Vi stannade till en dag med båten hos Jerry och Elaine Johnson i Larsen Bay. Jag visste att Jerry hade många spännande berättelser om sin far, född i Norge och i många år Al Capones personlige mekaniker.
– Min pappa var en fantastisk mekaniker som genom att enbart lägga handen på skärmen kunde känna vad det var för fel på bilen. Han hade bara tre års skolutbildning men var ett mattegeni. Han kunde inte räkna på papper men visste direkt i huvudet svaret på nästan vilket matematiskt problem som helst.
Alphonse Gabriel ”Al” Capone, även känd som Scarface, var gangster i Chicago under 1920-talet. Mest känd är han kanske för massakern på medlemmar ur konkurrenten O’Bannions gäng som han iscensatte under Alla Hjärtans Dag 1929.
– Pappa sade alltid att han var bra att jobba för; han betalade alltid i tid och prutade aldrig. Det var hans noggrannhet som till slut satte honom i fängelse, han hade skrivit ner alla affärer han gjort och åkte dit för skattefusk.
– Vid garaget stod det alltid två ”goons” (gangsters), på vakt 24 timmar om dygnet. Varje gång Capone skulle ut och åka kallade de först på min pappa. Det tog aldrig mer än 15 minuter för vakterna att fixa fram bildelar till gangsterkungens fordon. Capone hade nog rätt goda kontakter, sa Jerry och skrattade. Bilarna som Capone hade var tanks, de var skottsäkra, berättade pappa. Varenda gång Capone varit ute på resa kallades pappa tillbaka för att serva bilarna. Enligt honom var Al Capone en bra arbetsgivare – pappa hade inte med varken smugglingen, prostitutionen eller mördandet att göra. Han var bara mekaniker.
Efter att Capone fängslats flyttade Jerrys familj till Alaska och pappan blev ingenjör på en sillfabrik.
– En gång, berättade Jerry, blev min far nedslagen och rånad. Polisen fann honom bakom konservfabriken och konstaterade att han var död. De gick och hämtade dödgrävaren Odell som också dödförklarade honom. De lastade in pappa i likbilen och Odell fyllde i alla nödvändiga papper. Inne i likvagnen var det varmt och skönt. Odell hoppade in i bilen och började köra tillbaka mot bårhuset. När han kommit halvvägs satte sig pappa plötsligt upp och frågade förvånat: ”Var är vi?”
Gamle dödgrävaren Odell fick nästan en hjärtattack och höll på att köra av vägen. Min far överlevde dock händelsen med många år.
Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.
Människor har anlänt till Alaska och Kodiak av många anledningar, men för det mesta har arbete, äventyr eller kärlek varit den drivande orsaken. Så var fallet med pastor Sheldon Jackson.
År 1882 beslutade den amerikanska staten att försöka hjälpa de svältande eskimåerna, yupikfolket, som än idag lever i sydvästra Alaska. Jackson, som redan då hade startat ett stort antal skolor och missionsstationer längs Alaskas kustområden, fick uppdraget. Han hade sett hur de ryska renägarna på andra sidan Berings sund, tjuktjerna, hade gott om föda för sina renhjordar och Jackson ansåg att uppfödning av renar skulle fungera lika bra i Alaska.
Sheldon Jackson köpte för regeringens räkning en renhjord på 171 djur av tjuktjerna i Sibirien. Tillsammans med renarna anlände också en grupp tjuktjer som hade till uppgift att lära yupikerna sköta djuren. Renhjorden transporterades över Berings sund till Alaskas västkust.
Men att lära yupikerna bli renskötare var inte så enkelt. Efter två års försök var relationen mellan de ryska tjuktjerna och Alaskas yupiker så ansträngd att projektet avbröts. Man bestämde istället att försöka hyra in norska samer som handledare. Samerna lovades ett treårskontrakt; anställning med full lön och fri kost och logi.
Redan 1894 reste den första gruppen på 13 personer iväg från Kautokeino i Norge till Alaska för att lära yupikerna bli renskötare. Arbetet drog ut på tiden och fyra år senare, 1898, skickades ytterligare en grupp på 113 personer tillsammans med 537 renar från Norge till Alaska för att utöka projektet, den så kallade Manitobaexpeditionen. Projektet pågick i flera år och blev framgångsrikt. Renarna förökade sig och fördelades i flera stora hjordar.
En del av samerna återvände till Norge medan andra gifte sig i Alaska eller flyttade till övriga delar av USA. Några av mina vänner i Sons of Norway på Kodiak är ättlingar till de norska samerna från Kautokeino.
För att lära mig mer om samernas historia i Alaska besökte jag Lois Stover, som flyttade från Bethel i Alaska till Kodiak 1959. Lois har sitt hus, vackert omgivet av stora granar, vid utkanten av staden Kodiak. När jag kom på besök bodde också hennes äldre syster Mary Eyman i huset. Lois och Marys morföräldrar kom till Alaska från Norge med renhjorden 1898. Deras mormor Ellen Sara var bara 15 år när hon vid ankomsten till Alaska gifte sig med en norsk same som var betydligt äldre. Det var ett arrangerat äktenskap och bruden Ellen grät hela bröllopsdagen.
– Det gjorde mig verkligen ledsen när jag hörde om hennes äktenskap, sa Lois.
Mormor hade tre barn i första äktenskapet men skiljde sig och gifte om sig med en norrman och fick fyra barn till.
