Om du inte lärt dig köra bil innan du fyllt 7 år är du ingen riktig karl!

 

Klasskort från årskurs 2

Ja, precis så sa min pappa till mig på våren 1964. Det var kanske tre månader innan jag skulle fylla sju år. Pappas stora intresse var motorer och helst skulle de sitta på en motorcykel eller i en bil. Han berättade ofta historier om hur det var att köra bil och motorcykel när han växte upp. På den tiden räckte det ibland om man på frågan; – Kan du köra bil unge man? svarade – Ja, det kan jag! så fick man ett körkort. Sen gällde det att lära sig själv eller av någon god vän så snabbt som möjligt.

Jag har för mig att pappa fick köra ett par hundra meter för att få sitt körkort, svårare än så var det inte, men han blev ändå en mycket bra förare. Han körde gärna fort och varje gång han kom upp över 100 km/tim så öppnade mamma dörren och hotade med att gå av. Jag tror mest hon skojade men vi som var små då blev lika rädda varje gång. Det som jag tyckte var roligast var när pappa visade oss hur man på smal asfaltsväg kunde vända bilen snabbt med hjälp av handbromsen. Mycket gummi gick det åt men det var ingen som tänkte på miljön på den tiden. (Kunskapen att använda handbromsen och få bilen att vända snabbt på asfalt kom många år senare att rädda livet på mig. Ni kan läsa mer om den händelsen i bloggen från den 12/6, 2017).

Ja, så började jag närma mig sjuårsåldern. Och hade jag inte lärt mig att köra bil på min födelsedag så var jag ju ingen riktig karl. Innan jag fick starta bilen och köra så ville pappa kolla att jag kunde svänga och bromsa. Därför placerade han mig i bilens säte, förklarade vilka pedaler som var gas, broms och koppling. Sedan skulle kan knuffa på bilen i nedförslut kanske ungefär 100 meter och så skulle jag stanna precis på rätt plats. Sagt och gjort, bilen rullade iväg sakta nedför den korta backen och jag som var allt för liten fick stå upp bakom ratten.

Jag styrde in bilen på rätt plats och bromsade med rätt pedal, men kanske lite hårt, så att jag körde hakan rätt i ratten. Men bilen stod på rätt plats och den hade stannat i tid. – Nu kan vi börja köra med motorn igång, skrattade pappa. Sen fick jag börja köra fram och tillbaka på gården, upp förbi pappas verkstad och ut mot skogsdungen där jag var tvungen att vända. För att komma runt fick jag lära mig koppla ur, lägga in backväxeln, backa några meter och sen fortsätta framåt. Pappa gav sig inte förrän jag lärt mig använda pedalerna och växlarna rätt.

Att köra en vanlig bil i den åldern var lite tröttsamt eftersom min ringa storlek inte tillät att jag kunde sitta ner på sätet. Stå upp och köra bil tog på krafterna och ömsom dunsade man in i dörren eller det som var värre var att man vid kraftig sväng kunde tappa balansen och ramla omkull på golvet. Ramlade man omkull kunde det bli tokigt.

Men till min och pappas stora glädje hade jag lärt mig köra bil riktigt bra den dag då jag fyllde sju år. Pappa var stolt över mig och jag kunde då titulera mig ”riktig karl”.

När jag var åtta år fick jag min första stora bil, det var en Dodge. Min två år äldre bror fick också en bil, jag tror det var en Ford. Det var två stora treväxlade amerikanare som vi fick för att leka med. Vi hade en liten väg som gick upp genom en skogsdunge och över en liten bäck, bilarna hoppade och skramlade när vi körde på kapp på vår ”racerbana”.

Bensinen varade inte så länge så med jämna mellanrum var det bara att fixa mer pengar. Bilarna hade vi fått av pappa men bensinen den fick vi själva betala för. Fixa pengar gjorde vi genom att cykla iväg längs landsvägen och under kanske en timma samla tillräckligt med drickaflaskor som vi tog till mataffären och pantade. Sen cyklade vi ner till bensinstationen och fyllde på var sin tvåliters mjölkflaska med bensin. När vi sedan hällt i bensinen i våra stora ”amerikanare” kunde vi så köra några varv igen.

Det dröjde sedan inte länge innan jag fick köra långa sträckor på landsvägen när pappa ville vila sig lite. Visst var pappa lite tokig, men som ung tyckte jag bara det var spännande och roligt.

