månadsarkiv: juni 2017

Alaska, Kodiak

Under ytan

Lämna en kommentar
Dykning Kodiak
Havet runt Kodiak är en dykares dröm med vackra kelpskogar bebodda av roliga och färgglada invånare.

Min första dykkurs tog jag 1980 på ögruppen Maldiverna, söder om Indien. Sedan dess har jag utforskat många sällsamma undervattensvärldar runt jorden, som Stora Barriärrevet utanför Australien, Röda Havet, Andamanerna söder om Burma, Västindien, södra Stilla Havet och många fler ställen. Få vatten är emellertid så rika på fisk, skaldjur och andra marina varelser som korallträdgårdarna och kelpskogarna runt Kodiak. En solig och vindstilla dag är dykning i Kodiaks vatten något av det mest spännande en dykare kan uppleva.

Första dyket jag gjorde vid Kodiak var från land vid Fort Abercrombie. Val, laxhaj, späckhuggare och havsutter är vanliga nära Kodiaks stränder. Bara efter ett par minuter i vattnet uppvaktades jag av två sjölejon som kom och nafsade på min dykarutrustning. På land rör sig sjölejon långsamt och klumpigt men i vattnet är de snabba och eleganta. Jag var dock lite fundersam över deras framfart; bara ett litet nafs av sjölejonens stora huggtänder i luftslangen till tuberna kunde bli förödande. Sjölejonen upptäckte snart att jag inte var en särskilt kul lekkamrat och fortsatte istället vidare utan att orsaka mig eller min utrustning någon skada.

Det finns många färgstarka och märkliga varelser i havet runt Kodiak. Förutom fem arter av lax finns sill, hälleflundra, sjögurka, bläckfisk, skaldjur, olika torskfiskar, sjöstjärnor i alla regnbågens färger, flera arter av val och så inte att förglömma den stora laxhajen bland många fler fiskarter och marina däggdjur.

Under 1940- och 50-talet upptäcktes tack vare modern utrustning stora mängder kungskrabbor i havet runt Kodiaköarna. En del av dessa enorma krabbor mätte två meter med utsträckta ben. Från mitten av 1950-talet och under de närmaste fem åren förvandlades Kodiak, tack vare kungskrabban, från en liten fiskestad till USA:s största fiskehamn. Årsfångster på upp emot 50 miljoner kilo kom in till fiskfabrikerna från vattnen runt Kodiak.

Det kommersiella fisket av kungskrabba varade i 25 år. Under 1970-talet började antalet kungskrabbor att minska och 1982 var fångsterna så små att fisket stoppades. Ingen är riktigt säker på varför kungskrabban försvann men forskare misstänker att överfiske kan ha varit en bidragande orsak.

Pete Cummiskey, en god vän på Kodiak, är dykare och marinbiolog och har jobbat med kungskrabbor sedan mitten av 1980-talet. Vi hade gjort flera dyk tillsammans på vrak i närheten av staden men jag ville gärna se de omtalade stora stackliknande högar som utgörs av tusentals kungskrabbor under deras viloperioder på havsbotten. Att formera stora högar är ett sätt att försvara sig mot fiender.

En vacker men kall novemberdag åkte vi ut till Womens Bay för att leta efter krabbor som Pete tidigare under året försett med sändare som klistrats fast på krabbornas skal. Precis som när man pejlar andra djur hade vi en mottagare med oss för att fånga upp signalerna från de sändarförsedda krabborna. Från Petes gummibåt kunde vi lyssna efter de rätta signalerna. Efter en kort tids sökande fick vi kontakt med krabborna och gjorde oss färdiga för det första dyket.

Kungskrabbor går en stor del av året på djupt vatten men kommer in på grundare områden för att fortplanta sig. Djupet där vi fann de sändarförsedda krabborna i Womens Bay var mellan 30-40 meter. Tre till fyra meter ovan havsbotten låg ett moln av slam som krabborna rört upp ur bottensedimentet. Det var så tjockt att man inte kunde se handen framför sig om man sträckte armen rakt ut. Efter bara någon minut på botten fann jag en stor hög av krabbor; troligtvis var det tusentals krabbor i en enda stor boll. Det var svårt att filma krabborna på grund av den dåliga sikten och jag var tvungen att komma precis inpå för att få bra scener.

