Framme i himbaland

Himba by norra Namibia
Himba by

När man åkt så långt det är möjligt ut i Namibias vildmark, över sandiga torra floder och genom ett oändligt torrt busklandskap är man framme i Ombutisouri och den lilla ongandan (by) där familjen Tjambiru lever. Familjen tillhör himbafolket, ett unikt folk med traditioner som går många generationer bakåt i historien. Det beräknas att det idag finns omkring 30 000 himbas utspridda över detta vidsträckta område av Namibia.

Himbafolket lever som nomader med sin boskap och är nära släkt med Hererofolket som också talar samma språk. När jag går in genom öppningen i den täta runda muren av taggbuskar som omgärdar innergården springer getter iväg framför mig. Här finns ett myller av hönor, hundar, getter, kor och väldiga oxar. Jag upptäcker även ett par helt vanliga huskatter borta på taket av en av hyddorna.

I mitten av den stora runda inhägnaden finns en mindre rundel byggd av stockar nergrävda i marken, där håller familjen de värdefullaste djuren och hit tar man de kor som skall mjölkas. Inne på gården räknar jag till sju hyddor, byggda av grenar från mopaneträd och sen täckta med en blandning av kospillning, lera och grus.

De yngre som bor här kommer mig till mötes, vi har känt varandra under flera år. Deras pappa och ledaren i byn heter Moneemoha och hans hustru heter Mbooua. De sitter på andra sidan av gården och väntar på mig. Även om vi inte pratar samma språk ser jag i deras gester och ansiktsuttryck att jag är välkommen.

Orsaken till att jag funnit denna plats är en god vän från Vedum i Sverige, Christofer Wärnlöf. Han är en av världens ledande forskare av Himbafolket. Christofer är antropolog och skrev sin doktorsavhandling i socialantropologi vid Göteborgs Universitet om Himbafolket.

Christofer flyttade i början av 1990-talet ut till ödemarken i Namibia för att genomföra sitt arbete med avhandlingen. Det var en stor uppoffring av familjen. Christoffer hade då två barn i förskoleålder och arbetet kom ta betydligt mer tid än han först räknat med. Christofer stannade i två år innan han ansåg sig färdig med fältstudierna och kunde återvända till Sverige. Avhandlingen färdigställdes men Christofer har sen dess återvänt till sina vänner i norra Namibia minst en gång om året för att fortsätta forskningsarbetet. Ingen annan forskare har någonsin gjort en liknande fältstudie om det röda folket i Sydvästafrika som Christofer.

Arbetet med dokumentärfilmen om Christofer och himbafolket har varit ett enormt spännande projekt som har gett mig stor insyn i ett av världens mest unika folk. Det som jag ser som värdefullt för mig personligen är att varje gång jag arbetar med ett av dessa unika folkslag får jag en större förståelse för olika kulturer och det betydelsefulla med att vi faktiskt är olika. Jag är övertygad om att, vore vi alla lika, skulle världen vara en ganska trist plats.

Filmen om ”Himba – det röda folket” har premiär nu det 3 februari. För mer information gå till:  cameraQ.com

Vägen till Himbaland

Under mitt arbete jorden runt de senaste nästan 40 åren har jag träffat människor som lever under väldigt olika situationer. Att leva tryggt eller bekvämt är inte en garanti oavsett var i världen man lever. Många kräver bekvämlighet, medan det finns folk som väljer att leva mer ”obekvämt”. Himbafolket i nordvästra Namibia är en kultur där många av medlemmarna väljer att leva långt bort från bekvämligheter och de hjälpmedel som vi tar för givet.

Om man åker ungefär 740 km norrut från Namibias huvudstad Windhoek, kommer man till Himbafolkets huvudstad Opuwo. Staden är en ganska dammig och smutsig stad och ger kanske inte ett större intryck vid första ögonkastet. Och när man upptäcker människorna på gatorna ser man en ovanlig kulturkrock. Män i kostym, kvinnor i stora yviga kjolar, tonåringar i jeans och t-shirts, och rödfärgade kvinnor i bara höftskynken av läder och med sina ofta stora pompösa bröst exponerade för omvärlden. När man ser allt detta samtidigt vet man att man kommit till Himbaland.

