Kodiak, Alaska

Welcome to Kodiak

Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn? Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på 80-talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i 20-årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land. Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt.

Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige. Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe. Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr?

Han blev tyst en kort stund, tog sedan ett djupt andetag och utbrast:

– “Småland-Småland-Alaska-Alaska”!

Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar.

Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter. Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar.  Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Vandringen till Ginde Beret

3 män med sviter från spetälska
Tre män välkomnade oss när vi kom ner till Ginde Beret.

Jag ville se de platser som Tom så ofta pratade om och därför beslöt jag mig att resa till Etiopien under våren 2016. Väl framme i Addis Ababa träffade jag min tolk och chaufför. Det var många platser som vi skulle besöka så redan nästa morgon gav vi oss iväg. Vi körde en timma väster om Addis Abeba innan vi svängde norr ut, upp genom bergen och genom en vacker blandskog. Här var luften frisk och i skogsbrynet skymtade gott om vilda djur. Den första biten av grusvägen var ganska bred och jämn men efter hand blev den allt sämre. Vägen över berget var bara omkring 120 kilometer lång men stora stenar och urgröpt vägbana gjorde att det tog oss flera timmar att komma fram till byn Kachise som vi ville nå innan mörkret. Målet på vår resa var Ginde Beret den plats där Dr. Coleman arbetat en stor del av sin tid i Etiopien. Det bästa sättet att ta sig dit var till fots nedför en brant bergssida. Det fanns en bilväg, men vår guide berättade att det var en lång omväg hela vägen runt dalen. Grusvägen ner i dalen var också i ännu sämre skick än den vi kört på väg till Kachise. Därför var valet enkelt. Jag ville ta reda på om det fanns någon där i byn som kom ihåg Tom Coleman och hans familj som bodde där på 50 och 60-talet. Med mig var också Stefan Jansson, en fotograf som älskade tidiga morgnar.

Framme i Kachise lyckades vi hitta ett hotell, jodå, det var vad de kallade skjulet. Toaletten var ett hål en liten bit bort och rinnande vatten saknades. Men en bit bort i byn låg en bar och de hade en dusch som nästan hade varmvatten. Rummen som vi fick sova i var smutsiga och madrasserna var knöliga och hårda. Jag tog fram mitt påslakan, kröp ner och somnade utmattad efter en lång dag. Nästa dag skulle vi tidigt på morgonen börja vandringen ner till Ginde Beret.

Vi vaknade vid soluppgången, hade en snabb frukost med ett par ägg och en kopp te, innan vi började vandringen genom små dammiga bakgator och ut till stupet där den slingrande stigen nedför började. Innan vi började vandringen ställde vi oss vid kanten och tittade ut. Långt där nere i dalen låg byn, Ginde Beret.

När vi börjat vandringen hade vi vår tolk och en vägvisare med oss. Men efter bara ett par minuter anslöt sig mer och mer människor som tog hand om våra kameraväskor och allt vi hade i händerna. Var de kom ifrån vet jag inte, plötsligt så fanns de bara där. Vår från början lilla trupp förvandlades snart till en stor karavan med folk som alla var villiga att hjälpa till. Stigen var brant med stora stenar utkastade lite här och var. Ibland var stigen reparerad och höga trappsteg i sten underlättade möjligheten till stabilt fotfäste. Längs stigen reste sig höga träd som gav skön skugga åt vandrarna. Babianer och andra vilda djur vandrade sakta i närheten och iakttog oss med stor nyfikenhet.

Väl nere i dalen mötte vi många som började sin vandring uppför mot byn Kachise. Många i Ginde Beret vandrar dagligen uppför och nedför berget till skolan, jobbet eller affären. Plötsligt såg vi tre män som stod på stigen framför oss. När vi var nära såg jag hur de saknade fingrar och när de tittade upp mot mig upptäckte jag att deras anleten var djupt skadade av spetälska. Utan att tveka räckte de fram sina händer till hälsning, en efter en. Deras fingerlösa händer kändes mjuka men det var en märklig upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hälsat hand i hand med en spetälsk.

När vi började fråga om de hört talas om Dr. Tom Coleman började de alla prata i munnen på varandra. Dr. Coleman! Kanske var det 50 år sedan de träffats, men Dr. Coleman hade räddat deras liv. Jag förstod snart att många av invånarna i Ginde Beret hade starka minnen av Dr. Coleman. Många frågade; -Kommer han snart tillbaka? -Var jag ett av hans barn? Jag förklarade att jag var god vän med Dr. Coleman och att jag önskade filma där i byn och ta med tillbaka och visa i USA för Dr. Coleman. Hela dagen tillbringade vi i byn och människorna visade alla de platser där Colemans familj hade levt, arbetat och platser där barnen Judy och Bill hade lekt. Att få besök av en vän till familjen Coleman var en högtid för människorna i Ginde Beret. Mottagandet i byn gjorde mig ödmjuk och gav mig större förståelse för den livsgärning som Dr. Tom och Elaine Coleman utfört i Afrika mellan åren 1956 och fram till 2004. I Ginde Beret är namnet Coleman något man nämner med stor vördnad, det representerar människor som offrade bekvämlighet och rikedom för att rädda tusentals människor i stor nöd.

