Etikettarkiv: Alaska

Kodiak

Kodiaks skandinaviska arvet – Old Harbor

Lämna en kommentar
Old Harbor (1988)

Old Harbor på Kodiak gör verkligen skäl för namnet “Lilla Skandinavien”. De flesta av byns omkring 220 invånare är ättlingar till de unga svenska och norska män som kom till Kodiak i början av 1900-talet. Old Harbor ligger inklämd på en smal landremsa mellan havsstranden och den branta gräsklädda bergsryggen i nordväst. Närliggande mindre öar skyddar byn från norra Stilla Havets tidvis ganska våldsamma väder.

Rolf Christiansen föddes 1890 i Kristiania (idag Oslo) under den svensk-norska unionens tid. Artur Håkansson, föddes 1886 och kom från södra Sverige via Langeland i Danmark. Båda hamnade efter märkliga omständigheter och många år på havet i Old Harbor på Kodiak.

Artur Håkansson ville redan som 14-åring ge sig ut som sjöman men pappan tyckte han var för ung och ordnade först ett jobb i hamnen för sonen. Det dröjde dock inte länge innan han fick möjlighet att segla med en båt på väg till Grönland. När han återvände hem ett år senare upptäckte han att livet till havs passade honom bättre och gick snart på ett nytt skepp.

I New York träffade han en norrman, Rolf Christiansen, som han blev god vän med, men efter ett tag skildes deras vägar ändå åt. Många år och resor senare träffades vännerna igen på en bar i San Francisco där de började prata om Alaska och att det fanns stora pengar att tjäna där. Vännerna skiljdes åt igen men drömmen om Alaska levde kvar.

Arthur tog jobb på sillfartyget Hunter på väg till Alaska. Den 30 augusti 1917, efter en tid i Alaskas farvatten, befann sig fartyget utanför Chignik vid Alaskahalvön när det med full last av torsk på väg mot Kodiak gick på ett rev. Båten sjönk på bara fyra minuter, men trots det överlevde hela besättningen på 40 man med hjälp av livbåtarna. Revet som orsakade förlisningen fick sitt namn efter båten och heter än idag Hunters Rock.

Manskapet kom in till Chignik men det sista passagerarfartyget söderut för säsongen hade lämnat hamnen tre dagar tidigare. De kom istället med en båt på väg till Kodiak. Hela besättningen från Hunter tvingades övervintra i staden Kodiak som på den tiden bara hade omkring 300 invånare. Det var inte direkt någon lyx som de skeppsbrutna männen erbjöds. Nästa vår kunde de som ville lämna ön med en passagerarbåt som anlänt med arbetare till de stora konservfabrikerna. 13 av männen bestämde sig dock för att stanna kvar. Artur var en av dem som stannade och jobbade sedan under de närmaste tio åren på olika platser runt Kodiak innan han fick jobb som förman på en konservfabrik vid Three Saints Bay.

En dag spreds nyheten att ett norskt valfångstfartyg hade lagt till vid Port Hobron i närheten av Old Harbor. På helgerna var det alltid dans i Old Harbor och den norska besättningen skulle komma dit. Artur och flera andra från konservfabriken rodde hela vägen till Old Harbor, en resa på minst fyra timmar i en roddbåt, för att dansa och träffa andra från Skandinavien. När båtarna kom in för dansen satt Arthurs gamle vän Rolf Christiansen i en av båtarna från det norska valfartyget.

– Vad har du gjort de senaste 15 åren? ropade Artur med hög röst. De hade verkligen många historier att berätta för varandra.

Under dansen i Old Harbor träffade Rolf och Artur två unga flickor från byn. Rolf bestämde sig för att stanna och redan under våren arrangerades ett stort dubbelbröllop för vännerna och deras brudar. Båda familjerna fick många barn och Rolfs dotter Mary gifte sig sedan med Arturs son Sven Sr.

Det vanligaste efternamnet i Old Harbor idag är Christiansen och bärs av ättlingar till Rolf. Jag träffade Rolfs son Carl Christiansen i hans fantastiska fiskehotell lite i utkanten av byn.

– Pappa sa själv att han rymde hemifrån vid 15 års ålder, berättade Carl, och att han seglade tre gånger runt jorden innan han hamnade här på Kodiak.

