Under ytan

Dykning Kodiak
Havet runt Kodiak är en dykares dröm med vackra kelpskogar bebodda av roliga och färgglada invånare.

Min första dykkurs tog jag 1980 på ögruppen Maldiverna, söder om Indien. Sedan dess har jag utforskat många sällsamma undervattensvärldar runt jorden, som Stora Barriärrevet utanför Australien, Röda Havet, Andamanerna söder om Burma, Västindien, södra Stilla Havet och många fler ställen. Få vatten är emellertid så rika på fisk, skaldjur och andra marina varelser som korallträdgårdarna och kelpskogarna runt Kodiak. En solig och vindstilla dag är dykning i Kodiaks vatten något av det mest spännande en dykare kan uppleva.

Första dyket jag gjorde vid Kodiak var från land vid Fort Abercrombie. Val, laxhaj, späckhuggare och havsutter är vanliga nära Kodiaks stränder. Bara efter ett par minuter i vattnet uppvaktades jag av två sjölejon som kom och nafsade på min dykarutrustning. På land rör sig sjölejon långsamt och klumpigt men i vattnet är de snabba och eleganta. Jag var dock lite fundersam över deras framfart; bara ett litet nafs av sjölejonens stora huggtänder i luftslangen till tuberna kunde bli förödande. Sjölejonen upptäckte snart att jag inte var en särskilt kul lekkamrat och fortsatte istället vidare utan att orsaka mig eller min utrustning någon skada.

Det finns många färgstarka och märkliga varelser i havet runt Kodiak. Förutom fem arter av lax finns sill, hälleflundra, sjögurka, bläckfisk, skaldjur, olika torskfiskar, sjöstjärnor i alla regnbågens färger, flera arter av val och så inte att förglömma den stora laxhajen bland många fler fiskarter och marina däggdjur.

Under 1940- och 50-talet upptäcktes tack vare modern utrustning stora mängder kungskrabbor i havet runt Kodiaköarna. En del av dessa enorma krabbor mätte två meter med utsträckta ben. Från mitten av 1950-talet och under de närmaste fem åren förvandlades Kodiak, tack vare kungskrabban, från en liten fiskestad till USA:s största fiskehamn. Årsfångster på upp emot 50 miljoner kilo kom in till fiskfabrikerna från vattnen runt Kodiak.

Det kommersiella fisket av kungskrabba varade i 25 år. Under 1970-talet började antalet kungskrabbor att minska och 1982 var fångsterna så små att fisket stoppades. Ingen är riktigt säker på varför kungskrabban försvann men forskare misstänker att överfiske kan ha varit en bidragande orsak.

Pete Cummiskey, en god vän på Kodiak, är dykare och marinbiolog och har jobbat med kungskrabbor sedan mitten av 1980-talet. Vi hade gjort flera dyk tillsammans på vrak i närheten av staden men jag ville gärna se de omtalade stora stackliknande högar som utgörs av tusentals kungskrabbor under deras viloperioder på havsbotten. Att formera stora högar är ett sätt att försvara sig mot fiender.

En vacker men kall novemberdag åkte vi ut till Womens Bay för att leta efter krabbor som Pete tidigare under året försett med sändare som klistrats fast på krabbornas skal. Precis som när man pejlar andra djur hade vi en mottagare med oss för att fånga upp signalerna från de sändarförsedda krabborna. Från Petes gummibåt kunde vi lyssna efter de rätta signalerna. Efter en kort tids sökande fick vi kontakt med krabborna och gjorde oss färdiga för det första dyket.

Kungskrabbor går en stor del av året på djupt vatten men kommer in på grundare områden för att fortplanta sig. Djupet där vi fann de sändarförsedda krabborna i Womens Bay var mellan 30-40 meter. Tre till fyra meter ovan havsbotten låg ett moln av slam som krabborna rört upp ur bottensedimentet. Det var så tjockt att man inte kunde se handen framför sig om man sträckte armen rakt ut. Efter bara någon minut på botten fann jag en stor hög av krabbor; troligtvis var det tusentals krabbor i en enda stor boll. Det var svårt att filma krabborna på grund av den dåliga sikten och jag var tvungen att komma precis inpå för att få bra scener.

Kungskrabbor är imponerande djur med stora kraftiga klor som lätt kan knipa av ett finger. Plötsligt när jag låg tätt inpå den stora högen av krabbor och filmade, kände jag hur en krabba nöp sig fast i min arm genom min tjocka dykardräkt. Den fruktansvärda smärtan gjorde att jag nästan tappade taget om kameran. Jag tog ett kraftigt tag i krabban men den var ovillig att släppa sitt grepp. Efter några sekunders kamp förstod jag att det enda sättet att komma ur detta tjuvnyp var att försöka komma upp mot ytan. Halvvägs upp släppte krabban taget och jag hade lärt mig en läxa: håll avstånd till kungskrabbor!