– En sak som jag hörde när jag växte upp, fortsatte Lois, var att de ryska tjuktjernerna var burdusa mot renarna, inte minst när de skulle mjölkas. Först slog de omkull renen och väl på marken sög de ut mjölken ur spenarna med munnen och spottade sedan mjölken i kruset. Sättet som tjuktjernerna skötte djuren på hade yupikerna svårt att acceptera. Det var lättare för de norska samerna att lära ut sin mjölkningsteknik, mjölkning med hjälp av händerna.
Samerna från Norge fick under åren en mycket bättre relation med yupikerna än sina ryska företrädare eftersom samerna visade mer hänsyn till både människor och djur.
– Jag tror också att en orsak var att samerna och yupikerna hade likartade kulturer; de åt samma slags mat och klädde sig i liknande kläder. Samerna anpassade sig fort till yupikernas sätt att leva, berättade Lois.
Hon kommer ihåg att hennes morföräldrar ofta talade norska med varandra men så snart barnbarnen kom in i rummet, slutade de.
– Jag hörde berättas, sa Lois, att när min pappa, som hade en likartad bakgrund, började skolan vägrade han prata engelska och fick därför gå om första klass i tre år. Till slut sa farmor att om du inte lär dig engelska kommer du att få gå i första klass tills du fyllt 30 år! Det tyckte pappa inte lät roligt, så då lärde han sig engelska fort.
Lois pappa Tim fortsatte trots allt att studera och blev en av de första same-yupikerna att ta examen från University of Alaska 1937.
Lagen som reglerade renägande ändrades 1938, så att bara Alaskas urbefolkning fick rätten att äga renar och alla samer tvingades därför sälja sina djur till ett underpris. Lagändringen innebar slutet för samerna som renägare i Alaska. Men många av de norska samerna gifte sig med yupiker.
– Vår far lärde oss vara stolta över att vara same-yupiker, och om någon i skolan retade oss skulle de få stryk, sa Lois och skrattade. Men det är klart, det fick de aldrig, tillade hon med ett stort leende.
Lois fick lära sig yupikfolkets traditioner men lärde sig också mycket från samerna, som att ta hand om fisk och att torka renkött.
– Jag älskar fortfarande torkat renkött. Vi barn föddes upp på renkött och hjortron. Hjortron växer överallt på myrarna vid Bethel, Alaska, där vi bodde.
Att sköta renar i områden där caribou (nordamerikansk vildren) lever, är inte alltid enkelt. Lois pappa berättade hur man varje morgon ställde sig att spana ut över renhjorden. När de såg djur som var mycket större, föstes de åt sidan och jagades bort eller sköts. De stora djuren var cariboutjurar och tog de inte snabbt bort tjurarna kunde de ge sig av med en flock renkor och då kunde renhjorden snart minska.
– Många av yupikerna ville inte ta ansvar för sina renar, förklarade Lois. När det var fiskesäsong lämnades djuren åt sitt öde och det kan man inte göra om man är renskötare, man måste skydda hjorden från både caribou och vargar. Men de var många som förlorade sina renar på så vis.
En av renhjordarna flyttades till Akhiok på Kodiak 1922, men ingen tog hand om djuren och renarnas avkomma lever idag förvildade på södra Kodiak.
– Det vore spännande att fånga in några av djuren och starta en ny hjord här på Kodiak, sa Lois med upphetsning i rösten. Morfar sa alltid att vi inte är här för renarna, renarna är här för oss. Men det är klart, man blir väldigt uppbunden av djuren.
Mary kommer med glädje ihåg maten som de tillagade efter renslakten. Mamma tog tarmarna och stoppade i blod, havregryn och olika kryddor och gjorde blodkorv. Tarmarna kokades och kunde sedan ätas antingen varma eller kalla. Mamma bakade också bröd, ”brain bread”, av renhjärnan; det var sprött, ungefär som Rice Krispies.
Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.
Narrow Cape, stranden vid familjen Burtons buffelranch, är en plats på Kodiak jag ofta återkommer till. Detta är utan tvekan vägs ände, så långt ut i vildmarken på Kodiak som man kan komma med bil. Innan raketbasen (Kodiak Launch Complex) byggdes i slutet av 1990-talet var vägen till Narrow Cape så dålig att det ibland var svårt att köra bil hela vägen. Resan från staden Kodiak och ut till Narrow Cape tog då ett par, tre timmar trots att avståndet inte är mer än 75 kilometer. I slutet av 1980-talet var det bara staden Kodiak, som hade asfalterade vägar. Så snart man lämnade staden tog den mycket dåliga grusvägen vid. Det kunde vara djupa hål i vägen eller stora stenar som blottlagts vid en häftig regnskur. Ofta fick man köra runt stenarna och hålen. Resan tog alltid lång tid men det gjorde också att besökarna var få här vid Narrow Cape.
För att komma till Burtons måste man åka österut på den ringlande vägen som i början klättrar upp och ner längst den branta kusten och rundar tre vikar, Womens, Middle och Kalsin Bay. Vägsträckan skulle mer än halveras om man inte tvingades åka runt varje havsvik, men efter varje kurva väntar en ny enastående aha-upplevelse. De branta bergssidorna liknar smaragdgröna täcken med inslag av ängsblommor i vitt, blått och rött.
Innan det är dags att svänga av mot Burtons ranch passerar man Passagshak Bay, ett vatten som i rätt belysning förvandlas till ett tropiskt hav. Här rinner floden Passagshak ut och det är en enastående plats för den fiskeintresserade. I den grunda floden går flera av Stilla Havets laxarter upp. Framförallt när silverlaxen kommer står det alltid fullt av fiskelystna Kodiakbor och trängs på flodstranden.
