Många människor frågar mig om jag aldrig varit rädd, om jag upplevt något i naturen som varit skrämmande. Och visst kan det hända saker som för en kort stund upplevs lite otäckt.
Jag hade en gång en stor elefanttjur som varje kväll, precis i solnedgången, korsade en grund sjö en bit ifrån vår lägerplats. Jag hade sett honom flera kvällar och när han gick ut i vattnet dansade solstrålarna i vågorna som ringar av guld på ett magiskt sätt kring hans väldiga kropp. Jag försökte hitta en bra plats att filma elefanten från men det var svårt eftersom det endast fanns låga, taggiga akaciabuskar i området.
Men en eftermiddag valde jag ändå ut en av buskarna på kanske 75 meters håll från stigen där elefanten alltid kom gående precis innan solen gick ned. Och mycket riktigt, han kom i tid den här kvällen också. Jag hade riktat in kameran för att kunde fånga solglittret i vågorna när elefanten korsade sjön, men denna kväll blev inte riktigt som jag planerat. När elefanttjuren precis skulle ta steget ut i vattnet stannade han till en kort stund, sen vände han sig hastigt om och tog sikte rakt mot den lilla buske som jag valt ut till kamouflage. Han kom fram till mig och började äta av busken som just nätt och jämt täckte min hjässa. Jag lutade mig över kameran på stativet och höll andan. Detta var inte riktigt bra! Varför hade han ändrat sin vana denna kväll och valt att äta på just min buske?
Jag såg de stora fötterna framför mig och hörde hur han rev och slet med snabeln i grenarna bara någon handlängd ovanför huvudet. Jag visste att elefanterna i området inte heller hade det bästa ryktet, det hände ibland att människor dödades om de kom i vägen för framför allt elefanttjurar. Och nu stod han där intill mig. Att försöka springa undan var lönlöst, det fanns ingen plats att gömma sig i närheten och att springa ifrån en ilsken elefant är helt omöjligt. De är alldeles för snabba. Och hade jag skrämt honom hade saken säkert bara blivit allt värre. Nej, jag satt kvar och funderade över min bekymmersamma situation.
Efter ett par evighetslånga minuter gick så elefanten sakta vidare. Jag tog ett djupt andetag och kände att chansen att komma undan med livet i behåll ökade dramatiskt för varje steg som elefanten tog på väg bort från min buske. Men när han hade gått kanske 15 meter vände han sig plötsligt helt om och kom tillbaka. Nu började han äta upp de sista grenarna som fanns kvar och som kamouflage var min lilla buske nu helt oanvändbar. Jag satt och väntade bara att han skulle gripa tag i mitt hår eller kanske slingra snabeln runt min överkropp. Men det märkliga var att han undvek att röra vid mig även då han åt upp grenarna som omfamnade mig.
När det sista lövet var uppätet lämnade elefanten sakta mitt allvarligt skadade gömsle och gick återigen ner till vattnet och korsade sjön omgiven av tusentals dansande stjärnor i den sena solnedgången. Jag var fortfarande alltför skakad av upplevelsen för att kunna starta kameran och fånga den mäktige tjuren då han försvann över till andra sidan. Man blir ganska ödmjuk efter en närkontakt med en av jordens största landlevande varelser. Jag kom därifrån utan filmsekvenser på elefanten men ibland kan märkliga situationer ändå ge bestående bilder. Orden från min unge vän ur Ahukuntakafolket kom också till min hjälp i nöden; Sir, sir, don´t be afraid.
Denna och andra äventyr kan du läsa om i vår nya bok, Sri Lanka – Berättelser från min paradisö. Beställ boken på Camera Q
