Personligt

Om du inte lärt dig köra bil innan du fyllt 7 år är du ingen riktig karl!

Lämna en kommentar

 

Klasskort från årskurs 2

Ja, precis så sa min pappa till mig på våren 1964. Det var kanske tre månader innan jag skulle fylla sju år. Pappas stora intresse var motorer och helst skulle de sitta på en motorcykel eller i en bil. Han berättade ofta historier om hur det var att köra bil och motorcykel när han växte upp. På den tiden räckte det ibland om man på frågan; – Kan du köra bil unge man? svarade – Ja, det kan jag! så fick man ett körkort. Sen gällde det att lära sig själv eller av någon god vän så snabbt som möjligt.

Jag har för mig att pappa fick köra ett par hundra meter för att få sitt körkort, svårare än så var det inte, men han blev ändå en mycket bra förare. Han körde gärna fort och varje gång han kom upp över 100 km/tim så öppnade mamma dörren och hotade med att gå av. Jag tror mest hon skojade men vi som var små då blev lika rädda varje gång. Det som jag tyckte var roligast var när pappa visade oss hur man på smal asfaltsväg kunde vända bilen snabbt med hjälp av handbromsen. Mycket gummi gick det åt men det var ingen som tänkte på miljön på den tiden. (Kunskapen att använda handbromsen och få bilen att vända snabbt på asfalt kom många år senare att rädda livet på mig. Ni kan läsa mer om den händelsen i bloggen från den 12/6, 2017).

Ja, så började jag närma mig sjuårsåldern. Och hade jag inte lärt mig att köra bil på min födelsedag så var jag ju ingen riktig karl. Innan jag fick starta bilen och köra så ville pappa kolla att jag kunde svänga och bromsa. Därför placerade han mig i bilens säte, förklarade vilka pedaler som var gas, broms och koppling. Sedan skulle kan knuffa på bilen i nedförslut kanske ungefär 100 meter och så skulle jag stanna precis på rätt plats. Sagt och gjort, bilen rullade iväg sakta nedför den korta backen och jag som var allt för liten fick stå upp bakom ratten.

Jag styrde in bilen på rätt plats och bromsade med rätt pedal, men kanske lite hårt, så att jag körde hakan rätt i ratten. Men bilen stod på rätt plats och den hade stannat i tid. – Nu kan vi börja köra med motorn igång, skrattade pappa. Sen fick jag börja köra fram och tillbaka på gården, upp förbi pappas verkstad och ut mot skogsdungen där jag var tvungen att vända. För att komma runt fick jag lära mig koppla ur, lägga in backväxeln, backa några meter och sen fortsätta framåt. Pappa gav sig inte förrän jag lärt mig använda pedalerna och växlarna rätt.

Att köra en vanlig bil i den åldern var lite tröttsamt eftersom min ringa storlek inte tillät att jag kunde sitta ner på sätet. Stå upp och köra bil tog på krafterna och ömsom dunsade man in i dörren eller det som var värre var att man vid kraftig sväng kunde tappa balansen och ramla omkull på golvet. Ramlade man omkull kunde det bli tokigt.

Men till min och pappas stora glädje hade jag lärt mig köra bil riktigt bra den dag då jag fyllde sju år. Pappa var stolt över mig och jag kunde då titulera mig ”riktig karl”.

När jag var åtta år fick jag min första stora bil, det var en Dodge. Min två år äldre bror fick också en bil, jag tror det var en Ford. Det var två stora treväxlade amerikanare som vi fick för att leka med. Vi hade en liten väg som gick upp genom en skogsdunge och över en liten bäck, bilarna hoppade och skramlade när vi körde på kapp på vår ”racerbana”.

Bensinen varade inte så länge så med jämna mellanrum var det bara att fixa mer pengar. Bilarna hade vi fått av pappa men bensinen den fick vi själva betala för. Fixa pengar gjorde vi genom att cykla iväg längs landsvägen och under kanske en timma samla tillräckligt med drickaflaskor som vi tog till mataffären och pantade. Sen cyklade vi ner till bensinstationen och fyllde på var sin tvåliters mjölkflaska med bensin. När vi sedan hällt i bensinen i våra stora ”amerikanare” kunde vi så köra några varv igen.

Det dröjde sedan inte länge innan jag fick köra långa sträckor på landsvägen när pappa ville vila sig lite. Visst var pappa lite tokig, men som ung tyckte jag bara det var spännande och roligt.

Dokumentär/naturfilmare, Resor

Grand Canyon

Lämna en kommentar

När jag fyllt 20 år drog jag västerut till Amerika. Vid det laget hade jag redan gjort ett par mer ”seriösa” naturfilmer som köpts in av Sveriges Television. I Amerika fann jag inspirationen, den injektion som behövdes. Jag blev faktiskt förälskad. Ja, kanske inte förälskad på det sättet som ni nu tror, utan förälskad i den storslagna naturen (övrig förälskelse kom några år senare). Den första riktiga stormförälskelsen upplevde jag en tidig morgon i norra Arizona efter ett par månaders flackande tvärs över den amerikanska kontinenten.

På natten i mörkret hade jag parkerat min Volkswagen buss på en avskild plats, en liten bit från vägen. Taket var upplyft på campingbilen som hade ett tält på taket med öppningar åt bägge håll. Dagen innan hade varit lång och slitsam med över 100 körda mil. Sömnen kom som en befrielse när jag försiktigt lagt mig till rätta uppe i bilens taktält. Var jag parkerat spelade ingen roll, det var bara längtan efter sömn som räknades. På morgonen, då solen träffade min sovplats med sina obekvämt varma strålar, öppnade jag något förvirrad mina dåsiga ögon. När jag tittade ut genom tältets myggnät förstod jag först inte riktigt vad det var jag tittade på. Det jag såg var mer obeskrivbart än något jag någonsin kunnat föreställa mig.

