Kategoriarkiv: Människor

Vandringen till Ginde Beret

3 män med sviter från spetälska
Tre män välkomnade oss när vi kom ner till Ginde Beret.

Jag ville se de platser som Tom så ofta pratade om och därför beslöt jag mig att resa till Etiopien under våren 2016. Väl framme i Addis Ababa träffade jag min tolk och chaufför. Det var många platser som vi skulle besöka så redan nästa morgon gav vi oss iväg. Vi körde en timma väster om Addis Abeba innan vi svängde norr ut, upp genom bergen och genom en vacker blandskog. Här var luften frisk och i skogsbrynet skymtade gott om vilda djur. Den första biten av grusvägen var ganska bred och jämn men efter hand blev den allt sämre. Vägen över berget var bara omkring 120 kilometer lång men stora stenar och urgröpt vägbana gjorde att det tog oss flera timmar att komma fram till byn Kachise som vi ville nå innan mörkret. Målet på vår resa var Ginde Beret den plats där Dr. Coleman arbetat en stor del av sin tid i Etiopien. Det bästa sättet att ta sig dit var till fots nedför en brant bergssida. Det fanns en bilväg, men vår guide berättade att det var en lång omväg hela vägen runt dalen. Grusvägen ner i dalen var också i ännu sämre skick än den vi kört på väg till Kachise. Därför var valet enkelt. Jag ville ta reda på om det fanns någon där i byn som kom ihåg Tom Coleman och hans familj som bodde där på 50 och 60-talet. Med mig var också Stefan Jansson, en fotograf som älskade tidiga morgnar.

Framme i Kachise lyckades vi hitta ett hotell, jodå, det var vad de kallade skjulet. Toaletten var ett hål en liten bit bort och rinnande vatten saknades. Men en bit bort i byn låg en bar och de hade en dusch som nästan hade varmvatten. Rummen som vi fick sova i var smutsiga och madrasserna var knöliga och hårda. Jag tog fram mitt påslakan, kröp ner och somnade utmattad efter en lång dag. Nästa dag skulle vi tidigt på morgonen börja vandringen ner till Ginde Beret.

Vi vaknade vid soluppgången, hade en snabb frukost med ett par ägg och en kopp te, innan vi började vandringen genom små dammiga bakgator och ut till stupet där den slingrande stigen nedför började. Innan vi började vandringen ställde vi oss vid kanten och tittade ut. Långt där nere i dalen låg byn, Ginde Beret.

När vi börjat vandringen hade vi vår tolk och en vägvisare med oss. Men efter bara ett par minuter anslöt sig mer och mer människor som tog hand om våra kameraväskor och allt vi hade i händerna. Var de kom ifrån vet jag inte, plötsligt så fanns de bara där. Vår från början lilla trupp förvandlades snart till en stor karavan med folk som alla var villiga att hjälpa till. Stigen var brant med stora stenar utkastade lite här och var. Ibland var stigen reparerad och höga trappsteg i sten underlättade möjligheten till stabilt fotfäste. Längs stigen reste sig höga träd som gav skön skugga åt vandrarna. Babianer och andra vilda djur vandrade sakta i närheten och iakttog oss med stor nyfikenhet.

Väl nere i dalen mötte vi många som började sin vandring uppför mot byn Kachise. Många i Ginde Beret vandrar dagligen uppför och nedför berget till skolan, jobbet eller affären. Plötsligt såg vi tre män som stod på stigen framför oss. När vi var nära såg jag hur de saknade fingrar och när de tittade upp mot mig upptäckte jag att deras anleten var djupt skadade av spetälska. Utan att tveka räckte de fram sina händer till hälsning, en efter en. Deras fingerlösa händer kändes mjuka men det var en märklig upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hälsat hand i hand med en spetälsk.