Efter Passagshak kör man brant upp i bergen till bufflarnas betesmarker. När vägen var som sämst var man förr tvungen att ha någon som gick i förväg den sista biten för att lotsa bilen förbi alla stenarna. Precis före gården korsar man ett mindre vattendrag. Där fanns tidigare ingen riktig bro utan man fick balansera bilen på några stockar som låg över ravinen för att komma vidare.
På den tiden slet det alltid hårt på bilen när man besökte ranchen. Vid ett tillfälle när jag närmade mig Narrow Cape small det plötsligt till under bilen och ett otäckt kras hördes. Jag stannade, hoppade snabbt ut och upptäckte att hela avgassystemet fastnat på en sten. När jag försiktigt försökte backa slets hela avgasröret loss. Under resten av resan vrålade bilen som en riktig racerbil.
Första gångerna jag besökte Burtons buffelranch var det som en resa till en svunnen tid. Djur strövade fritt mellan de grovhuggna byggnaderna på gården. Överallt stod maskiner som verkade ha lämnats precis där bensinen tagit slut eller motorn lagt av. Många av redskapen hade säkert stått stilla under en längre tid. Men gårdens ägare, Bill och Kathy Burton med sonen Buck, gav ranchen liv. Ofta stod hästarna sadlade och färdiga att användas. Ända fram till slutet av 1990-talet var hästen det viktigaste transportmedlet runt gården.
Bill Burton kom till Kodiak från Florida 1966 och arbetade på Joe Beatys ranch vid Narrow Cape, som på den tiden hade traditionell köttboskap. Året efter sålde Bill och hans fru Kathy sin gård i Florida och köpte Joes ranch på Kodiak.
– Det var en ständig kamp mot björnarna, berättade Bill. Att driva en boskapsranch på Kodiak är svårt. För björnarna är boskapen ett enkelt byte och jakten på björn är ju begränsad. När jag köpte gården var illegal jakt vanlig, men idag finns det färre boskapsägare och att skjuta björnar för att skydda boskap är inte längre accepterat.
– 1979 dödade björnar 127 av våra kor, fortsatte Bill, och vi stod inför ett svårt val. Antingen måste vi sluta med boskap eller pröva något helt nytt. Vi valde att stanna kvar och året efter köpte vi in 40 bufflar, amerikansk bison.
Bufflar har kvar sitt naturliga försvarsbeteende och kan därför skydda sig från björnangrepp. En björn som en gång kommit nära en rasande buffel gör sällan om misstaget.
Att byta ut vanlig nötboskap mot bufflar visade sig vara en lönsam affär. Buffeln kunde inte bara skydda sig mot björn utan gav också ett värdefullare kött och erbjöd fina troféer för jägare. Idag äger familjen Burton Alaskas största buffelhjord på minst 500 djur.
Bufflarna strövar fritt runt Burtons ranch, helt utan inhägnader. Det som hindrar djuren från att ge sig av är höga bergstoppar på ena sidan och havet på den andra. Vägen vid Passagshak Bay är enda sättet för bufflarna att lämna Narrow Cape och komma ut till andra områden på Kodiak. När ett större antal djur lämnat området brukar Burtons samla ihop en grupp ryttare för att driva bufflarna tillbaka mot ranchen, över Passagshak River och vidare förbi passagen där vägen går fram längs havsviken. Det är en storslagen men också pirrande upplevelse att på hästrygg driva en stor hjord bison framför sig. Man känner sig precis som klippt rakt ur en gammal westernfilm.
Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”
som kan köpas på CameraQ.com
Emil Nortons pappa, John Norgård, föddes 1870 i Vasa, Finland, av svenska föräldrar. Det var ett fattigt hem och redan som 16-åring gav han sig ut på sjön. Han kom till USA samma år, 1886, och ville ta värvning i flottan. De frågade hur gammal han var.
Han svarade: – 18.
– Bra, svarade värvningsofficeren. Vilket år är du född?
– 1870, svarade John.
– Men då är du ju bara 16 år! Då får du allt ge dig hem igen, pojk, svarade värvningsofficeren.
Men istället för att åka hem seglade John vidare under några år innan han till slut kom till Alaska. Han jobbade på en av postbåtarna som trafikerade Alaskas kust när kaptenen sa till John att det var omöjligt att stava till Norgård och att han måste byta namn. John ändrade namnet från Norgård till Norton, ett engelskt klingande namn.
Året 1893 hamnade John på Woody Island som är en liten ö nära staden Kodiak. Här fick han jobb som affärsföreståndare och pälsjägare med en lön på 15 dollar i månaden. John gifte sig med en rysk-sugpiaqisk kvinna, i likhet med de flesta skandinaver, men lärde sig också prata alutiiq flytande eftersom han mest handlade med urbefolkningen. De fick sex barn och när yngste sonen Emil var ett år dog Johns fru. De äldre systrarna fick hjälpa till att sköta om småsyskonen.
Emil berättade att pappa John var en stor och stark karl. Vid ett tillfälle kom en båt in till Kodiaks hamn med last av ovanligt slag: lådor med guld från en gruva på Alaskas fastland. Lådorna vägde 120-130 kilo styck. John lyfte upp en låda på axeln och bar den iland. Alla som såg på var förstummade över hur stark han var.
– Männen från Skandinavien var hårda och av god härkomst, konstaterade Emil.
De flesta av skandinaverna som kom till Kodiak lyckades väl, gifte sig med kvinnor av urbefolkningen och fick ofta många barn. Men skandinaverna berättade nästan aldrig något om sitt hemland eller lärde sina barn språket.