Det blev ett hastigt uppvaknande. På natten hade jag parkerat precis vid avgrunden till Grand Canyon. Det enda som hindrade bilen från att rulla utför och ner i avgrunden var några mindre stenar som var sporadiskt utplacerade vid kanten. Det var en brant och sprucken ravin fylld med stenformationer i olika färger där skuggorna spelade i takt med ljuset från den uppgående solen. Landskapet sträckte sig längre än ögat kunde se. Att försöka med ord beskriva detta landskap, denna juvel i skapelsen, blir bara futtigt, nästan förödmjukande. Grand Canyon med sitt fantastiska landskap måste upplevas med egna ögon och vidröras med hand och fot.

Efter att första dagen bara vandra längs ravinens kant och försöka ta in det som låg framför mig kunde jag inte längre hålla mig. Jag måste ge mig ner i denna fantastiska avgrund. Nästa morgon gav jag mig därför iväg nedför stigen på sydsidan, jag var så upprymd att vatten och mat glömdes kvar uppe i bilen. Ungefär 10 kilometer senare, långt ner i ravinen, med god utsikt av Coloradofloden och med en värme långt över 40 grader Celsius förstod jag misstaget. På vägen tillbaka stannade jag till i den lilla oasen Indian Gardens på väg tillbaka mot sydsidan. Då jag satt där och funderade på hur man bäst skulle kunna samla kraft inför den branta och svåra uppstigningen, kom en kvinna från vaktstugan som låg i skuggan av oasens stora poppelträn och bjöd in min på vatten och smörgås. Hon framstod i mina ögon som en ängel från ovan. Många gånger sen dess har jag funderat på hur fruktansvärd vandringen uppför den långa, branta stigen i hettan hade blivit om inte denna kvinna varit uppmärksam på min vanskliga situation. Lite efter mörkrets inbrott nådde jag kanten av Grand Canyons södra sida, dock fullständigt utmattad men med en upplevelse och lärdom som jag aldrig glömmer. (Kvinnan som gav mig mat och vatten där nere i ravinen träffade jag 15 år senare på färjan mellan Kodiak och Homer i Alaska. Vi hade en del minnen att prata om).

De följande dagarna utforskade jag området på södra sidan, hajkade och klättrade på de mest omöjliga platser. Jag bestämde mig för att året därpå återvända för att påbörja arbetet med min första film om Grand Canyon och landskapet runt Coloradofloden. 1979 återvände jag och producerade filmen med namnet ”Grand Canyon” som Sveriges Television genast köpte och visade året därpå. Min dröm var redan då att en dag kunna åka gummibåt nerför Coloradofloden genom det förtrollande landskapet som nationalparken Grand Canyon är en del av. Drömmen slog in först tolv år senare. Sen den första flodfärden 1991 har jag haft förmånen att genomföra flertalet expeditioner nerför den flod som man förr trodde var vägen till helvetet, men som jag snarare ser som vägen genom paradiset, Grand Canyon. Om resorna nedför Coloradofloden och genom ”The Grand” kommer jag att berätta om vid senare tillfälle.

Alaska, Kodiak

Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest blir verklighet

Lämna en kommentar

En skandinavisk kultur och film festival på Kodiak, en avlägsen ö i Alaska! Stor succé! Hur är detta möjligt? Jo, för det är något speciellt med människorna på ”jättebjörnens ö”. Här finns människor från många länder och kulturer, europeér, mexikaner, filipiner, samoaner, sugpiaqer m.fl. och så alla med skandinaviskt ursprung. Jag har i tidigare bloggar berättat om flera av mina vänner på Kodiak med en pappa eller farfar från skandinavien.

Mellan den 6-12 november 2017, var det dags att lyfta fram den skandinaviska kulturen. Under festivalen fick de som önskade lära sig baka norsk lefsa, släktforska, höra om tillverkning av skandinaviska kläder och verktyg, och om samisk rennäringskultur i Alaska. Hundratals skolelever fick lära sig om skandinavisk musik, dans och även tillverka enkla instrument som de tidiga immigranterna hade med sig från Skandinavien. Det visades även finsk arkitektur och alla som önskade fick lära sig konsten att använda de långa handsågarna (Två mans Crosscut Saw) som användes i skogarna långt innan motorsågens ankomst.

För snart 30 år sedan, 1988, kom jag till Kodiak för att producera min första film om Kodiakbjörnen. Men det blev mycket mer än så. Jag träffade Mike Rostad, en norskättad ung man från Minnesota. Mike hade ett stort intresse för människor och deras ursprung, något som snart smittade över på mig. När jag också förstod att de flesta av Kodiaks urbefolkning till stor del var Skandinaver, blev jag allt mer intresserad. Hur var detta möjligt? Jag började intervjua människor och fick många spännande berättelser om människor från ett land långt bort, om strapatser och märkliga möten. Mitt filmarkiv växte sig allt större med hundratals timmar av filmade berättelser.

För över 10 år sedan frågade Mike Rostad mig om vi kunde arrangera en festival med allt det filmmaterial som jag jobbat med under åren. Men jag såg då inte riktigt hur det skulle utforma sig och därför sköt jag hela tanken framåt för att inte drunkna i arbete. Men Mike gav sig inte. Han frågade mig många gånger under de följande åren och kom med olika tankar om en skandinavisk filmfestival.

