Människor har anlänt till Alaska och Kodiak av många anledningar, men för det mesta har arbete, äventyr eller kärlek varit den drivande orsaken. Så var fallet med pastor Sheldon Jackson.

År 1882 beslutade den amerikanska staten att försöka hjälpa de svältande eskimåerna, yupikfolket, som än idag lever i sydvästra Alaska. Jackson, som redan då hade startat ett stort antal skolor och missionsstationer längs Alaskas kustområden, fick uppdraget. Han hade sett hur de ryska renägarna på andra sidan Berings sund, tjuktjerna, hade gott om föda för sina renhjordar och Jackson ansåg att uppfödning av renar skulle fungera lika bra i Alaska.

Sheldon Jackson köpte för regeringens räkning en renhjord på 171 djur av tjuktjerna i Sibirien. Tillsammans med renarna anlände också en grupp tjuktjer som hade till uppgift att lära yupikerna sköta djuren. Renhjorden transporterades över Berings sund till Alaskas västkust.

Men att lära yupikerna bli renskötare var inte så enkelt. Efter två års försök var relationen mellan de ryska tjuktjerna och Alaskas yupiker så ansträngd att projektet avbröts. Man bestämde istället att försöka hyra in norska samer som handledare. Samerna lovades ett treårskontrakt; anställning med full lön och fri kost och logi.

Redan 1894 reste den första gruppen på 13 personer iväg från Kautokeino i Norge till Alaska för att lära yupikerna bli renskötare. Arbetet drog ut på tiden och fyra år senare, 1898, skickades ytterligare en grupp på 113 personer tillsammans med 537 renar från Norge till Alaska för att utöka projektet, den så kallade Manitobaexpeditionen. Projektet pågick i flera år och blev framgångsrikt. Renarna förökade sig och fördelades i flera stora hjordar.

En del av samerna återvände till Norge medan andra gifte sig i Alaska eller flyttade till övriga delar av USA. Några av mina vänner i Sons of Norway på Kodiak är ättlingar till de norska samerna från Kautokeino.

För att lära mig mer om samernas historia i Alaska besökte jag Lois Stover, som flyttade från Bethel i Alaska till Kodiak 1959. Lois har sitt hus, vackert omgivet av stora granar, vid utkanten av staden Kodiak. När jag kom på besök bodde också hennes äldre syster Mary Eyman i huset. Lois och Marys morföräldrar kom till Alaska från Norge med renhjorden 1898. Deras mormor Ellen Sara var bara 15 år när hon vid ankomsten till Alaska gifte sig med en norsk same som var betydligt äldre. Det var ett arrangerat äktenskap och bruden Ellen grät hela bröllopsdagen.

– Det gjorde mig verkligen ledsen när jag hörde om hennes äktenskap, sa Lois.

Mormor hade tre barn i första äktenskapet men skiljde sig och gifte om sig med en norrman och fick fyra barn till.

– En sak som jag hörde när jag växte upp, fortsatte Lois, var att de ryska tjuktjernerna var burdusa mot renarna, inte minst när de skulle mjölkas. Först slog de omkull renen och väl på marken sög de ut mjölken ur spenarna med munnen och spottade sedan mjölken i kruset. Sättet som tjuktjernerna skötte djuren på hade yupikerna svårt att acceptera. Det var lättare för de norska samerna att lära ut sin mjölkningsteknik, mjölkning med hjälp av händerna.

Samerna från Norge fick under åren en mycket bättre relation med yupikerna än sina ryska företrädare eftersom samerna visade mer hänsyn till både människor och djur.

– Jag tror också att en orsak var att samerna och yupikerna hade likartade kulturer; de åt samma slags mat och klädde sig i liknande kläder. Samerna anpassade sig fort till yupikernas sätt att leva, berättade Lois.

Hon kommer ihåg att hennes morföräldrar ofta talade norska med varandra men så snart barnbarnen kom in i rummet, slutade de.

– Jag hörde berättas, sa Lois, att när min pappa, som hade en likartad bakgrund, började skolan vägrade han prata engelska och fick därför gå om första klass i tre år. Till slut sa farmor att om du inte lär dig engelska kommer du att få gå i första klass tills du fyllt 30 år! Det tyckte pappa inte lät roligt, så då lärde han sig engelska fort.

Lois pappa Tim fortsatte trots allt att studera och blev en av de första same-yupikerna att ta examen från University of Alaska 1937.

Lagen som reglerade renägande ändrades 1938, så att bara Alaskas urbefolkning fick rätten att äga renar och alla samer tvingades därför sälja sina djur till ett underpris. Lagändringen innebar slutet för samerna som renägare i Alaska. Men många av de norska samerna gifte sig med yupiker.

– Vår far lärde oss vara stolta över att vara same-yupiker, och om någon i skolan retade oss skulle de få stryk, sa Lois och skrattade. Men det är klart, det fick de aldrig, tillade hon med ett stort leende.

Lois fick lära sig yupikfolkets traditioner men lärde sig också mycket från samerna, som att ta hand om fisk och att torka renkött.

– Jag älskar fortfarande torkat renkött. Vi barn föddes upp på renkött och hjortron. Hjortron växer överallt på myrarna vid Bethel, Alaska, där vi bodde.

Att sköta renar i områden där caribou (nordamerikansk vildren) lever, är inte alltid enkelt. Lois pappa berättade hur man varje morgon ställde sig att spana ut över renhjorden. När de såg djur som var mycket större, föstes de åt sidan och jagades bort eller sköts. De stora djuren var cariboutjurar och tog de inte snabbt bort tjurarna kunde de ge sig av med en flock renkor och då kunde renhjorden snart minska.

– Många av yupikerna ville inte ta ansvar för sina renar, förklarade Lois. När det var fiskesäsong lämnades djuren åt sitt öde och det kan man inte göra om man är renskötare, man måste skydda hjorden från både caribou och vargar. Men de var många som förlorade sina renar på så vis.

En av renhjordarna flyttades till Akhiok på Kodiak 1922, men ingen tog hand om djuren och renarnas avkomma lever idag förvildade på södra Kodiak.

– Det vore spännande att fånga in några av djuren och starta en ny hjord här på Kodiak, sa Lois med upphetsning i rösten. Morfar sa alltid att vi inte är här för renarna, renarna är här för oss. Men det är klart, man blir väldigt uppbunden av djuren.

Mary kommer med glädje ihåg maten som de tillagade efter renslakten. Mamma tog tarmarna och stoppade i blod, havregryn och olika kryddor och gjorde blodkorv. Tarmarna kokades och kunde sedan ätas antingen varma eller kalla. Mamma bakade också bröd, ”brain bread”, av renhjärnan; det var sprött, ungefär som Rice Krispies.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.