– De få ord vi lärde oss var svärord som vi hörde när vi tjuvlyssnade, sa Frieda och skakade på huvudet.
John Norgård blev 88 år gammal. Emil minns hur han under de sista två till tre åren pratade mycket i sömnen på ett språk som familjen inte förstod.
Själv började Emil att arbeta när han var 14 år. Första jobbet var att stämpla fisklådor för 15 cent i timman (på den tiden var 15 cent värt ungefär 60 öre).
Efter det jobbade han inom fiskeindustrin i 61 år innan han pensionerade sig.
– Jo, men så får man dra bort ett par år då jag var inkallad under andra världskriget förstås, avbröt Emil.
Efter bootcamp, grundutbildningen, skickades Emil först till Italien.
– Vi jagade tyskar och italienare norrut i Italien. Det var hårda strider och vi förlorade många soldater i vårt förband, sa Emil som var kvar i Italien tills kriget närmade sig sitt slut.
– Vid ett tillfälle, fortsatte han, kom jag springande runt ett hörn och stod plötsligt öga mot öga med tre tyska soldater. Jag kastade upp mitt gevär och skulle precis skjuta när soldaterna plötsligt slängde sina vapen och sträckte upp händerna i vädret. Jag skakade av både rädsla och upphetsning men var så tacksam att jag inte behövde skjuta. Jag blev den förste i mitt kompani som tog fångar, men jag fick aldrig någon medalj för det.
Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.
Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.
1980 när jag var 23 år besökte jag för första gången ön Sri Lanka eller Ceylon som den också kallas. En fantastisk ö med mycket djur-natur och historia. En dag när jag satt utanför mitt hotell såg jag två unga grabbar som satte sig ute vid gatan. De verkade inte vara vanliga ungdomar från trakten. Pojkarna hade påsar och en låda med sig som de lagt ner på marken. Jag blev lite nyfiken och studerade barnen en stund och såg plötsligt att det kröp ormar i fickorna och vid fötterna på barnen. Och det var inte vilka ormar som helst, det var kobror, den orm som sägs döda mer människor än alla andra ormar tillsammans. När jag var bara fyra år sa min far till mig; Pojk akta dig för skogen och gå aldrig fram till stenmurar, för där finns det ormar. Den uppmaningen hade under åren gett mig ett stort intresse för det jag så tydligt skulle akta mig för som fyraåring. Här hade jag till slut möjligheten att på nära håll få studera kungen av alla ormar, jag var ju bara tvungen att gå ut och prata med barnen. De berättade på knackig engelska om vilka de var och var de kom ifrån. Jag blev mycket imponerad över hur de hanterade sina djur. För mig som vid det här laget producerat mina första naturdokumentärer för televisionen var frestelsen alltför stor. Jag måste hem och hämta min filmkamera, och snarast återvända till Sri Lanka.
Ett år senare var jag tillbaka igen och gjorde den första filmen för TV om ormfolket. Folket heter egentligen Ahikuntaka, och som på det gamla Indiska språket Sanskrit ungefär betyder ”Folket som fångar spjut-kroppar” eller i klarspråk ”ormfångare”. Folket lever som nomader och drar landet, ön runt. De har så länge man känner till samlat upp giftormar på risåkrar, på plantager av olika slag eller i hus och trädgårdar. När riset på risfälten är moget så lockas råttor och möss dit för att äta, och i deras spår följer ormar för att äta av smågnagarna. Så när det är dags att skörda så finns det ofta gott om giftiga reptiler i det knähöga riset. Och för att skördearbetarna skall våga sig ut i risfältet kallar man ofta först på ormfolket som kommer och plockar upp ormarna i sina påsar. När tygpåsarna är fulla går de bara en lite bit runt hörnet och släpper ut ormarna igen. Visst, det kan ju låta lite märkligt, men om de inte gör det, utan dödar ormarna så kommer råttorna och mössen att förstöra skördar i många år framåt. Ormarna och inte minst kobran är ovärderlig för att risbönderna skall kunna överleva ekonomiskt.
När jag så kom tillbaka till Sri Lanka för att göra min första film om ormfolket, följde jag med barnen ut för att plocka giftormar på fälten. Barnen som bara var 8-10 år plockade dessa livsfarliga djur som om det bara var leksaker. Det såg ganska kul ut och jag som sen barndomen varit intresserad av ormar ville ju också försöka. Lite nervös, med all rätt, försökte jag närma mig dessa livsfarliga djur från svanshållet. Men varje gång jag kom tillräckligt nära för att kunna gripa tag i den mindre farliga ändan, vände sig ormen alltid om och fräste och högg efter mig. Ett bra tag senare då jag om och om igen misslyckats, kom ett av barnen fram till mig, knackade mig på axeln och utbrast,
– Sir, ni får inte va rädd! DU FÅR INTE VARA RÄDD!!! De här barnen som redan innan de kunde gå, haft ormar som lekkamrater såg inget farligt i arbetet.
Vi kan kanske jämföra barnen där på fältet med svenska barn som vi lär att gå på trottoaren längs en tungt trafikerad gata i stan. De får också lära sig hur man försiktigt korsar samma gata. Så länge vi följer reglerna är det väl inte många som är särskilt rädda för bilarna. Men gör vi ett enda snedsteg, ett litet förhastat misstag, så kan det bli förödande. Och eftersom ormar kan förnimma, lukta rädsla, så är det betydelsefullt att hålla sig lugn i arbetet med giftormar.