Jag tror det var hösten 2013, som planerna började mogna. Jag sa till Mike, skall festivalen bli verklighet så måste vi sätta oss ner, bestämma ett datum och börja planera. Vi satte oss, fyra personer runt matbordet i Mikes och Kathys hus. Vi som samlats var förutom Mike och Kathy, Sonny Vinberg och jag själv. Vi satte ett datum 2015 men det blev sedan framskjutit till 2017. Om en festival skall ”mogna” så måste det ta tid.

Så hösten 2016 kallade vi till det första intressemötet inför festivalen. Man kan säga att det fanns många synpunkter på det som skulle planeras. Men Mike fick ta rodret och höll i trådarna ända fram till november 2017 då Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest invigdes. Festivalen blev en succé och alla som deltog var överväldigade och tacksamma att vi kunde ordna detta på Kodiak.

För egen del blev arbetet inför festivalen lite av filmredigeringens maraton. Jag började förra vintern att organisera det enorma filmarkiv som jag under nästan 30 år samlat på mig. All tid jag hade tillgänglig gick till att arbeta med filmerna som jag planerade att visa under festivalen. Men som så ofta måste man jobba in i sista minuten för att det skall bli så bra som möjligt. Jag planerade att visa sju längre dokumentärer och ett par kortare som bonus. Detta är, vad jag kan komma ihåg, det största projekt jag någonsin arbetat med.

Som tur var har jag normalt ”jetleg” när tiden flyttas 10 timmar framåt. Det blev helt tokiga arbetstider. Jag vaknade si så där klockan 2 varje morgon. Men detta passade mig bra. Varje morgon satte jag mig tidigt, mellan 2-3 på natten och kunde sen jobba större delen av dagen. Under 10 dagar innan festivalen och under festivalveckan slutredigerade jag filmerna under nätterna som skulle visas. Det var detaljer som ljussättning, ljudbearbetning och musik, saker som publiken kanske aldrig skulle lägga märke till, men som jag önskade hinna med för att få filmerna så bra som möjligt.

Det var många som deltog i arbetet och gjorde en fantastisk insatts för festivalen. Våra fyra vänner Ross, Art, Bruce och Char från Minnesota kom och satte guldkant på festivalen med sin musik och dans. Det är många som är värda en stor eloge för att festivalen blev en stor framgång men utan Mike och Kathy Rostad och deras tidiga vision om en festival, hade detta aldrig blivit av.

Det blir en fortsättning redan nästa år på Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest. Upplägget skall bestämmas i februari. Visionen fortsätter!

Missade du festivalen kan du se lite av det vi gjorde på festivalens websida.

Kodiak, Människor

Capones mekaniker

Lämna en kommentar

Vi stannade till en dag med båten hos Jerry och Elaine Johnson i Larsen Bay. Jag visste att Jerry hade många spännande berättelser om sin far, född i Norge och i många år Al Capones personlige mekaniker.

– Min pappa var en fantastisk mekaniker som genom att enbart lägga handen på skärmen kunde känna vad det var för fel på bilen. Han hade bara tre års skolutbildning men var ett mattegeni. Han kunde inte räkna på papper men visste direkt i huvudet svaret på nästan vilket matematiskt problem som helst.

Alphonse Gabriel ”Al” Capone, även känd som Scarface, var gangster i Chicago under 1920-talet. Mest känd är han kanske för massakern på medlemmar ur konkurrenten O’Bannions gäng som han iscensatte under Alla Hjärtans Dag 1929.

– Pappa sade alltid att han var bra att jobba för; han betalade alltid i tid och prutade aldrig. Det var hans noggrannhet som till slut satte honom i fängelse, han hade skrivit ner alla affärer han gjort och åkte dit för skattefusk.

– Vid garaget stod det alltid två ”goons” (gangsters), på vakt 24 timmar om dygnet. Varje gång Capone skulle ut och åka kallade de först på min pappa. Det tog aldrig mer än 15 minuter för vakterna att fixa fram bildelar till gangsterkungens fordon. Capone hade nog rätt goda kontakter, sa Jerry och skrattade. Bilarna som Capone hade var tanks, de var skottsäkra, berättade pappa. Varenda gång Capone varit ute på resa kallades pappa tillbaka för att serva bilarna. Enligt honom var Al Capone en bra arbetsgivare – pappa hade inte med varken smugglingen, prostitutionen eller mördandet att göra. Han var bara mekaniker.

Efter att Capone fängslats flyttade Jerrys familj till Alaska och pappan blev ingenjör på en sillfabrik.

– En gång, berättade Jerry, blev min far nedslagen och rånad. Polisen fann honom bakom konservfabriken och konstaterade att han var död. De gick och hämtade dödgrävaren Odell som också dödförklarade honom. De lastade in pappa i likbilen och Odell fyllde i alla nödvändiga papper. Inne i likvagnen var det varmt och skönt. Odell hoppade in i bilen och började köra tillbaka mot bårhuset. När han kommit halvvägs satte sig pappa plötsligt upp och frågade förvånat: ”Var är vi?”

Gamle dödgrävaren Odell fick nästan en hjärtattack och höll på att köra av vägen. Min far överlevde dock händelsen med många år.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak, Människor

Kodiaks Skandinaviska arvet – Renskötarna

Lämna en kommentar
Lois Stover i samedräkt

 

Människor har anlänt till Alaska och Kodiak av många anledningar, men för det mesta har arbete, äventyr eller kärlek varit den drivande orsaken. Så var fallet med pastor Sheldon Jackson.

År 1882 beslutade den amerikanska staten att försöka hjälpa de svältande eskimåerna, yupikfolket, som än idag lever i sydvästra Alaska. Jackson, som redan då hade startat ett stort antal skolor och missionsstationer längs Alaskas kustområden, fick uppdraget. Han hade sett hur de ryska renägarna på andra sidan Berings sund, tjuktjerna, hade gott om föda för sina renhjordar och Jackson ansåg att uppfödning av renar skulle fungera lika bra i Alaska.