Jag återtog snart dokumentationen av de märkliga högarna med kungskrabbor på bottnen av Womens Bay. Vi fortsatte också till flera andra dykplatser innan dagen var slut. Pete har genom studierna lärt sig mycket om kungskrabbornas livsmiljö och vandringar på havsbottnen. Förhoppningsvis kommer dessa studier att underlätta kungskrabbans återkomst, så att detta delikata och värdefulla skaldjur återigen skall kunna fångas i miljontals av Kodiaks fiskebåtar.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Ett val för livet!

19 juni 1982
19 juni 1982

Många val som man gör i livet kan man ofta ändra på utan att det är svårt. Men några val bör man noga tänka igenom innan de tas. Ett av dessa svårare val, är val av livspartner eller äkta hälft. Detta val kan bli till stor välsignelse, eller förödande för resten av livet.

Idag, den 19 juni, firar LaVonne och jag vårt 35års jubileum. 35 år! Det är lite svårt att förstå att det kan gå så fort. När vi var nygifta träffade vi ett annat gift par som berättade att de varit gifta i 5 år. WOW! Vi tyckte det lät som en lång tid. Men den tiden är för länge sedan passerad.

När jag jobbade i Kalifornien 1979 hyrde jag en del av ett hus, av en kvinna med ursprung i Sverige. En dag när jag kom hem sa hon att vi var inbjudna på middag hos en väninna som också kom från Sverige. Att det var middag hemma hos MajBritt, som tre år senare skulle bli min svärmor, hade jag naturligtvis ingen aning om. Vi lämnade huset norr om Los Angeles och åkte till Arcadia, som är belägen en dryg halvtimma öster om storstaden. Det var första gången som jag träffade LaVonne, min blivande hustru. Det var kanske inte kärlek vid första ögonkastet, men dock första mötet. Vi sågs ett par gånger till innan jag återvände till Sverige våren 1980.

Försommaren 1980 var jag i Indien och filmade en dokumentär om missionsbåten Elidas barnhem och sedan planerade jag att filma deras arbete i Sverige under en vecka. LaVonne hade besökt Sverige under sommaren och hade lite motsträvigt stannat kvar ett par veckor med en god vän. De skulle segla under en vecka med Elida längst västkusten, det råkade vara den veckan som jag var ombord och filmade. Det tog inte många dagar innan LaVonne var glad att hon stannat kvar efter att mamma rest tillbaka till USA. Ett par dagar efter att vi lämnat båten Elida i hamnen bjöd jag med LaVonne till nöjesfältet Liseberg i Göteborg, och man kan säga att det är en livsfarlig plats att ta en dejt om man vill förbli singel. Det sa klick efter en kort stund.

LaVonne åkte ett par dagar senare till sina släktingar i Småland där hon skulle bo de sista dagarna under vistelsen, innan hon reste tillbaka till USA. I Småland ringde hon till mamma i USA. LaVonne som aldrig varit intresserad av det svenska språket tidigare och aldrig varit intresserad att prata svenska, började plötsligt ivrigt prata med mamma i telefon, på svenska! Även om hennes svenska språk hade brister så blev mamma MajBritt förvånad och nästan chockad, något stort hade hänt.

Jag var tillbaka 1981 och arbetade i Kalifornien under några månader och jag lärde känna LaVonne bättre och även hennes familj. Under vintern hade jag arbete på bland annat Sri Lanka som väntade och därifrån hade jag bara sporadisk kontakt med LaVonne via telefon. På den tiden var man tvungen att beställa telefonsamtalen genom poststationen på Sri Lanka och sedan vänta någon timma att få det kopplat. Men under arbetet på Sri Lanka fick jag ett brev om dagen från LaVonne sent till huset jag hyrt ute i Malamulla på Sri Lankas västkust. Jag hade två medarbetare med mig och de var mäkta imponerade över skrivarglädjen hos min blivande hustru.

Vi hade bestämt oss för att gifta oss den 19 juni 1982 och jag skulle vara färdig med jobbet på Sri Lanka i god tid. Efter en vecka i Sverige var jag så tillbaka i Kalifornien i början av juni. LaVonne och hennes mamma tog som tur var hand om de mesta av förberedelserna och allt fungerade fantastiskt. Min far och mina bröder med fruar kom till bröllopet i Kalifornien. Det var fler än 400 bröllopsgäster och det blev ett bröllop som vi aldrig kommer att glömma.

Jag fick en ofattbart vacker, smart och kärleksfull kvinna till hustru. 35 år har nu gått och jag vill med allt mitt förstånd och all min uppriktighet säga att jag älskar dig mer än någonsin, du min bästa vän och hustru.

En glimt av evigheten

Kvarlevorna av min Triumph Spitfire
Han sade att det inte var någon brådska eftersom personen i bilen var stendöd. Att någon skulle komma levande ur en så krossad bil var inte möjligt.