Missa inte filmpremiären och mötet med familjen Coleman den 22 april i Cambridge, Minnesota.

Jag tror det blir ljust i himlen.

Dr. Tom and Elaine Coleman
Dr. Tom and Elaine Coleman. In the background the sun shines down over Ginde Beret, Ethiopia

Jag har mött många fantastiska människor under mitt arbete med kulturer och folkslag jorden runt. Människor som har varit förebilder och utfört storverk utan att begära generösa ersättningar eller förmåner. En av dessa imponerande medmänniskor är Dr. Tom Coleman i Cambridge, Minnesota.

Under de fyra år som jag arbetade med filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” och intervjuade hundratals människor runt om i den amerikanska mellanvästern, lärde jag känna Tom Coleman. Tom är en glad svensk-amerikan som alltid är redo att berätta roliga historier, ofta med anknytning till sina förfäders hemland, Sverige. Han är också den siste Orsamålstalaren som vi känner till i USA. Tom fyller 95 år nu den 24 april och sörjer sina vänner som han förr kunde samtala med på orsamål. Men så snart vi träffas så pratar vi svenska, det är näst orsamål ändå Toms favoritspråk.

Toms farfar lämnade Orsa den första maj 1873. Samma dag reste 100 unga människor från Orsa, reste till Göteborg och sen till Amerika.

– Det var många som grät, berättade farfar, för de visste att de aldrig mer skulle ses igen.

Jag filmade och intervjuade Tom Coleman vid flera tillfällen då han var med och berättade om sina svenska mor-och farföräldrar. Förfäderna hette egentligen Larsson i Sverige och detta visste han skulle bli ett problem i USA eftersom området han planerade att flytta till hade massor av Larssons. Detta kunde, hade han hört, orsaka problem med postleveranser. När Toms farfar lämnat Sverige på väg till Amerika tillbringade han ett par dagar i Liverpool i väntan på nästa båt vidare till Amerika. Han funderade mycket på vilket namn han skulle registrera sig med vid ankomsten i det nya landet. När han gick gatan fram mot sitt tillfälliga härbärge där i Liverpool tittade han upp på en stor brun tegelvägg och la märke till en skylt med texten: ”Coleman and Co”. Coleman, tänkte Toms farfar, det blir ett bra namn i Amerika. När Tom växte upp talades tre språk i hans hem, orsamål, svenska och engelska. Idag är Tom kanske den siste i Nordamerika, med förfäder från Dalarna, som fortfarande talar orsamål.

Tom frågade mig flera gånger om jag kunde använda hans bilder från Etiopien i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” men varje gång svarade jag att det inte passade in i filmer om svenskar i Minnesota. Tom visade mig många bilder från Afrika och på människor med svåra skador och fruktansvärda missbildningar. Jag förstod inte riktigt då vilken betydelsefull insats för utsatta människor Tom och hans fru Elaine gjort i Afrika. Men varje gång jag jobbade i Minnesota stötte jag på Tom eller hörde talas om hans livsverk från andra människor. Jag började förstå att berättelserna om familjen Colemans liv i Afrika och det arbete som Tom och Elaine utfört under många år, var en berättelse om uppoffring och gränslös kärlek. Människorna som Dr Tom Coleman tog hand om skulle annars inte haft någon möjlighet till läkarvård. Den första kliniken där Tom och Elaine arbetade bestod av ett plåtskjul i storlek av ett mindre garage. Människor kom i tusental, människor med tarmsjukdomar, stora tumörer, cancer, skottskador och ibland med spjut eller pilar genom kroppen.

Vad är det som gör att människor som Tom och Elaine ger en stor del av sitt liv för att hjälpa andra? Ja, naturligtvis är det en stor människokärlek, men för Tom och Elaine, är det också en djup tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Tom som nu i april blir 95 år hade nyligen en dröm. I drömmen kom tre barn springande mot honom från en stor lekplats. De ropade ”Vi har väntat på dig farfar” och skrattade och hoppade. Tom kände väl igen barnen som alla dött i unga år under tiden i Etiopien. Jag tror, sa Tom när han berättade om drömmen för mig, att det kommer att bli ljust och en stor glädje där i himlen. Det är den förhoppning som gett honom kraft att uthärda många svårigheter i sitt arbete bland utsatta människor i Afrika.