Sheldon Jackson köpte för regeringens räkning en renhjord på 171 djur av tjuktjerna i Sibirien. Tillsammans med renarna anlände också en grupp tjuktjer som hade till uppgift att lära yupikerna sköta djuren. Renhjorden transporterades över Berings sund till Alaskas västkust.

Men att lära yupikerna bli renskötare var inte så enkelt. Efter två års försök var relationen mellan de ryska tjuktjerna och Alaskas yupiker så ansträngd att projektet avbröts. Man bestämde istället att försöka hyra in norska samer som handledare. Samerna lovades ett treårskontrakt; anställning med full lön och fri kost och logi.

Redan 1894 reste den första gruppen på 13 personer iväg från Kautokeino i Norge till Alaska för att lära yupikerna bli renskötare. Arbetet drog ut på tiden och fyra år senare, 1898, skickades ytterligare en grupp på 113 personer tillsammans med 537 renar från Norge till Alaska för att utöka projektet, den så kallade Manitobaexpeditionen. Projektet pågick i flera år och blev framgångsrikt. Renarna förökade sig och fördelades i flera stora hjordar.

En del av samerna återvände till Norge medan andra gifte sig i Alaska eller flyttade till övriga delar av USA. Några av mina vänner i Sons of Norway på Kodiak är ättlingar till de norska samerna från Kautokeino.

För att lära mig mer om samernas historia i Alaska besökte jag Lois Stover, som flyttade från Bethel i Alaska till Kodiak 1959. Lois har sitt hus, vackert omgivet av stora granar, vid utkanten av staden Kodiak. När jag kom på besök bodde också hennes äldre syster Mary Eyman i huset. Lois och Marys morföräldrar kom till Alaska från Norge med renhjorden 1898. Deras mormor Ellen Sara var bara 15 år när hon vid ankomsten till Alaska gifte sig med en norsk same som var betydligt äldre. Det var ett arrangerat äktenskap och bruden Ellen grät hela bröllopsdagen.

– Det gjorde mig verkligen ledsen när jag hörde om hennes äktenskap, sa Lois.

Mormor hade tre barn i första äktenskapet men skiljde sig och gifte om sig med en norrman och fick fyra barn till.

– En sak som jag hörde när jag växte upp, fortsatte Lois, var att de ryska tjuktjernerna var burdusa mot renarna, inte minst när de skulle mjölkas. Först slog de omkull renen och väl på marken sög de ut mjölken ur spenarna med munnen och spottade sedan mjölken i kruset. Sättet som tjuktjernerna skötte djuren på hade yupikerna svårt att acceptera. Det var lättare för de norska samerna att lära ut sin mjölkningsteknik, mjölkning med hjälp av händerna.

Samerna från Norge fick under åren en mycket bättre relation med yupikerna än sina ryska företrädare eftersom samerna visade mer hänsyn till både människor och djur.

– Jag tror också att en orsak var att samerna och yupikerna hade likartade kulturer; de åt samma slags mat och klädde sig i liknande kläder. Samerna anpassade sig fort till yupikernas sätt att leva, berättade Lois.

Hon kommer ihåg att hennes morföräldrar ofta talade norska med varandra men så snart barnbarnen kom in i rummet, slutade de.

– Jag hörde berättas, sa Lois, att när min pappa, som hade en likartad bakgrund, började skolan vägrade han prata engelska och fick därför gå om första klass i tre år. Till slut sa farmor att om du inte lär dig engelska kommer du att få gå i första klass tills du fyllt 30 år! Det tyckte pappa inte lät roligt, så då lärde han sig engelska fort.

Lois pappa Tim fortsatte trots allt att studera och blev en av de första same-yupikerna att ta examen från University of Alaska 1937.

Lagen som reglerade renägande ändrades 1938, så att bara Alaskas urbefolkning fick rätten att äga renar och alla samer tvingades därför sälja sina djur till ett underpris. Lagändringen innebar slutet för samerna som renägare i Alaska. Men många av de norska samerna gifte sig med yupiker.

– Vår far lärde oss vara stolta över att vara same-yupiker, och om någon i skolan retade oss skulle de få stryk, sa Lois och skrattade. Men det är klart, det fick de aldrig, tillade hon med ett stort leende.

Lois fick lära sig yupikfolkets traditioner men lärde sig också mycket från samerna, som att ta hand om fisk och att torka renkött.

– Jag älskar fortfarande torkat renkött. Vi barn föddes upp på renkött och hjortron. Hjortron växer överallt på myrarna vid Bethel, Alaska, där vi bodde.

Att sköta renar i områden där caribou (nordamerikansk vildren) lever, är inte alltid enkelt. Lois pappa berättade hur man varje morgon ställde sig att spana ut över renhjorden. När de såg djur som var mycket större, föstes de åt sidan och jagades bort eller sköts. De stora djuren var cariboutjurar och tog de inte snabbt bort tjurarna kunde de ge sig av med en flock renkor och då kunde renhjorden snart minska.

– Många av yupikerna ville inte ta ansvar för sina renar, förklarade Lois. När det var fiskesäsong lämnades djuren åt sitt öde och det kan man inte göra om man är renskötare, man måste skydda hjorden från både caribou och vargar. Men de var många som förlorade sina renar på så vis.

En av renhjordarna flyttades till Akhiok på Kodiak 1922, men ingen tog hand om djuren och renarnas avkomma lever idag förvildade på södra Kodiak.

– Det vore spännande att fånga in några av djuren och starta en ny hjord här på Kodiak, sa Lois med upphetsning i rösten. Morfar sa alltid att vi inte är här för renarna, renarna är här för oss. Men det är klart, man blir väldigt uppbunden av djuren.