Morgonen den 10e januari 1978 var vacker och solig. Det hade varit frostgrader under natten men vid 10 tiden på morgonen hade solen redan värmt luften när jag satte mig i min lilla tvåsitsiga sportbil en Triumph Spitfire. Jag var på väg ut ur Vårgårda mot Alingsås där jag skulle träffa Siv Skoglund på hennes kontor. Hon var ansvarig för utbildningar för Kursverksamheten vid Göteborgs Universitet i Alingsås. Både under och efter gymnasietiden i Alingsås hade jag jobbat som kurslärare för organisationen och resan till Alingsås hade jag gjort hundratals gånger.

Vid Doggy Hundmatsfabrik utanför Vårgårda skulle man bara stanna till och sen köra stora vägen som då hette E3. Det var precis som en vanlig dag fast lite vackrare och soligare än de flesta vinterdagar. Den lilla sportbilen spann som en vårrusig ungkatt, den var låg och det kändes nästan som om bilen slickade asfalten. Väghållningen var fantastiskt, och jag älskade den lilla sportbilden som jag köpt ett drygt halvår tidigare. Jag kom nedför backen, förbi den gamla Caltex macken, vidare över bron och så förbi Doggy. När man kom fram till E3an var det stopp och där skulle jag sen svänga vänster ut på den stora vägen.

Jag närmade mig stoppmärket och började försiktigt trycka foten på bromspedalen. Här runt slutet av vägen från Vårgårda, där man skulle köra på E3an stod det högresta granar som väl skuggade vägbanan under vinterhalvåret. Jag försökte åter trycka på bromspedalen men ingenting hände. Vägbiten innan stoppet vid stora huvudleden var helt täckt med blankis. Det var omöjligt att få stopp på bilen och rakt framför mig kom en stor långtradare framrusande. Jag såg de stora hjulen och förstod att jag var på väg rakt in under släpet. Som en ren reflex drog jag handbromsen för att få min bil att gå med bredsidan först istället för att köra rakt in under släpet. Vad jag långt senare fick reda på var att jag tack vare bruket av handbromsen tjänade någon bråkdel av en sekund och därför missade långtradarsläpet.

Bilen snurrade runt och stannade istället tvärs över E3:ans vägbana med fronten pekande tillbaka mot Vårgårda. Vad som hände där på vägen efter att jag såg de stora långtradarhjulen och drog handbromsen har jag själv inget minne av. Men jag fick långt senare reda på att efter långtradaren kom en tankbil som pga det hala väglaget inte heller hade en chans att stanna. Han hade minst 200 meter på sig att få stopp på sin lastbil. Men pga möte hade han ingenstans att ta vägen utan körde rakt på min lilla sportbil som stod framför honom tvärs över vägbanan.

Kollisionen blev våldsam, lastbilens framdel körde upp över sportbilen och tillsammans kasade vi fram längs vägen ytterligare 300 meter ända fram till bron över Säveån. Sportbilen blev helt krossad under tankbilen och den enda delen av bilen som var någorlunda intakt var förarstolen. Att förarsidan på min bil klarat sig var pga att bilen snurrat runt på vägen och tankbilen istället körde in genom passagerarsidan. Men det verkade som om en hand vakade över det som hände.

I den första bilen som kom från Stockholmshållet fanns en läkare på väg till Alingsås lasarett och i bilen efter satt en sjuksköterska på väg till samma sjukhus. Personalen fanns tidigt på plats. En tredje person som stannat vid olyckan sprang upp till Doggy fabriken för att ringa efter ambulans. Senare fick höra var att han sagt till personen som svarat, att det inte var någon brådska eftersom personen i bilen var stendöd. Att någon skulle komma levande ur en så krossad bil var inte möjligt.

Hjulen på den första lastbilen var det sista jag har en minnesbild av. Därefter försvann alla känslor av närvaro eller upplevelser av oro. Istället kom jag till en annan värld av enorm glädje, där ingen sorg eller smärta existerade. Jag hade en mycket tydlig upplevelse av andra människor. Men det var en person eller väsen som ledsagade mig på denna plats. Jag fick se en värld som var obeskrivbart vacker och underbar. Denna värld var mer påtaglig, mer verklig, än den värld som jag tidigare känt. Här fanns ingen längtan att återvända till den gamla världen eller tankar på dem man lämnat där. I denna nya värld fanns en berusande glädje som tog bort alla tankar på allt det man lämnat bakom sig. Tankar om död och sorg existerade inte.

