Kategoriarkiv: Dokumentär/naturfilmare

Grand Canyon

När jag fyllt 20 år drog jag västerut till Amerika. Vid det laget hade jag redan gjort ett par mer ”seriösa” naturfilmer som köpts in av Sveriges Television. I Amerika fann jag inspirationen, den injektion som behövdes. Jag blev faktiskt förälskad. Ja, kanske inte förälskad på det sättet som ni nu tror, utan förälskad i den storslagna naturen (övrig förälskelse kom några år senare). Den första riktiga stormförälskelsen upplevde jag en tidig morgon i norra Arizona efter ett par månaders flackande tvärs över den amerikanska kontinenten.

På natten i mörkret hade jag parkerat min Volkswagen buss på en avskild plats, en liten bit från vägen. Taket var upplyft på campingbilen som hade ett tält på taket med öppningar åt bägge håll. Dagen innan hade varit lång och slitsam med över 100 körda mil. Sömnen kom som en befrielse när jag försiktigt lagt mig till rätta uppe i bilens taktält. Var jag parkerat spelade ingen roll, det var bara längtan efter sömn som räknades. På morgonen, då solen träffade min sovplats med sina obekvämt varma strålar, öppnade jag något förvirrad mina dåsiga ögon. När jag tittade ut genom tältets myggnät förstod jag först inte riktigt vad det var jag tittade på. Det jag såg var mer obeskrivbart än något jag någonsin kunnat föreställa mig.

Det blev ett hastigt uppvaknande. På natten hade jag parkerat precis vid avgrunden till Grand Canyon. Det enda som hindrade bilen från att rulla utför och ner i avgrunden var några mindre stenar som var sporadiskt utplacerade vid kanten. Det var en brant och sprucken ravin fylld med stenformationer i olika färger där skuggorna spelade i takt med ljuset från den uppgående solen. Landskapet sträckte sig längre än ögat kunde se. Att försöka med ord beskriva detta landskap, denna juvel i skapelsen, blir bara futtigt, nästan förödmjukande. Grand Canyon med sitt fantastiska landskap måste upplevas med egna ögon och vidröras med hand och fot.

Efter att första dagen bara vandra längs ravinens kant och försöka ta in det som låg framför mig kunde jag inte längre hålla mig. Jag måste ge mig ner i denna fantastiska avgrund. Nästa morgon gav jag mig därför iväg nedför stigen på sydsidan, jag var så upprymd att vatten och mat glömdes kvar uppe i bilen. Ungefär 10 kilometer senare, långt ner i ravinen, med god utsikt av Coloradofloden och med en värme långt över 40 grader Celsius förstod jag misstaget. På vägen tillbaka stannade jag till i den lilla oasen Indian Gardens på väg tillbaka mot sydsidan. Då jag satt där och funderade på hur man bäst skulle kunna samla kraft inför den branta och svåra uppstigningen, kom en kvinna från vaktstugan som låg i skuggan av oasens stora poppelträn och bjöd in min på vatten och smörgås. Hon framstod i mina ögon som en ängel från ovan. Många gånger sen dess har jag funderat på hur fruktansvärd vandringen uppför den långa, branta stigen i hettan hade blivit om inte denna kvinna varit uppmärksam på min vanskliga situation. Lite efter mörkrets inbrott nådde jag kanten av Grand Canyons södra sida, dock fullständigt utmattad men med en upplevelse och lärdom som jag aldrig glömmer. (Kvinnan som gav mig mat och vatten där nere i ravinen träffade jag 15 år senare på färjan mellan Kodiak och Homer i Alaska. Vi hade en del minnen att prata om).

De följande dagarna utforskade jag området på södra sidan, hajkade och klättrade på de mest omöjliga platser. Jag bestämde mig för att året därpå återvända för att påbörja arbetet med min första film om Grand Canyon och landskapet runt Coloradofloden. 1979 återvände jag och producerade filmen med namnet ”Grand Canyon” som Sveriges Television genast köpte och visade året därpå. Min dröm var redan då att en dag kunna åka gummibåt nerför Coloradofloden genom det förtrollande landskapet som nationalparken Grand Canyon är en del av. Drömmen slog in först tolv år senare. Sen den första flodfärden 1991 har jag haft förmånen att genomföra flertalet expeditioner nerför den flod som man förr trodde var vägen till helvetet, men som jag snarare ser som vägen genom paradiset, Grand Canyon. Om resorna nedför Coloradofloden och genom ”The Grand” kommer jag att berätta om vid senare tillfälle.