Rolf fick nästan omgående arbete som kock på valstationen Port Hobron som låg tvärs över sundet från Old Harbor, på Sitkalidak Island. När han träffat Sasha Kelly, en ung sugpiaqisk kvinna, rodde han hela vägen över sundet på helgerna till Old Harbor för att uppvakta henne. Pappa och Sasha gifte sig när pappa var 41 år och Sasha bara 17.

Sasha älskade Rolfs blå ögon och sa ibland att hon ville plocka ut hans ögon och äta upp dem. Eftersom sälögon var en delikatess bland Kodiaks urbefolkning borde mammas hot kanske ändå tagits på ett visst allvar. Men Rolf fick naturligtvis behålla ögonen livet ut.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Alaska, Kodiak

Kodiaks skandinaviska arvet

Lämna en kommentar
Carl Grönn
Carl Grönn

På ett tidigt stadium kittlades min nyfikenhet av det tydliga skandinaviska arv som man kunde se i bland annat plats- och gatunamn som Anton Larsen Bay, Larsen Bay, Ole Johnson Avenue och Benny Benson Road. Det visade sig att på Kodiak fanns många historier som aldrig tidigare berättats, än mindre dokumenterats.

Första gången jag sökte efter ett nummer i Kodiaks telefonkatalog förundrades jag över namnen som fanns där. Många av invånarna på Kodiak hade namn som Carlson, Berggren, Billstrom, Peterson, Antonson, Christensen och Grönn. Var hade alla dessa människor fått sina skandinaviskt klingande namn ifrån?

När jag flera år senare började intervjua folk som räknade sig som sugpiaq, urbefolkningen på Kodiak, fick jag svar på frågan. I början av 1900-talet anlände hundratals skandinaviska unga män till Kodiak. Ofta bosatte de sig i de mest avlägsna byarna i arkipelagen och gifte sig med sugpiaqiska kvinnor. De fick för det mesta stora barnaskaror, tio till tolv barn var inte ovanligt. Inte många av de unga männen berättade för sina familjer om sitt ursprung eller varför de lämnat hemlandet.

En sensommar var jag inbjuden till klubben Sons of Norway på dess årliga grillfest nere vid havet. Det var trevligt att få träffa många kodiakbor med skandinav-sugpiaqisk bakgrund. En av de första som hälsade mig välkommen var klubbens dåvarande president.

– Jag är stolt att vara norsk men du är välkommen här även om du är svensk! sa Carl Grönn med glimten i ögat (detta var ju trots allt en norsk klubb) och forsatte:

– Alla skandinaver är välkomna hos oss.

Det blev en mycket trevlig grillfest. Jag lärde känna allt fler spännande skandinav-sugpiaqer och fick tillfälle att lyssna till berättelserna om deras livsöden. Carl Grönn, som var fiskare, hade med sig ett par stora ölfat, som han stod och vakade över.

– Vill du ha lite? frågade han.

Innan jag hann svara öppnade Carl ölkaggen och drog ut en stor nykokt dungenesskrabba. Carl, eller Kalleman som hans far hade kallat honom, blev snart en mycket god vän.

Några dagar senare var jag hembjuden till Carl för att ta ett renande bad i hans “banya”. Banya är ett ryskt namn för bastu. Men en banya är något mer primitiv än vad vi i Skandinavien är vana vid. En banya saknar dusch och enda sättet att tvätta sig eller kyla av sig är att ösa kallvatten med hinkar över kroppen. Det kalla vattnet kommer direkt från brunnen via en slang. Det låter kanske besvärligt men det är faktiskt härligt.

När jag stod vid dörren och knackade på hemma hos Carl den där första gången, upptäckte jag en skylt vid dörren som sa: “the GRÖNN’S”. Det slog mig plötsligt att något var fel. Jag tittade på skylten igen och kom ihåg Carls ord när vi först träffades: “Jag är stolt att vara norsk.” Carl stavade alltså Grönn med ett svenskt ö? Hur var detta möjligt? Ett svenskt ö skulle aldrig användas av en norrman. Jag vände mig till Carl och frågade om hans pappa också stavade Grönn med två prickar över o.

– Jodå, det gjorde han, intygade Carl.

