hon yvkortet under madrassen. När översköterskan hittade vykortet några dagar senare, rev hon sönder det och slängde de sönderrivna bitarna i soporna. Elsa fick aldrig träffa sin syster igen, Anna dog i leukemi en kort tid senare. Elsa berättade för mig en gång att hon kunde förlåta läkarna, övrig personal och t.o.m. Mamma, men hon kunde aldrig förlåta översköterskan som rev sönder hennes vackra vykort.

Det skulle dröja många år innan Elsa fick livstecken från mamma. När Elsa varit inlåst på olika institutioner i 32 år skrev hennes mamma till slut ett brev till överläkaren på mentalsjukhuset Restad i Vänersborg. (Elsa hade varit inlåst på Restad i fem år, och av de tre institutionen hon upplevt var Restad den värsta). Mamman bad att få tillbaka sin dotter eftersom hon då var gammal och behövde hjälp att bära vatten, hugga ved och laga mat. Överläkaren skickade strax hem Elsa till det lilla torpet där mamman då bodde, en knapp mil utanför orten Vårgårda i Västergötland. Stugan hon kom till i Klingemad, var helt utan rinnande vatten och elström, under vintrarna var det lika många minusgrader inne som ute.

Men berättelsen slutar inte här, den går vidare i triumf. Om hur jag först träffade Elsa och vad som hände Elsa under de sista åren kommer jag att berätta om i senare bloggar. I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Ett stort tack!

Premiär för Himba - det röda folket
Premiär för Himba – det röda folket, 3 februari 2017, Laskegården, Vedum

I helgen hade vi premiär för filmen ”Himba – det röda folket” en film om en unik kultur i sydvästra Afrika. När man arbetat i flera år med en produktion av en film och till slut planerar för premiären är förväntningarna stora och jag är alltid oerhört nyfiken på publikens reaktion. Kommer de att reagera på det vis man hoppats på? Själv har jag då redan sett filmen hundratals gånger fram och tillbaka i studion och är uppriktigt trött på filmen. Jag har svårt att se om den verkligen är bra. Tekniskt sett kan jag se att den fungerar men kommer publiken verkligen att kunna ta åt sig filmen och förstå budskapet.

Att producera en film eller att skriva en bok har många liknande utmaningar. Man kan säga att det är som att ge sig iväg ut i okänd mar och där bestiga ett berg. Först är det ganska trevligt, man tar sig fram uppför bergets fot men ganska snart ökar stigningen och terrängen blir allt svårare och brantare. Innan man når toppen får man slita hårt och när man till sist sitter där uppe har man kanske svårt att tänka klart och tanken kan komma, var det verkligen värt besväret och alla sömnlösa nätter? Då plötsligt skingrar sig molnen och solen skiner ut över ett förtrollande landskap. (Publiken håller sig vakna under hela föreställningen och den första applåden hörs i biosalongen). ja visst, allt arbete var kanske ändå värt besväret. Att sen ta sig nedför berget går lättare, men på vägen ner ser man nästa berg som tonar upp sig där i dimman. En ny film väntar, en ny historia måste berättas.

Under de första visningarna står jag ofta där i mörkret i biosalongen eller i den lokal där filmen visas och studerar publikens ansiktsuttryck. Det är från publiken jag kan utläsa om jag efter allt arbete lyckats med det jag försökt förmedla. Det kanske kan beskrivas som något av en lite nervös högtidsstund för mig personligen.

Ja, hur har det då gått första helgen av visningarna av filmen ”Himba – det röda folket”? Visningarna har varit slutsålda eller nästan helt fullsatta och reaktionerna har varit fantastiska. Vi har överösts av tacksamhet och genom internethälsningar har vi också fått många som visat sin uppskattning. Vi har också fått förfrågningar om ett stort antal kommande visningar i andra delar av Sverige av filmen. Den oro om hur filmen kommer att tas emot har försvunnit och man ser att allt arbete inte var förgäves.

Ett stort tack till alla er som besökt visningarna nu den första helgen. Ett stort tack också till Christofer Wärnlöf och alla på Häggatorp Herrgård som ordnade en fantastisk premiärfest efter första kvällens visning. Häggatorp i Vedum fylldes med folk, och tonerna av levande afrikansk musik fyllde huset där det också bjöds på god mat i en charmig gammal atmosfär. Häggatorps Herrgård har anor från 1700-talet. Naturligtvis vill jag också ge en stor eloge till Namibias Ambassadör Morina Muuondjo och hennes stab som vi haft glädjen att ha hos oss under hela helgen. Ambassadör Morina är en stor inspiration i vårt arbete.