Närkontakt med en elefant

Många människor frågar mig om jag aldrig varit rädd, om jag upplevt något i naturen som varit skrämmande. Och visst kan det hända saker som för en kort stund upplevs lite otäckt.

Jag hade en gång en stor elefanttjur som varje kväll, precis i solnedgången, korsade en grund sjö en bit ifrån vår lägerplats. Jag hade sett honom flera kvällar och när han gick ut i vattnet dansade solstrålarna i vågorna som ringar av guld på ett magiskt sätt kring hans väldiga kropp. Jag försökte hitta en bra plats att filma elefanten från men det var svårt eftersom det endast fanns låga, taggiga akaciabuskar i området.

Men en eftermiddag valde jag ändå ut en av buskarna på kanske 75 meters håll från stigen där elefanten alltid kom gående precis innan solen gick ned. Och mycket riktigt, han kom i tid den här kvällen också. Jag hade riktat in kameran för att kunde fånga solglittret i vågorna när elefanten korsade sjön, men denna kväll blev inte riktigt som jag planerat. När elefanttjuren precis skulle ta steget ut i vattnet stannade han till en kort stund, sen vände han sig hastigt om och tog sikte rakt mot den lilla buske som jag valt ut till kamouflage. Han kom fram till mig och började äta av busken som just nätt och jämt täckte min hjässa. Jag lutade mig över kameran på stativet och höll andan. Detta var inte riktigt bra! Varför hade han ändrat sin vana denna kväll och valt att äta på just min buske?

Jag såg de stora fötterna framför mig och hörde hur han rev och slet med snabeln i grenarna bara någon handlängd ovanför huvudet. Jag visste att elefanterna i området inte heller hade det bästa ryktet, det hände ibland att människor dödades om de kom i vägen för framför allt elefanttjurar. Och nu stod han där intill mig. Att försöka springa undan var lönlöst, det fanns ingen plats att gömma sig i närheten och att springa ifrån en ilsken elefant är helt omöjligt. De är alldeles för snabba. Och hade jag skrämt honom hade saken säkert bara blivit allt värre. Nej, jag satt kvar och funderade över min bekymmersamma situation.

Efter ett par evighetslånga minuter gick så elefanten sakta vidare. Jag tog ett djupt andetag och kände att chansen att komma undan med livet i behåll ökade dramatiskt för varje steg som elefanten tog på väg bort från min buske. Men när han hade gått kanske 15 meter vände han sig plötsligt helt om och kom tillbaka. Nu började han äta upp de sista grenarna som fanns kvar och som kamouflage var min lilla buske nu helt oanvändbar. Jag satt och väntade bara att han skulle gripa tag i mitt hår eller kanske slingra snabeln runt min överkropp. Men det märkliga var att han undvek att röra vid mig även då han åt upp grenarna som omfamnade mig.

När det sista lövet var uppätet lämnade elefanten sakta mitt allvarligt skadade gömsle och gick återigen ner till vattnet och korsade sjön omgiven av tusentals dansande stjärnor i den sena solnedgången. Jag var fortfarande alltför skakad av upplevelsen för att kunna starta kameran och fånga den mäktige tjuren då han försvann över till andra sidan. Man blir ganska ödmjuk efter en närkontakt med en av jordens största landlevande varelser. Jag kom därifrån utan filmsekvenser på elefanten men ibland kan märkliga situationer ändå ge bestående bilder. Orden från min unge vän ur Ahukuntakafolket kom också till min hjälp i nöden; Sir, sir, don´t be afraid.

Denna och andra äventyr kan du läsa om i vår nya bok, Sri Lanka – Berättelser från min paradisö. Beställ boken på Camera Q

Konsten att filma krokodiler

Krokodil
Kanske hade krokodilen från andra sidan floden kommit fram till mig för att kontrollera om jag verkligen var en riktig krokodil.