I min nästa blogg tänkte jag ta med er till Afrika och till den plats som Tom och hans familj ofta kallar ”sitt hem”.

En terrorist på flyget

Flygbild från planet
Från flygplansfönstret

Ja, nu stod jag där i kön för säkerhetskontrollen och två personer framför mig stod han, den unge araben, han var så nervös att han skakade. Jag hade sett honom tidigare då han gått i motsatt riktning på flygplatsen. Orsaken att jag lagt märke till honom tidigare var för att han utstrålade nervositet och var som klippt och skuren ur nyheterna från 11 september 2001. Vad är sannolikheten att detta skulle kunna hända? Kanske en på många tusen? När han så kom fram till den sista säkerhetskontrollen slängde vakten bara en snabb titt i hans pass och lät honom passera. Varför kunde de inte stoppa honom, tänkte jag lite irriterat.

Framför mig stod en äldre kvinna. Hon var säkert någons farmor. Vakten pekade först på henne och sen på mig. Han tog oss åt sidan och berättade att vi blivit slumpmässigt utvalda att genomgå en noggrann kontroll. Precis som om de tidigare kontrollerna inte varit tillräckligt noggranna? Jag sa inget, men var klart besvärad.

Det tog minst 15 minuter av noggrann undersökning innan vi godkänts och jag åter fick ta på mig skorna, livremmen och så börja packa tillbaka allt som rivits ut ur mitt handbagage. På väg in i planet upptogs mina tankar på hur jobbigt det är att vid varje gate tvingas gå igenom samma förödmjukande kontroll, om och om igen. Varför skulle jag, flerbarnspappa och med min vita Skandinaviska hy, misstänkas för att vara del av dessa djävulska terrordåd. Och den äldre kvinnan, som stått före mig vid kontrollbordet skulle säkert aldrig kunna göra en fluga förnär. Ingenting verkar längre följa sunt förnuft.

När jag till slut hittat min sittplats på planet och ställt handbagaget på sätet, möts så för första gången våra blickar. Den unge, mystiske mannen tittar för en knapp sekund på mig från sätet intill. Detta är inte sant, tänker jag återigen. När jag packat undan handbagaget och satt mig tillrätta i sätet vände jag mig mot honom och sa så vänlig jag förmådde,

-Hur är läget?

Han mumlade något till svars, men verkade inte vara av det mer sociala slaget. Jag funderade på hur jag skulle kunna få igång ett samtal med den unge arabiske mannen, men kunde inte komma på något bra att säga. Istället tog jag fram en tidning som satt nedstucket i sätesryggen framför mig. På första uppslaget fann jag ett stort reportage om vad som hänt den elfte september. Var detta bara en lång rad av osannolika händelser, eller?

När jag återigen vände mig mot den unge mannen upptäckte jag att han höll flera små handskrivna lappar i handen, allt skrivet på arabiska. Han verkade försöka hålla lapparna på så sätt att jag inte skulle kunna se vad det stod. Nu började jag bli allt mer än nyfiken. Jag var säkert inte den ende på planet som hade upptäckt den nervöse, unge mannen. Men vad skulle jag säga? Den unge mannen var så prydlig, så välklädd.

Planet lyfte på väg mot Amsterdam. Efter en stund avbröts jag i mina tankar av att lunchen börjar serveras. Det luktade faktiskt ganska gott, även om jag inte var direkt hungrig. Utan att riktigt tänka, vände jag mig mot honom bredvid och utbrast

– Det skall bli gott med mat, nu är man riktigt hungrig!

Han tittade förvånat till mot mig och nickade försiktigt. Maten serverades men jag fick inte igång konversationen jag hoppats på. Jag lade märke till att han inte drack sitt vin som serverats till maten. Alltså var han en seriös muslim. När jag var färdig med maten vände jag mig återigen mot den unge mannen och kommenterade att maten smakat gott. Han nickade åt mig försiktigt och visade att han också uppskattat måltiden.

Där satt jag intill en fruktad terrorist som snart skulle kunna spränga planet i luften. Om detta skulle hända så ville jag åtminstone få reda på varför. Jag var tvungen att finna ett sätt att vinna hans förtroende. Men hur! Kanske skulle jag lyckas om jag var lite personlig. Jag frågade vänligt, vart är du på väg? En enkel fras som inte kunde verkade stötande.

Han tittade på mig, och utan att tveka svarade han.

– Jag är på väg hem till Abu Dhabi för att hälsa på mina föräldrar. ­­-Abu Dhabi, utbrast jag, där har jag varit många gånger. Ja, en lite vit lögn var det, jag hade i alla fall bytt flyg där många gånger på väg mellan Europa och Asien.