Nästa filmpremiär har vi i Cambridge, Minnesota, den 22 april. Det är en fantastisk berättelse om kirurgen Tom Coleman som gav en stor del av sitt liv till att rädda tusentals fattiga människor i Afrika. ”The Tom Coleman Story” är en oerhört stark berättelse som jag kommer att berätta mer om i mina kommande bloggar.

Se trailer för ”The Tom Coleman Story” här.

 

Äkta upplevelser

Ung himbaflicka med get
Ung himbaflicka med sin favoritget

Årets julklapp 2016 var VR-glasögonen, en sorts mask/glasögon man sätter på sig för att uppleva spännande världar och platser som kanske inte ens existerar. Vi lever i en tid då många av oss människor inte tar oss tid för att ge oss ut i naturen för att uppleva verklig spänning, och världar som faktiskt existerar. Varför har det blivit så? Lever vi så bekvämt och skyddad att vi istället söker upplevelser i en fantasivärld utan att behöva svettas, frysa eller uthärda verkliga känslor. Man kan fundera på hur detta på sikt kommer att påverka människans empati för det som är verkligt, för verkliga upplevelser och känslor.

Under arbete i olika länder har jag träffat på människor och folkslag som levt utan de bekvämligheter som vi idag tar för givet. Allt från aboriginer i Australien, veddas på Sri Lanka, massajer i Tanzania och till inuiter i Alaska. Det som är gemensamt för många av dessa folkslag är att de lever nära naturen och att de ofta aktivt valt bort att leva utan den mängd prylar som vi anser gör vårt liv enklare, bekvämare och mer ”upplevelserikt”.

I Namibia, i sydvästra Afrika, fascineras jag av de unga barnen bland himbafolket som redan i 6-årsåldern får arbeta som getherdar. Skolgång är inte obligatoriskt i Namibia. Många himbabarn som bor avlägset ute i vildmarken har inte alltid möjligheter att gå i skola eller får inte gå i skolan för sina föräldrar. Istället har barnen ansvaret att valla familjens getter. Detta är deras uppdrag till de nått 12-13-årsåldern.

När solen gått upp och de ätit sin majsgröt samlar barnen ihop sina 100-200 getter och ger sig iväg ut i vildmarken. Ibland måste de gå långt bort för att hitta mat och vatten till sina djur. Som skydd mot giftormar och rovdjur som leoparder och ibland även lejon, bär de alltid med sig en käpp som de med tiden blir ganska duktiga på att hantera. De behöver inga dyrbara tekniska prylar för att söka spänning eller storslagna landskap. När barnen återvänder till byn med sina getter, precis innan solen gått ner, måste de mjölka. Getmjölken är värdefull i himbafolkets mycket ensidiga diet som till största delen enbart består av majsgröt.

Under arbetet med filmen ”Himba – det röda folket” som nu har premiär i början av februari bodde vi vid ett av besöken tre veckor i himbafolkets onganda (by) i ett sträck. Där finns inga toaletter, ingen elström, vatten eller skydd undan den brännande solen. Vi var helt utlämnade att laga vår mat, sova och arbeta på ett djupt lager av gödsel från hundratals kor och getter. Men även detta kan man vänja sig vid. Antropologen och forskaren Christofer Wärnlöf, som vi arbetade med under inspelningen av filmen, berättar att gödseln från djuren ses som något värdefullt och inte alls som ett problem. Christofer har god erfarenhet eftersom han bott med folket flera år i sträck under sin forskning. Man ser gödseln ungefär som vi ser på löv från träden men också som ett viktigt byggmaterial. Alla av byns hyddor är till stor del byggda med en blandning av gödsel, sand och vatten. När korna under torrperioder är borta från byn i månader förfaller ofta hyddorna i brist på reparationsmaterial.