Under arbetet på Sri Lanka stötte jag ofta på krokodiler som snabbt försvann ner i vattnet utan att jag lyckades få några riktigt bra filmsekvenser. Detta var lite besvärande. Jag hade under flera år prövat att bygga gömslen uppe i träd, inne i trädstammar, gömslen som för det mänskliga ögat var omöjligt att upptäcka. Men krokodilerna som är mycket intelligenta varelser visste precis var jag var hela tiden.

Jag hade under åren på Sri Lanka lärt känna Jan Lindblad som var en stor förebild för en ung naturfilmare. Vi satt en kväll och pratade och jag frågade honom om hur man skulle bete sig för att filma krokodiler. Han hade inte jobbat så mycket med krokodiler och hade egentligen inget riktigt svar, men han berättade att han lärt sig några trick under åren. Ett sätt, sa Janne, är att låta som djuret, lukta som djuret eller röra sig på samma sätt som djuret man försöker filma.

Ja, krokodilers läte är ett lågt knorrande och påminner lite om grisars grymtande men ofta är de ganska tysta av sig, så att härma deras läten var kanske inte en enkel lösning. Lukta som en krokodil, ja, det hade jag ingen lust till. Röra mig som en krokodil, ja det var kanske inte så dumt.

Några dagar senare prövade jag min nya plan. Ute på en öppning i djungeln fann jag en lerslätt som skars itu av en slingrande flod. I kikaren kunde jag se fem krokodiler. Jag lämnade resten av teamet i jeepen på kanske 400 meters håll, tillräckligt långt ifrån för att inte skrämma krokodilerna. En liten bit från jeepen la jag mig så på magen och började den långa mödosamma förflyttningen hasandes som en krokodil. Filmkameran sköt jag framför mig på en liten specialgjord släde. Efter varje hasande tittade jag framåt för att se om någonting rörde sig där framme längs floden. Efter ungefär tre timmar kom jag fram till vattenkanten vid en av flodens många krökar, krokodilerna var fortfarande en bit bort.

Men plötsligt upptäckte jag hur en krokodil som låg på andra flodstranden kastade sig ut i vattnet. Nu var det nog kört, tänkte jag, det här försöket skulle säkert inte heller lyckas. Jag låg stilla, la huvudet i händerna och väntade på att alla de andra krokodilerna också skulle ge sig av. Men ingenting hände. Konstigt! Oväntat såg jag plötsligt ett par ögon på min vänstra sida som sakta bröt vattenytan på bara en god armlängds avstånd, där jag låg på flodkanten. Krokodilen från andra sidan floden hade tydligen inte skrämts av min närvaro utan bara lockats fram för att undersöka mig. Var det av ren nyfikenhet, eller var det för att se vad som stod på menyn denna heta eftermiddag? Ja, det spelade ingen roll, för min glädje var obeskrivbar, äntligen hade jag kommit nära en av dessa skygga bjässar. Sakta vred jag filmkameran och fokuserade på krokodilens ögonglober. Jag startade kameran och så låg vi där och stirrade på varandra i ett par minuter. När jag fått min filmsekvens försvann så sakta ögonen ner i vattnet igen och krokodilen simmade tillbaka till stranden på andra sidan floden. När han lagt sig tillrätta i eftermiddagsljuset så öppnade han munnen, ett tecken på att krokodilen känner sig trygg och nöjd.

Kanske hade krokodilen från andra sidan floden kommit fram till mig för att kontrollera om jag verkligen var en riktig krokodil. Hans slutsats var förmodligen att jag trots stora brister ändå kunde accepteras. Resten av eftermiddagen innan solen gick ner kröp jag omkring mellan krokodilerna precis som om vi tillhörde samma familj. Det är viktigt att man prövar alla möjligheter i livet för att lyckas, även om det ibland kan verka lite tokigt.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

Sir, sir!… Du får inte vara rädd!

