Etikettarkiv: folkslag

Sri Lanka – mitt första besök

Två ahikuntakapojkar
Två unga pojkar satt på huk vid den lilla grusvägen. (Foto: Per Wester)

Min fröken i lågstadiet hade en syster på ön Ceylon ute i Indiska Oceanen, sydöst om Indiens sydspets. Ibland kom det brev från hennes syster. Det var en högtidsstund när fröken läste högt ur breven för oss barn i klassen. Samtidigt som fröken läste skickades kuvertet runt i skolsalen så vi kunde se alla vackra frimärken med exotiska djur och blommor som satt fastklistrade i övre högra hörnet. Ur breven uppenbarades spännande berättelser om elefanter, djungler, milslånga varma stränder och om te som växte på buskar. För mig var Ceylon under lång tid ett land ur sagornas värld.

När jag var 23 år fick jag under november-december 1980, möjlighet att för första gången resa till Ceylon. Då hade landet officiellt återgått till sitt ursprungliga namn, Sri Lanka. Namnet betyder: Det glänsande, skimrande landet. När jag kom till Sri Lanka första gången var den internationella flygplatsen, belägen lite norr om huvudstaden Colombo, bara en liten oansenlig byggnad omgärdad av en tät skog av kokospalmer som vid landningen nästan verkade buga sig mot flygplanets vingspetsar. När dörrarna på planet öppnades och jag tog mina första steg nedför trapporna ut i den tropiska världen kändes det som att gå in i en mjuk vägg av varm och fuktig luft, något jag aldrig tidigare upplevt.

Jag möttes av allt det fantastiska som frökens systers brev hade berättat om. Men ljudet av vågor från stranden, de tropiska fåglarnas intensiva läten, lukten av blommor och bränt gräs i den fuktigt varma luften var omöjligt att förmedla med bokstäver på ett papper. Verklighetens Sri Lanka var så mycket mer. Men brevens färgstarka berättelser om en tropisk ö, långt bort i den stora världen, hade gjort oförglömligt intryck på mig där i klassrummet under lågstadieåren.

Mitt första möte med människorna och naturen på Sri Lanka var intensivt, varje dag var full av upplevelser. Jag hade vandrat på varma ensliga sandstränder, sett elefanter och träffat människor som välkomnat mig som en vän. Det var omöjligt att inte bli förälskad i detta tropiska paradis. Det var bara en sak som saknades på listan av upplevelser, jag hade då ännu inte fått se en levande kobra, en riktig glasögonorm. Men en morgon, 1980, några dagar före julafton, när jag tittade ut genom fönstret till min bungalow på Sri Lanka lade jag märke till två unga pojkar som satt på huk vid den lilla grusvägen utanför. Först ägnade jag dem inget större intresse men när jag plötsligt upptäckte att pojkarna hade med sig tygpåsar fulla av ormar tändes min nyfikenhet. Jag gick genast ut och pratade med grabbarna och fick då på nära håll lära känna folkets traditionella husdjur. Äntligen fick jag hålla en livs levande kobra! Inte kunde jag ana att mitt möte den dagen, med de unga grabbarna, skulle leda till en livslång, djup vänskap med ett helt folkslag.

Mitt första besök på Sri Lanka följdes snart av många fler och min frökens syster, IngaLisa Fairweather, som sedan många år bott på Sri Lanka blev med åren en mycket god vän. Sedan mitt första besök på Sri Lanka har det nästan blivit i snitt ett besök om året. Det är fascinerande hur vi påverkas när vi hör spännande berättelser som barn. Inte hade jag kunnat drömma om att Sri Lanka, mitt barndoms paradis, skulle bli som ett andra hem för mig. Under åren har jag arbetat långa perioder och producerat ett flertal filmer om människor, folkgrupper och vilda djur på ön.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

Äkta upplevelser

Ung himbaflicka med get
Ung himbaflicka med sin favoritget

Årets julklapp 2016 var VR-glasögonen, en sorts mask/glasögon man sätter på sig för att uppleva spännande världar och platser som kanske inte ens existerar. Vi lever i en tid då många av oss människor inte tar oss tid för att ge oss ut i naturen för att uppleva verklig spänning, och världar som faktiskt existerar. Varför har det blivit så? Lever vi så bekvämt och skyddad att vi istället söker upplevelser i en fantasivärld utan att behöva svettas, frysa eller uthärda verkliga känslor. Man kan fundera på hur detta på sikt kommer att påverka människans empati för det som är verkligt, för verkliga upplevelser och känslor.