Mary kommer med glädje ihåg maten som de tillagade efter renslakten. Mamma tog tarmarna och stoppade i blod, havregryn och olika kryddor och gjorde blodkorv. Tarmarna kokades och kunde sedan ätas antingen varma eller kalla. Mamma bakade också bröd, ”brain bread”, av renhjärnan; det var sprött, ungefär som Rice Krispies.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak, Människor

Buffelranchen vid Narrow Cape

Lämna en kommentar

Narrow Cape, stranden vid familjen Burtons buffelranch, är en plats på Kodiak jag ofta återkommer till. Detta är utan tvekan vägs ände, så långt ut i vildmarken på Kodiak som man kan komma med bil. Innan raketbasen (Kodiak Launch Complex) byggdes i slutet av 1990-talet var vägen till Narrow Cape så dålig att det ibland var svårt att köra bil hela vägen. Resan från staden Kodiak och ut till Narrow Cape tog då ett par, tre timmar trots att avståndet inte är mer än 75 kilometer. I slutet av 1980-talet var det bara staden Kodiak, som hade asfalterade vägar. Så snart man lämnade staden tog den mycket dåliga grusvägen vid. Det kunde vara djupa hål i vägen eller stora stenar som blottlagts vid en häftig regnskur. Ofta fick man köra runt stenarna och hålen. Resan tog alltid lång tid men det gjorde också att besökarna var få här vid Narrow Cape.

För att komma till Burtons måste man åka österut på den ringlande vägen som i början klättrar upp och ner längst den branta kusten och rundar tre vikar, Womens, Middle och Kalsin Bay. Vägsträckan skulle mer än halveras om man inte tvingades åka runt varje havsvik, men efter varje kurva väntar en ny enastående aha-upplevelse. De branta bergssidorna liknar smaragdgröna täcken med inslag av ängsblommor i vitt, blått och rött.

Innan det är dags att svänga av mot Burtons ranch passerar man Passagshak Bay, ett vatten som i rätt belysning förvandlas till ett tropiskt hav. Här rinner floden Passagshak ut och det är en enastående plats för den fiskeintresserade. I den grunda floden går flera av Stilla Havets laxarter upp. Framförallt när silverlaxen kommer står det alltid fullt av fiskelystna Kodiakbor och trängs på flodstranden.

Efter Passagshak kör man brant upp i bergen till bufflarnas betesmarker. När vägen var som sämst var man förr tvungen att ha någon som gick i förväg den sista biten för att lotsa bilen förbi alla stenarna. Precis före gården korsar man ett mindre vattendrag. Där fanns tidigare ingen riktig bro utan man fick balansera bilen på några stockar som låg över ravinen för att komma vidare.

På den tiden slet det alltid hårt på bilen när man besökte ranchen. Vid ett tillfälle när jag närmade mig Narrow Cape small det plötsligt till under bilen och ett otäckt kras hördes. Jag stannade, hoppade snabbt ut och upptäckte att hela avgassystemet fastnat på en sten. När jag försiktigt försökte backa slets hela avgasröret loss. Under resten av resan vrålade bilen som en riktig racerbil.

Första gångerna jag besökte Burtons buffelranch var det som en resa till en svunnen tid. Djur strövade fritt mellan de grovhuggna byggnaderna på gården. Överallt stod maskiner som verkade ha lämnats precis där bensinen tagit slut eller motorn lagt av. Många av redskapen hade säkert stått stilla under en längre tid. Men gårdens ägare, Bill och Kathy Burton med sonen Buck, gav ranchen liv. Ofta stod hästarna sadlade och färdiga att användas. Ända fram till slutet av 1990-talet var hästen det viktigaste transportmedlet runt gården.

Bill Burton kom till Kodiak från Florida 1966 och arbetade på Joe Beatys ranch vid Narrow Cape, som på den tiden hade traditionell köttboskap. Året efter sålde Bill och hans fru Kathy sin gård i Florida och köpte Joes ranch på Kodiak.

– Det var en ständig kamp mot björnarna, berättade Bill. Att driva en boskapsranch på Kodiak är svårt. För björnarna är boskapen ett enkelt byte och jakten på björn är ju begränsad. När jag köpte gården var illegal jakt vanlig, men idag finns det färre boskapsägare och att skjuta björnar för att skydda boskap är inte längre accepterat.

– 1979 dödade björnar 127 av våra kor, fortsatte Bill, och vi stod inför ett svårt val. Antingen måste vi sluta med boskap eller pröva något helt nytt. Vi valde att stanna kvar och året efter köpte vi in 40 bufflar, amerikansk bison.

Bufflar har kvar sitt naturliga försvarsbeteende och kan därför skydda sig från björnangrepp. En björn som en gång kommit nära en rasande buffel gör sällan om misstaget.

Att byta ut vanlig nötboskap mot bufflar visade sig vara en lönsam affär. Buffeln kunde inte bara skydda sig mot björn utan gav också ett värdefullare kött och erbjöd fina troféer för jägare. Idag äger familjen Burton Alaskas största buffelhjord på minst 500 djur.