Plötsligt berättade min ledsagare att jag måste återvända till den gamla världen. Det gjorde mig förtvivlad att inte få stanna kvar. Jag var bara 19 år och hade ju egentligen allt att leva för. Men om jag nu var tvungen att lämna denna fantastiska plats och återgå till det som vi ser som livet, så ville jag ändå berätta för alla människor i hela världen om detta, som, ja kanske var det himlen? Men en mycket vänlig röst sa till mig att jag inte fick berätta om vad jag sett och upplevt. Jag fördes till en rund dörr, en sorts lucka. Genom denna ovanliga utgång kom jag tillbaka till den gamla världen och alla mina upplevelser och minnen suddades försiktigt bort.

När jag kom till medvetande där på lasarettet så hade jag bara kvar min stora besvikelse av att inte få minnas det som jag upplevt. Och jag började känna smärta från mina fysiska skador från olyckan. Men besvikelsen att inte minnas övergick i ilska, en stor sorg som jag inte kan beskriva. När jag vaknade upp fanns mina föräldrar vid sjuksängen. Vad som sades har jag heller inget minne av men långt senare berättade min mamma att jag var så fruktansvärt arg när jag vaknade upp ur min medvetslöshet att de var tvugna att lämna rummet för en stund.

Jag försökte länge att minnas något av mina upplevelser men dom förblev utraderade. Ibland försökte jag spänna alla muskler i min sargade kropp för att på något sätt ”ta i” för att minnas, men det var helt resultatlöst. Det enda som jag kunde minnas var att platsen som jag besökt var fantastisk och mer verklig än verkligheten som jag tidigare känt, och rösten som sa till mig att jag inte skulle få berätta om platsen för någon.

Upplevelsen att vara inklämd under en stor tankbil, liggande där på den frusna vägbanan, sen vidare i ambulansen och den första tiden på akutintaget på lassarettet i Alingsås hade säkert varit olidlig om jag varit vid medvetande. Men jag fick istället en liten glimt av evigheten, en verklighet som under åren gett mig en stor glädje, inte tagit bort lusten att leva, men gett mig övertygelsen om att vi har något mycket bättre längre fram som väntar på oss. Jag är övertygad om att det var Gud själv som visade sig i den vänlige skepnaden som var så märkligt bekant.

Sir, sir!… Du får inte vara rädd!

Stefan Quinth håller en kobra, 1982
Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

1980 när jag var 23 år besökte jag för första gången ön Sri Lanka eller Ceylon som den också kallas. En fantastisk ö med mycket djur-natur och historia. En dag när jag satt utanför mitt hotell såg jag två unga grabbar som satte sig ute vid gatan. De verkade inte vara vanliga ungdomar från trakten. Pojkarna hade påsar och en låda med sig som de lagt ner på marken. Jag blev lite nyfiken och studerade barnen en stund och såg plötsligt att det kröp ormar i fickorna och vid fötterna på barnen. Och det var inte vilka ormar som helst, det var kobror, den orm som sägs döda mer människor än alla andra ormar tillsammans. När jag var bara fyra år sa min far till mig; Pojk akta dig för skogen och gå aldrig fram till stenmurar, för där finns det ormar. Den uppmaningen hade under åren gett mig ett stort intresse för det jag så tydligt skulle akta mig för som fyraåring. Här hade jag till slut möjligheten att på nära håll få studera kungen av alla ormar, jag var ju bara tvungen att gå ut och prata med barnen. De berättade på knackig engelska om vilka de var och var de kom ifrån. Jag blev mycket imponerad över hur de hanterade sina djur. För mig som vid det här laget producerat mina första naturdokumentärer för televisionen var frestelsen alltför stor. Jag måste hem och hämta min filmkamera, och snarast återvända till Sri Lanka.

Ett år senare var jag tillbaka igen och gjorde den första filmen för TV om ormfolket. Folket heter egentligen Ahikuntaka, och som på det gamla Indiska språket Sanskrit ungefär betyder ”Folket som fångar spjut-kroppar” eller i klarspråk ”ormfångare”. Folket lever som nomader och drar landet, ön runt. De har så länge man känner till samlat upp giftormar på risåkrar, på plantager av olika slag eller i hus och trädgårdar. När riset på risfälten är moget så lockas råttor och möss dit för att äta, och i deras spår följer ormar för att äta av smågnagarna. Så när det är dags att skörda så finns det ofta gott om giftiga reptiler i det knähöga riset. Och för att skördearbetarna skall våga sig ut i risfältet kallar man ofta först på ormfolket som kommer och plockar upp ormarna i sina påsar. När tygpåsarna är fulla går de bara en lite bit runt hörnet och släpper ut ormarna igen. Visst, det kan ju låta lite märkligt, men om de inte gör det, utan dödar ormarna så kommer råttorna och mössen att förstöra skördar i många år framåt. Ormarna och inte minst kobran är ovärderlig för att risbönderna skall kunna överleva ekonomiskt.

