När jag fyllt 20 år drog jag västerut till Amerika. Vid det laget hade jag redan gjort ett par mer ”seriösa” naturfilmer som köpts in av Sveriges Television. I Amerika fann jag inspirationen, den injektion som behövdes. Jag blev faktiskt förälskad. Ja, kanske inte förälskad på det sättet som ni nu tror, utan förälskad i den storslagna naturen (övrig förälskelse kom några år senare). Den första riktiga stormförälskelsen upplevde jag en tidig morgon i norra Arizona efter ett par månaders flackande tvärs över den amerikanska kontinenten.
På natten i mörkret hade jag parkerat min Volkswagen buss på en avskild plats, en liten bit från vägen. Taket var upplyft på campingbilen som hade ett tält på taket med öppningar åt bägge håll. Dagen innan hade varit lång och slitsam med över 100 körda mil. Sömnen kom som en befrielse när jag försiktigt lagt mig till rätta uppe i bilens taktält. Var jag parkerat spelade ingen roll, det var bara längtan efter sömn som räknades. På morgonen, då solen träffade min sovplats med sina obekvämt varma strålar, öppnade jag något förvirrad mina dåsiga ögon. När jag tittade ut genom tältets myggnät förstod jag först inte riktigt vad det var jag tittade på. Det jag såg var mer obeskrivbart än något jag någonsin kunnat föreställa mig.
Det blev ett hastigt uppvaknande. På natten hade jag parkerat precis vid avgrunden till Grand Canyon. Det enda som hindrade bilen från att rulla utför och ner i avgrunden var några mindre stenar som var sporadiskt utplacerade vid kanten. Det var en brant och sprucken ravin fylld med stenformationer i olika färger där skuggorna spelade i takt med ljuset från den uppgående solen. Landskapet sträckte sig längre än ögat kunde se. Att försöka med ord beskriva detta landskap, denna juvel i skapelsen, blir bara futtigt, nästan förödmjukande. Grand Canyon med sitt fantastiska landskap måste upplevas med egna ögon och vidröras med hand och fot.
Efter att första dagen bara vandra längs ravinens kant och försöka ta in det som låg framför mig kunde jag inte längre hålla mig. Jag måste ge mig ner i denna fantastiska avgrund. Nästa morgon gav jag mig därför iväg nedför stigen på sydsidan, jag var så upprymd att vatten och mat glömdes kvar uppe i bilen. Ungefär 10 kilometer senare, långt ner i ravinen, med god utsikt av Coloradofloden och med en värme långt över 40 grader Celsius förstod jag misstaget. På vägen tillbaka stannade jag till i den lilla oasen Indian Gardens på väg tillbaka mot sydsidan. Då jag satt där och funderade på hur man bäst skulle kunna samla kraft inför den branta och svåra uppstigningen, kom en kvinna från vaktstugan som låg i skuggan av oasens stora poppelträn och bjöd in min på vatten och smörgås. Hon framstod i mina ögon som en ängel från ovan. Många gånger sen dess har jag funderat på hur fruktansvärd vandringen uppför den långa, branta stigen i hettan hade blivit om inte denna kvinna varit uppmärksam på min vanskliga situation. Lite efter mörkrets inbrott nådde jag kanten av Grand Canyons södra sida, dock fullständigt utmattad men med en upplevelse och lärdom som jag aldrig glömmer. (Kvinnan som gav mig mat och vatten där nere i ravinen träffade jag 15 år senare på färjan mellan Kodiak och Homer i Alaska. Vi hade en del minnen att prata om).
De följande dagarna utforskade jag området på södra sidan, hajkade och klättrade på de mest omöjliga platser. Jag bestämde mig för att året därpå återvända för att påbörja arbetet med min första film om Grand Canyon och landskapet runt Coloradofloden. 1979 återvände jag och producerade filmen med namnet ”Grand Canyon” som Sveriges Television genast köpte och visade året därpå. Min dröm var redan då att en dag kunna åka gummibåt nerför Coloradofloden genom det förtrollande landskapet som nationalparken Grand Canyon är en del av. Drömmen slog in först tolv år senare. Sen den första flodfärden 1991 har jag haft förmånen att genomföra flertalet expeditioner nerför den flod som man förr trodde var vägen till helvetet, men som jag snarare ser som vägen genom paradiset, Grand Canyon. Om resorna nedför Coloradofloden och genom ”The Grand” kommer jag att berätta om vid senare tillfälle.