När vi började fråga om de hört talas om Dr. Tom Coleman började de alla prata i munnen på varandra. Dr. Coleman! Kanske var det 50 år sedan de träffats, men Dr. Coleman hade räddat deras liv. Jag förstod snart att många av invånarna i Ginde Beret hade starka minnen av Dr. Coleman. Många frågade; -Kommer han snart tillbaka? -Var jag ett av hans barn? Jag förklarade att jag var god vän med Dr. Coleman och att jag önskade filma där i byn och ta med tillbaka och visa i USA för Dr. Coleman. Hela dagen tillbringade vi i byn och människorna visade alla de platser där Colemans familj hade levt, arbetat och platser där barnen Judy och Bill hade lekt. Att få besök av en vän till familjen Coleman var en högtid för människorna i Ginde Beret. Mottagandet i byn gjorde mig ödmjuk och gav mig större förståelse för den livsgärning som Dr. Tom och Elaine Coleman utfört i Afrika mellan åren 1956 och fram till 2004. I Ginde Beret är namnet Coleman något man nämner med stor vördnad, det representerar människor som offrade bekvämlighet och rikedom för att rädda tusentals människor i stor nöd.

Missa inte filmpremiären och mötet med familjen Coleman den 22 april i Cambridge, Minnesota.

Jag tror det blir ljust i himlen.

Dr. Tom and Elaine Coleman
Dr. Tom and Elaine Coleman. In the background the sun shines down over Ginde Beret, Ethiopia

Jag har mött många fantastiska människor under mitt arbete med kulturer och folkslag jorden runt. Människor som har varit förebilder och utfört storverk utan att begära generösa ersättningar eller förmåner. En av dessa imponerande medmänniskor är Dr. Tom Coleman i Cambridge, Minnesota.

Under de fyra år som jag arbetade med filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” och intervjuade hundratals människor runt om i den amerikanska mellanvästern, lärde jag känna Tom Coleman. Tom är en glad svensk-amerikan som alltid är redo att berätta roliga historier, ofta med anknytning till sina förfäders hemland, Sverige. Han är också den siste Orsamålstalaren som vi känner till i USA. Tom fyller 95 år nu den 24 april och sörjer sina vänner som han förr kunde samtala med på orsamål. Men så snart vi träffas så pratar vi svenska, det är näst orsamål ändå Toms favoritspråk.

Toms farfar lämnade Orsa den första maj 1873. Samma dag reste 100 unga människor från Orsa, reste till Göteborg och sen till Amerika.

– Det var många som grät, berättade farfar, för de visste att de aldrig mer skulle ses igen.

Jag filmade och intervjuade Tom Coleman vid flera tillfällen då han var med och berättade om sina svenska mor-och farföräldrar. Förfäderna hette egentligen Larsson i Sverige och detta visste han skulle bli ett problem i USA eftersom området han planerade att flytta till hade massor av Larssons. Detta kunde, hade han hört, orsaka problem med postleveranser. När Toms farfar lämnat Sverige på väg till Amerika tillbringade han ett par dagar i Liverpool i väntan på nästa båt vidare till Amerika. Han funderade mycket på vilket namn han skulle registrera sig med vid ankomsten i det nya landet. När han gick gatan fram mot sitt tillfälliga härbärge där i Liverpool tittade han upp på en stor brun tegelvägg och la märke till en skylt med texten: ”Coleman and Co”. Coleman, tänkte Toms farfar, det blir ett bra namn i Amerika. När Tom växte upp talades tre språk i hans hem, orsamål, svenska och engelska. Idag är Tom kanske den siste i Nordamerika, med förfäder från Dalarna, som fortfarande talar orsamål.

