Min mor sa när jag fyllde 17 år att ”17” var det bästa året under hela livet. Jag tror hon hade rätt för det året var fantastiskt roligt. Redan då hade jag börjat arbeta som journalist och tjänade bra med pengar samtidigt som jag fortfarande gick i gymnasieskolan. Vi arbetade också den sommaren på vår första film, en komedi med namnet ”Tarzan- älgarnas son” som SVT köpte och visade för hela svenska folket. Detta var året då allt hände!
Det har alltid varit trevligt att fira födelsedag. Till skillnad från många av mina kolleger och vänner så tycker jag det är roligt när folk kommer och uppmärksammar att man faktiskt blir äldre. Det är ingen fara med att bli äldre, det är många ”perks” man får med ålderns rätt. Idag är det en föreställning att det är fult att bli gammal eller kanske är det så att man plötsligt upptäcker att man inte är odödlig och skräms av den tanken. Men vare sig en rynka i ansiktet eller döden behöver skrämma oss. Rynkor och vishet kommer ofta hand i hand och under alla de år som jag letat goda berättelser och människor med god insikt av livet så har det alltid varit äldre. Unga människor är kanske vackra på ytan men verkar oftare ha svåra problem att bearbeta. Kanske är detta för att de inte ännu fått livserfarenhet, funnit sin karriär eller trygghet i livet. Tryggheten att vara äldre är att jakten på allt det ”materiella” har planat ut och man måste inte längre imponera på sin omgivning. Acceptera mig som jag är eller strunta i det! Rynkor är som ett smycke på en människa.
Vetskapen att man inte är odödlig är också en slags befrielse. Ingenting är mer rättvist än döden, rik eller fattig, du kommer inte undan. I gamla kulturer som t.ex. i Egypten begravdes rika med stora skatter för att kunna betala sig fram i dödsriket. Men som texten i sången ”när du går över floden går du ensam” där hjälper inga materiella saker, när du står inför skaparen är det en annan valuta som gäller. (Vill du läsa om mitt möte med döden så gå till min blogg från den 12 juni).
När jag sen närmade mig 40års åldern sa min mor att åren mellan 40 och 50 var de bästa i livet. Och kan ni tänka er, hon hade rätt igen! Jag hade gift mig med LaVonne när jag var 25 och vi fick vårt femte och sista barn när jag var drygt 40 år gammal. När den minste var blöjfri kunde vi ta med alla barnen ut på arbete runt om i världen. Vi bodde ofta långa tider i USA och Alaska, något som barnen idag pratar om som stora äventyr och tider som gav dem värdefulla kunskaper. Vi firade födelsedagar i olika länder och barnen lärde sig om kulturer och främmande språk. Jag avslutade mina 10 år som 40-plussare med ett stort 50års kalas på ön Sri Lanka. Vi hyrde ett helt hotell, en vacker plats med stor pool och fantastisk trädgård. Alla våra barn och en inlånad var med. Det kom mer än 70 personer från olika länder för att fira tillsammans med oss. Under två veckor firade vi med massor av upptåg, sen stannade vår familj kvar i nästan två månader och hade kul, omväxlande med arbete. Jag tror inte att någon av de som var med på 50års festen någonsin kommer att glömma den kvällen eller de veckorna.
Att vara 50-plussare var heller inget tråkigt. Allting blir liksom lättare och bättre med åldern, saker som man tidigare inte förstod att uppskatta blir värdefullare och upplevelser blir mer angenäma. När jag närmade mig 60 år började jag planera för mitt nästa stora födelsedagskalas. Vi hade börjat arbeta mycket i Namibia, en plats som jag omgående förälskat mig i. Namibia påminner mig också mycket om södra Kalifornien där jag för nästan 40 år sedan första gången träffade min hustru LaVonne. Jag bestämde snart att Namibia passade bra för festen. Platsen blev hotellet Secret Gardens i staden Swakopmund, en fantastiskt vacker stad på Namibias västkust. I samband med festen ordnade vi en två veckors safari och rundresa i landet för dem som ville. Först jobbade vi en vecka i Namibia på ett nytt spännande projekt tillsammans med Peter Johansson och hans fru Marianne från Vänersborgs museum. Sedan började våra gäster anlända. Första kvällen jag åkte till flygplatsen utanför huvudstaden Windhoek för att hämta gäster, small det plötsligt till hårt i bilen. Smällen var så hård att jag nästan trodde bilen blev obrukbar. Vi stannade genast för att ta reda på vad som hänt och mitt där på vägen fann vi en död leopard. Andra bilar stannade upp och det blev snabbt trafikkaos. Min chaufför tog leoparden i svansen och drog honom av vägen, någon ropade att vi måste snabba oss tillbaka till bilarna för det fanns fler leoparder i området som kunde attackera oss. Med sorg i tanken fortsatte vi. En dag senare när alla gästerna som skulle med ut på safari hade anlänt drog vi iväg mot nationalparken Etosha för att se lejon, elefanter och en enormt stor samling vilda djur. Men tyvärr, den enda leopard jag fick uppleva denna gång var den stackars döde på vägen mot flygplatsen.
Efter ungefär en vecka ute på safari med vänner samlades vi för mitt födelsedagskalas i Swakopmund. Där var vi i fem dagar och hade fantastiskt trevligt med allt från valsafari till fyrhjulsmotorcykelrace ute bland de stora sanddynorna. Och så blev man 60! Och nu är man plötsligt en 60-plussare. Undrar vilka äventyr som väntar runt hörnet under de nästa 10 åren.
Jag vill tacka er alla som kom till Swakopmund och tack till er som inte kunde komma men som ringde eller skickade Grattis-hälsningar. Min mor lever inte längre men om hon gjort det tror jag hon hade sagt ”att vara 60-plussare är de bästa åren i livet”!
