Narrow Cape, stranden vid familjen Burtons buffelranch, är en plats på Kodiak jag ofta återkommer till. Detta är utan tvekan vägs ände, så långt ut i vildmarken på Kodiak som man kan komma med bil. Innan raketbasen (Kodiak Launch Complex) byggdes i slutet av 1990-talet var vägen till Narrow Cape så dålig att det ibland var svårt att köra bil hela vägen. Resan från staden Kodiak och ut till Narrow Cape tog då ett par, tre timmar trots att avståndet inte är mer än 75 kilometer. I slutet av 1980-talet var det bara staden Kodiak, som hade asfalterade vägar. Så snart man lämnade staden tog den mycket dåliga grusvägen vid. Det kunde vara djupa hål i vägen eller stora stenar som blottlagts vid en häftig regnskur. Ofta fick man köra runt stenarna och hålen. Resan tog alltid lång tid men det gjorde också att besökarna var få här vid Narrow Cape.

För att komma till Burtons måste man åka österut på den ringlande vägen som i början klättrar upp och ner längst den branta kusten och rundar tre vikar, Womens, Middle och Kalsin Bay. Vägsträckan skulle mer än halveras om man inte tvingades åka runt varje havsvik, men efter varje kurva väntar en ny enastående aha-upplevelse. De branta bergssidorna liknar smaragdgröna täcken med inslag av ängsblommor i vitt, blått och rött.

Innan det är dags att svänga av mot Burtons ranch passerar man Passagshak Bay, ett vatten som i rätt belysning förvandlas till ett tropiskt hav. Här rinner floden Passagshak ut och det är en enastående plats för den fiskeintresserade. I den grunda floden går flera av Stilla Havets laxarter upp. Framförallt när silverlaxen kommer står det alltid fullt av fiskelystna Kodiakbor och trängs på flodstranden.

Efter Passagshak kör man brant upp i bergen till bufflarnas betesmarker. När vägen var som sämst var man förr tvungen att ha någon som gick i förväg den sista biten för att lotsa bilen förbi alla stenarna. Precis före gården korsar man ett mindre vattendrag. Där fanns tidigare ingen riktig bro utan man fick balansera bilen på några stockar som låg över ravinen för att komma vidare.

På den tiden slet det alltid hårt på bilen när man besökte ranchen. Vid ett tillfälle när jag närmade mig Narrow Cape small det plötsligt till under bilen och ett otäckt kras hördes. Jag stannade, hoppade snabbt ut och upptäckte att hela avgassystemet fastnat på en sten. När jag försiktigt försökte backa slets hela avgasröret loss. Under resten av resan vrålade bilen som en riktig racerbil.

Första gångerna jag besökte Burtons buffelranch var det som en resa till en svunnen tid. Djur strövade fritt mellan de grovhuggna byggnaderna på gården. Överallt stod maskiner som verkade ha lämnats precis där bensinen tagit slut eller motorn lagt av. Många av redskapen hade säkert stått stilla under en längre tid. Men gårdens ägare, Bill och Kathy Burton med sonen Buck, gav ranchen liv. Ofta stod hästarna sadlade och färdiga att användas. Ända fram till slutet av 1990-talet var hästen det viktigaste transportmedlet runt gården.

Bill Burton kom till Kodiak från Florida 1966 och arbetade på Joe Beatys ranch vid Narrow Cape, som på den tiden hade traditionell köttboskap. Året efter sålde Bill och hans fru Kathy sin gård i Florida och köpte Joes ranch på Kodiak.

– Det var en ständig kamp mot björnarna, berättade Bill. Att driva en boskapsranch på Kodiak är svårt. För björnarna är boskapen ett enkelt byte och jakten på björn är ju begränsad. När jag köpte gården var illegal jakt vanlig, men idag finns det färre boskapsägare och att skjuta björnar för att skydda boskap är inte längre accepterat.

– 1979 dödade björnar 127 av våra kor, fortsatte Bill, och vi stod inför ett svårt val. Antingen måste vi sluta med boskap eller pröva något helt nytt. Vi valde att stanna kvar och året efter köpte vi in 40 bufflar, amerikansk bison.

Bufflar har kvar sitt naturliga försvarsbeteende och kan därför skydda sig från björnangrepp. En björn som en gång kommit nära en rasande buffel gör sällan om misstaget.

Att byta ut vanlig nötboskap mot bufflar visade sig vara en lönsam affär. Buffeln kunde inte bara skydda sig mot björn utan gav också ett värdefullare kött och erbjöd fina troféer för jägare. Idag äger familjen Burton Alaskas största buffelhjord på minst 500 djur.

Bufflarna strövar fritt runt Burtons ranch, helt utan inhägnader. Det som hindrar djuren från att ge sig av är höga bergstoppar på ena sidan och havet på den andra. Vägen vid Passagshak Bay är enda sättet för bufflarna att lämna Narrow Cape och komma ut till andra områden på Kodiak. När ett större antal djur lämnat området brukar Burtons samla ihop en grupp ryttare för att driva bufflarna tillbaka mot ranchen, över Passagshak River och vidare förbi passagen där vägen går fram längs havsviken. Det är en storslagen men också pirrande upplevelse att på hästrygg driva en stor hjord bison framför sig. Man känner sig precis som klippt rakt ur en gammal westernfilm.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”
som kan köpas på CameraQ.com

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.