Tom frågade mig flera gånger om jag kunde använda hans bilder från Etiopien i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” men varje gång svarade jag att det inte passade in i filmer om svenskar i Minnesota. Tom visade mig många bilder från Afrika och på människor med svåra skador och fruktansvärda missbildningar. Jag förstod inte riktigt då vilken betydelsefull insats för utsatta människor Tom och hans fru Elaine gjort i Afrika. Men varje gång jag jobbade i Minnesota stötte jag på Tom eller hörde talas om hans livsverk från andra människor. Jag började förstå att berättelserna om familjen Colemans liv i Afrika och det arbete som Tom och Elaine utfört under många år, var en berättelse om uppoffring och gränslös kärlek. Människorna som Dr Tom Coleman tog hand om skulle annars inte haft någon möjlighet till läkarvård. Den första kliniken där Tom och Elaine arbetade bestod av ett plåtskjul i storlek av ett mindre garage. Människor kom i tusental, människor med tarmsjukdomar, stora tumörer, cancer, skottskador och ibland med spjut eller pilar genom kroppen.

Vad är det som gör att människor som Tom och Elaine ger en stor del av sitt liv för att hjälpa andra? Ja, naturligtvis är det en stor människokärlek, men för Tom och Elaine, är det också en djup tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Tom som nu i april blir 95 år hade nyligen en dröm. I drömmen kom tre barn springande mot honom från en stor lekplats. De ropade ”Vi har väntat på dig farfar” och skrattade och hoppade. Tom kände väl igen barnen som alla dött i unga år under tiden i Etiopien. Jag tror, sa Tom när han berättade om drömmen för mig, att det kommer att bli ljust och en stor glädje där i himlen. Det är den förhoppning som gett honom kraft att uthärda många svårigheter i sitt arbete bland utsatta människor i Afrika.

I min nästa blogg tänkte jag ta med er till Afrika och till den plats som Tom och hans familj ofta kallar ”sitt hem”.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Filmningen av “Min vän Elsa”

Elsa Lundh framför Västra Marks Sjukhus i Örebro
Min vän Elsa Lundh utanför Västra Marks sjukhus i Örebro dit Elsa kom som 17-åring.

Jag hade många oförglömliga upplevelser tillsammans med Elsa under de 5 åren som jag följde och filmade henne. En söndag, sommaren 2003, besökte vi behandlingshemmet utanför Halmstad där hon varit inspärrad i två år under 30-talet. Platsen var fortfarande i bruk och var nu ett hem för utvecklingsstörda män som arbetade på olika håll i närheten. Jag hade kontaktat hemmet i förväg och de väntade nyfiket på oss. Vid ankomsten mottogs Elsa som en drottning, de hade gjort mat och det bjöds på kaffe. Elsa njöt av situationen och hon berättade om livet på hemmet under 30-talet. Personalen fascinerades av allt Elsa kom ihåg och berättade om.

Senare på eftermiddagen lämnade vi hemmet och åkte tillbaka mot Vårgårda. Men Elsa var inte redo att avsluta dagen än. När vi var i höjd av Borås sa Elsa;

-Kan vi inte ha middag innan vi fortsätter hem?

När Elsa sa middag, menade hon för det mesta kaffe och wienerbröd. Klockan var fem minuter i 18.00 och jag visste att de flesta cafeér stängde klockan 18.00. Det blev ont om tid och jag svängde in på ett café vid Knalleland och rusade snabbt in för att se om de kunde hålla öppet lite extra för Elsa. Personen bakom disken var inte glad åt situationen men sa att om vi snabbade på skulle de servera oss.

Jag rusade tillbaka till bilen, hämta Elsa, och försöka få in henne på serveringen så snabbt som möjligt. Elsa gick krokigt som en båge, såg och kommenterade allt som fanns på marken. Såg hon en blomma så skulle hon alltid prata lite med den och då gick det långsamt. Men jag tror vi var innanför dörrarna precis innan klockan 18.00. Vi beställde vår fika av damen bakom disken och gick sen till bordet och satte oss ner.

Förutom oss så fanns det kanske 15 personer på cafeét som just var på väg att avsluta sin fika. Kvinnan som tagit vår beställning kom strax med vårt kaffe, te och tilltugg på en bricka. Hon började sätta kopparna på bordet då Elsa utan att tveka satte igång att berätta om sitt liv. Kvinnan med brickan såg lite besvärad ut och jag såg situationen som mycket pinsam. Jag tänkte för mig själv;

-Hoppas de inte tror att Elsa är min mamma. Snälla Elsa, sluta, sluta!