Himbafolket bär på en glädje som kanske ibland kan vara svår att förstå. Som besökare kan man få den uppfattningen att de lever ett mycket obekvämt och enformigt liv. Men efter en längre tid börjar man förstå att det kanske egentligen är precis tvärtom. Och hur går det då för de små barnen som vallar sina getter ute i vildmarken? Jo, jag frågade några av de äldre i byn. ­–Händer det att barnen någon gång faller offer för rovdjur när de är ute och vallar sina djur? Ingen verkade ha hört talas om en sån händelse. Förmodligen är det så att de rovdjur som försöker, får smaka på käppen som herdebarnen bär med sig, och då dröjer troligtvis länge innan de försöker igen. Det är långa vandringar för herdebarnen, varmt, dammigt och kanske enformigt – men rätt som det är börjar de dansa! Ingen musik, inga instrument – de klappar bara takten med händerna och fötterna rör sig rytmiskt över den torra sanden.

Dofterna, ljuden, utsikten, människorna – det är verkligt; det är äventyr. Jag har vänner och kolleger som utsätter sig för oerhörda utmaningar. Kanske går eller cyklar de tvärs över kontinenter, seglar över världshav eller på annat sätt testar sina gränser på de mest obekväma sätt – varmt, dammigt, enformigt. Väl hemma beskriver de sina erfarenheter som livets höjdpunkter. Så, vet du – jag tror inte att årets julklapp 2016 är nåt för mig!

Framme i himbaland

Himba by norra Namibia
Himba by

När man åkt så långt det är möjligt ut i Namibias vildmark, över sandiga torra floder och genom ett oändligt torrt busklandskap är man framme i Ombutisouri och den lilla ongandan (by) där familjen Tjambiru lever. Familjen tillhör himbafolket, ett unikt folk med traditioner som går många generationer bakåt i historien. Det beräknas att det idag finns omkring 30 000 himbas utspridda över detta vidsträckta område av Namibia.

Himbafolket lever som nomader med sin boskap och är nära släkt med Hererofolket som också talar samma språk. När jag går in genom öppningen i den täta runda muren av taggbuskar som omgärdar innergården springer getter iväg framför mig. Här finns ett myller av hönor, hundar, getter, kor och väldiga oxar. Jag upptäcker även ett par helt vanliga huskatter borta på taket av en av hyddorna.

I mitten av den stora runda inhägnaden finns en mindre rundel byggd av stockar nergrävda i marken, där håller familjen de värdefullaste djuren och hit tar man de kor som skall mjölkas. Inne på gården räknar jag till sju hyddor, byggda av grenar från mopaneträd och sen täckta med en blandning av kospillning, lera och grus.

De yngre som bor här kommer mig till mötes, vi har känt varandra under flera år. Deras pappa och ledaren i byn heter Moneemoha och hans hustru heter Mbooua. De sitter på andra sidan av gården och väntar på mig. Även om vi inte pratar samma språk ser jag i deras gester och ansiktsuttryck att jag är välkommen.

Orsaken till att jag funnit denna plats är en god vän från Vedum i Sverige, Christofer Wärnlöf. Han är en av världens ledande forskare av Himbafolket. Christofer är antropolog och skrev sin doktorsavhandling i socialantropologi vid Göteborgs Universitet om Himbafolket.

Christofer flyttade i början av 1990-talet ut till ödemarken i Namibia för att genomföra sitt arbete med avhandlingen. Det var en stor uppoffring av familjen. Christoffer hade då två barn i förskoleålder och arbetet kom ta betydligt mer tid än han först räknat med. Christofer stannade i två år innan han ansåg sig färdig med fältstudierna och kunde återvända till Sverige. Avhandlingen färdigställdes men Christofer har sen dess återvänt till sina vänner i norra Namibia minst en gång om året för att fortsätta forskningsarbetet. Ingen annan forskare har någonsin gjort en liknande fältstudie om det röda folket i Sydvästafrika som Christofer.

Arbetet med dokumentärfilmen om Christofer och himbafolket har varit ett enormt spännande projekt som har gett mig stor insyn i ett av världens mest unika folk. Det som jag ser som värdefullt för mig personligen är att varje gång jag arbetar med ett av dessa unika folkslag får jag en större förståelse för olika kulturer och det betydelsefulla med att vi faktiskt är olika. Jag är övertygad om att, vore vi alla lika, skulle världen vara en ganska trist plats.

Filmen om ”Himba – det röda folket” har premiär nu det 3 februari. För mer information gå till:  cameraQ.com

Vägen till Himbaland

Under mitt arbete jorden runt de senaste nästan 40 åren har jag träffat människor som lever under väldigt olika situationer. Att leva tryggt eller bekvämt är inte en garanti oavsett var i världen man lever. Många kräver bekvämlighet, medan det finns folk som väljer att leva mer ”obekvämt”. Himbafolket i nordvästra Namibia är en kultur där många av medlemmarna väljer att leva långt bort från bekvämligheter och de hjälpmedel som vi tar för givet.