Bufflarna strövar fritt runt Burtons ranch, helt utan inhägnader. Det som hindrar djuren från att ge sig av är höga bergstoppar på ena sidan och havet på den andra. Vägen vid Passagshak Bay är enda sättet för bufflarna att lämna Narrow Cape och komma ut till andra områden på Kodiak. När ett större antal djur lämnat området brukar Burtons samla ihop en grupp ryttare för att driva bufflarna tillbaka mot ranchen, över Passagshak River och vidare förbi passagen där vägen går fram längs havsviken. Det är en storslagen men också pirrande upplevelse att på hästrygg driva en stor hjord bison framför sig. Man känner sig precis som klippt rakt ur en gammal westernfilm.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”
som kan köpas på CameraQ.com

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak, Människor

Kodiaks Scandiaviska arvet – Emil Norton

Lämna en kommentar

Emil Nortons pappa, John Norgård, föddes 1870 i Vasa, Finland, av svenska föräldrar. Det var ett fattigt hem och redan som 16-åring gav han sig ut på sjön. Han kom till USA samma år, 1886, och ville ta värvning i flottan. De frågade hur gammal han var.

Han svarade:
– 18.

– Bra, svarade värvningsofficeren. Vilket år är du född?

– 1870, svarade John.

– Men då är du ju bara 16 år! Då får du allt ge dig hem igen, pojk, svarade värvningsofficeren.

Men istället för att åka hem seglade John vidare under några år innan han till slut kom till Alaska. Han jobbade på en av postbåtarna som trafikerade Alaskas kust när kaptenen sa till John att det var omöjligt att stava till Norgård och att han måste byta namn. John ändrade namnet från Norgård till Norton, ett engelskt klingande namn.

Året 1893 hamnade John på Woody Island som är en liten ö nära staden Kodiak. Här fick han jobb som affärsföreståndare och pälsjägare med en lön på 15 dollar i månaden. John gifte sig med en rysk-sugpiaqisk kvinna, i likhet med de flesta skandinaver, men lärde sig också prata alutiiq flytande eftersom han mest handlade med urbefolkningen. De fick sex barn och när yngste sonen Emil var ett år dog Johns fru. De äldre systrarna fick hjälpa till att sköta om småsyskonen.

Emil berättade att pappa John var en stor och stark karl. Vid ett tillfälle kom en båt in till Kodiaks hamn med last av ovanligt slag: lådor med guld från en gruva på Alaskas fastland. Lådorna vägde 120-130 kilo styck. John lyfte upp en låda på axeln och bar den iland. Alla som såg på var förstummade över hur stark han var.

– Männen från Skandinavien var hårda och av god härkomst, konstaterade Emil.

De flesta av skandinaverna som kom till Kodiak lyckades väl, gifte sig med kvinnor av urbefolkningen och fick ofta många barn. Men skandinaverna berättade nästan aldrig något om sitt hemland eller lärde sina barn språket.

– De få ord vi lärde oss var svärord som vi hörde när vi tjuvlyssnade, sa Frieda och skakade på huvudet.

John Norgård blev 88 år gammal. Emil minns hur han under de sista två till tre åren pratade mycket i sömnen på ett språk som familjen inte förstod.

Själv började Emil att arbeta när han var 14 år. Första jobbet var att stämpla fisklådor för 15 cent i timman (på den tiden var 15 cent värt ungefär 60 öre).

Efter det jobbade han inom fiskeindustrin i 61 år innan han pensionerade sig.

– Jo, men så får man dra bort ett par år då jag var inkallad under andra världskriget förstås, avbröt Emil.

Efter bootcamp, grundutbildningen, skickades Emil först till Italien.

– Vi jagade tyskar och italienare norrut i Italien. Det var hårda strider och vi förlorade många soldater i vårt förband, sa Emil som var kvar i Italien tills kriget närmade sig sitt slut.

– Vid ett tillfälle, fortsatte han, kom jag springande runt ett hörn och stod plötsligt öga mot öga med tre tyska soldater. Jag kastade upp mitt gevär och skulle precis skjuta när soldaterna plötsligt slängde sina vapen och sträckte upp händerna i vädret. Jag skakade av både rädsla och upphetsning men var så tacksam att jag inte behövde skjuta. Jag blev den förste i mitt kompani som tog fångar, men jag fick aldrig någon medalj för det.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak

Långfredag 1964

Lämna en kommentar
Afognak drabbades hårt av jordbävningen och tsunamin 1964.

Den våldsamma jordbävningen som drabbade Alaska på långfredagen den 27 mars 1964 började vid middagstid. Emil och Frieda Norton hade redan satt sig till bords med barnen för att äta när lampan i taket började gunga fram och tillbaka och bordet skakade kraftigt.

– Vi ställde oss upp men fick hålla i varandra för att inte kastas omkull. När vi kom ut på gatan rullade asfalten precis som två till tre fots havsvågor, berättade Emil för mig när jag en gång frågade honom om den stora jordbävningen.

Enligt många vittnesmål gungade hela staden Kodiak. Som burna av gigantiska vågor lyftes hus upp i luften och sjönk sedan ner igen.

– När jordbävningen upphört, hoppade vi alla in i bilen och körde ner mot konservfabriken där jag jobbade, men möttes halvvägs av en militärpolis som stoppade oss och sa, att vi istället måste åka upp på Pillar Mountain. Klockan elva på kvällen hade de våldsammaste efterskalven upphört och vi försökte ta oss hem men stoppades återigen av militärpolisen. Det var för farligt att återvända så vi körde istället hem till vännerna Gene och Phyllis Sundberg.

– Vi trodde att detta var slutet för oss alla och vi började be Fader Vår tillsammans, mins Gene.

– Jag kommer ihåg, flikade Phyllis in, att Pillar Mountain bakom vårt hus liknade en stor björnmage som andades in och ut med ett djupt stönade. När jag berättade det för forskarna som kom ett par dagar senare, sa de att detta var något jag bara inbillat mig, men vi var många som såg samma sak.

– Man måste ha upplevt jordbävningen för att förstå vad som egentligen hände, lade Frieda till.

Gene och Phyllis tog, förutom Emils familj, emot 18 personer i sin lägenhet.

