Emil Nortons pappa, John Norgård, föddes 1870 i Vasa, Finland, av svenska föräldrar. Det var ett fattigt hem och redan som 16-åring gav han sig ut på sjön. Han kom till USA samma år, 1886, och ville ta värvning i flottan. De frågade hur gammal han var.

Han svarade:
– 18.

– Bra, svarade värvningsofficeren. Vilket år är du född?

– 1870, svarade John.

– Men då är du ju bara 16 år! Då får du allt ge dig hem igen, pojk, svarade värvningsofficeren.

Men istället för att åka hem seglade John vidare under några år innan han till slut kom till Alaska. Han jobbade på en av postbåtarna som trafikerade Alaskas kust när kaptenen sa till John att det var omöjligt att stava till Norgård och att han måste byta namn. John ändrade namnet från Norgård till Norton, ett engelskt klingande namn.

Året 1893 hamnade John på Woody Island som är en liten ö nära staden Kodiak. Här fick han jobb som affärsföreståndare och pälsjägare med en lön på 15 dollar i månaden. John gifte sig med en rysk-sugpiaqisk kvinna, i likhet med de flesta skandinaver, men lärde sig också prata alutiiq flytande eftersom han mest handlade med urbefolkningen. De fick sex barn och när yngste sonen Emil var ett år dog Johns fru. De äldre systrarna fick hjälpa till att sköta om småsyskonen.

Emil berättade att pappa John var en stor och stark karl. Vid ett tillfälle kom en båt in till Kodiaks hamn med last av ovanligt slag: lådor med guld från en gruva på Alaskas fastland. Lådorna vägde 120-130 kilo styck. John lyfte upp en låda på axeln och bar den iland. Alla som såg på var förstummade över hur stark han var.

– Männen från Skandinavien var hårda och av god härkomst, konstaterade Emil.

De flesta av skandinaverna som kom till Kodiak lyckades väl, gifte sig med kvinnor av urbefolkningen och fick ofta många barn. Men skandinaverna berättade nästan aldrig något om sitt hemland eller lärde sina barn språket.

– De få ord vi lärde oss var svärord som vi hörde när vi tjuvlyssnade, sa Frieda och skakade på huvudet.

John Norgård blev 88 år gammal. Emil minns hur han under de sista två till tre åren pratade mycket i sömnen på ett språk som familjen inte förstod.

Själv började Emil att arbeta när han var 14 år. Första jobbet var att stämpla fisklådor för 15 cent i timman (på den tiden var 15 cent värt ungefär 60 öre).

Efter det jobbade han inom fiskeindustrin i 61 år innan han pensionerade sig.

– Jo, men så får man dra bort ett par år då jag var inkallad under andra världskriget förstås, avbröt Emil.

Efter bootcamp, grundutbildningen, skickades Emil först till Italien.

– Vi jagade tyskar och italienare norrut i Italien. Det var hårda strider och vi förlorade många soldater i vårt förband, sa Emil som var kvar i Italien tills kriget närmade sig sitt slut.

– Vid ett tillfälle, fortsatte han, kom jag springande runt ett hörn och stod plötsligt öga mot öga med tre tyska soldater. Jag kastade upp mitt gevär och skulle precis skjuta när soldaterna plötsligt slängde sina vapen och sträckte upp händerna i vädret. Jag skakade av både rädsla och upphetsning men var så tacksam att jag inte behövde skjuta. Jag blev den förste i mitt kompani som tog fångar, men jag fick aldrig någon medalj för det.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.