När jag så kom tillbaka till Sri Lanka för att göra min första film om ormfolket, följde jag med barnen ut för att plocka giftormar på fälten. Barnen som bara var 8-10 år plockade dessa livsfarliga djur som om det bara var leksaker. Det såg ganska kul ut och jag som sen barndomen varit intresserad av ormar ville ju också försöka. Lite nervös, med all rätt, försökte jag närma mig dessa livsfarliga djur från svanshållet. Men varje gång jag kom tillräckligt nära för att kunna gripa tag i den mindre farliga ändan, vände sig ormen alltid om och fräste och högg efter mig. Ett bra tag senare då jag om och om igen misslyckats, kom ett av barnen fram till mig, knackade mig på axeln och utbrast,

– Sir, ni får inte va rädd! DU FÅR INTE VARA RÄDD!!! De här barnen som redan innan de kunde gå, haft ormar som lekkamrater såg inget farligt i arbetet.

Vi kan kanske jämföra barnen där på fältet med svenska barn som vi lär att gå på trottoaren längs en tungt trafikerad gata i stan. De får också lära sig hur man försiktigt korsar samma gata. Så länge vi följer reglerna är det väl inte många som är särskilt rädda för bilarna. Men gör vi ett enda snedsteg, ett litet förhastat misstag, så kan det bli förödande. Och eftersom ormar kan förnimma, lukta rädsla, så är det betydelsefullt att hålla sig lugn i arbetet med giftormar.

Barnen där på risfältet lärde mig en viktig sak denna dag, – Sir, ni får inte vara rädd! För rädslan i sig själv är kanske det farligaste men kan ha med sig i ryggsäcken vart man än är på väg. Rädsla gör att man fattar mindre bra beslut för hur man skall bete sig, vare sig man möter en björn där i skogen eller om du sitter och förhandlar om lönen på företaget. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017

Sri Lanka – mitt första besök

Två ahikuntakapojkar
Två unga pojkar satt på huk vid den lilla grusvägen. (Foto: Per Wester)

Min fröken i lågstadiet hade en syster på ön Ceylon ute i Indiska Oceanen, sydöst om Indiens sydspets. Ibland kom det brev från hennes syster. Det var en högtidsstund när fröken läste högt ur breven för oss barn i klassen. Samtidigt som fröken läste skickades kuvertet runt i skolsalen så vi kunde se alla vackra frimärken med exotiska djur och blommor som satt fastklistrade i övre högra hörnet. Ur breven uppenbarades spännande berättelser om elefanter, djungler, milslånga varma stränder och om te som växte på buskar. För mig var Ceylon under lång tid ett land ur sagornas värld.

När jag var 23 år fick jag under november-december 1980, möjlighet att för första gången resa till Ceylon. Då hade landet officiellt återgått till sitt ursprungliga namn, Sri Lanka. Namnet betyder: Det glänsande, skimrande landet. När jag kom till Sri Lanka första gången var den internationella flygplatsen, belägen lite norr om huvudstaden Colombo, bara en liten oansenlig byggnad omgärdad av en tät skog av kokospalmer som vid landningen nästan verkade buga sig mot flygplanets vingspetsar. När dörrarna på planet öppnades och jag tog mina första steg nedför trapporna ut i den tropiska världen kändes det som att gå in i en mjuk vägg av varm och fuktig luft, något jag aldrig tidigare upplevt.

Jag möttes av allt det fantastiska som frökens systers brev hade berättat om. Men ljudet av vågor från stranden, de tropiska fåglarnas intensiva läten, lukten av blommor och bränt gräs i den fuktigt varma luften var omöjligt att förmedla med bokstäver på ett papper. Verklighetens Sri Lanka var så mycket mer. Men brevens färgstarka berättelser om en tropisk ö, långt bort i den stora världen, hade gjort oförglömligt intryck på mig där i klassrummet under lågstadieåren.

Mitt första möte med människorna och naturen på Sri Lanka var intensivt, varje dag var full av upplevelser. Jag hade vandrat på varma ensliga sandstränder, sett elefanter och träffat människor som välkomnat mig som en vän. Det var omöjligt att inte bli förälskad i detta tropiska paradis. Det var bara en sak som saknades på listan av upplevelser, jag hade då ännu inte fått se en levande kobra, en riktig glasögonorm. Men en morgon, 1980, några dagar före julafton, när jag tittade ut genom fönstret till min bungalow på Sri Lanka lade jag märke till två unga pojkar som satt på huk vid den lilla grusvägen utanför. Först ägnade jag dem inget större intresse men när jag plötsligt upptäckte att pojkarna hade med sig tygpåsar fulla av ormar tändes min nyfikenhet. Jag gick genast ut och pratade med grabbarna och fick då på nära håll lära känna folkets traditionella husdjur. Äntligen fick jag hålla en livs levande kobra! Inte kunde jag ana att mitt möte den dagen, med de unga grabbarna, skulle leda till en livslång, djup vänskap med ett helt folkslag.