Stefan Quinth håller en kobra, 1982
Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

1980 när jag var 23 år besökte jag för första gången ön Sri Lanka eller Ceylon som den också kallas. En fantastisk ö med mycket djur-natur och historia. En dag när jag satt utanför mitt hotell såg jag två unga grabbar som satte sig ute vid gatan. De verkade inte vara vanliga ungdomar från trakten. Pojkarna hade påsar och en låda med sig som de lagt ner på marken. Jag blev lite nyfiken och studerade barnen en stund och såg plötsligt att det kröp ormar i fickorna och vid fötterna på barnen. Och det var inte vilka ormar som helst, det var kobror, den orm som sägs döda mer människor än alla andra ormar tillsammans. När jag var bara fyra år sa min far till mig; Pojk akta dig för skogen och gå aldrig fram till stenmurar, för där finns det ormar. Den uppmaningen hade under åren gett mig ett stort intresse för det jag så tydligt skulle akta mig för som fyraåring. Här hade jag till slut möjligheten att på nära håll få studera kungen av alla ormar, jag var ju bara tvungen att gå ut och prata med barnen. De berättade på knackig engelska om vilka de var och var de kom ifrån. Jag blev mycket imponerad över hur de hanterade sina djur. För mig som vid det här laget producerat mina första naturdokumentärer för televisionen var frestelsen alltför stor. Jag måste hem och hämta min filmkamera, och snarast återvända till Sri Lanka.

Ett år senare var jag tillbaka igen och gjorde den första filmen för TV om ormfolket. Folket heter egentligen Ahikuntaka, och som på det gamla Indiska språket Sanskrit ungefär betyder ”Folket som fångar spjut-kroppar” eller i klarspråk ”ormfångare”. Folket lever som nomader och drar landet, ön runt. De har så länge man känner till samlat upp giftormar på risåkrar, på plantager av olika slag eller i hus och trädgårdar. När riset på risfälten är moget så lockas råttor och möss dit för att äta, och i deras spår följer ormar för att äta av smågnagarna. Så när det är dags att skörda så finns det ofta gott om giftiga reptiler i det knähöga riset. Och för att skördearbetarna skall våga sig ut i risfältet kallar man ofta först på ormfolket som kommer och plockar upp ormarna i sina påsar. När tygpåsarna är fulla går de bara en lite bit runt hörnet och släpper ut ormarna igen. Visst, det kan ju låta lite märkligt, men om de inte gör det, utan dödar ormarna så kommer råttorna och mössen att förstöra skördar i många år framåt. Ormarna och inte minst kobran är ovärderlig för att risbönderna skall kunna överleva ekonomiskt.

När jag så kom tillbaka till Sri Lanka för att göra min första film om ormfolket, följde jag med barnen ut för att plocka giftormar på fälten. Barnen som bara var 8-10 år plockade dessa livsfarliga djur som om det bara var leksaker. Det såg ganska kul ut och jag som sen barndomen varit intresserad av ormar ville ju också försöka. Lite nervös, med all rätt, försökte jag närma mig dessa livsfarliga djur från svanshållet. Men varje gång jag kom tillräckligt nära för att kunna gripa tag i den mindre farliga ändan, vände sig ormen alltid om och fräste och högg efter mig. Ett bra tag senare då jag om och om igen misslyckats, kom ett av barnen fram till mig, knackade mig på axeln och utbrast,

– Sir, ni får inte va rädd! DU FÅR INTE VARA RÄDD!!! De här barnen som redan innan de kunde gå, haft ormar som lekkamrater såg inget farligt i arbetet.

Vi kan kanske jämföra barnen där på fältet med svenska barn som vi lär att gå på trottoaren längs en tungt trafikerad gata i stan. De får också lära sig hur man försiktigt korsar samma gata. Så länge vi följer reglerna är det väl inte många som är särskilt rädda för bilarna. Men gör vi ett enda snedsteg, ett litet förhastat misstag, så kan det bli förödande. Och eftersom ormar kan förnimma, lukta rädsla, så är det betydelsefullt att hålla sig lugn i arbetet med giftormar.