Barnen där på risfältet lärde mig en viktig sak denna dag, – Sir, ni får inte vara rädd! För rädslan i sig själv är kanske det farligaste men kan ha med sig i ryggsäcken vart man än är på väg. Rädsla gör att man fattar mindre bra beslut för hur man skall bete sig, vare sig man möter en björn där i skogen eller om du sitter och förhandlar om lönen på företaget. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.
Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017
Två unga pojkar satt på huk vid den lilla grusvägen. (Foto: Per Wester)
Min fröken i lågstadiet hade en syster på ön Ceylon ute i Indiska Oceanen, sydöst om Indiens sydspets. Ibland kom det brev från hennes syster. Det var en högtidsstund när fröken läste högt ur breven för oss barn i klassen. Samtidigt som fröken läste skickades kuvertet runt i skolsalen så vi kunde se alla vackra frimärken med exotiska djur och blommor som satt fastklistrade i övre högra hörnet. Ur breven uppenbarades spännande berättelser om elefanter, djungler, milslånga varma stränder och om te som växte på buskar. För mig var Ceylon under lång tid ett land ur sagornas värld.
När jag var 23 år fick jag under november-december 1980, möjlighet att för första gången resa till Ceylon. Då hade landet officiellt återgått till sitt ursprungliga namn, Sri Lanka. Namnet betyder: Det glänsande, skimrande landet. När jag kom till Sri Lanka första gången var den internationella flygplatsen, belägen lite norr om huvudstaden Colombo, bara en liten oansenlig byggnad omgärdad av en tät skog av kokospalmer som vid landningen nästan verkade buga sig mot flygplanets vingspetsar. När dörrarna på planet öppnades och jag tog mina första steg nedför trapporna ut i den tropiska världen kändes det som att gå in i en mjuk vägg av varm och fuktig luft, något jag aldrig tidigare upplevt.
Jag möttes av allt det fantastiska som frökens systers brev hade berättat om. Men ljudet av vågor från stranden, de tropiska fåglarnas intensiva läten, lukten av blommor och bränt gräs i den fuktigt varma luften var omöjligt att förmedla med bokstäver på ett papper. Verklighetens Sri Lanka var så mycket mer. Men brevens färgstarka berättelser om en tropisk ö, långt bort i den stora världen, hade gjort oförglömligt intryck på mig där i klassrummet under lågstadieåren.
Mitt första möte med människorna och naturen på Sri Lanka var intensivt, varje dag var full av upplevelser. Jag hade vandrat på varma ensliga sandstränder, sett elefanter och träffat människor som välkomnat mig som en vän. Det var omöjligt att inte bli förälskad i detta tropiska paradis. Det var bara en sak som saknades på listan av upplevelser, jag hade då ännu inte fått se en levande kobra, en riktig glasögonorm. Men en morgon, 1980, några dagar före julafton, när jag tittade ut genom fönstret till min bungalow på Sri Lanka lade jag märke till två unga pojkar som satt på huk vid den lilla grusvägen utanför. Först ägnade jag dem inget större intresse men när jag plötsligt upptäckte att pojkarna hade med sig tygpåsar fulla av ormar tändes min nyfikenhet. Jag gick genast ut och pratade med grabbarna och fick då på nära håll lära känna folkets traditionella husdjur. Äntligen fick jag hålla en livs levande kobra! Inte kunde jag ana att mitt möte den dagen, med de unga grabbarna, skulle leda till en livslång, djup vänskap med ett helt folkslag.
Mitt första besök på Sri Lanka följdes snart av många fler och min frökens syster, IngaLisa Fairweather, som sedan många år bott på Sri Lanka blev med åren en mycket god vän. Sedan mitt första besök på Sri Lanka har det nästan blivit i snitt ett besök om året. Det är fascinerande hur vi påverkas när vi hör spännande berättelser som barn. Inte hade jag kunnat drömma om att Sri Lanka, mitt barndoms paradis, skulle bli som ett andra hem för mig. Under åren har jag arbetat långa perioder och producerat ett flertal filmer om människor, folkgrupper och vilda djur på ön.
Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.
Möte med blåvalen – vi var bara några meter ifrån honom.
Det finns några länder i världen som har det där lilla extra, det där som gör att man dras tillbaka som av en stark magnet. Sri Lanka är ett av de länder som jag har svårt att hålla mig borta från. Här finns allt, djungler, vilda djur, historia, fantastiska människor, långa stränder och spännande undervattensvärldar. Det är inte svårt för mig som filmare att finna berättelser på denna paradisö.
Under mars-april i år var jag på ön Sri Lanka för 30e gången. Ofta har jag varit där under långa tider, kanske 2-4 månader i taget för att arbeta med olika filmprojekt. Första gången jag kom till denna paradisö var 1980. Då var Sri Lanka ett ganska primitivt land med smala, bristfälliga vägar och med människor som fick arbeta hårt med mycket enkla hjälpmedel. Ett land som ännu inte industrialiserats utan hade kvar den unika miljön från idag svunna koloniala tider.
Idag, 2017, är Sri Lanka ett modernt land med bra kommunikationer och vägar. Människor lever inte helt olikt oss i Europa med allt som det innebär, både bra och dåligt. En av dessa för mig störande ”prylar” som man idag ser i varje hem, även i de enklare husen på Sri Lankas landsbygd, är en TV-apparat. Människorna har drabbats av samma sociala förlamning som vi i Sverige drabbades av på 60-talet; istället för att träffas och prata sitter man och stirrar på det som rör sig på tv-skärmen. Och även om man inte har tid att titta så skall den ändå stå på som någon slags sällskap eller kanske statussymbol. Men använd på rätt sätt kan en tv naturligtvis vara en bra glädje och informationsspridare.