Kungskrabbor är imponerande djur med stora kraftiga klor som lätt kan knipa av ett finger. Plötsligt när jag låg tätt inpå den stora högen av krabbor och filmade, kände jag hur en krabba nöp sig fast i min arm genom min tjocka dykardräkt. Den fruktansvärda smärtan gjorde att jag nästan tappade taget om kameran. Jag tog ett kraftigt tag i krabban men den var ovillig att släppa sitt grepp. Efter några sekunders kamp förstod jag att det enda sättet att komma ur detta tjuvnyp var att försöka komma upp mot ytan. Halvvägs upp släppte krabban taget och jag hade lärt mig en läxa: håll avstånd till kungskrabbor!

Jag återtog snart dokumentationen av de märkliga högarna med kungskrabbor på bottnen av Womens Bay. Vi fortsatte också till flera andra dykplatser innan dagen var slut. Pete har genom studierna lärt sig mycket om kungskrabbornas livsmiljö och vandringar på havsbottnen. Förhoppningsvis kommer dessa studier att underlätta kungskrabbans återkomst, så att detta delikata och värdefulla skaldjur återigen skall kunna fångas i miljontals av Kodiaks fiskebåtar.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Personligt

Ett val för livet!

1 kommentar
19 juni 1982
19 juni 1982

Många val som man gör i livet kan man ofta ändra på utan att det är svårt. Men några val bör man noga tänka igenom innan de tas. Ett av dessa svårare val, är val av livspartner eller äkta hälft. Detta val kan bli till stor välsignelse, eller förödande för resten av livet.

Idag, den 19 juni, firar LaVonne och jag vårt 35års jubileum. 35 år! Det är lite svårt att förstå att det kan gå så fort. När vi var nygifta träffade vi ett annat gift par som berättade att de varit gifta i 5 år. WOW! Vi tyckte det lät som en lång tid. Men den tiden är för länge sedan passerad.

När jag jobbade i Kalifornien 1979 hyrde jag en del av ett hus, av en kvinna med ursprung i Sverige. En dag när jag kom hem sa hon att vi var inbjudna på middag hos en väninna som också kom från Sverige. Att det var middag hemma hos MajBritt, som tre år senare skulle bli min svärmor, hade jag naturligtvis ingen aning om. Vi lämnade huset norr om Los Angeles och åkte till Arcadia, som är belägen en dryg halvtimma öster om storstaden. Det var första gången som jag träffade LaVonne, min blivande hustru. Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men dock första mötet. Vi sågs ett par gånger till innan jag återvände till Sverige våren 1980.

Försommaren 1980 var jag i Indien och filmade en dokumentär om missionsbåten Elidas barnhem och sedan planerade jag att filma deras arbete i Sverige under en vecka. LaVonne hade besökt Sverige under sommaren och hade lite motsträvigt stannat kvar ett par veckor med en god vän. De skulle segla under en vecka med Elida längst västkusten, det råkade vara den veckan som jag var ombord och filmade. Det tog inte många dagar innan LaVonne var glad att hon stannat kvar efter att mamma rest tillbaka till USA. Ett par dagar efter att vi lämnat båten Elida i hamnen bjöd jag med LaVonne till nöjesfältet Liseberg i Göteborg, och man kan säga att det är en livsfarlig plats att ta en dejt om man vill förbli singel. Det sa klick efter en kort stund.

LaVonne åkte ett par dagar senare till sina släktingar i Småland där hon skulle bo de sista dagarna under vistelsen, innan hon reste tillbaka till USA. I Småland ringde hon till mamma i USA. LaVonne som aldrig varit intresserad av det svenska språket tidigare och aldrig varit intresserad att prata svenska, började plötsligt ivrigt prata med mamma i telefon, på svenska! Även om hennes svenska språk hade brister så blev mamma MajBritt förvånad och nästan chockad, något stort hade hänt.

Jag var tillbaka 1981 och arbetade i Kalifornien under några månader och jag lärde känna LaVonne bättre och även hennes familj. Under vintern hade jag arbete på bland annat Sri Lanka som väntade och därifrån hade jag bara sporadisk kontakt med LaVonne via telefon. På den tiden var man tvungen att beställa telefonsamtalen genom poststationen på Sri Lanka och sedan vänta någon timma att få det kopplat. Men under arbetet på Sri Lanka fick jag ett brev om dagen från LaVonne sent till huset jag hyrt ute i Malamulla på Sri Lankas västkust. Jag hade två medarbetare med mig och de var mäkta imponerade över skrivarglädjen hos min blivande hustru.