Han gav mig en vänlig blick och osäkerheten verkade helt bortblåst. – Har du varit i Abu Dhabi, utbrast han. Vi började prata mer om hans hemland, om öknen och om havet. Han berättade sen att han nu studerade vid universitetet i Seattle, men hans stora intresse var något helt annat.

– Tycker du om fickrovor, frågade han plötsligt och ställde sig upp.

Han tog fram den vackra läderväskan. I väskan hade han massor av klockor väl inlindade i toapapper. – De här köper jag i USA för bara några få dollar och sen säljer jag dom i Abu Dhabi för kanske upp emot tusen, berättade han.

Han tog fram den ena fickrovan efter den andra och visade mig. Alla klockorna var från 1800-talet. – Du förstår, sa han, amerikanare vill bara ha nya saker. Jag köper bara gamla klockor, betalar en struntsumma, och säljer dem sen med bra förtjänst. Till slut tog han fram en ovanligt liten fickrova. – Den här är från mitten av 1800-talet, sa han med ett leende, den kommer jag aldrig att sälja.

Han berättade om många spännande föremål och antikviteter som han köpt i USA. Den här gången hade han också med sig en gammal T-Ford som hans pappa beställt. Pappan ägde ett museum i Abu Dhabi, berättade den unge mannen. Vi hade mycket att prata om och tiden över Atlanten kändes för en gång skull väldigt kort.

När vi skiljts åt i Amsterdam slog det mig hur viktig kommunikation är för att undvika rädsla och konflikter. Det var kanske inte så konstigt att han uppträtt så nervöst på flygplatsen i Seattle, och det var heller inte så konstigt att jag reagerade. Båda var vi offer för vad som hänt den där ödesdigra morgonen i september 2001. Världen och flygresor kommer kanske aldrig att bli sig riktigt lik igen. Men jag blev i alla fall en lärdom rikare under resan till Amsterdam, viljan att kommunicera är kanske ett av de främsta vapnen för att undanröja missförstånd och övervinna rädsla för andra människor. Kommunikation är något vi behöver mycket mer av i dessa märkliga tider.

Iakttagen

Konstnär: Anders Björklund
Konstnär: Anders Björklund

Det sägs ofta att björnar är opålitliga, hotfulla och farliga. Visst är det så att björnen har styrkan att välta ett träd eller riva en husvägg och inte minst kraften att slita en människa i stycken utan att direkt anstränga sig. Men efter många års arbete med kodiakbjörnar har jag upplevt den som en mycket intelligent och försiktig gigant. Ofta har jag, där i björnskogen, mött en tänkande, klok varelse med stor respekt för oss människor.

En septemberdag stötte jag på en stor hanne som vandrade skogsstigen fram där jag höll på att filma. Han gick förbi varje dag på den krokiga stigen som omgärdades av smala vinterpinade granar. Upplevelsen var precis som tagen ur en sagobok av John Bauer. Björnen höll sig försiktigt på avstånd och jag förstod att det måste till både tur och mycket förarbete för att lyckas fånga björnen på film där han sakta kom lunkande fram på stigen.

Jag bestämde mig för att nästa dag vara på plats tidigt med filmkameran och vänta på björnhannen redan vid fem-tiden, lite före soluppgången. På morgonen satt jag på plats och fokuserade med stor förväntan bortåt stigen. När som helst skulle han säkert dyka upp. Skogen var förfärligt tyst och endast suset från den kyliga septembervinden hördes svagt som en vemodig bekräftelse på att vintern snart nalkades. Med morgonljuset började småfåglarna och ekorrarna att vakna till liv och med full fart förbereda sig inför vintern. Men jag koncentrerade mig enbart på björnen som strax borde komma lufsande där på stigen.

Snart hade dock halva dagen passerat och jag tog fram min medhavda smörgås utan att släppa blicken från platsen där björnen när som helst skulle uppenbara sig. Dagen övergick till kväll och björnhannen syntes inte till. Ganska besviken gick jag till slut hemåt mot tältet. Varför kom han inte? Hade han möjligen redan gett sig av för vintern och jag hade missat honom med bara en enda dag? Trots motgången beslutade jag att återvända vid samma tid nästa morgon.

Det var frost i gräset och luften var klar. Över granskogen vilade mörkret fortfarande när jag satte mig på kanten av stigen den följande morgonen. Jag satt där återigen i min tysta ensamhet. Fåglarnas och de andra smådjurens ivriga arbete blev allt mer påtagligt när solen sakta började visa sig som små strimmor genom granskogen. Morgonen övergick i dag och det blev allt svårare att enbart koncentrera sig på stigen och spana efter en björn som troligtvis redan var långt borta.