Under våren 2017 reste jag och min medarbetare, tillika hustru, LaVonne för att filma de sista scenerna för vår nya film, en berättelse om ahukuntakafolket och för att inskaffa mer material för vår nya bok om Sri Lanka. Vi besökte först Kudagama, en liten by som ligger ungefär 30 minuters bilfärd söder om Anuradhapura. Kudagama besökte jag första gången 1982 under en filminspelning. Byn bestod då av enkla hyddor byggda av lera, pinnar och blad. Det som dock var mest påfallande vid mitt första besök var människornas alkoholmissbruk. Människorna var nästan till 100% alkoholister, även barn i 10-12 års åldern drack stora mängder av dålig sprit, sk. Kasippu. Fruktansvärt våld och stora slagsmål var vardagsmat för invånarna i byn. Jag tror man bäst kan beskriva platsen som ett jordiskt ”helvete”. Hur vårt arbete fungerade i byn vid första besöket kommer jag att berätta om i boken och filmen ”Ahikuntakafolket – paradisets barn”. Sedan mitt första besök har jag följt folket i medgång och motgång. Nu under våren bodde vi hos folket under några dagar, intervjuade flera av de äldre och hade en fantastisk tid tillsammans med vänner ur folket. Ja, vad är det som förvandlat platsen från ett helvete och till ett paradis? Det kommer jag att berätta mer om vid senare tillfälle.
Efter besöket i Kudagama reste vi till Sri Lankas östkust för att fota och filma den marina nationalparken Pigeon Island. Själva nationalparken besöks av många människor och korallreven runt ön har till största delen förstörts av besökande turister som trampat och brutit av de sköra korallerna. Ön är ändå sevärd men det är kanske det som finns en bit utanför nationalparken som är mest spännande, det djupa havet där kaskelott och blåvalar har sina jaktmarker. Vi genomförde flertalet dyk längst kusten under en veckas tid. Men vid ett tillfälle då vi snorklade ute på djupt vatten kom en stor blåval rakt mot mig. (Blåvalen är det största djur som någonsin levt på jorden). Hans enorma kropp var bara några få meter framför mig när han sakta dök rakt ner precis under mig i det till synes bottenlösa djupet. Det intensivt blå vattnet och solstrålarna som följde valen då han snart upplöstes av djupet var magiskt. Att simmande få möta dessa ödmjuka giganter i deras miljö ger upplevelser som man aldrig glömmer.
Under hösten 2017 kommer filmen och boken om Ahikuntakafolket och om mina smultronställen på paradisön Sri Lanka.
Fullt hus i Cambridge, MN för premiären av ”The Tom Coleman Story” (foto: Shawn Coleman)
Premiärvisningen av filmen ”The Tom Coleman Story” hölls i staden Cambridge i Minnesota, USA, den 22 april 2017. Den stora konserthallen Richard G. Hardy Performing Arts Center har 710 sittplatser och hela hallen fylldes till sista stolen, vi fick tyvärr avvisa de sista som kom innan föreställningen började. Den första dryga timmen visade jag bilder och filmklipp från olika projekt, blandat med musik av American Swedish Institute Spelmanslag och av musikern Frezgi Hiskias med sångare från Etiopien. Tom och hans barn Judy och Bill var också med på scenen och berättade om sin tid I Etiopien. Hela föreställningen var en hyllning till Tom Coleman som också firade sin 95åriga födelsedag samma helg. Premiären och hela föreställningen blev en stor succé och jag tror inte jag någon gång tidigare har mötts av så mycke glädje och uppskattning vid en filmpremiär.
Första gången jag träffade Dr. Tom Coleman, tror det var 2007, i den lilla staden Mora ungefär en timma norr om Minneapolis i Minnesota. Vår vän Gordon Hallstrom hade frågat några svensk-amerikanska vänner att träffas för att berätta historier om sina skandinaviska rötter för mig hos Elwood Ostrom. Det var där jag första gången fick höra berättelser på äkta Orsamål av Tom Coleman. Vi blev vänner och jag filmade under de kommande åren många av hans berättelser om sin bakgrund och om sina svenska rötter i staden Orsa i Dalarna. Berättelserna använde jag i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian”.
Nästan varje gång vi träffades frågade Tom mig om han inte kunde berätta lite om sin tid som läkare i Etiopien i den filmserie som jag producerade om den skandinaviska emigrationen till USA. Han visade mig även bilder på fruktansvärda skador och sjukdomar som han behandlade under sitt arbete i Afrika. Men varje gång svarade jag att jag inte trodde att det skulle passa in i filmserien. När filmerna om den skandinaviska emigrationen till USA var färdiga 2013 tänkte jag att jag ville veta mer om Tom Coleman och om hans berättelser från Afrika.
När jag filmade in berättelsen om ”Allan i Flaskhall” (en film om den äldste vasaloppsåkaren genom tiderna och mycket mer) gjorde vi en utflykt till Allans släktingar i Seattle och stannade även till i Minnesota på vägen tillbaka till Sverige. Jag tog med mig Allan till Tom i Cambridge. Allan som är född 1918 blev genast god vän med Tom som bara är fyra år yngre. Allan var också så fascinerad av att Tom som inte ens var född i Sverige kunde prata ren svenska. De var som två tonåringar som skojade och vid ett tillfälle jämförde ärr och skador de fått under livet. Allan var naturligtvis den store vinnaren eftersom han saknar hela vänster underarm. Det var vid detta besök hos Tom som jag slogs av tanken att Toms berättelse måste dokumenteras på film.