– Och i källaren hade vi en lärarinna som hyrde rum och hon tog in 15 personer inklusive ett par bebisar, infogade Phyllis.

Blöjor tillverkades av handdukar och ett sönderklippt duschdraperi. Det som först tog slut var toalettpapper.

– Men vi hade en liten bäck precis utanför huset så vatten hade vi gott om, sa Phyllis.

– Och nu har vi hela vinden full av toalettpapper och väntar bara på nästa jordbävning, skojade Gene.

När den första tsunamivågen slog in en knapp timme senare förstördes hela hamnområdet, konservfabrikerna och handelsstråket i Kodiak. De största vågorna som vällde in över staden mätte omkring tio meter i höjd. Vågorna som förstörde Old Harbor och Afognak Village beräknades senare till över 15 meter.

– Vi hörde hur hus och byggnader krossades. Jag tog fram en kikare för att se bättre vad som hände, när jag plötsligt fick se en stor båt komma uppför huvudgatan. Jag blev så chockad att jag kastade ifrån mig kikaren och skrek högljutt, berättade Phyllis och satte händerna för ansiktet. Det var helt overkligt. Men det som gjorde mig mest ont var att i månader se de stora eldarna som brann, dag och natt, med skräp som man samlat ihop från den trasiga staden.

Många på Kodiak som levde av fisket och fiskeindustrin blev den dagen av med sina båtar och jobb. Det tog nästan ett år för konservfabriken där Emil Norton jobbade att provisoriskt återuppta produktionen.

– Kodiak har en lång, rik och spännande historia som verkligen är unik. Och vet du, trots vulkaner och jordbävningar finns ingen bättre plats att leva på, avslutade Emil.

Den näst största av Kodiaköarna Afognak drabbades också av en serie tsunamivågor som vällde in över byn Afognak. På vissa ställen sjönk marken upp emot två meter vilket förorenade brunnar och sjöar i området. Byn Afognak hade ett svårt val – antingen återuppbygga samhället eller flytta. Invånarna fick rösta och med bara en rösts övervikt valde man att omlokalisera till annan plats. Man valde ett mer skyddat område i Kizhuyak Bay och den nya byn fick namnet Port Lions. Några valde dock att flytta till andra orter som staden Kodiak, Anchorage eller söderut i USA.

När jag senast besökte byn Afognak vilade ett ödesmättat lugn. En del av husen stod kvar precis som om människorna lämnat dem i all hast. På borden stod tallrikar och muggar kvar och i hyllorna låg prydnadssaker omkullvälta. Kyrkan hängde halvvägs ut över en sandbank vid havet och kyrkogården med gravar hade till stor del spolats bort av vågorna. Om några år kommer troligtvis hela byn att vara gömd under vegetationen eller av sanden från havet.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiak

Kodiaks skandinaviska arvet – Old Harbor

Lämna en kommentar
Old Harbor (1988)

Old Harbor på Kodiak gör verkligen skäl för namnet “Lilla Skandinavien”. De flesta av byns omkring 220 invånare är ättlingar till de unga svenska och norska män som kom till Kodiak i början av 1900-talet. Old Harbor ligger inklämd på en smal landremsa mellan havsstranden och den branta gräsklädda bergsryggen i nordväst. Närliggande mindre öar skyddar byn från norra Stilla Havets tidvis ganska våldsamma väder.

Rolf Christiansen föddes 1890 i Kristiania (idag Oslo) under den svensk-norska unionens tid. Artur Håkansson, föddes 1886 och kom från södra Sverige via Langeland i Danmark. Båda hamnade efter märkliga omständigheter och många år på havet i Old Harbor på Kodiak.

Artur Håkansson ville redan som 14-åring ge sig ut som sjöman men pappan tyckte han var för ung och ordnade först ett jobb i hamnen för sonen. Det dröjde dock inte länge innan han fick möjlighet att segla med en båt på väg till Grönland. När han återvände hem ett år senare upptäckte han att livet till havs passade honom bättre och gick snart på ett nytt skepp.

I New York träffade han en norrman, Rolf Christiansen, som han blev god vän med, men efter ett tag skildes deras vägar ändå åt. Många år och resor senare träffades vännerna igen på en bar i San Francisco där de började prata om Alaska och att det fanns stora pengar att tjäna där. Vännerna skiljdes åt igen men drömmen om Alaska levde kvar.

Arthur tog jobb på sillfartyget Hunter på väg till Alaska. Den 30 augusti 1917, efter en tid i Alaskas farvatten, befann sig fartyget utanför Chignik vid Alaskahalvön när det med full last av torsk på väg mot Kodiak gick på ett rev. Båten sjönk på bara fyra minuter, men trots det överlevde hela besättningen på 40 man med hjälp av livbåtarna. Revet som orsakade förlisningen fick sitt namn efter båten och heter än idag Hunters Rock.

Manskapet kom in till Chignik men det sista passagerarfartyget söderut för säsongen hade lämnat hamnen tre dagar tidigare. De kom istället med en båt på väg till Kodiak. Hela besättningen från Hunter tvingades övervintra i staden Kodiak som på den tiden bara hade omkring 300 invånare. Det var inte direkt någon lyx som de skeppsbrutna männen erbjöds. Nästa vår kunde de som ville lämna ön med en passagerarbåt som anlänt med arbetare till de stora konservfabrikerna. 13 av männen bestämde sig dock för att stanna kvar. Artur var en av dem som stannade och jobbade sedan under de närmaste tio åren på olika platser runt Kodiak innan han fick jobb som förman på en konservfabrik vid Three Saints Bay.