– Jag är hemskt ledsen Carl, sa jag med tung röst, men då tror jag att du är svensk…

Carl har på senare tid repat sig från chocken men som de flesta av Kodiaks många skandinav-sugpiaqer känner han inte till mycket om sin pappas ursprung.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Ql )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Kodiak

Borta på sju minuter

Lämna en kommentar
Uyak Bay, Kodiak, Alaska
Uyak Bay där S/S Aleutian förliste 1929.

S/S Aleutian kom från Seattle med 300 passagerare ombord. Kapten var John Gus Nord, en svensk-amerikan med 30 års prickfri tjänst i norra Stilla Havet. Under natten den 27 maj 1929 gick nästan alla passagerare av vid en konservfabrik där de hade jobb under sommaren. Vädret var lugnt och sikten god när fartyget fortsatte vidare inåt Uyak Bay på Kodiak, med resterande 15 passagerare och besättningen på 135 personer. Vid södra änden av Amook Island, klockan 5.30, kändes plötsligt en kraftig skakning, följt av ett fruktansvärt ljud från skrovet. Det största passagerarfartyg som då trafikerade Alaska hade gått på ett förrädiskt rev som den morgonen doldes av tidvattnet.

Kapten Nord förstod vad som hänt och beordrade full fart framåt för att försöka få upp fartyget på stranden ett par hundra meter längre fram i fjorden, men vattnet forsade in alltför snabbt och gjorde manövern omöjlig. Miljondollarbåten S/S Aleutian, Alaskan Steamships stolthet, var dödsdömt. Med propellrarna högt upp i luften dök fartyget efter endast sju minuter rakt ner i djupet.

Trots det snabba förloppet lyckades besättningen lägga ut fartygets åtta livbåtar. Alla ombord kom i säkerhet även om några ur besättningen tvingades hoppa överbord och simma iland. Endast en ung besättningsman vid namn Manuel Dorras drunknade när han lämnade livbåten för att springa tillbaka och hämta sin lyckobringande hästsko.

Alla ombord var skakade av händelsen men värst skakad var kapten John Gus Nord. Det var närmast ett mirakel att alla 150 människorna räddades från den sjunkande båten på så kort tid, men kapten Nord sörjde fartyget som sitt eget barn.

– Det var den mest effektiva räddningsaktion av passagerare till sjöss jag någonsin hört talas om, sa kapten Lukens, först på plats efter olyckan.

– Det låg en kuslig känsla av ensamhet kvar när fartyget försvunnit under ytan. Där det tidigare, för bara några minuter sedan, funnits ett stort fartyg vilade bara tystnad och sågs inte ens en stilla krusning på vattnet, berättade en av besättningsmännen senare vid ett förhör om olyckan.

Steve Lloyd från Anchorage i Alaska hade funnit passagerarfartyget S/S Aleutian år 2002. Under de 73 åren som gått sedan fartyget sjönk var alla av den uppfattningen att hon vilade på minst 120 meters djup i fjorden, vilket gjorde en bärgning alltför svår och dyrbar. Men Steve Lloyd fann fartyget stående upprätt på bara 75 meters djup, vilket normalt ändå är ett mycket svårt och farligt djup för sportdykare.

Den största upplevelsen på väg ner i djupet mot fartyget S/S Aleutian är när man i havets mörker möts av de två masterna, täckta av ett tjockt lager vita havsanemoner och andra marina varelser. Masterna reser sig likt två havsspöken ur djupet. Fartyget håller fortfarande ihop efter alla dessa år trots påverkan från fjordens kraftiga tidvattenströmmar. Havsmaskar har gnagt bort de flesta trädetaljerna men plåtskrovet står kvar och berättar om svunna tider, djupt under ytan i Uyak Bay.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian Film and Culture  Festival” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Kodiak

Den nakna laxen

Lämna en kommentar
Stefan Quinth håller en svårt skadad lax.
Laxen som kom simmande förbi mig i bäcken hade redan varit på kalas hos en björn. När jag släppte tillbaka den i vattnet stack den snabbt iväg.