Under de närmaste tre åren stannade jag till regelbundet i Minnesota och Cambridge. Jag fick också väl lära känna hans fru Elaine och barnen Judy och Bill som också har fantastiska berättelser från tiden i Etiopien. Judy och Bill har till största delen levt och arbetat i Kalifornien men flög in till Minnesota under inspelningar. Judy flyttade också sedan vid pensioneringen hem till sina föräldrar i Cambridge för att hjälpa till att sköta hemmet. Det var djärvt och beundransvärt av familjen Coleman att helt öppna sig och berätta om sina liv framför min filmkamera. Även om de sett flera av mina tidigare filmer var jag trots allt ganska okänd för dem.
Tio år efter att jag första gången träffade Tom Coleman hölls premiären av filmen ”The Tom Coleman Story”, en hyllning till en stor personlighet. Jag förstod under förberedelserna inför premiären att Tom och hans fru Elaine är älskade av många människor och inte bara i hembygden. Människor från många platser i USA, Sverige och Etiopien ville på olika sätt delta eller skicka sina hälsningar. Det blev en premiär med många glädjetårar och många skratt.
Detta är bara en bråkdel av den uppskattning föreställningen och filmen fick:
”On a scale of 1 to 10, it was a 15 or 20.”
What a blessing it was to be at the ”Tom Coleman Story” on Saturday. The music, testimonials, discussions and film were all superb. It was truly a day we will never forget…”
The film flows beautifully. It is an incredible film.
Tack Tom, Elaine, Judy och Bill för att vi alla fick ta del av ert liv och era fantastiska berättelser. Ni kommer alltid att finnas i våra tankar.
Tre män välkomnade oss när vi kom ner till Ginde Beret.
Jag ville se de platser som Tom så ofta pratade om och därför beslöt jag mig att resa till Etiopien under våren 2016. Väl framme i Addis Ababa träffade jag min tolk och chaufför. Det var många platser som vi skulle besöka så redan nästa morgon gav vi oss iväg. Vi körde en timma väster om Addis Abeba innan vi svängde norr ut, upp genom bergen och genom en vacker blandskog. Här var luften frisk och i skogsbrynet skymtade gott om vilda djur. Den första biten av grusvägen var ganska bred och jämn men efter hand blev den allt sämre. Vägen över berget var bara omkring 120 kilometer lång men stora stenar och urgröpt vägbana gjorde att det tog oss flera timmar att komma fram till byn Kachise som vi ville nå innan mörkret. Målet på vår resa var Ginde Beret den plats där Dr. Coleman arbetat en stor del av sin tid i Etiopien. Det bästa sättet att ta sig dit var till fots nedför en brant bergssida. Det fanns en bilväg, men vår guide berättade att det var en lång omväg hela vägen runt dalen. Grusvägen ner i dalen var också i ännu sämre skick än den vi kört på väg till Kachise. Därför var valet enkelt. Jag ville ta reda på om det fanns någon där i byn som kom ihåg Tom Coleman och hans familj som bodde där på 50 och 60-talet. Med mig var också Stefan Jansson, en fotograf som älskade tidiga morgnar.
Framme i Kachise lyckades vi hitta ett hotell, jodå, det var vad de kallade skjulet. Toaletten var ett hål en liten bit bort och rinnande vatten saknades. Men en bit bort i byn låg en bar och de hade en dusch som nästan hade varmvatten. Rummen som vi fick sova i var smutsiga och madrasserna var knöliga och hårda. Jag tog fram mitt påslakan, kröp ner och somnade utmattad efter en lång dag. Nästa dag skulle vi tidigt på morgonen börja vandringen ner till Ginde Beret.
Vi vaknade vid soluppgången, hade en snabb frukost med ett par ägg och en kopp te, innan vi började vandringen genom små dammiga bakgator och ut till stupet där den slingrande stigen nedför började. Innan vi började vandringen ställde vi oss vid kanten och tittade ut. Långt där nere i dalen låg byn, Ginde Beret.
När vi börjat vandringen hade vi vår tolk och en vägvisare med oss. Men efter bara ett par minuter anslöt sig mer och mer människor som tog hand om våra kameraväskor och allt vi hade i händerna. Var de kom ifrån vet jag inte, plötsligt så fanns de bara där. Vår från början lilla trupp förvandlades snart till en stor karavan med folk som alla var villiga att hjälpa till. Stigen var brant med stora stenar utkastade lite här och var. Ibland var stigen reparerad och höga trappsteg i sten underlättade möjligheten till stabilt fotfäste. Längs stigen reste sig höga träd som gav skön skugga åt vandrarna. Babianer och andra vilda djur vandrade sakta i närheten och iakttog oss med stor nyfikenhet.
Väl nere i dalen mötte vi många som började sin vandring uppför mot byn Kachise. Många i Ginde Beret vandrar dagligen uppför och nedför berget till skolan, jobbet eller affären. Plötsligt såg vi tre män som stod på stigen framför oss. När vi var nära såg jag hur de saknade fingrar och när de tittade upp mot mig upptäckte jag att deras anleten var djupt skadade av spetälska. Utan att tveka räckte de fram sina händer till hälsning, en efter en. Deras fingerlösa händer kändes mjuka men det var en märklig upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hälsat hand i hand med en spetälsk.
