Jag har mött många fantastiska människor under mitt arbete med kulturer och folkslag jorden runt. Människor som har varit förebilder och utfört storverk utan att begära generösa ersättningar eller förmåner. En av dessa imponerande medmänniskor är Dr. Tom Coleman i Cambridge, Minnesota.

Under de fyra år som jag arbetade med filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” och intervjuade hundratals människor runt om i den amerikanska mellanvästern, lärde jag känna Tom Coleman. Tom är en glad svensk-amerikan som alltid är redo att berätta roliga historier, ofta med anknytning till sina förfäders hemland, Sverige. Han är också den siste Orsamålstalaren som vi känner till i USA. Tom fyller 95 år nu den 24 april och sörjer sina vänner som han förr kunde samtala med på orsamål. Men så snart vi träffas så pratar vi svenska, det är näst orsamål ändå Toms favoritspråk.

Toms farfar lämnade Orsa den första maj 1873. Samma dag reste 100 unga människor från Orsa, reste till Göteborg och sen till Amerika.

– Det var många som grät, berättade farfar, för de visste att de aldrig mer skulle ses igen.

Jag filmade och intervjuade Tom Coleman vid flera tillfällen då han var med och berättade om sina svenska mor-och farföräldrar. Förfäderna hette egentligen Larsson i Sverige och detta visste han skulle bli ett problem i USA eftersom området han planerade att flytta till hade massor av Larssons. Detta kunde, hade han hört, orsaka problem med postleveranser. När Toms farfar lämnat Sverige på väg till Amerika tillbringade han ett par dagar i Liverpool i väntan på nästa båt vidare till Amerika. Han funderade mycket på vilket namn han skulle registrera sig med vid ankomsten i det nya landet. När han gick gatan fram mot sitt tillfälliga härbärge där i Liverpool tittade han upp på en stor brun tegelvägg och la märke till en skylt med texten: ”Coleman and Co”. Coleman, tänkte Toms farfar, det blir ett bra namn i Amerika. När Tom växte upp talades tre språk i hans hem, orsamål, svenska och engelska. Idag är Tom kanske den siste i Nordamerika, med förfäder från Dalarna, som fortfarande talar orsamål.

Tom frågade mig flera gånger om jag kunde använda hans bilder från Etiopien i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” men varje gång svarade jag att det inte passade in i filmer om svenskar i Minnesota. Tom visade mig många bilder från Afrika och på människor med svåra skador och fruktansvärda missbildningar. Jag förstod inte riktigt då vilken betydelsefull insats för utsatta människor Tom och hans fru Elaine gjort i Afrika. Men varje gång jag jobbade i Minnesota stötte jag på Tom eller hörde talas om hans livsverk från andra människor. Jag började förstå att berättelserna om familjen Colemans liv i Afrika och det arbete som Tom och Elaine utfört under många år, var en berättelse om uppoffring och gränslös kärlek. Människorna som Dr Tom Coleman tog hand om skulle annars inte haft någon möjlighet till läkarvård. Den första kliniken där Tom och Elaine arbetade bestod av ett plåtskjul i storlek av ett mindre garage. Människor kom i tusental, människor med tarmsjukdomar, stora tumörer, cancer, skottskador och ibland med spjut eller pilar genom kroppen.

Vad är det som gör att människor som Tom och Elaine ger en stor del av sitt liv för att hjälpa andra? Ja, naturligtvis är det en stor människokärlek, men för Tom och Elaine, är det också en djup tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Tom som nu i april blir 95 år hade nyligen en dröm. I drömmen kom tre barn springande mot honom från en stor lekplats. De ropade ”Vi har väntat på dig farfar” och skrattade och hoppade. Tom kände väl igen barnen som alla dött i unga år under tiden i Etiopien. Jag tror, sa Tom när han berättade om drömmen för mig, att det kommer att bli ljust och en stor glädje där i himlen. Det är den förhoppning som gett honom kraft att uthärda många svårigheter i sitt arbete bland utsatta människor i Afrika.

I min nästa blogg tänkte jag ta med er till Afrika och till den plats som Tom och hans familj ofta kallar ”sitt hem”.