Vi hade bestämt oss för att gifta oss den 19 juni 1982 och jag skulle vara färdig med jobbet på Sri Lanka i god tid. Efter en vecka i Sverige var jag så tillbaka i Kalifornien i början av juni. LaVonne och hennes mamma tog som tur var hand om de mesta av förberedelserna och allt fungerade fantastiskt. Min far och mina bröder med fruar kom till bröllopet i Kalifornien. Det var fler än 400 bröllopsgäster och det blev ett bröllop som vi aldrig kommer att glömma.

Jag fick en ofattbart vacker, smart och kärleksfull kvinna till hustru. 35 år har nu gått och jag vill med allt mitt förstånd och all min uppriktighet säga att jag älskar dig mer än någonsin, du min bästa vän och hustru.

Betraktelser, Erfarenheter

En glimt av evigheten

Lämna en kommentar
Kvarlevorna av min Triumph Spitfire
Han sade att det inte var någon brådska eftersom personen i bilen var stendöd. Att någon skulle komma levande ur en så krossad bil var inte möjligt.

Morgonen den 10e januari 1978 var vacker och solig. Det hade varit frostgrader under natten men vid 10 tiden på morgonen hade solen redan värmt luften när jag satte mig i min lilla tvåsitsiga sportbil en Triumph Spitfire. Jag var på väg ut ur Vårgårda mot Alingsås där jag skulle träffa Siv Skoglund på hennes kontor. Hon var ansvarig för utbildningar för Kursverksamheten vid Göteborgs Universitet i Alingsås. Både under och efter gymnasietiden i Alingsås hade jag jobbat som kurslärare för organisationen och resan till Alingsås hade jag gjort hundratals gånger.

Vid Doggy Hundmatsfabrik utanför Vårgårda skulle man bara stanna till och sen köra stora vägen som då hette E3. Det var precis som en vanlig dag fast lite vackrare och soligare än de flesta vinterdagar. Den lilla sportbilen spann som en vårrusig ungkatt, den var låg och det kändes nästan som om bilen slickade asfalten. Väghållningen var fantastiskt, och jag älskade den lilla sportbilden som jag köpt ett drygt halvår tidigare. Jag kom nedför backen, förbi den gamla Caltex macken, vidare över bron och så förbi Doggy. När man kom fram till E3an var det stopp och där skulle jag sen svänga vänster ut på den stora vägen.

Jag närmade mig stoppmärket och började försiktigt trycka foten på bromspedalen. Här runt slutet av vägen från Vårgårda, där man skulle köra på E3an stod det högresta granar som väl skuggade vägbanan under vinterhalvåret. Jag försökte åter trycka på bromspedalen men ingenting hände. Vägbiten innan stoppet vid stora huvudleden var helt täckt med blankis. Det var omöjligt att få stopp på bilen och rakt framför mig kom en stor långtradare framrusande. Jag såg de stora hjulen och förstod att jag var på väg rakt in under släpet. Som en ren reflex drog jag handbromsen för att få min bil att gå med bredsidan först istället för att köra rakt in under släpet. Vad jag långt senare fick reda på var att jag tack vare bruket av handbromsen tjänade någon bråkdel av en sekund och därför missade långtradarsläpet.

Bilen snurrade runt och stannade istället tvärs över E3:ans vägbana med fronten pekande tillbaka mot Vårgårda. Vad som hände där på vägen efter att jag såg de stora långtradarhjulen och drog handbromsen har jag själv inget minne av. Men jag fick långt senare reda på att efter långtradaren kom en tankbil som pga det hala väglaget inte heller hade en chans att stanna. Han hade minst 200 meter på sig att få stopp på sin lastbil. Men pga möte hade han ingenstans att ta vägen utan körde rakt på min lilla sportbil som stod framför honom tvärs över vägbanan.