En dag spreds nyheten att ett norskt valfångstfartyg hade lagt till vid Port Hobron i närheten av Old Harbor. På helgerna var det alltid dans i Old Harbor och den norska besättningen skulle komma dit. Artur och flera andra från konservfabriken rodde hela vägen till Old Harbor, en resa på minst fyra timmar i en roddbåt, för att dansa och träffa andra från Skandinavien. När båtarna kom in för dansen satt Arthurs gamle vän Rolf Christiansen i en av båtarna från det norska valfartyget.

– Vad har du gjort de senaste 15 åren? ropade Artur med hög röst. De hade verkligen många historier att berätta för varandra.

Under dansen i Old Harbor träffade Rolf och Artur två unga flickor från byn. Rolf bestämde sig för att stanna och redan under våren arrangerades ett stort dubbelbröllop för vännerna och deras brudar. Båda familjerna fick många barn och Rolfs dotter Mary gifte sig sedan med Arturs son Sven Sr.

Det vanligaste efternamnet i Old Harbor idag är Christiansen och bärs av ättlingar till Rolf. Jag träffade Rolfs son Carl Christiansen i hans fantastiska fiskehotell lite i utkanten av byn.

– Pappa sa själv att han rymde hemifrån vid 15 års ålder, berättade Carl, och att han seglade tre gånger runt jorden innan han hamnade här på Kodiak.

Rolf fick nästan omgående arbete som kock på valstationen Port Hobron som låg tvärs över sundet från Old Harbor, på Sitkalidak Island. När han träffat Sasha Kelly, en ung sugpiaqisk kvinna, rodde han hela vägen över sundet på helgerna till Old Harbor för att uppvakta henne. Pappa och Sasha gifte sig när pappa var 41 år och Sasha bara 17.

Sasha älskade Rolfs blå ögon och sa ibland att hon ville plocka ut hans ögon och äta upp dem. Eftersom sälögon var en delikatess bland Kodiaks urbefolkning borde mammas hot kanske ändå tagits på ett visst allvar. Men Rolf fick naturligtvis behålla ögonen livet ut.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Dokumentär/naturfilmare, Sri Lanka

Närkontakt med en elefant

Lämna en kommentar

Många människor frågar mig om jag aldrig varit rädd, om jag upplevt något i naturen som varit skrämmande. Och visst kan det hända saker som för en kort stund upplevs lite otäckt.

Jag hade en gång en stor elefanttjur som varje kväll, precis i solnedgången, korsade en grund sjö en bit ifrån vår lägerplats. Jag hade sett honom flera kvällar och när han gick ut i vattnet dansade solstrålarna i vågorna som ringar av guld på ett magiskt sätt kring hans väldiga kropp. Jag försökte hitta en bra plats att filma elefanten från men det var svårt eftersom det endast fanns låga, taggiga akaciabuskar i området.

Men en eftermiddag valde jag ändå ut en av buskarna på kanske 75 meters håll från stigen där elefanten alltid kom gående precis innan solen gick ned. Och mycket riktigt, han kom i tid den här kvällen också. Jag hade riktat in kameran för att kunde fånga solglittret i vågorna när elefanten korsade sjön, men denna kväll blev inte riktigt som jag planerat. När elefanttjuren precis skulle ta steget ut i vattnet stannade han till en kort stund, sen vände han sig hastigt om och tog sikte rakt mot den lilla buske som jag valt ut till kamouflage. Han kom fram till mig och började äta av busken som just nätt och jämt täckte min hjässa. Jag lutade mig över kameran på stativet och höll andan. Detta var inte riktigt bra! Varför hade han ändrat sin vana denna kväll och valt att äta på just min buske?

Jag såg de stora fötterna framför mig och hörde hur han rev och slet med snabeln i grenarna bara någon handlängd ovanför huvudet. Jag visste att elefanterna i området inte heller hade det bästa ryktet, det hände ibland att människor dödades om de kom i vägen för framför allt elefanttjurar. Och nu stod han där intill mig. Att försöka springa undan var lönlöst, det fanns ingen plats att gömma sig i närheten och att springa ifrån en ilsken elefant är helt omöjligt. De är alldeles för snabba. Och hade jag skrämt honom hade saken säkert bara blivit allt värre. Nej, jag satt kvar och funderade över min bekymmersamma situation.

Efter ett par evighetslånga minuter gick så elefanten sakta vidare. Jag tog ett djupt andetag och kände att chansen att komma undan med livet i behåll ökade dramatiskt för varje steg som elefanten tog på väg bort från min buske. Men när han hade gått kanske 15 meter vände han sig plötsligt helt om och kom tillbaka. Nu började han äta upp de sista grenarna som fanns kvar och som kamouflage var min lilla buske nu helt oanvändbar. Jag satt och väntade bara att han skulle gripa tag i mitt hår eller kanske slingra snabeln runt min överkropp. Men det märkliga var att han undvek att röra vid mig även då han åt upp grenarna som omfamnade mig.

När det sista lövet var uppätet lämnade elefanten sakta mitt allvarligt skadade gömsle och gick återigen ner till vattnet och korsade sjön omgiven av tusentals dansande stjärnor i den sena solnedgången. Jag var fortfarande alltför skakad av upplevelsen för att kunna starta kameran och fånga den mäktige tjuren då han försvann över till andra sidan. Man blir ganska ödmjuk efter en närkontakt med en av jordens största landlevande varelser. Jag kom därifrån utan filmsekvenser på elefanten men ibland kan märkliga situationer ändå ge bestående bilder. Orden från min unge vän ur Ahukuntakafolket kom också till min hjälp i nöden; Sir, sir, don´t be afraid.

Denna och andra äventyr kan du läsa om i vår nya bok, Sri Lanka – Berättelser från min paradisö. Beställ boken på Camera Q

Stefan Quinth blog