Under arbete i olika länder har jag träffat på människor och folkslag som levt utan de bekvämligheter som vi idag tar för givet. Allt från aboriginer i Australien, veddas på Sri Lanka, massajer i Tanzania och till inuiter i Alaska. Det som är gemensamt för många av dessa folkslag är att de lever nära naturen och att de ofta aktivt valt bort att leva utan den mängd prylar som vi anser gör vårt liv enklare, bekvämare och mer ”upplevelserikt”.

I Namibia, i sydvästra Afrika, fascineras jag av de unga barnen bland himbafolket som redan i 6-årsåldern får arbeta som getherdar. Skolgång är inte obligatoriskt i Namibia. Många himbabarn som bor avlägset ute i vildmarken har inte alltid möjligheter att gå i skola eller får inte gå i skolan för sina föräldrar. Istället har barnen ansvaret att valla familjens getter. Detta är deras uppdrag till de nått 12-13-årsåldern.

När solen gått upp och de ätit sin majsgröt samlar barnen ihop sina 100-200 getter och ger sig iväg ut i vildmarken. Ibland måste de gå långt bort för att hitta mat och vatten till sina djur. Som skydd mot giftormar och rovdjur som leoparder och ibland även lejon, bär de alltid med sig en käpp som de med tiden blir ganska duktiga på att hantera. De behöver inga dyrbara tekniska prylar för att söka spänning eller storslagna landskap. När barnen återvänder till byn med sina getter, precis innan solen gått ner, måste de mjölka. Getmjölken är värdefull i himbafolkets mycket ensidiga diet som till största delen enbart består av majsgröt.

Under arbetet med filmen ”Himba – det röda folket” som nu har premiär i början av februari bodde vi vid ett av besöken tre veckor i himbafolkets onganda (by) i ett sträck. Där finns inga toaletter, ingen elström, vatten eller skydd undan den brännande solen. Vi var helt utlämnade att laga vår mat, sova och arbeta på ett djupt lager av gödsel från hundratals kor och getter. Men även detta kan man vänja sig vid. Antropologen och forskaren Christofer Wärnlöf, som vi arbetade med under inspelningen av filmen, berättar att gödseln från djuren ses som något värdefullt och inte alls som ett problem. Christofer har god erfarenhet eftersom han bott med folket flera år i sträck under sin forskning. Man ser gödseln ungefär som vi ser på löv från träden men också som ett viktigt byggmaterial. Alla av byns hyddor är till stor del byggda med en blandning av gödsel, sand och vatten. När korna under torrperioder är borta från byn i månader förfaller ofta hyddorna i brist på reparationsmaterial.

Himbafolket bär på en glädje som kanske ibland kan vara svår att förstå. Som besökare kan man få den uppfattningen att de lever ett mycket obekvämt och enformigt liv. Men efter en längre tid börjar man förstå att det kanske egentligen är precis tvärtom. Och hur går det då för de små barnen som vallar sina getter ute i vildmarken? Jo, jag frågade några av de äldre i byn. ­–Händer det att barnen någon gång faller offer för rovdjur när de är ute och vallar sina djur? Ingen verkade ha hört talas om en sån händelse. Förmodligen är det så att de rovdjur som försöker, får smaka på käppen som herdebarnen bär med sig, och då dröjer troligtvis länge innan de försöker igen. Det är långa vandringar för herdebarnen, varmt, dammigt och kanske enformigt – men rätt som det är börjar de dansa! Ingen musik, inga instrument – de klappar bara takten med händerna och fötterna rör sig rytmiskt över den torra sanden.

Dofterna, ljuden, utsikten, människorna – det är verkligt; det är äventyr. Jag har vänner och kolleger som utsätter sig för oerhörda utmaningar. Kanske går eller cyklar de tvärs över kontinenter, seglar över världshav eller på annat sätt testar sina gränser på de mest obekväma sätt – varmt, dammigt, enformigt. Väl hemma beskriver de sina erfarenheter som livets höjdpunkter. Så, vet du – jag tror inte att årets julklapp 2016 är nåt för mig!

Framme i himbaland

Himba by norra Namibia
Himba by

När man åkt så långt det är möjligt ut i Namibias vildmark, över sandiga torra floder och genom ett oändligt torrt busklandskap är man framme i Ombutisouri och den lilla ongandan (by) där familjen Tjambiru lever. Familjen tillhör himbafolket, ett unikt folk med traditioner som går många generationer bakåt i historien. Det beräknas att det idag finns omkring 30 000 himbas utspridda över detta vidsträckta område av Namibia.

Himbafolket lever som nomader med sin boskap och är nära släkt med Hererofolket som också talar samma språk. När jag går in genom öppningen i den täta runda muren av taggbuskar som omgärdar innergården springer getter iväg framför mig. Här finns ett myller av hönor, hundar, getter, kor och väldiga oxar. Jag upptäcker även ett par helt vanliga huskatter borta på taket av en av hyddorna.