Men Elsa fortsatte att berätta och det blev snart en märklig stämning på cafeét. När klockan var 18.30 höll Elsa fortfarande på med att berätta sin långa livshistoria. Jag hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, men när jag tittade upp såg jag att servitrisen fortfarande stod vid vårt bord. Enda skillnaden var att nu stod också alla de andra i cafeét i en cirkel runt oss och lyssnade med andakt till Elsas berättelse.

När jag såg hur människorna runt oss greps av Elsas fantastiska men tragiska berättelser kände jag mig lite skamsen. Skamsen för att jag tidigare skämts för Elsas framfusighet och vilja att berätta om sitt liv för främlingarna där på cafeét i Borås. Stolthet över att vara Elsas vän fick mig att sträcka på mig. Där satt vi nu alla och lyssnade. När klockan var ungefär 19.00 tog Elsa ett djupt andetag och jag tog chansen och sa;

-Kanske skall vi ta och ge oss av hemåt nu, Elsa?

Elsa tyckte att det var en bra idé och hela sällskapet där i cafeét lämnade i tysthet. Jag är övertygad om att alla som satt och lyssnade där den söndagseftermiddagen i Borås kommer aldrig att glömma min vän Elsa.

Vi fortsatte att följa med Elsa till de olika hemmen där hon varit inlåst under alla år. Elsa gick på födelsekalas, shopping och på café, det mesta hon gjorde filmade jag. En dag höll det på att gå riktigt illa. Elsa hade köpt en liten sommarstuga som hon åkte ut till ibland. Den låg långt ut i skogen och det fanns ingen telefon eller riktiga bekvämligheter. En dag frågade hon om jag kunde köra dit henne och sen komma och hämta tillbaka henne dagen efter. Ja, visst! Vi åkte ut till sommarstugan och drack en kopp kaffe innan jag åkte hem. Elsa skulle sova över till nästa dag. Ve och fasa, om inte jag glömde bort Elsa! Ett par dagar senare när jag på kvällen sitter på ett kalas får jag frågan; -Hur går det med filmen om Elsa? Förkrossad över att jag glömt bort Elsa där ute i skogen helt ensam under ett par dagar får mig att rusa ut från kalaset, hoppa in i bilen och i högsta fart köra ut till sommarstugan. Den låg bara en knapp halvtimma utanför samhället men under den tiden dansade många konstiga tankar i huvudet. Tänk om Elsa ligger där död i stugan! Eller också har hon till fots försökt att gå hem hela vägen och ligger avsvimmad i något dike! Ja, minutrarna innan jag kom fram var fyllda av oro. Väl framme rusade jag in i stugan utan att knacka. Då ser jag Elsa sitta där vid bordet, hon tittar upp på mig med ett leende och sa; -Det var tur att du kom nu, för detta är den sista winerbrödsbiten jag har kvar. Hon svalde det sista av kaffet och winerbrödet. Vi satte oss i bilen och åkte hem. Elsa nämnde aldrig nån gång att jag glömt henne där ute i stugan, hon var alltid glad och tacksam varje gång vi var ute på äventyr.

Mer om  filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Första mötet med Elsa

Elsa Lundh och Stefan Quinth
Utanför det lilla torpet där Elsa bodde med sin mamma när hon släpptes ut från Restad mentalsjukhus.

Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.

Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.

När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.

Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.

Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:

-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!

Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.

Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.

När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;

-Var är mina jultidningar?

Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension

Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Min vän Elsa

Elsa Lundh som ung flicka
Elsa Lundh som ung flicka, redan intagen på institution.

En av de personer jag jobbat med och som har berört mig starkt är Elsa Lundh. Hennes liv var fullt av svårigheter och förnedring men slutade ändå i triumf.