Mitt på dagen tog jag så fram min smörgås. När jag satt där och åt upptäckte jag plötsligt en ekorre som rusade fram och tillbaka alldeles intill mig. Han stoppade fröer, svampar och kottar i små hål som han grävt i marken mellan granarna. Han var helt upptagen av sitt arbete och brydde sig inte alls om min närvaro. Det var roligt att studera den lilla ekorren i hans iver att fylla vinterförråden.

Efter en stund tog jag av kameran från stativet. För att komma lite närmare lade jag mig på magen tvärs över stigen och satte den precis intill ett av ekorrens förrådshål och väntade. Det tog inte lång stund innan han återvände och började stoppa in mer vintermat. Jag fick fantastiska bilder. Ekorren hoppade nästan rakt in i kamerans lins när han återvände med nästa lass.

Ensamheten som tidigare plågat mig förvandlades snabbt till en uppsluppen nyfikenhet. I stället för en frånvarande björn hade jag upptäckt en annan spännande invånare i skogen. Jag filmade den lilla ekorren i säkert två timmar. Ibland hörde jag andra ekorrar som med sitt tjatter varnade för fara men ingenting annat verkade röra sig i närheten.

När jag låg helt stilla på stigen och väntade på att min lilla vän snart skulle komma tillbaka fick jag plötsligt en förnimmelse av att vara iakttagen; precis samma känsla som man ibland upplever i totalt mörker, när man står nära en annan människa. Jag vred sakta på huvudet och tittade uppåt över min högra axel… Där stod han! Björnen hade stannat precis intill mig och tittade ner på mig där jag låg raklång tvärs över stigen.

Visst hade jag många gånger varit ute bland jägare och naturintresserade och berättat om hur man skall bete sig om man stöter på en björn i skogen. Men detta var kanske lite mer än vad man normalt kunde vänta sig. Jag försökte koncentrera mig på att förbli lugn. Med kameran i ena handen och stativet släpande i andra hasade jag mig sakta fram över den lilla ekorrens vinterförråd. Hela tiden hade jag ett öga på björnen som fortfarande stod kvar på stigen och följde mig med en till synes förvånad blick. När som helst skulle han kunna kasta sig över mig. Efter en liten bit reste jag mig försiktigt upp på knä, sedan hukandes på fötter. Jag gick i en lång böj och siktade in mig på stigen, kanske 30 meter framför björnen.

Till slut var jag framme på stigen igen och ställde upp stativet. Björnen hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. När jag tog kameran och snabbt försökte fästa den på stativet upptäckte jag plötsligt att mina händer skakade kraftigt. Då förstod jag att upplevelsen började komma ikapp mig. Men nu hade jag ju chansen att fånga björnen på stigen där i skogen; det var trots allt detta jag under två dagar väntat på. Nu var det allvar! Jag koncentrerade mig hårt för att få skakningarna att upphöra och sköt försiktigt kameran framåt på stativet och det hördes ett kort klick när kamerans snabbfäste låste. Jag fann björnen genom sökaren och lyckades fokusera och så snart jag tryckt på startknappen började den store björnhannen försiktigt lunka emot mig. När han kom riktigt nära stannade han upp och lät mig backa, kanske 30 meter. Detta gjorde vi tre gånger innan björnen sakta drog sig bort från stigen och ner till floden för att leta efter lax.

Jag har många gånger funderat på hur björnen upplevde vårt möte där på stigen. Troligtvis var han lika överraskad som jag, men kanske också lite nyfiken på vad det var för en konstig varelse som låg där utsträckt över hans väg. Jag är övertygad om att han också funderade mycket på hur han skulle bete sig. Björnen har en ofta underskattad förmåga att tänka och lösa problem som dyker upp.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Det kommer aldrig att bli detsamma igen, eller?

Frihetsgudinnan med New York och tvillingtornen i bakgrunden.
New York, 1986

För oss som flyger regelbundet i tjänsten eller bara för att vi älskar att resa, innebar tragedin den 11 september 2001 enorma förändringar. Det var inte bara mängden av oskyldiga människoliv som offrades på vanvettets altare utan också att människans ondska fick en helt ny dimension. Den gången fick också ondskan ett ansikte, något som ibland kan drabba människor mycket orättvist.

I september 2001, bara ett par dagar efter att flyget åter börjat fungera igen, var jag på väg tillbaka från Anchorage i Alaska till Colorado Springs i Colorado. Det var ingen direkt flight utan rutten gick både via Portland i Oregon och sen till Phoenix i Arizona. Jag tror aldrig jag sett en flygplats mer öde och övergiven än denna morgon i september när jag anlände till flygplatsen i Anchorage.

