Etikettarkiv: Utvandring

Kodiak, Människor

Capones mekaniker

Lämna en kommentar

Vi stannade till en dag med båten hos Jerry och Elaine Johnson i Larsen Bay. Jag visste att Jerry hade många spännande berättelser om sin far, född i Norge och i många år Al Capones personlige mekaniker.

– Min pappa var en fantastisk mekaniker som genom att enbart lägga handen på skärmen kunde känna vad det var för fel på bilen. Han hade bara tre års skolutbildning men var ett mattegeni. Han kunde inte räkna på papper men visste direkt i huvudet svaret på nästan vilket matematiskt problem som helst.

Alphonse Gabriel ”Al” Capone, även känd som Scarface, var gangster i Chicago under 1920-talet. Mest känd är han kanske för massakern på medlemmar ur konkurrenten O’Bannions gäng som han iscensatte under Alla Hjärtans Dag 1929.

– Pappa sade alltid att han var bra att jobba för; han betalade alltid i tid och prutade aldrig. Det var hans noggrannhet som till slut satte honom i fängelse, han hade skrivit ner alla affärer han gjort och åkte dit för skattefusk.

– Vid garaget stod det alltid två ”goons” (gangsters), på vakt 24 timmar om dygnet. Varje gång Capone skulle ut och åka kallade de först på min pappa. Det tog aldrig mer än 15 minuter för vakterna att fixa fram bildelar till gangsterkungens fordon. Capone hade nog rätt goda kontakter, sa Jerry och skrattade. Bilarna som Capone hade var tanks, de var skottsäkra, berättade pappa. Varenda gång Capone varit ute på resa kallades pappa tillbaka för att serva bilarna. Enligt honom var Al Capone en bra arbetsgivare – pappa hade inte med varken smugglingen, prostitutionen eller mördandet att göra. Han var bara mekaniker.

Efter att Capone fängslats flyttade Jerrys familj till Alaska och pappan blev ingenjör på en sillfabrik.

– En gång, berättade Jerry, blev min far nedslagen och rånad. Polisen fann honom bakom konservfabriken och konstaterade att han var död. De gick och hämtade dödgrävaren Odell som också dödförklarade honom. De lastade in pappa i likbilen och Odell fyllde i alla nödvändiga papper. Inne i likvagnen var det varmt och skönt. Odell hoppade in i bilen och började köra tillbaka mot bårhuset. När han kommit halvvägs satte sig pappa plötsligt upp och frågade förvånat: ”Var är vi?”

Gamle dödgrävaren Odell fick nästan en hjärtattack och höll på att köra av vägen. Min far överlevde dock händelsen med många år.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak, Människor

Kodiaks Scandiaviska arvet – Emil Norton

Lämna en kommentar

Emil Nortons pappa, John Norgård, föddes 1870 i Vasa, Finland, av svenska föräldrar. Det var ett fattigt hem och redan som 16-åring gav han sig ut på sjön. Han kom till USA samma år, 1886, och ville ta värvning i flottan. De frågade hur gammal han var.

Han svarade:
– 18.

– Bra, svarade värvningsofficeren. Vilket år är du född?

– 1870, svarade John.

– Men då är du ju bara 16 år! Då får du allt ge dig hem igen, pojk, svarade värvningsofficeren.

Men istället för att åka hem seglade John vidare under några år innan han till slut kom till Alaska. Han jobbade på en av postbåtarna som trafikerade Alaskas kust när kaptenen sa till John att det var omöjligt att stava till Norgård och att han måste byta namn. John ändrade namnet från Norgård till Norton, ett engelskt klingande namn.

Året 1893 hamnade John på Woody Island som är en liten ö nära staden Kodiak. Här fick han jobb som affärsföreståndare och pälsjägare med en lön på 15 dollar i månaden. John gifte sig med en rysk-sugpiaqisk kvinna, i likhet med de flesta skandinaver, men lärde sig också prata alutiiq flytande eftersom han mest handlade med urbefolkningen. De fick sex barn och när yngste sonen Emil var ett år dog Johns fru. De äldre systrarna fick hjälpa till att sköta om småsyskonen.

Emil berättade att pappa John var en stor och stark karl. Vid ett tillfälle kom en båt in till Kodiaks hamn med last av ovanligt slag: lådor med guld från en gruva på Alaskas fastland. Lådorna vägde 120-130 kilo styck. John lyfte upp en låda på axeln och bar den iland. Alla som såg på var förstummade över hur stark han var.

– Männen från Skandinavien var hårda och av god härkomst, konstaterade Emil.

De flesta av skandinaverna som kom till Kodiak lyckades väl, gifte sig med kvinnor av urbefolkningen och fick ofta många barn. Men skandinaverna berättade nästan aldrig något om sitt hemland eller lärde sina barn språket.

– De få ord vi lärde oss var svärord som vi hörde när vi tjuvlyssnade, sa Frieda och skakade på huvudet.

John Norgård blev 88 år gammal. Emil minns hur han under de sista två till tre åren pratade mycket i sömnen på ett språk som familjen inte förstod.

Själv började Emil att arbeta när han var 14 år. Första jobbet var att stämpla fisklådor för 15 cent i timman (på den tiden var 15 cent värt ungefär 60 öre).

Efter det jobbade han inom fiskeindustrin i 61 år innan han pensionerade sig.

– Jo, men så får man dra bort ett par år då jag var inkallad under andra världskriget förstås, avbröt Emil.

Efter bootcamp, grundutbildningen, skickades Emil först till Italien.