Barnen där på risfältet lärde mig en viktig sak denna dag, – Sir, ni får inte vara rädd! För rädslan i sig själv är kanske det farligaste men kan ha med sig i ryggsäcken vart man än är på väg. Rädsla gör att man fattar mindre bra beslut för hur man skall bete sig, vare sig man möter en björn där i skogen eller om du sitter och förhandlar om lönen på företaget. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017

Premiär i Cambridge för filmen ”The Tom Coleman Story”

Premiär i Cambridge, MN
Fullt hus i Cambridge, MN för premiären av ”The Tom Coleman Story” (foto: Shawn Coleman)

Premiärvisningen av filmen ”The Tom Coleman Story” hölls i staden Cambridge i Minnesota, USA, den 22 april 2017. Den stora konserthallen Richard G. Hardy Performing Arts Center har 710 sittplatser och hela hallen fylldes till sista stolen, vi fick tyvärr avvisa de sista som kom innan föreställningen började. Den första dryga timmen visade jag bilder och filmklipp från olika projekt, blandat med musik av American Swedish Institute Spelmanslag och av musikern Frezgi Hiskias med sångare från Etiopien. Tom och hans barn Judy och Bill var också med på scenen och berättade om sin tid I Etiopien. Hela föreställningen var en hyllning till Tom Coleman som också firade sin 95åriga födelsedag samma helg. Premiären och hela föreställningen blev en stor succé och jag tror inte jag någon gång tidigare har mötts av så mycke glädje och uppskattning vid en filmpremiär.

Första gången jag träffade Dr. Tom Coleman, tror det var 2007, i den lilla staden Mora ungefär en timma norr om Minneapolis i Minnesota. Vår vän Gordon Hallstrom hade frågat några svensk-amerikanska vänner att träffas för att berätta historier om sina skandinaviska rötter för mig hos Elwood Ostrom. Det var där jag första gången fick höra berättelser på äkta Orsamål av Tom Coleman. Vi blev vänner och jag filmade under de kommande åren många av hans berättelser om sin bakgrund och om sina svenska rötter i staden Orsa i Dalarna. Berättelserna använde jag i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian”.

Nästan varje gång vi träffades frågade Tom mig om han inte kunde berätta lite om sin tid som läkare i Etiopien i den filmserie som jag producerade om den skandinaviska emigrationen till USA. Han visade mig även bilder på fruktansvärda skador och sjukdomar som han behandlade under sitt arbete i Afrika. Men varje gång svarade jag att jag inte trodde att det skulle passa in i filmserien. När filmerna om den skandinaviska emigrationen till USA var färdiga 2013 tänkte jag att jag ville veta mer om Tom Coleman och om hans berättelser från Afrika.

När jag filmade in berättelsen om ”Allan i Flaskhall” (en film om den äldste vasaloppsåkaren genom tiderna och mycket mer) gjorde vi en utflykt till Allans släktingar i Seattle och stannade även till i Minnesota på vägen tillbaka till Sverige. Jag tog med mig Allan till Tom i Cambridge. Allan som är född 1918 blev genast god vän med Tom som bara är fyra år yngre. Allan var också så fascinerad av att Tom som inte ens var född i Sverige kunde prata ren svenska. De var som två tonåringar som skojade och vid ett tillfälle jämförde ärr och skador de fått under livet. Allan var naturligtvis den store vinnaren eftersom han saknar hela vänster underarm. Det var vid detta besök hos Tom som jag slogs av tanken att Toms berättelse måste dokumenteras på film.

Under de närmaste tre åren stannade jag till regelbundet i Minnesota och Cambridge. Jag fick också väl lära känna hans fru Elaine och barnen Judy och Bill som också har fantastiska berättelser från tiden i Etiopien. Judy och Bill har till största delen levt och arbetat i Kalifornien men flög in till Minnesota under inspelningar. Judy flyttade också sedan vid pensioneringen hem till sina föräldrar i Cambridge för att hjälpa till att sköta hemmet. Det var djärvt och beundransvärt av familjen Coleman att helt öppna sig och berätta om sina liv framför min filmkamera. Även om de sett flera av mina tidigare filmer var jag trots allt ganska okänd för dem.

Tio år efter att jag första gången träffade Tom Coleman hölls premiären av filmen ”The Tom Coleman Story”, en hyllning till en stor personlighet. Jag förstod under förberedelserna inför premiären att Tom och hans fru Elaine är älskade av många människor och inte bara i hembygden. Människor från många platser i USA, Sverige och Etiopien ville på olika sätt delta eller skicka sina hälsningar. Det blev en premiär med många glädjetårar och många skratt.