Uppför Conneticut Creek simmar tusentals laxar varje sommar. Efter två till fyra år återvänder de till platsen där de kläckts för att fortplanta sig. Till Kodiak kommer fem olika laxarter för att leka och många av laxarna har simmat tusentals kilometer över havet innan de finner det lilla vattendrag där de en gång kläcktes. Vid Red Lake på Kodiak har laxarna simmat 25-30 kilometer i olika floder innan de kommit ”hem.” Den sista biten är inte heller direkt fri från svårigheter och faror. Laxarna simmar så fort de kan uppför de grunda vattendragen, precis som vid forna tiders gatlopp, medan mängder av hungriga björnar står och väntar vid kanten.

När jag vid ett tillfälle gick i vattnet i Conneticut Creek kom plötsligt några laxar och simmade förbi mina fötter. Detta var i sig inget ovanligt eftersom bäcken ofta är full av laxar på väg uppströms. En av laxarna verkade dock sakna något. Jag tittade till lite extra, och upptäckte till min förvåning att laxen till stor del var uppäten. Tydligen hade en björn redan haft laxen som festmåltid. Med långa steg tog jag upp jakten på laxen för att få ett foto av denna envisa fisk som inte verkade vilja ge upp, trots tydliga motgångar. Vid nästa krök med grunt vatten lyckades jag komma ifatt laxen och fick upp honom på grusbanken i bäckens ytterkant. Jag lyfte försiktigt upp fisken som motvilligt lät sig fotograferas. Under en kort stund stod jag förundrad och studerade laxen som var flådd från huvud till stjärt. Laxar är i sanning riktiga överlevare som offrar allt för nästa generation. Så snart laxen åter kände bäckens kalla vatten mot sitt skinn, det som nu fortfarande fanns kvar, samlade den sina sista krafter och drog åter snabbt iväg uppför bäcken. Den var säkert medveten om att tiden var kort.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Kodiak

Kodiak, Alaska

Lämna en kommentar

Welcome to Kodiak

Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn? Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på 80-talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i 20-årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land. Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt.

Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige. Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe. Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr?

Han blev tyst en kort stund, tog sedan ett djupt andetag och utbrast:

– “Småland-Småland-Alaska-Alaska”!

Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar.

Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter. Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar.  Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Kodiak

Iakttagen

Lämna en kommentar
Konstnär: Anders Björklund
Konstnär: Anders Björklund

Det sägs ofta att björnar är opålitliga, hotfulla och farliga. Visst är det så att björnen har styrkan att välta ett träd eller riva en husvägg och inte minst kraften att slita en människa i stycken utan att direkt anstränga sig. Men efter många års arbete med kodiakbjörnar har jag upplevt den som en mycket intelligent och försiktig gigant. Ofta har jag, där i björnskogen, mött en tänkande, klok varelse med stor respekt för oss människor.

En septemberdag stötte jag på en stor hanne som vandrade skogsstigen fram där jag höll på att filma. Han gick förbi varje dag på den krokiga stigen som omgärdades av smala vinterpinade granar. Upplevelsen var precis som tagen ur en sagobok av John Bauer. Björnen höll sig försiktigt på avstånd och jag förstod att det måste till både tur och mycket förarbete för att lyckas fånga björnen på film där han sakta kom lunkande fram på stigen.

Jag bestämde mig för att nästa dag vara på plats tidigt med filmkameran och vänta på björnhannen redan vid fem-tiden, lite före soluppgången. På morgonen satt jag på plats och fokuserade med stor förväntan bortåt stigen. När som helst skulle han säkert dyka upp. Skogen var förfärligt tyst och endast suset från den kyliga septembervinden hördes svagt som en vemodig bekräftelse på att vintern snart nalkades. Med morgonljuset började småfåglarna och ekorrarna att vakna till liv och med full fart förbereda sig inför vintern. Men jag koncentrerade mig enbart på björnen som strax borde komma lufsande där på stigen.

Snart hade dock halva dagen passerat och jag tog fram min medhavda smörgås utan att släppa blicken från platsen där björnen när som helst skulle uppenbara sig. Dagen övergick till kväll och björnhannen syntes inte till. Ganska besviken gick jag till slut hemåt mot tältet. Varför kom han inte? Hade han möjligen redan gett sig av för vintern och jag hade missat honom med bara en enda dag? Trots motgången beslutade jag att återvända vid samma tid nästa morgon.