Elsa föddes 1921 i Bohuslän i en liten stuga med jordgolv. Hennes pappa var sjöman och lämnade familjen när de fyra barnen var små. Mamman som hjälpte till i granngårdarna med städning och andra sysslor hade svårt att försörja familjen. Vissa dagar fick barnen klara sig på bara en skiva rågbröd, berättade Elsa.

Elsa hade inte svårt att lära sig läsa och räkna i skolan men hon hade ett litet problem, som blev förödande för resten av hennes liv, Elsa stammade! På den tiden trodde man att människor som stammade var mindre intelligenta. Men ofta var barn som stammade bara lite mer tillbakadragna och blyga eftersom det var svårt att hänga med i skolarbetet eller att prata med andra barn.

Elsa hade inte så många kompisar, men på midsommarafton 1936, ett par veckor innan hon skulle fylla 15 år var hon tillsammans med ett par vänner och lekte ute i skogen. Mamma hade sagt till Elsa att hon måste vara hemma klockan 10 på kvällen, men det var så härligt och varmt. Det doftade av blommor och sommar, och för en gång skull hade Elsa riktigt roligt. Ingen av barnen hade råd med en klocka så tiden i den ljumma midsommarnatten var det ingen som höll riktig koll på.

När Elsa sent kom hem till stugan var dörren låst, klockan hade blivit ett på natten. Mamma hade lagt sig och öppnade inte dörren. Hela den natten satt Elsa utanför dörren och försökte sova men hon var alltför ledsen och rädd för att somna. Varför hade mamma låst dörren?

Nästa dag, när mamma tillslut låste upp dörren, förvandlades glädjen över att se mamma strax i ny rädsla och besvikelse. Mamma tog Elsa vid handen och gick till granngården och berättade att hon inte längre kunde klara av tösen utan ville att barnavårdsnämnden skull ta hand om henne. Barnavårdsnämnden kom och hämtade den lilla flickan och detta blev början på många år av fruktansvärd människoförnedran.

Elsa blev först satt under övervakning och sedan inlåst. Hon förvandlades till ett försöksdjur, tvångssteriliserades och förnedrades av personalen på de institutioner där hon var inlåst. Mamman kom aldrig på besök och hörde heller inte av sig till Elsa.

Den enda som en gång kom på besök var lillasystern Anna. Hon stannade ett par dagar och detta var fantastiskt roligt för Elsa. Innan Anna åkte därifrån gav hon Elsa ett vackert vykort med färgglada blommor. Elsa fick inte ha några ägodelar på institutionen så därför gömde hon yvkortet under madrassen. När översköterskan hittade vykortet några dagar senare, rev hon sönder det och slängde de sönderrivna bitarna i soporna. Elsa fick aldrig träffa sin syster igen, Anna dog i leukemi en kort tid senare. Elsa berättade för mig en gång att hon kunde förlåta läkarna, övrig personal och t.o.m. Mamma, men hon kunde aldrig förlåta översköterskan som rev sönder hennes vackra vykort.

Det skulle dröja många år innan Elsa fick livstecken från mamma. När Elsa varit inlåst på olika institutioner i 32 år skrev hennes mamma till slut ett brev till överläkaren på mentalsjukhuset Restad i Vänersborg. (Elsa hade varit inlåst på Restad i fem år, och av de tre institutionen hon upplevt var Restad den värsta). Mamman bad att få tillbaka sin dotter eftersom hon då var gammal och behövde hjälp att bära vatten, hugga ved och laga mat. Överläkaren skickade strax hem Elsa till det lilla torpet där mamman då bodde, en knapp mil utanför orten Vårgårda i Västergötland. Stugan hon kom till i Klingemad, var helt utan rinnande vatten och elström, under vintrarna var det lika många minusgrader inne som ute.

Men berättelsen slutar inte här, den går vidare i triumf. Om hur jag först träffade Elsa och vad som hände Elsa under de sista åren kommer jag att berätta om i senare bloggar. I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.