Detta är bara en bråkdel av den uppskattning föreställningen och filmen fick:

”On a scale of 1 to 10, it was a 15 or 20.”

 What a blessing it was to be at the ”Tom Coleman Story” on Saturday.  The music, testimonials, discussions and film were all superb.  It was truly a day we will never forget…”

 The film flows beautifully.  It is an incredible film.

 Tack Tom, Elaine, Judy och Bill för att vi alla fick ta del av ert liv och era fantastiska berättelser. Ni kommer alltid att finnas i våra tankar.

En lekfull björnunge

Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.
Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.

Den första gången jag besökte South Frazer på ön Kodiak var i slutet av augusti 1995. Platsen var då stilla och öde men spåren av sommarens björnar var påtagliga. Överallt var gräset nedtrampat. Björnspillning och en stor mängd ruttnande laxkadaver täckte flodstranden nedanför vattenfallet.

Jag hade slagit upp tältet vid stranden en bit norr om utloppet. Det är en fantastisk plats för rödingfiske. Med röding i överflöd lever man som en kung ute i vildmarken.

Tidigt en morgon när jag vaknade och tittade ut ur tältet såg jag en ung björn som satt på bara några meters avstånd och tittade på mig. Han studerade mig noga. Efter en stund började han rulla runt, slå kullerbyttor och leka med sina baklabbar. Hela tiden höll han ett öga på mig. Det verkade precis som om han ville leka och jag var utsedd till lekkamrat. Kan man leka med en 200 kilos björnunge? Han var mörk till färgen som de flesta björnhannar här på Kodiak. Ett 20-tal meter bort satt en annan björnunge, något ljusare till färgen; med stor sannolikhet en syster till björnen utanför mitt tält.

Under tredje sommaren är det normalt att björnhonorna parar sig på nytt och samtidigt överger sina tidigare ungar. Det är en farlig tid för björnungarna, som då inte riktigt vet hur de skall bete sig. Björnar är mycket mer sociala än vad man ofta påstår och de övergivna ungarna söker både trygghet och sällskap i andra varelser. I vissa fall kan det till och med vara en människa. Jag hade tidigare “adopterats” tillfälligt av björnungar på Kodiak. Att föräras ett sådant förtroende är ju smickrande men inte helt ofarligt.

Jag fick många möjligheter att fotografera den lekfulla björnungen under den närmaste veckan. Han stannade i närheten hela tiden. När jag gick ner för att fiska följde han med mig och när jag sedan gick till sängs lade han sig ofta precis utanför tältöppningen. Den ljusare björnungen förhöll sig däremot hela tiden avvaktande.

Jag har återvänt till South Frazer flera gånger och ibland funderar jag på vad som hänt min unge vän som tidigare besökt mig vid tältet. Idag är han kanske en av jättebjörnarna som strövar stolt där uppe på bergsryggen.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Don’t miss our first ”Kodiak Scandinavian Film and Culture and Festival” on Kodiak, Alaska, November 6-12, 2017. See Camera Q for more information.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Filmningen av “Min vän Elsa”

Elsa Lundh framför Västra Marks Sjukhus i Örebro
Min vän Elsa Lundh utanför Västra Marks sjukhus i Örebro dit Elsa kom som 17-åring.

Jag hade många oförglömliga upplevelser tillsammans med Elsa under de 5 åren som jag följde och filmade henne. En söndag, sommaren 2003, besökte vi behandlingshemmet utanför Halmstad där hon varit inspärrad i två år under 30-talet. Platsen var fortfarande i bruk och var nu ett hem för utvecklingsstörda män som arbetade på olika håll i närheten. Jag hade kontaktat hemmet i förväg och de väntade nyfiket på oss. Vid ankomsten mottogs Elsa som en drottning, de hade gjort mat och det bjöds på kaffe. Elsa njöt av situationen och hon berättade om livet på hemmet under 30-talet. Personalen fascinerades av allt Elsa kom ihåg och berättade om.

Senare på eftermiddagen lämnade vi hemmet och åkte tillbaka mot Vårgårda. Men Elsa var inte redo att avsluta dagen än. När vi var i höjd av Borås sa Elsa;

-Kan vi inte ha middag innan vi fortsätter hem?