Om man åker ungefär 740 km norrut från Namibias huvudstad Windhoek, kommer man till Himbafolkets huvudstad Opuwo. Staden är en ganska dammig och smutsig stad och ger kanske inte ett större intryck vid första ögonkastet. Och när man upptäcker människorna på gatorna ser man en ovanlig kulturkrock. Män i kostym, kvinnor i stora yviga kjolar, tonåringar i jeans och t-shirts, och rödfärgade kvinnor i bara höftskynken av läder och med sina ofta stora pompösa bröst exponerade för omvärlden. När man ser allt detta samtidigt vet man att man kommit till Himbaland.

Första gången jag besökte mataffären i Opuwo hamnade jag i samma kö till kassan som en kostymklädd karl och en barfota, barbröstad röd Himbakvinna. Ingen, inte kassörskan, inte mannen i kostymen eller någon annan höjde ett ögonbryn. Detta är vardag i denna ovanliga stad.

Det finns många saker att se och uppleva här i Opuwo, men efter en dags förberedelser fortsätter jag rakt väster ut och kör den 110 km långa grusvägen till Etanga, långt ut i den öppna vildmarken. Därifrån kör jag vidare ytterligare ett par timmar genom ett bitvis väglöst landskap tills jag kommer till en liten onganda där några av våra vänner lever. Platsen heter Ombutisouri och familjen heter Tjambiru. Sedan 2013 har vi dokumenterat människorna som lever här. Nu efter fyra år har vi lagt sista handen vid filmen, ”Himba – det röda folket”, som har premiär den 3-6 februari. (Mer information på www.cameraQ.com).

I min nästa blogg kommer jag att berätta om dessa unika människor och om Dr. Christofer Wärnlöf som levt med folket i flera år och forskat på Himbakulturen i över 25 år.

Världens bästa jobb

Stefan Quinth on top of a mountain overlooking Frazer Lake, Kodiak, Alaska
Stefan Quinth Kodiak, Alaska, 2006

Jag heter Stefan Quinth och är dokumentär/naturfilmsproducent. Har egentligen aldrig haft ett annat arbete. Jo förstås, från åttonde klass och sedan genom hela gymnasietiden jobbade jag som freelancer på olika tidningar i Västsverige. För Alingsås Tidning kunde jag vissa dagar ha 4-5 reportage med text och bild. Jag älskade att berätta och kände en stor tillfredsställelse i berättandet av det som jag ansåg vara värdefullt. Men plötsligt uppenbarade sig ett helt nytt media för mig, televisionen.

När jag var 17 år gjorde jag min första film som Sveriges Television köpte på stående fot. Jag skickade in filmen på en tisdag och redan på onsdag morgon ringde telefonen och kvinnan i andra ändan av ledningen frågade artigt om det var möjligt att köpa filmen. Aldrig har ett Tv-bolag köpt en film av oss så snabbt. Detta var utan tvekan rekord, kanske världsrekord. Det var dock på detta sätt jag upptäckte att berättandet på film var oslagbart.

Att jobba med film, musik, olika typer av konst är spännande och när en film, som i mitt fall, har premiär och publiken reagerar, kanske skrattar eller gråter på rätt ställe, så känner man att det man arbetat med var värt besväret. Men det är långt ifrån alla som förstår det enorma arbete som man lägger ner på en film. Efter en filmvisning någonstans i södra Sverige kom det fram en rar äldre dam och berömde mig för min film. Det är alltid uppskattat att få direktkontakt med publiken. Men hon stod kvar en liten stund och tittade till lite undrande mot mig och utbrast i en fundersam ton; Men vad jobbar du med egentligen?

Ja, det kan man faktiskt undra. Trots att jag producerat hundratals filmer för internationell television, en lång rad utbildningsfilmer om geografi och kultur och många andra filmer för organisationer m.m. Så kan frågan vara berättigad. Ofta när jag är ute på skolor eller universitet, visar film och berättar om natur/kultur kommer någon ung student fram till mig och spontant utbrister; Du måste ha det roligaste jobbet i hela världen!

Och jag kan bara hålla med. Att vara naturfilmare är kanske trots all världens roligaste arbete. Har tänkt att i mina kommande bloggar ta med er ut i en fantastisk värld, en värld värd att kämpa för.

 

Stefan Quinth blog