I mitten av den stora runda inhägnaden finns en mindre rundel byggd av stockar nergrävda i marken, där håller familjen de värdefullaste djuren och hit tar man de kor som skall mjölkas. Inne på gården räknar jag till sju hyddor, byggda av grenar från mopaneträd och sen täckta med en blandning av kospillning, lera och grus.

De yngre som bor här kommer mig till mötes, vi har känt varandra under flera år. Deras pappa och ledaren i byn heter Moneemoha och hans hustru heter Mbooua. De sitter på andra sidan av gården och väntar på mig. Även om vi inte pratar samma språk ser jag i deras gester och ansiktsuttryck att jag är välkommen.

Orsaken till att jag funnit denna plats är en god vän från Vedum i Sverige, Christofer Wärnlöf. Han är en av världens ledande forskare av Himbafolket. Christofer är antropolog och skrev sin doktorsavhandling i socialantropologi vid Göteborgs Universitet om Himbafolket.

Christofer flyttade i början av 1990-talet ut till ödemarken i Namibia för att genomföra sitt arbete med avhandlingen. Det var en stor uppoffring av familjen. Christoffer hade då två barn i förskoleålder och arbetet kom ta betydligt mer tid än han först räknat med. Christofer stannade i två år innan han ansåg sig färdig med fältstudierna och kunde återvända till Sverige. Avhandlingen färdigställdes men Christofer har sen dess återvänt till sina vänner i norra Namibia minst en gång om året för att fortsätta forskningsarbetet. Ingen annan forskare har någonsin gjort en liknande fältstudie om det röda folket i Sydvästafrika som Christofer.

Arbetet med dokumentärfilmen om Christofer och himbafolket har varit ett enormt spännande projekt som har gett mig stor insyn i ett av världens mest unika folk. Det som jag ser som värdefullt för mig personligen är att varje gång jag arbetar med ett av dessa unika folkslag får jag en större förståelse för olika kulturer och det betydelsefulla med att vi faktiskt är olika. Jag är övertygad om att, vore vi alla lika, skulle världen vara en ganska trist plats.

Filmen om ”Himba – det röda folket” har premiär nu det 3 februari. För mer information gå till:  cameraQ.com

Vägen till Himbaland

Under mitt arbete jorden runt de senaste nästan 40 åren har jag träffat människor som lever under väldigt olika situationer. Att leva tryggt eller bekvämt är inte en garanti oavsett var i världen man lever. Många kräver bekvämlighet, medan det finns folk som väljer att leva mer ”obekvämt”. Himbafolket i nordvästra Namibia är en kultur där många av medlemmarna väljer att leva långt bort från bekvämligheter och de hjälpmedel som vi tar för givet.

Om man åker ungefär 740 km norrut från Namibias huvudstad Windhoek, kommer man till Himbafolkets huvudstad Opuwo. Staden är en ganska dammig och smutsig stad och ger kanske inte ett större intryck vid första ögonkastet. Och när man upptäcker människorna på gatorna ser man en ovanlig kulturkrock. Män i kostym, kvinnor i stora yviga kjolar, tonåringar i jeans och t-shirts, och rödfärgade kvinnor i bara höftskynken av läder och med sina ofta stora pompösa bröst exponerade för omvärlden. När man ser allt detta samtidigt vet man att man kommit till Himbaland.

Första gången jag besökte mataffären i Opuwo hamnade jag i samma kö till kassan som en kostymklädd karl och en barfota, barbröstad röd Himbakvinna. Ingen, inte kassörskan, inte mannen i kostymen eller någon annan höjde ett ögonbryn. Detta är vardag i denna ovanliga stad.

Det finns många saker att se och uppleva här i Opuwo, men efter en dags förberedelser fortsätter jag rakt väster ut och kör den 110 km långa grusvägen till Etanga, långt ut i den öppna vildmarken. Därifrån kör jag vidare ytterligare ett par timmar genom ett bitvis väglöst landskap tills jag kommer till en liten onganda där några av våra vänner lever. Platsen heter Ombutisouri och familjen heter Tjambiru. Sedan 2013 har vi dokumenterat människorna som lever här. Nu efter fyra år har vi lagt sista handen vid filmen, ”Himba – det röda folket”, som har premiär den 3-6 februari. (Mer information på www.cameraQ.com).

I min nästa blogg kommer jag att berätta om dessa unika människor och om Dr. Christofer Wärnlöf som levt med folket i flera år och forskat på Himbakulturen i över 25 år.