När Elsa sa middag, menade hon för det mesta kaffe och wienerbröd. Klockan var fem minuter i 18.00 och jag visste att de flesta cafeér stängde klockan 18.00. Det blev ont om tid och jag svängde in på ett café vid Knalleland och rusade snabbt in för att se om de kunde hålla öppet lite extra för Elsa. Personen bakom disken var inte glad åt situationen men sa att om vi snabbade på skulle de servera oss.

Jag rusade tillbaka till bilen, hämta Elsa, och försöka få in henne på serveringen så snabbt som möjligt. Elsa gick krokigt som en båge, såg och kommenterade allt som fanns på marken. Såg hon en blomma så skulle hon alltid prata lite med den och då gick det långsamt. Men jag tror vi var innanför dörrarna precis innan klockan 18.00. Vi beställde vår fika av damen bakom disken och gick sen till bordet och satte oss ner.

Förutom oss så fanns det kanske 15 personer på cafeét som just var på väg att avsluta sin fika. Kvinnan som tagit vår beställning kom strax med vårt kaffe, te och tilltugg på en bricka. Hon började sätta kopparna på bordet då Elsa utan att tveka satte igång att berätta om sitt liv. Kvinnan med brickan såg lite besvärad ut och jag såg situationen som mycket pinsam. Jag tänkte för mig själv;

-Hoppas de inte tror att Elsa är min mamma. Snälla Elsa, sluta, sluta!

Men Elsa fortsatte att berätta och det blev snart en märklig stämning på cafeét. När klockan var 18.30 höll Elsa fortfarande på med att berätta sin långa livshistoria. Jag hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, men när jag tittade upp såg jag att servitrisen fortfarande stod vid vårt bord. Enda skillnaden var att nu stod också alla de andra i cafeét i en cirkel runt oss och lyssnade med andakt till Elsas berättelse.

När jag såg hur människorna runt oss greps av Elsas fantastiska men tragiska berättelser kände jag mig lite skamsen. Skamsen för att jag tidigare skämts för Elsas framfusighet och vilja att berätta om sitt liv för främlingarna där på cafeét i Borås. Stolthet över att vara Elsas vän fick mig att sträcka på mig. Där satt vi nu alla och lyssnade. När klockan var ungefär 19.00 tog Elsa ett djupt andetag och jag tog chansen och sa;

-Kanske skall vi ta och ge oss av hemåt nu, Elsa?

Elsa tyckte att det var en bra idé och hela sällskapet där i cafeét lämnade i tysthet. Jag är övertygad om att alla som satt och lyssnade där den söndagseftermiddagen i Borås kommer aldrig att glömma min vän Elsa.

Vi fortsatte att följa med Elsa till de olika hemmen där hon varit inlåst under alla år. Elsa gick på födelsekalas, shopping och på café, det mesta hon gjorde filmade jag. En dag höll det på att gå riktigt illa. Elsa hade köpt en liten sommarstuga som hon åkte ut till ibland. Den låg långt ut i skogen och det fanns ingen telefon eller riktiga bekvämligheter. En dag frågade hon om jag kunde köra dit henne och sen komma och hämta tillbaka henne dagen efter. Ja, visst! Vi åkte ut till sommarstugan och drack en kopp kaffe innan jag åkte hem. Elsa skulle sova över till nästa dag. Ve och fasa, om inte jag glömde bort Elsa! Ett par dagar senare när jag på kvällen sitter på ett kalas får jag frågan; -Hur går det med filmen om Elsa? Förkrossad över att jag glömt bort Elsa där ute i skogen helt ensam under ett par dagar får mig att rusa ut från kalaset, hoppa in i bilen och i högsta fart köra ut till sommarstugan. Den låg bara en knapp halvtimma utanför samhället men under den tiden dansade många konstiga tankar i huvudet. Tänk om Elsa ligger där död i stugan! Eller också har hon till fots försökt att gå hem hela vägen och ligger avsvimmad i något dike! Ja, minutrarna innan jag kom fram var fyllda av oro. Väl framme rusade jag in i stugan utan att knacka. Då ser jag Elsa sitta där vid bordet, hon tittar upp på mig med ett leende och sa; -Det var tur att du kom nu, för detta är den sista winerbrödsbiten jag har kvar. Hon svalde det sista av kaffet och winerbrödet. Vi satte oss i bilen och åkte hem. Elsa nämnde aldrig nån gång att jag glömt henne där ute i stugan, hon var alltid glad och tacksam varje gång vi var ute på äventyr.