Incheckning gick förvånansvärt smidigt, jag hade förväntat mig mycket mer krångel med säkerhetskontroll. Snart satt jag stadigt i sätet på planet i Anchorage, med mig fanns endast en handfull medresenärer. Precis innan start kom två ”stöddiga pojkar” ombord planet och sakta banade sin väg till den bakersta delen av planet. De två betedde sig lite märkligt och hade heller inte med sig något handbagage, konstigt, de var ju absolut inga turister, tänkte jag för mig själv. Samma sak hände under flygningen mellan Portland och Phoenix, de ”kraftiga pojkarna” satte sig längst bak. Efter stoppet i Phoenix återstod endast flighten till Colorado Springs. Och även den här gången kom två ”Stöddiga pojkar” och satte sig längst bak i planet.

Precis innan start bröts tystnaden, det hördes ett sprak från högtalaren och kaptenen började tala: – Jaa, att flyga har aldrig varit säkrare än nu, började kaptenen och gjorde ett kort uppehåll. – Titta bara på de två ”stöddiga pojkarna” som sitter längst bak. (Han avbröt igen för ett kort skratt och tillade) – Jag tror inte det finns några terrorister som vill bråka med dem.

Sen dess har flygplanspoliserna blivit allt svårare att upptäcka, antingen så har de fått andra uppdrag eller också har de tränats i att göra sig mer osynliga bland passagerarna.

Ett par månader senare under november 2001, var jag återigen på väg från Anchorage, denna gång till Amsterdam. På vägen var jag tvungen att byta flyg på flygplatsen i Seattle. Människor hade hämtat sig från chocken den 11 september och återigen börjat flyga. Flygplatsen i Seattle var full av folk men bland de tusentals andra passagerare som stressat sökte sig till sin utgång till nästa flight lade jag plötsligt märke till en person på väg i motsatt riktning i flygplatskorridoren. Det var en ung man kanske i 20-års ålder, mycket välklädd och med mörk hy. Han kunde inte på något sätt dölja sitt arabiska ursprung. Han var som tagen direkt ur dagstidningarna, dagarna efter terrorangreppet på New York tidigare i september. Han passade precis in i bilden för dessa dödsmaskiner eller terrorister som vi populärt kallar dem.

Men det var kanske inte hans utseende som direkt fick mig att reagera, utan hans sätt. Han verkade otrevligt nervös, undvek ögonkontakt och riktade sin blick ner mot golvet där han gick med bestämda steg genom flygplatshallen. I handen höll han hårt om handtaget till en vacker läderväska. Jag måste erkänna att precis när han passerade mig drog jag en lättnadens suck och tänkte för mig själv att det var tur att jag inte var på samma flight som denne mystiske person. Jag fortsatte något lättad, men samtidigt förvånad över att en människa bland tusentals personer på denna stora flygplats kunnat göra ett sådant stort intryck på mig. Det var nog bara en konstig tanke, tänkte jag.

Väl framme vid min gate skulle upplevelsen snart vara som bortblåst. Till min stora förvåning såg jag på skärmen ovanför gaten att det just blivit en ändring. Mitt plan skulle avgå från en annan utgång. Ja, ja, det spelade ju ingen roll, tänkte jag, jag hade ju ändå gott om tid på mig.

Några minuter senare var jag framme vid den nya gaten. Plötsligt upptäckte jag till min bestörtning att den unge mannen med det arabiska utseendet. Han stod bara två personer framför mig i kön och han verkade nu mer nervös än tidigare. Detta kunde inte vara sant! Vad gör man om man hamnar på samma flyg som en misstänkt terrorist. I nästa blogg berättar jag vad jag tog mig till.

Fortsättning följer nästa vecka!

För att bli en bra filmare…

Redigeringskurs i Vedum
Redigeringskurs i Vedum. Här får alla jobba med eget material och lär sig redigeringsknep för att skapa spännande film.

Efter att jag sålt min första film till Sveriges Television i min ungdom köpte jag en proffsutrustning och började studerade filmteknik i ett försök att bli en bra natur/dokumentärfilmare. Strax fick jag arbete för Nils Dahlbeck på Televisionen i Göteborg. Nils hade tidigare varit chef på Sveriges Television i Göteborg, men när han blev pensionär började han istället göra egna filmer i ett naturprogram som hette Med Dahlbeck i Naturen. Jag lärde också känna fler som arbetade på televisionen, en som senare också blev min mentor. Han hjälpte mig med flera av mina första egna produktioner. En sak som han ofta sa till mig var; för att bli en bra filmare måste du först lära dig redigera.