Kollisionen blev våldsam, lastbilens framdel körde upp över sportbilen och tillsammans kasade vi fram längs vägen ytterligare 300 meter ända fram till bron över Säveån. Sportbilen blev helt krossad under tankbilen och den enda delen av bilen som var någorlunda intakt var förarstolen. Att förarsidan på min bil klarat sig var pga att bilen snurrat runt på vägen och tankbilen istället körde in genom passagerarsidan. Men det verkade som om en hand vakade över det som hände.

I den första bilen som kom från Stockholmshållet fanns en läkare på väg till Alingsås lasarett och i bilen efter satt en sjuksköterska på väg till samma sjukhus. Personalen fanns tidigt på plats. En tredje person som stannat vid olyckan sprang upp till Doggy fabriken för att ringa efter ambulans. Senare fick höra var att han sagt till personen som svarat, att det inte var någon brådska eftersom personen i bilen var stendöd. Att någon skulle komma levande ur en så krossad bil var inte möjligt.

Hjulen på den första lastbilen var det sista jag har en minnesbild av. Därefter försvann alla känslor av närvaro eller upplevelser av oro. Istället kom jag till en annan värld av enorm glädje, där ingen sorg eller smärta existerade. Jag hade en mycket tydlig upplevelse av andra människor. Men det var en person eller väsen som ledsagade mig på denna plats. Jag fick se en värld som var obeskrivbart vacker och underbar. Denna värld var mer påtaglig, mer verklig, än den värld som jag tidigare känt. Här fanns ingen längtan att återvända till den gamla världen eller tankar på dem man lämnat där. I denna nya värld fanns en berusande glädje som tog bort alla tankar på allt det man lämnat bakom sig. Tankar om död och sorg existerade inte.

Plötsligt berättade min ledsagare att jag måste återvända till den gamla världen. Det gjorde mig förtvivlad att inte få stanna kvar. Jag var bara 19 år och hade ju egentligen allt att leva för. Men om jag nu var tvungen att lämna denna fantastiska plats och återgå till det som vi ser som livet, så ville jag ändå berätta för alla människor i hela världen om detta, som, ja kanske var det himlen? Men en mycket vänlig röst sa till mig att jag inte fick berätta om vad jag sett och upplevt. Jag fördes till en rund dörr, en sorts lucka. Genom denna ovanliga utgång kom jag tillbaka till den gamla världen och alla mina upplevelser och minnen suddades försiktigt bort.

När jag kom till medvetande där på lasarettet så hade jag bara kvar min stora besvikelse av att inte få minnas det som jag upplevt. Och jag började känna smärta från mina fysiska skador från olyckan. Men besvikelsen att inte minnas övergick i ilska, en stor sorg som jag inte kan beskriva. När jag vaknade upp fanns mina föräldrar vid sjuksängen. Vad som sades har jag heller inget minne av men långt senare berättade min mamma att jag var så fruktansvärt arg när jag vaknade upp ur min medvetslöshet att de var tvugna att lämna rummet för en stund.

Jag försökte länge att minnas något av mina upplevelser men dom förblev utraderade. Ibland försökte jag spänna alla muskler i min sargade kropp för att på något sätt ”ta i” för att minnas, men det var helt resultatlöst. Det enda som jag kunde minnas var att platsen som jag besökt var fantastisk och mer verklig än verkligheten som jag tidigare känt, och rösten som sa till mig att jag inte skulle få berätta om platsen för någon.

Upplevelsen att vara inklämd under en stor tankbil, liggande där på den frusna vägbanan, sen vidare i ambulansen och den första tiden på akutintaget på lassarettet i Alingsås hade säkert varit olidlig om jag varit vid medvetande. Men jag fick istället en liten glimt av evigheten, en verklighet som under åren gett mig en stor glädje, inte tagit bort lusten att leva, men gett mig övertygelsen om att vi har något mycket bättre längre fram som väntar på oss. Jag är övertygad om att det var Gud själv som visade sig i den vänlige skepnaden som var så märkligt bekant.

Dokumentär/naturfilmare, Människor, Sri Lanka

Sir, sir!… Du får inte vara rädd!