Det var frost i gräset och luften var klar. Över granskogen vilade mörkret fortfarande när jag satte mig på kanten av stigen den följande morgonen. Jag satt där återigen i min tysta ensamhet. Fåglarnas och de andra smådjurens ivriga arbete blev allt mer påtagligt när solen sakta började visa sig som små strimmor genom granskogen. Morgonen övergick i dag och det blev allt svårare att enbart koncentrera sig på stigen och spana efter en björn som troligtvis redan var långt borta.

Mitt på dagen tog jag så fram min smörgås. När jag satt där och åt upptäckte jag plötsligt en ekorre som rusade fram och tillbaka alldeles intill mig. Han stoppade fröer, svampar och kottar i små hål som han grävt i marken mellan granarna. Han var helt upptagen av sitt arbete och brydde sig inte alls om min närvaro. Det var roligt att studera den lilla ekorren i hans iver att fylla vinterförråden.

Efter en stund tog jag av kameran från stativet. För att komma lite närmare lade jag mig på magen tvärs över stigen och satte den precis intill ett av ekorrens förrådshål och väntade. Det tog inte lång stund innan han återvände och började stoppa in mer vintermat. Jag fick fantastiska bilder. Ekorren hoppade nästan rakt in i kamerans lins när han återvände med nästa lass.

Ensamheten som tidigare plågat mig förvandlades snabbt till en uppsluppen nyfikenhet. I stället för en frånvarande björn hade jag upptäckt en annan spännande invånare i skogen. Jag filmade den lilla ekorren i säkert två timmar. Ibland hörde jag andra ekorrar som med sitt tjatter varnade för fara men ingenting annat verkade röra sig i närheten.

När jag låg helt stilla på stigen och väntade på att min lilla vän snart skulle komma tillbaka fick jag plötsligt en förnimmelse av att vara iakttagen; precis samma känsla som man ibland upplever i totalt mörker, när man står nära en annan människa. Jag vred sakta på huvudet och tittade uppåt över min högra axel… Där stod han! Björnen hade stannat precis intill mig och tittade ner på mig där jag låg raklång tvärs över stigen.

Visst hade jag många gånger varit ute bland jägare och naturintresserade och berättat om hur man skall bete sig om man stöter på en björn i skogen. Men detta var kanske lite mer än vad man normalt kunde vänta sig. Jag försökte koncentrera mig på att förbli lugn. Med kameran i ena handen och stativet släpande i andra hasade jag mig sakta fram över den lilla ekorrens vinterförråd. Hela tiden hade jag ett öga på björnen som fortfarande stod kvar på stigen och följde mig med en till synes förvånad blick. När som helst skulle han kunna kasta sig över mig. Efter en liten bit reste jag mig försiktigt upp på knä, sedan hukandes på fötter. Jag gick i en lång böj och siktade in mig på stigen, kanske 30 meter framför björnen.

Till slut var jag framme på stigen igen och ställde upp stativet. Björnen hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. När jag tog kameran och snabbt försökte fästa den på stativet upptäckte jag plötsligt att mina händer skakade kraftigt. Då förstod jag att upplevelsen började komma ikapp mig. Men nu hade jag ju chansen att fånga björnen på stigen där i skogen; det var trots allt detta jag under två dagar väntat på. Nu var det allvar! Jag koncentrerade mig hårt för att få skakningarna att upphöra och sköt försiktigt kameran framåt på stativet och det hördes ett kort klick när kamerans snabbfäste låste. Jag fann björnen genom sökaren och lyckades fokusera och så snart jag tryckt på startknappen började den store björnhannen försiktigt lunka emot mig. När han kom riktigt nära stannade han upp och lät mig backa, kanske 30 meter. Detta gjorde vi tre gånger innan björnen sakta drog sig bort från stigen och ner till floden för att leta efter lax.

Jag har många gånger funderat på hur björnen upplevde vårt möte där på stigen. Troligtvis var han lika överraskad som jag, men kanske också lite nyfiken på vad det var för en konstig varelse som låg där utsträckt över hans väg. Jag är övertygad om att han också funderade mycket på hur han skulle bete sig. Björnen har en ofta underskattad förmåga att tänka och lösa problem som dyker upp.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q