Mitt första besök på Sri Lanka följdes snart av många fler och min frökens syster, IngaLisa Fairweather, som sedan många år bott på Sri Lanka blev med åren en mycket god vän. Sedan mitt första besök på Sri Lanka har det nästan blivit i snitt ett besök om året. Det är fascinerande hur vi påverkas när vi hör spännande berättelser som barn. Inte hade jag kunnat drömma om att Sri Lanka, mitt barndoms paradis, skulle bli som ett andra hem för mig. Under åren har jag arbetat långa perioder och producerat ett flertal filmer om människor, folkgrupper och vilda djur på ön.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

Sri Lanka – ett paradis att återvända till

LaVonne och blåvalen
Möte med blåvalen – vi var bara några meter ifrån honom.

Det finns några länder i världen som har det där lilla extra, det där som gör att man dras tillbaka som av en stark magnet. Sri Lanka är ett av de länder som jag har svårt att hålla mig borta från. Här finns allt, djungler, vilda djur, historia, fantastiska människor, långa stränder och spännande undervattensvärldar. Det är inte svårt för mig som filmare att finna berättelser på denna paradisö.

Under mars-april i år var jag på ön Sri Lanka för 30e gången. Ofta har jag varit där under långa tider, kanske 2-4 månader i taget för att arbeta med olika filmprojekt. Första gången jag kom till denna paradisö var 1980. Då var Sri Lanka ett ganska primitivt land med smala, bristfälliga vägar och med människor som fick arbeta hårt med mycket enkla hjälpmedel. Ett land som ännu inte industrialiserats utan hade kvar den unika miljön från idag svunna koloniala tider.

Idag, 2017, är Sri Lanka ett modernt land med bra kommunikationer och vägar. Människor lever inte helt olikt oss i Europa med allt som det innebär, både bra och dåligt. En av dessa för mig störande ”prylar” som man idag ser i varje hem, även i de enklare husen på Sri Lankas landsbygd, är en TV-apparat. Människorna har drabbats av samma sociala förlamning som vi i Sverige drabbades av på 60-talet; istället för att träffas och prata sitter man och stirrar på det som rör sig på tv-skärmen. Och även om man inte har tid att titta så skall den ändå stå på som någon slags sällskap eller kanske statussymbol. Men använd på rätt sätt kan en tv naturligtvis vara en bra glädje och informationsspridare.

Under våren 2017 reste jag och min medarbetare, tillika hustru, LaVonne för att filma de sista scenerna för vår nya film, en berättelse om ahukuntakafolket och för att inskaffa mer material för vår nya bok om Sri Lanka. Vi besökte först Kudagama, en liten by som ligger ungefär 30 minuters bilfärd söder om Anuradhapura. Kudagama besökte jag första gången 1982 under en filminspelning. Byn bestod då av enkla hyddor byggda av lera, pinnar och blad. Det som dock var mest påfallande vid mitt första besök var människornas alkoholmissbruk. Människorna var nästan till 100% alkoholister, även barn i 10-12 års åldern drack stora mängder av dålig sprit, sk. Kasippu. Fruktansvärt våld och stora slagsmål var vardagsmat för invånarna i byn. Jag tror man bäst kan beskriva platsen som ett jordiskt ”helvete”. Hur vårt arbete fungerade i byn vid första besöket kommer jag att berätta om i boken och filmen ”Ahikuntakafolket – paradisets barn”. Sedan mitt första besök har jag följt folket i medgång och motgång. Nu under våren bodde vi hos folket under några dagar, intervjuade flera av de äldre och hade en fantastisk tid tillsammans med vänner ur folket. Ja, vad är det som förvandlat platsen från ett helvete och till ett paradis? Det kommer jag att berätta mer om vid senare tillfälle.

Efter besöket i Kudagama reste vi till Sri Lankas östkust för att fota och filma den marina nationalparken Pigeon Island. Själva nationalparken besöks av många människor och korallreven runt ön har till största delen förstörts av besökande turister som trampat och brutit av de sköra korallerna. Ön är ändå sevärd men det är kanske det som finns en bit utanför nationalparken som är mest spännande, det djupa havet där kaskelott och blåvalar har sina jaktmarker. Vi genomförde flertalet dyk längst kusten under en veckas tid. Men vid ett tillfälle då vi snorklade ute på djupt vatten kom en stor blåval rakt mot mig. (Blåvalen är det största djur som någonsin levt på jorden). Hans enorma kropp var bara några få meter framför mig när han sakta dök rakt ner precis under mig i det till synes bottenlösa djupet. Det intensivt blå vattnet och solstrålarna som följde valen då han snart upplöstes av djupet var magiskt. Att simmande få möta dessa ödmjuka giganter i deras miljö ger upplevelser som man aldrig glömmer.

Under hösten 2017 kommer filmen och boken om Ahikuntakafolket och om mina smultronställen på paradisön Sri Lanka.