När vi började fråga om de hört talas om Dr. Tom Coleman började de alla prata i munnen på varandra. Dr. Coleman! Kanske var det 50 år sedan de träffats, men Dr. Coleman hade räddat deras liv. Jag förstod snart att många av invånarna i Ginde Beret hade starka minnen av Dr. Coleman. Många frågade; -Kommer han snart tillbaka? -Var jag ett av hans barn? Jag förklarade att jag var god vän med Dr. Coleman och att jag önskade filma där i byn och ta med tillbaka och visa i USA för Dr. Coleman. Hela dagen tillbringade vi i byn och människorna visade alla de platser där Colemans familj hade levt, arbetat och platser där barnen Judy och Bill hade lekt. Att få besök av en vän till familjen Coleman var en högtid för människorna i Ginde Beret. Mottagandet i byn gjorde mig ödmjuk och gav mig större förståelse för den livsgärning som Dr. Tom och Elaine Coleman utfört i Afrika mellan åren 1956 och fram till 2004. I Ginde Beret är namnet Coleman något man nämner med stor vördnad, det representerar människor som offrade bekvämlighet och rikedom för att rädda tusentals människor i stor nöd.
Missa inte filmpremiären och mötet med familjen Coleman den 22 april i Cambridge, Minnesota.
Dr. Tom and Elaine Coleman. In the background the sun shines down over Ginde Beret, Ethiopia
Jag har mött många fantastiska människor under mitt arbete med kulturer och folkslag jorden runt. Människor som har varit förebilder och utfört storverk utan att begära generösa ersättningar eller förmåner. En av dessa imponerande medmänniskor är Dr. Tom Coleman i Cambridge, Minnesota.
Under de fyra år som jag arbetade med filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” och intervjuade hundratals människor runt om i den amerikanska mellanvästern, lärde jag känna Tom Coleman. Tom är en glad svensk-amerikan som alltid är redo att berätta roliga historier, ofta med anknytning till sina förfäders hemland, Sverige. Han är också den siste Orsamålstalaren som vi känner till i USA. Tom fyller 95 år nu den 24 april och sörjer sina vänner som han förr kunde samtala med på orsamål. Men så snart vi träffas så pratar vi svenska, det är näst orsamål ändå Toms favoritspråk.
Toms farfar lämnade Orsa den första maj 1873. Samma dag reste 100 unga människor från Orsa, reste till Göteborg och sen till Amerika.
– Det var många som grät, berättade farfar, för de visste att de aldrig mer skulle ses igen.
Jag filmade och intervjuade Tom Coleman vid flera tillfällen då han var med och berättade om sina svenska mor-och farföräldrar. Förfäderna hette egentligen Larsson i Sverige och detta visste han skulle bli ett problem i USA eftersom området han planerade att flytta till hade massor av Larssons. Detta kunde, hade han hört, orsaka problem med postleveranser. När Toms farfar lämnat Sverige på väg till Amerika tillbringade han ett par dagar i Liverpool i väntan på nästa båt vidare till Amerika. Han funderade mycket på vilket namn han skulle registrera sig med vid ankomsten i det nya landet. När han gick gatan fram mot sitt tillfälliga härbärge där i Liverpool tittade han upp på en stor brun tegelvägg och la märke till en skylt med texten: ”Coleman and Co”. Coleman, tänkte Toms farfar, det blir ett bra namn i Amerika. När Tom växte upp talades tre språk i hans hem, orsamål, svenska och engelska. Idag är Tom kanske den siste i Nordamerika, med förfäder från Dalarna, som fortfarande talar orsamål.
Tom frågade mig flera gånger om jag kunde använda hans bilder från Etiopien i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” men varje gång svarade jag att det inte passade in i filmer om svenskar i Minnesota. Tom visade mig många bilder från Afrika och på människor med svåra skador och fruktansvärda missbildningar. Jag förstod inte riktigt då vilken betydelsefull insats för utsatta människor Tom och hans fru Elaine gjort i Afrika. Men varje gång jag jobbade i Minnesota stötte jag på Tom eller hörde talas om hans livsverk från andra människor. Jag började förstå att berättelserna om familjen Colemans liv i Afrika och det arbete som Tom och Elaine utfört under många år, var en berättelse om uppoffring och gränslös kärlek. Människorna som Dr Tom Coleman tog hand om skulle annars inte haft någon möjlighet till läkarvård. Den första kliniken där Tom och Elaine arbetade bestod av ett plåtskjul i storlek av ett mindre garage. Människor kom i tusental, människor med tarmsjukdomar, stora tumörer, cancer, skottskador och ibland med spjut eller pilar genom kroppen.
Vad är det som gör att människor som Tom och Elaine ger en stor del av sitt liv för att hjälpa andra? Ja, naturligtvis är det en stor människokärlek, men för Tom och Elaine, är det också en djup tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Tom som nu i april blir 95 år hade nyligen en dröm. I drömmen kom tre barn springande mot honom från en stor lekplats. De ropade ”Vi har väntat på dig farfar” och skrattade och hoppade. Tom kände väl igen barnen som alla dött i unga år under tiden i Etiopien. Jag tror, sa Tom när han berättade om drömmen för mig, att det kommer att bli ljust och en stor glädje där i himlen. Det är den förhoppning som gett honom kraft att uthärda många svårigheter i sitt arbete bland utsatta människor i Afrika.
I min nästa blogg tänkte jag ta med er till Afrika och till den plats som Tom och hans familj ofta kallar ”sitt hem”.