 Många av de filmer som man idag ser på YouTube och andra Internet kanaler skulle kunna vara fantastiska dokument med hjälp av lite redigeringsarbete. Visst hade min mentor rätt när han sa att en bra film börjar vid redigeringen. I föreningen Naturfilmarna har vi ordnat redigeringskurser flera gånger och för de som deltagit har jag sett att filmerna blivit mycket bättre med mer kunskap i redigering. Men det som kanske är väl så viktigt är att deltagarna på kurserna blir inspirerade och börjar se redigering av filmer som något spännande och ett arbete att se fram emot. Ibland under redigeringskurserna var deltagarna så fängslade av sin nya kunskap att arbetet fortsatte sent på kvällarna. För er som gillar att filma men tycker att redigering av film är besvärligt och tråkigt kan jag säga, lär er redigeringens hemligheter, något som ger helt nya möjligheter för filmskapande. Våra kurser tar tre dagar och ni bor och äter på vår gård. Om du är intresserad kan du kolla vår hemsida för nästa kurstillfälle. www.cameraq.com/sv/kurs.html

Den här helgen har vi i föreningen Naturfilmarna ansvarat för filmskolan under Vildmarksmässan i Stockholm. Under två föreläsningar per dag berättat jag om varför man är naturfilmare och om äventyr ute i naturen. Jag berättade om upplevelser under arbetet med Kodiakbjörnen i Alaska, med Ceylonelefanten på Sri Lanka och vårt senaste projekt, Himba – det röda folket. En stor del av mitt arbete som filmare innebär att berätta om det som jag ser som viktigt. Det är publiken som är vårt stöd och bollplank. På mässan i Stockholm var det många som visade ett stort intresse och när publiken visar uppskattning är det mycket lättare att ge berättelserna en större inlevelse.

Ett stort tack till en fantastisk publik på Vildmarksmässan i Stockholm. Det har varit en fantastisk helg med många nyvunna vänner som blivit mycket intresserade och nyfikna på naturfilm. Till Vildmarksmässan kommer en stor variation av människor som ofta är lite ”originella”, många som har helt otroliga berättelser. Kanske är det så att man måste vara lite annorlunda för att passa in i naturen och vildmarken, känna sig hemma i obekväma situationer som ofta leder till fantastiska äventyr. En spännande ung man som jag träffade under mässan är son till ett par gamla vänner, Marcus Aspsjö. Han är en blomstrande ung äventyrare som jag känt sen han först såg dagens ljus. Nästa äventyr han planerar är att på en SUP (Stand up paddleboard) paddla mer än 3000 kilometer från Whitehorse i Kanada till Berings hav på Alaskas västkust. Eftersom jag arbetat i stora delar av Alaska de senaste 30 åren hade vi mycket att prata om. Det som jag såg viktigt var säkerhet, något som vi pratade om, detta eftersom Marcus också är en förebild för andra unga människor. Det råd jag kunde ge Marcus var att inte underskatta det oförutsedda, det som man ofta inte ser som en farlig situation. Många tänker kanske att björnar är den stora faran på en resa genom Kanadas och Alaskas vildmark. Nej, det flesta som skadas gör det vanligtvis när allt är som lugnast och björnar i all sin kraft är kanske då den minsta faran. Följ gärna med Marcus på hans äventyr: https://www.facebook.com/adventurecalling/

På måndag börjar jag med slutredigeringen av filmen ”The Tom Coleman Story” och kanske handlar min nästa blogg om min vän Tom.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Filmningen av “Min vän Elsa”

Elsa Lundh framför Västra Marks Sjukhus i Örebro
Min vän Elsa Lundh utanför Västra Marks sjukhus i Örebro dit Elsa kom som 17-åring.

Jag hade många oförglömliga upplevelser tillsammans med Elsa under de 5 åren som jag följde och filmade henne. En söndag, sommaren 2003, besökte vi behandlingshemmet utanför Halmstad där hon varit inspärrad i två år under 30-talet. Platsen var fortfarande i bruk och var nu ett hem för utvecklingsstörda män som arbetade på olika håll i närheten. Jag hade kontaktat hemmet i förväg och de väntade nyfiket på oss. Vid ankomsten mottogs Elsa som en drottning, de hade gjort mat och det bjöds på kaffe. Elsa njöt av situationen och hon berättade om livet på hemmet under 30-talet. Personalen fascinerades av allt Elsa kom ihåg och berättade om.

Senare på eftermiddagen lämnade vi hemmet och åkte tillbaka mot Vårgårda. Men Elsa var inte redo att avsluta dagen än. När vi var i höjd av Borås sa Elsa;

-Kan vi inte ha middag innan vi fortsätter hem?