– Vi jagade tyskar och italienare norrut i Italien. Det var hårda strider och vi förlorade många soldater i vårt förband, sa Emil som var kvar i Italien tills kriget närmade sig sitt slut.

– Vid ett tillfälle, fortsatte han, kom jag springande runt ett hörn och stod plötsligt öga mot öga med tre tyska soldater. Jag kastade upp mitt gevär och skulle precis skjuta när soldaterna plötsligt slängde sina vapen och sträckte upp händerna i vädret. Jag skakade av både rädsla och upphetsning men var så tacksam att jag inte behövde skjuta. Jag blev den förste i mitt kompani som tog fångar, men jag fick aldrig någon medalj för det.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak

Kodiaks skandinaviska arvet – Old Harbor

Lämna en kommentar
Old Harbor (1988)

Old Harbor på Kodiak gör verkligen skäl för namnet “Lilla Skandinavien”. De flesta av byns omkring 220 invånare är ättlingar till de unga svenska och norska män som kom till Kodiak i början av 1900-talet. Old Harbor ligger inklämd på en smal landremsa mellan havsstranden och den branta gräsklädda bergsryggen i nordväst. Närliggande mindre öar skyddar byn från norra Stilla Havets tidvis ganska våldsamma väder.

Rolf Christiansen föddes 1890 i Kristiania (idag Oslo) under den svensk-norska unionens tid. Artur Håkansson, föddes 1886 och kom från södra Sverige via Langeland i Danmark. Båda hamnade efter märkliga omständigheter och många år på havet i Old Harbor på Kodiak.

Artur Håkansson ville redan som 14-åring ge sig ut som sjöman men pappan tyckte han var för ung och ordnade först ett jobb i hamnen för sonen. Det dröjde dock inte länge innan han fick möjlighet att segla med en båt på väg till Grönland. När han återvände hem ett år senare upptäckte han att livet till havs passade honom bättre och gick snart på ett nytt skepp.

I New York träffade han en norrman, Rolf Christiansen, som han blev god vän med, men efter ett tag skildes deras vägar ändå åt. Många år och resor senare träffades vännerna igen på en bar i San Francisco där de började prata om Alaska och att det fanns stora pengar att tjäna där. Vännerna skiljdes åt igen men drömmen om Alaska levde kvar.

Arthur tog jobb på sillfartyget Hunter på väg till Alaska. Den 30 augusti 1917, efter en tid i Alaskas farvatten, befann sig fartyget utanför Chignik vid Alaskahalvön när det med full last av torsk på väg mot Kodiak gick på ett rev. Båten sjönk på bara fyra minuter, men trots det överlevde hela besättningen på 40 man med hjälp av livbåtarna. Revet som orsakade förlisningen fick sitt namn efter båten och heter än idag Hunters Rock.

Manskapet kom in till Chignik men det sista passagerarfartyget söderut för säsongen hade lämnat hamnen tre dagar tidigare. De kom istället med en båt på väg till Kodiak. Hela besättningen från Hunter tvingades övervintra i staden Kodiak som på den tiden bara hade omkring 300 invånare. Det var inte direkt någon lyx som de skeppsbrutna männen erbjöds. Nästa vår kunde de som ville lämna ön med en passagerarbåt som anlänt med arbetare till de stora konservfabrikerna. 13 av männen bestämde sig dock för att stanna kvar. Artur var en av dem som stannade och jobbade sedan under de närmaste tio åren på olika platser runt Kodiak innan han fick jobb som förman på en konservfabrik vid Three Saints Bay.

En dag spreds nyheten att ett norskt valfångstfartyg hade lagt till vid Port Hobron i närheten av Old Harbor. På helgerna var det alltid dans i Old Harbor och den norska besättningen skulle komma dit. Artur och flera andra från konservfabriken rodde hela vägen till Old Harbor, en resa på minst fyra timmar i en roddbåt, för att dansa och träffa andra från Skandinavien. När båtarna kom in för dansen satt Arthurs gamle vän Rolf Christiansen i en av båtarna från det norska valfartyget.

– Vad har du gjort de senaste 15 åren? ropade Artur med hög röst. De hade verkligen många historier att berätta för varandra.

Under dansen i Old Harbor träffade Rolf och Artur två unga flickor från byn. Rolf bestämde sig för att stanna och redan under våren arrangerades ett stort dubbelbröllop för vännerna och deras brudar. Båda familjerna fick många barn och Rolfs dotter Mary gifte sig sedan med Arturs son Sven Sr.

Det vanligaste efternamnet i Old Harbor idag är Christiansen och bärs av ättlingar till Rolf. Jag träffade Rolfs son Carl Christiansen i hans fantastiska fiskehotell lite i utkanten av byn.

– Pappa sa själv att han rymde hemifrån vid 15 års ålder, berättade Carl, och att han seglade tre gånger runt jorden innan han hamnade här på Kodiak.

Rolf fick nästan omgående arbete som kock på valstationen Port Hobron som låg tvärs över sundet från Old Harbor, på Sitkalidak Island. När han träffat Sasha Kelly, en ung sugpiaqisk kvinna, rodde han hela vägen över sundet på helgerna till Old Harbor för att uppvakta henne. Pappa och Sasha gifte sig när pappa var 41 år och Sasha bara 17.

Sasha älskade Rolfs blå ögon och sa ibland att hon ville plocka ut hans ögon och äta upp dem. Eftersom sälögon var en delikatess bland Kodiaks urbefolkning borde mammas hot kanske ändå tagits på ett visst allvar. Men Rolf fick naturligtvis behålla ögonen livet ut.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.