Mer om  filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Första mötet med Elsa

Elsa Lundh och Stefan Quinth
Utanför det lilla torpet där Elsa bodde med sin mamma när hon släpptes ut från Restad mentalsjukhus.

Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.

Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.

När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.

Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.

Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:

-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!

Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.

Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.

När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;

-Var är mina jultidningar?

Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension

Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Ett stort tack!

Premiär för Himba - det röda folket
Premiär för Himba – det röda folket, 3 februari 2017, Laskegården, Vedum

I helgen hade vi premiär för filmen ”Himba – det röda folket” en film om en unik kultur i sydvästra Afrika. När man arbetat i flera år med en produktion av en film och till slut planerar för premiären är förväntningarna stora och jag är alltid oerhört nyfiken på publikens reaktion. Kommer de att reagera på det vis man hoppats på? Själv har jag då redan sett filmen hundratals gånger fram och tillbaka i studion och är uppriktigt trött på filmen. Jag har svårt att se om den verkligen är bra. Tekniskt sett kan jag se att den fungerar men kommer publiken verkligen att kunna ta åt sig filmen och förstå budskapet.

Att producera en film eller att skriva en bok har många liknande utmaningar. Man kan säga att det är som att ge sig iväg ut i okänd mar och där bestiga ett berg. Först är det ganska trevligt, man tar sig fram uppför bergets fot men ganska snart ökar stigningen och terrängen blir allt svårare och brantare. Innan man når toppen får man slita hårt och när man till sist sitter där uppe har man kanske svårt att tänka klart och tanken kan komma, var det verkligen värt besväret och alla sömnlösa nätter? Då plötsligt skingrar sig molnen och solen skiner ut över ett förtrollande landskap. (Publiken håller sig vakna under hela föreställningen och den första applåden hörs i biosalongen). ja visst, allt arbete var kanske ändå värt besväret. Att sen ta sig nedför berget går lättare, men på vägen ner ser man nästa berg som tonar upp sig där i dimman. En ny film väntar, en ny historia måste berättas.

Under de första visningarna står jag ofta där i mörkret i biosalongen eller i den lokal där filmen visas och studerar publikens ansiktsuttryck. Det är från publiken jag kan utläsa om jag efter allt arbete lyckats med det jag försökt förmedla. Det kanske kan beskrivas som något av en lite nervös högtidsstund för mig personligen.

Ja, hur har det då gått första helgen av visningarna av filmen ”Himba – det röda folket”? Visningarna har varit slutsålda eller nästan helt fullsatta och reaktionerna har varit fantastiska. Vi har överösts av tacksamhet och genom internethälsningar har vi också fått många som visat sin uppskattning. Vi har också fått förfrågningar om ett stort antal kommande visningar i andra delar av Sverige av filmen. Den oro om hur filmen kommer att tas emot har försvunnit och man ser att allt arbete inte var förgäves.

Ett stort tack till alla er som besökt visningarna nu den första helgen. Ett stort tack också till Christofer Wärnlöf och alla på Häggatorp Herrgård som ordnade en fantastisk premiärfest efter första kvällens visning. Häggatorp i Vedum fylldes med folk, och tonerna av levande afrikansk musik fyllde huset där det också bjöds på god mat i en charmig gammal atmosfär. Häggatorps Herrgård har anor från 1700-talet. Naturligtvis vill jag också ge en stor eloge till Namibias Ambassadör Morina Muuondjo och hennes stab som vi haft glädjen att ha hos oss under hela helgen. Ambassadör Morina är en stor inspiration i vårt arbete.

Nästa filmpremiär har vi i Cambridge, Minnesota, den 22 april. Det är en fantastisk berättelse om kirurgen Tom Coleman som gav en stor del av sitt liv till att rädda tusentals fattiga människor i Afrika. ”The Tom Coleman Story” är en oerhört stark berättelse som jag kommer att berätta mer om i mina kommande bloggar.

Se trailer för ”The Tom Coleman Story” här.