När Elsa sa middag, menade hon för det mesta kaffe och wienerbröd. Klockan var fem minuter i 18.00 och jag visste att de flesta cafeér stängde klockan 18.00. Det blev ont om tid och jag svängde in på ett café vid Knalleland och rusade snabbt in för att se om de kunde hålla öppet lite extra för Elsa. Personen bakom disken var inte glad åt situationen men sa att om vi snabbade på skulle de servera oss.

Jag rusade tillbaka till bilen, hämta Elsa, och försöka få in henne på serveringen så snabbt som möjligt. Elsa gick krokigt som en båge, såg och kommenterade allt som fanns på marken. Såg hon en blomma så skulle hon alltid prata lite med den och då gick det långsamt. Men jag tror vi var innanför dörrarna precis innan klockan 18.00. Vi beställde vår fika av damen bakom disken och gick sen till bordet och satte oss ner.

Förutom oss så fanns det kanske 15 personer på cafeét som just var på väg att avsluta sin fika. Kvinnan som tagit vår beställning kom strax med vårt kaffe, te och tilltugg på en bricka. Hon började sätta kopparna på bordet då Elsa utan att tveka satte igång att berätta om sitt liv. Kvinnan med brickan såg lite besvärad ut och jag såg situationen som mycket pinsam. Jag tänkte för mig själv;

-Hoppas de inte tror att Elsa är min mamma. Snälla Elsa, sluta, sluta!

Men Elsa fortsatte att berätta och det blev snart en märklig stämning på cafeét. När klockan var 18.30 höll Elsa fortfarande på med att berätta sin långa livshistoria. Jag hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, men när jag tittade upp såg jag att servitrisen fortfarande stod vid vårt bord. Enda skillnaden var att nu stod också alla de andra i cafeét i en cirkel runt oss och lyssnade med andakt till Elsas berättelse.

När jag såg hur människorna runt oss greps av Elsas fantastiska men tragiska berättelser kände jag mig lite skamsen. Skamsen för att jag tidigare skämts för Elsas framfusighet och vilja att berätta om sitt liv för främlingarna där på cafeét i Borås. Stolthet över att vara Elsas vän fick mig att sträcka på mig. Där satt vi nu alla och lyssnade. När klockan var ungefär 19.00 tog Elsa ett djupt andetag och jag tog chansen och sa;

-Kanske skall vi ta och ge oss av hemåt nu, Elsa?

Elsa tyckte att det var en bra idé och hela sällskapet där i cafeét lämnade i tysthet. Jag är övertygad om att alla som satt och lyssnade där den söndagseftermiddagen i Borås kommer aldrig att glömma min vän Elsa.

Vi fortsatte att följa med Elsa till de olika hemmen där hon varit inlåst under alla år. Elsa gick på födelsekalas, shopping och på café, det mesta hon gjorde filmade jag. En dag höll det på att gå riktigt illa. Elsa hade köpt en liten sommarstuga som hon åkte ut till ibland. Den låg långt ut i skogen och det fanns ingen telefon eller riktiga bekvämligheter. En dag frågade hon om jag kunde köra dit henne och sen komma och hämta tillbaka henne dagen efter. Ja, visst! Vi åkte ut till sommarstugan och drack en kopp kaffe innan jag åkte hem. Elsa skulle sova över till nästa dag. Ve och fasa, om inte jag glömde bort Elsa! Ett par dagar senare när jag på kvällen sitter på ett kalas får jag frågan; -Hur går det med filmen om Elsa? Förkrossad över att jag glömt bort Elsa där ute i skogen helt ensam under ett par dagar får mig att rusa ut från kalaset, hoppa in i bilen och i högsta fart köra ut till sommarstugan. Den låg bara en knapp halvtimma utanför samhället men under den tiden dansade många konstiga tankar i huvudet. Tänk om Elsa ligger där död i stugan! Eller också har hon till fots försökt att gå hem hela vägen och ligger avsvimmad i något dike! Ja, minutrarna innan jag kom fram var fyllda av oro. Väl framme rusade jag in i stugan utan att knacka. Då ser jag Elsa sitta där vid bordet, hon tittar upp på mig med ett leende och sa; -Det var tur att du kom nu, för detta är den sista winerbrödsbiten jag har kvar. Hon svalde det sista av kaffet och winerbrödet. Vi satte oss i bilen och åkte hem. Elsa nämnde aldrig nån gång att jag glömt henne där ute i stugan, hon var alltid glad och tacksam varje gång vi var ute på äventyr.

Mer om  filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Första mötet med Elsa

Elsa Lundh och Stefan Quinth
Utanför det lilla torpet där Elsa bodde med sin mamma när hon släpptes ut från Restad mentalsjukhus.

Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.

Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.

När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.

Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.

Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:

-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!

Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.

Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.

När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;

-Var är mina jultidningar?

Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension

Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Stefan Quinth blog