Den nakna laxen

Stefan Quinth håller en svårt skadad lax.
Laxen som kom simmande förbi mig i bäcken hade redan varit på kalas hos en björn. När jag släppte tillbaka den i vattnet stack den snabbt iväg.

Uppför Conneticut Creek simmar tusentals laxar varje sommar. Efter två till fyra år återvänder de till platsen där de kläckts för att fortplanta sig. Till Kodiak kommer fem olika laxarter för att leka och många av laxarna har simmat tusentals kilometer över havet innan de finner det lilla vattendrag där de en gång kläcktes. Vid Red Lake på Kodiak har laxarna simmat 25-30 kilometer i olika floder innan de kommit ”hem.” Den sista biten är inte heller direkt fri från svårigheter och faror. Laxarna simmar så fort de kan uppför de grunda vattendragen, precis som vid forna tiders gatlopp, medan mängder av hungriga björnar står och väntar vid kanten.

När jag vid ett tillfälle gick i vattnet i Conneticut Creek kom plötsligt några laxar och simmade förbi mina fötter. Detta var i sig inget ovanligt eftersom bäcken ofta är full av laxar på väg uppströms. En av laxarna verkade dock sakna något. Jag tittade till lite extra, och upptäckte till min förvåning att laxen till stor del var uppäten. Tydligen hade en björn redan haft laxen som festmåltid. Med långa steg tog jag upp jakten på laxen för att få ett foto av denna envisa fisk som inte verkade vilja ge upp, trots tydliga motgångar. Vid nästa krök med grunt vatten lyckades jag komma ifatt laxen och fick upp honom på grusbanken i bäckens ytterkant. Jag lyfte försiktigt upp fisken som motvilligt lät sig fotograferas. Under en kort stund stod jag förundrad och studerade laxen som var flådd från huvud till stjärt. Laxar är i sanning riktiga överlevare som offrar allt för nästa generation. Så snart laxen åter kände bäckens kalla vatten mot sitt skinn, det som nu fortfarande fanns kvar, samlade den sina sista krafter och drog åter snabbt iväg uppför bäcken. Den var säkert medveten om att tiden var kort.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Premiär i Cambridge för filmen ”The Tom Coleman Story”

Premiär i Cambridge, MN
Fullt hus i Cambridge, MN för premiären av ”The Tom Coleman Story” (foto: Shawn Coleman)

Premiärvisningen av filmen ”The Tom Coleman Story” hölls i staden Cambridge i Minnesota, USA, den 22 april 2017. Den stora konserthallen Richard G. Hardy Performing Arts Center har 710 sittplatser och hela hallen fylldes till sista stolen, vi fick tyvärr avvisa de sista som kom innan föreställningen började. Den första dryga timmen visade jag bilder och filmklipp från olika projekt, blandat med musik av American Swedish Institute Spelmanslag och av musikern Frezgi Hiskias med sångare från Etiopien. Tom och hans barn Judy och Bill var också med på scenen och berättade om sin tid I Etiopien. Hela föreställningen var en hyllning till Tom Coleman som också firade sin 95åriga födelsedag samma helg. Premiären och hela föreställningen blev en stor succé och jag tror inte jag någon gång tidigare har mötts av så mycke glädje och uppskattning vid en filmpremiär.

Första gången jag träffade Dr. Tom Coleman, tror det var 2007, i den lilla staden Mora ungefär en timma norr om Minneapolis i Minnesota. Vår vän Gordon Hallstrom hade frågat några svensk-amerikanska vänner att träffas för att berätta historier om sina skandinaviska rötter för mig hos Elwood Ostrom. Det var där jag första gången fick höra berättelser på äkta Orsamål av Tom Coleman. Vi blev vänner och jag filmade under de kommande åren många av hans berättelser om sin bakgrund och om sina svenska rötter i staden Orsa i Dalarna. Berättelserna använde jag i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian”.

Nästan varje gång vi träffades frågade Tom mig om han inte kunde berätta lite om sin tid som läkare i Etiopien i den filmserie som jag producerade om den skandinaviska emigrationen till USA. Han visade mig även bilder på fruktansvärda skador och sjukdomar som han behandlade under sitt arbete i Afrika. Men varje gång svarade jag att jag inte trodde att det skulle passa in i filmserien. När filmerna om den skandinaviska emigrationen till USA var färdiga 2013 tänkte jag att jag ville veta mer om Tom Coleman och om hans berättelser från Afrika.

När jag filmade in berättelsen om ”Allan i Flaskhall” (en film om den äldste vasaloppsåkaren genom tiderna och mycket mer) gjorde vi en utflykt till Allans släktingar i Seattle och stannade även till i Minnesota på vägen tillbaka till Sverige. Jag tog med mig Allan till Tom i Cambridge. Allan som är född 1918 blev genast god vän med Tom som bara är fyra år yngre. Allan var också så fascinerad av att Tom som inte ens var född i Sverige kunde prata ren svenska. De var som två tonåringar som skojade och vid ett tillfälle jämförde ärr och skador de fått under livet. Allan var naturligtvis den store vinnaren eftersom han saknar hela vänster underarm. Det var vid detta besök hos Tom som jag slogs av tanken att Toms berättelse måste dokumenteras på film.