Lämna en kommentar
Stefan Quinth håller en kobra, 1982
Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

1980 när jag var 23 år besökte jag för första gången ön Sri Lanka eller Ceylon som den också kallas. En fantastisk ö med mycket djur-natur och historia. En dag när jag satt utanför mitt hotell såg jag två unga grabbar som satte sig ute vid gatan. De verkade inte vara vanliga ungdomar från trakten. Pojkarna hade påsar och en låda med sig som de lagt ner på marken. Jag blev lite nyfiken och studerade barnen en stund och såg plötsligt att det kröp ormar i fickorna och vid fötterna på barnen. Och det var inte vilka ormar som helst, det var kobror, den orm som sägs döda mer människor än alla andra ormar tillsammans. När jag var bara fyra år sa min far till mig; Pojk akta dig för skogen och gå aldrig fram till stenmurar, för där finns det ormar. Den uppmaningen hade under åren gett mig ett stort intresse för det jag så tydligt skulle akta mig för som fyraåring. Här hade jag till slut möjligheten att på nära håll få studera kungen av alla ormar, jag var ju bara tvungen att gå ut och prata med barnen. De berättade på knackig engelska om vilka de var och var de kom ifrån. Jag blev mycket imponerad över hur de hanterade sina djur. För mig som vid det här laget producerat mina första naturdokumentärer för televisionen var frestelsen alltför stor. Jag måste hem och hämta min filmkamera, och snarast återvända till Sri Lanka.

Ett år senare var jag tillbaka igen och gjorde den första filmen för TV om ormfolket. Folket heter egentligen Ahikuntaka, och som på det gamla Indiska språket Sanskrit ungefär betyder ”Folket som fångar spjut-kroppar” eller i klarspråk ”ormfångare”. Folket lever som nomader och drar landet, ön runt. De har så länge man känner till samlat upp giftormar på risåkrar, på plantager av olika slag eller i hus och trädgårdar. När riset på risfälten är moget så lockas råttor och möss dit för att äta, och i deras spår följer ormar för att äta av smågnagarna. Så när det är dags att skörda så finns det ofta gott om giftiga reptiler i det knähöga riset. Och för att skördearbetarna skall våga sig ut i risfältet kallar man ofta först på ormfolket som kommer och plockar upp ormarna i sina påsar. När tygpåsarna är fulla går de bara en lite bit runt hörnet och släpper ut ormarna igen. Visst, det kan ju låta lite märkligt, men om de inte gör det, utan dödar ormarna så kommer råttorna och mössen att förstöra skördar i många år framåt. Ormarna och inte minst kobran är ovärderlig för att risbönderna skall kunna överleva ekonomiskt.

När jag så kom tillbaka till Sri Lanka för att göra min första film om ormfolket, följde jag med barnen ut för att plocka giftormar på fälten. Barnen som bara var 8-10 år plockade dessa livsfarliga djur som om det bara var leksaker. Det såg ganska kul ut och jag som sen barndomen varit intresserad av ormar ville ju också försöka. Lite nervös, med all rätt, försökte jag närma mig dessa livsfarliga djur från svanshållet. Men varje gång jag kom tillräckligt nära för att kunna gripa tag i den mindre farliga ändan, vände sig ormen alltid om och fräste och högg efter mig. Ett bra tag senare då jag om och om igen misslyckats, kom ett av barnen fram till mig, knackade mig på axeln och utbrast,

– Sir, ni får inte va rädd! DU FÅR INTE VARA RÄDD!!! De här barnen som redan innan de kunde gå, haft ormar som lekkamrater såg inget farligt i arbetet.

Vi kan kanske jämföra barnen där på fältet med svenska barn som vi lär att gå på trottoaren längs en tungt trafikerad gata i stan. De får också lära sig hur man försiktigt korsar samma gata. Så länge vi följer reglerna är det väl inte många som är särskilt rädda för bilarna. Men gör vi ett enda snedsteg, ett litet förhastat misstag, så kan det bli förödande. Och eftersom ormar kan förnimma, lukta rädsla, så är det betydelsefullt att hålla sig lugn i arbetet med giftormar.

Barnen där på risfältet lärde mig en viktig sak denna dag, – Sir, ni får inte vara rädd! För rädslan i sig själv är kanske det farligaste men kan ha med sig i ryggsäcken vart man än är på väg. Rädsla gör att man fattar mindre bra beslut för hur man skall bete sig, vare sig man möter en björn där i skogen eller om du sitter och förhandlar om lönen på företaget. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017