Första gången jag besökte mataffären i Opuwo hamnade jag i samma kö till kassan som en kostymklädd karl och en barfota, barbröstad röd Himbakvinna. Ingen, inte kassörskan, inte mannen i kostymen eller någon annan höjde ett ögonbryn. Detta är vardag i denna ovanliga stad.

Det finns många saker att se och uppleva här i Opuwo, men efter en dags förberedelser fortsätter jag rakt väster ut och kör den 110 km långa grusvägen till Etanga, långt ut i den öppna vildmarken. Därifrån kör jag vidare ytterligare ett par timmar genom ett bitvis väglöst landskap tills jag kommer till en liten onganda där några av våra vänner lever. Platsen heter Ombutisouri och familjen heter Tjambiru. Sedan 2013 har vi dokumenterat människorna som lever här. Nu efter fyra år har vi lagt sista handen vid filmen, ”Himba – det röda folket”, som har premiär den 3-6 februari. (Mer information på www.cameraQ.com).

I min nästa blogg kommer jag att berätta om dessa unika människor och om Dr. Christofer Wärnlöf som levt med folket i flera år och forskat på Himbakulturen i över 25 år.

Världens bästa jobb

Stefan Quinth on top of a mountain overlooking Frazer Lake, Kodiak, Alaska
Stefan Quinth Kodiak, Alaska, 2006

Jag heter Stefan Quinth och är dokumentär/naturfilmsproducent. Har egentligen aldrig haft ett annat arbete. Jo förstås, från åttonde klass och sedan genom hela gymnasietiden jobbade jag som freelancer på olika tidningar i Västsverige. För Alingsås Tidning kunde jag vissa dagar ha 4-5 reportage med text och bild. Jag älskade att berätta och kände en stor tillfredsställelse i berättandet av det som jag ansåg vara värdefullt. Men plötsligt uppenbarade sig ett helt nytt media för mig, televisionen.

När jag var 17 år gjorde jag min första film som Sveriges Television köpte på stående fot. Jag skickade in filmen på en tisdag och redan på onsdag morgon ringde telefonen och kvinnan i andra ändan av ledningen frågade artigt om det var möjligt att köpa filmen. Aldrig har ett Tv-bolag köpt en film av oss så snabbt. Detta var utan tvekan rekord, kanske världsrekord. Det var dock på detta sätt jag upptäckte att berättandet på film var oslagbart.

Att jobba med film, musik, olika typer av konst är spännande och när en film, som i mitt fall, har premiär och publiken reagerar, kanske skrattar eller gråter på rätt ställe, så känner man att det man arbetat med var värt besväret. Men det är långt ifrån alla som förstår det enorma arbete som man lägger ner på en film. Efter en filmvisning någonstans i södra Sverige kom det fram en rar äldre dam och berömde mig för min film. Det är alltid uppskattat att få direktkontakt med publiken. Men hon stod kvar en liten stund och tittade till lite undrande mot mig och utbrast i en fundersam ton; Men vad jobbar du med egentligen?

Ja, det kan man faktiskt undra. Trots att jag producerat hundratals filmer för internationell television, en lång rad utbildningsfilmer om geografi och kultur och många andra filmer för organisationer m.m. Så kan frågan vara berättigad. Ofta när jag är ute på skolor eller universitet, visar film och berättar om natur/kultur kommer någon ung student fram till mig och spontant utbrister; Du måste ha det roligaste jobbet i hela världen!

Och jag kan bara hålla med. Att vara naturfilmare är kanske trots all världens roligaste arbete. Har tänkt att i mina kommande bloggar ta med er ut i en fantastisk värld, en värld värd att kämpa för.

 

Stefan Quinth blog