Under de närmaste tre åren stannade jag till regelbundet i Minnesota och Cambridge. Jag fick också väl lära känna hans fru Elaine och barnen Judy och Bill som också har fantastiska berättelser från tiden i Etiopien. Judy och Bill har till största delen levt och arbetat i Kalifornien men flög in till Minnesota under inspelningar. Judy flyttade också sedan vid pensioneringen hem till sina föräldrar i Cambridge för att hjälpa till att sköta hemmet. Det var djärvt och beundransvärt av familjen Coleman att helt öppna sig och berätta om sina liv framför min filmkamera. Även om de sett flera av mina tidigare filmer var jag trots allt ganska okänd för dem.

Tio år efter att jag första gången träffade Tom Coleman hölls premiären av filmen ”The Tom Coleman Story”, en hyllning till en stor personlighet. Jag förstod under förberedelserna inför premiären att Tom och hans fru Elaine är älskade av många människor och inte bara i hembygden. Människor från många platser i USA, Sverige och Etiopien ville på olika sätt delta eller skicka sina hälsningar. Det blev en premiär med många glädjetårar och många skratt.

Detta är bara en bråkdel av den uppskattning föreställningen och filmen fick:

”On a scale of 1 to 10, it was a 15 or 20.”

 What a blessing it was to be at the ”Tom Coleman Story” on Saturday.  The music, testimonials, discussions and film were all superb.  It was truly a day we will never forget…”

 The film flows beautifully.  It is an incredible film.

 Tack Tom, Elaine, Judy och Bill för att vi alla fick ta del av ert liv och era fantastiska berättelser. Ni kommer alltid att finnas i våra tankar.

En lekfull björnunge

Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.
Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.

Den första gången jag besökte South Frazer på ön Kodiak var i slutet av augusti 1995. Platsen var då stilla och öde men spåren av sommarens björnar var påtagliga. Överallt var gräset nedtrampat. Björnspillning och en stor mängd ruttnande laxkadaver täckte flodstranden nedanför vattenfallet.

Jag hade slagit upp tältet vid stranden en bit norr om utloppet. Det är en fantastisk plats för rödingfiske. Med röding i överflöd lever man som en kung ute i vildmarken.

Tidigt en morgon när jag vaknade och tittade ut ur tältet såg jag en ung björn som satt på bara några meters avstånd och tittade på mig. Han studerade mig noga. Efter en stund började han rulla runt, slå kullerbyttor och leka med sina baklabbar. Hela tiden höll han ett öga på mig. Det verkade precis som om han ville leka och jag var utsedd till lekkamrat. Kan man leka med en 200 kilos björnunge? Han var mörk till färgen som de flesta björnhannar här på Kodiak. Ett 20-tal meter bort satt en annan björnunge, något ljusare till färgen; med stor sannolikhet en syster till björnen utanför mitt tält.

Under tredje sommaren är det normalt att björnhonorna parar sig på nytt och samtidigt överger sina tidigare ungar. Det är en farlig tid för björnungarna, som då inte riktigt vet hur de skall bete sig. Björnar är mycket mer sociala än vad man ofta påstår och de övergivna ungarna söker både trygghet och sällskap i andra varelser. I vissa fall kan det till och med vara en människa. Jag hade tidigare “adopterats” tillfälligt av björnungar på Kodiak. Att föräras ett sådant förtroende är ju smickrande men inte helt ofarligt.

Jag fick många möjligheter att fotografera den lekfulla björnungen under den närmaste veckan. Han stannade i närheten hela tiden. När jag gick ner för att fiska följde han med mig och när jag sedan gick till sängs lade han sig ofta precis utanför tältöppningen. Den ljusare björnungen förhöll sig däremot hela tiden avvaktande.

Jag har återvänt till South Frazer flera gånger och ibland funderar jag på vad som hänt min unge vän som tidigare besökt mig vid tältet. Idag är han kanske en av jättebjörnarna som strövar stolt där uppe på bergsryggen.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Don’t miss our first ”Kodiak Scandinavian Film and Culture and Festival” on Kodiak, Alaska, November 6-12, 2017. See Camera Q for more information.

Kodiak, Alaska

Welcome to Kodiak

Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn? Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på 80-talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i 20-årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land. Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt.

Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige. Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe. Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr?

Han blev tyst en kort stund, tog sedan ett djupt andetag och utbrast:

– “Småland-Småland-Alaska-Alaska”!

Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar.

Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter. Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar.  Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Stefan Quinth blog