Grand Canyon

När jag fyllt 20 år drog jag västerut till Amerika. Vid det laget hade jag redan gjort ett par mer ”seriösa” naturfilmer som köpts in av Sveriges Television. I Amerika fann jag inspirationen, den injektion som behövdes. Jag blev faktiskt förälskad. Ja, kanske inte förälskad på det sättet som ni nu tror, utan förälskad i den storslagna naturen (övrig förälskelse kom några år senare). Den första riktiga stormförälskelsen upplevde jag en tidig morgon i norra Arizona efter ett par månaders flackande tvärs över den amerikanska kontinenten.

På natten i mörkret hade jag parkerat min Volkswagen buss på en avskild plats, en liten bit från vägen. Taket var upplyft på campingbilen som hade ett tält på taket med öppningar åt bägge håll. Dagen innan hade varit lång och slitsam med över 100 körda mil. Sömnen kom som en befrielse när jag försiktigt lagt mig till rätta uppe i bilens taktält. Var jag parkerat spelade ingen roll, det var bara längtan efter sömn som räknades. På morgonen, då solen träffade min sovplats med sina obekvämt varma strålar, öppnade jag något förvirrad mina dåsiga ögon. När jag tittade ut genom tältets myggnät förstod jag först inte riktigt vad det var jag tittade på. Det jag såg var mer obeskrivbart än något jag någonsin kunnat föreställa mig.

Det blev ett hastigt uppvaknande. På natten hade jag parkerat precis vid avgrunden till Grand Canyon. Det enda som hindrade bilen från att rulla utför och ner i avgrunden var några mindre stenar som var sporadiskt utplacerade vid kanten. Det var en brant och sprucken ravin fylld med stenformationer i olika färger där skuggorna spelade i takt med ljuset från den uppgående solen. Landskapet sträckte sig längre än ögat kunde se. Att försöka med ord beskriva detta landskap, denna juvel i skapelsen, blir bara futtigt, nästan förödmjukande. Grand Canyon med sitt fantastiska landskap måste upplevas med egna ögon och vidröras med hand och fot.

Efter att första dagen bara vandra längs ravinens kant och försöka ta in det som låg framför mig kunde jag inte längre hålla mig. Jag måste ge mig ner i denna fantastiska avgrund. Nästa morgon gav jag mig därför iväg nedför stigen på sydsidan, jag var så upprymd att vatten och mat glömdes kvar uppe i bilen. Ungefär 10 kilometer senare, långt ner i ravinen, med god utsikt av Coloradofloden och med en värme långt över 40 grader Celsius förstod jag misstaget. På vägen tillbaka stannade jag till i den lilla oasen Indian Gardens på väg tillbaka mot sydsidan. Då jag satt där och funderade på hur man bäst skulle kunna samla kraft inför den branta och svåra uppstigningen, kom en kvinna från vaktstugan som låg i skuggan av oasens stora poppelträn och bjöd in min på vatten och smörgås. Hon framstod i mina ögon som en ängel från ovan. Många gånger sen dess har jag funderat på hur fruktansvärd vandringen uppför den långa, branta stigen i hettan hade blivit om inte denna kvinna varit uppmärksam på min vanskliga situation. Lite efter mörkrets inbrott nådde jag kanten av Grand Canyons södra sida, dock fullständigt utmattad men med en upplevelse och lärdom som jag aldrig glömmer. (Kvinnan som gav mig mat och vatten där nere i ravinen träffade jag 15 år senare på färjan mellan Kodiak och Homer i Alaska. Vi hade en del minnen att prata om).

De följande dagarna utforskade jag området på södra sidan, hajkade och klättrade på de mest omöjliga platser. Jag bestämde mig för att året därpå återvända för att påbörja arbetet med min första film om Grand Canyon och landskapet runt Coloradofloden. 1979 återvände jag och producerade filmen med namnet ”Grand Canyon” som Sveriges Television genast köpte och visade året därpå. Min dröm var redan då att en dag kunna åka gummibåt nerför Coloradofloden genom det förtrollande landskapet som nationalparken Grand Canyon är en del av. Drömmen slog in först tolv år senare. Sen den första flodfärden 1991 har jag haft förmånen att genomföra flertalet expeditioner nerför den flod som man förr trodde var vägen till helvetet, men som jag snarare ser som vägen genom paradiset, Grand Canyon. Om resorna nedför Coloradofloden och genom ”The Grand” kommer jag att berätta om vid senare tillfälle.