Sri Lanka – mitt första besök

Två ahikuntakapojkar
Två unga pojkar satt på huk vid den lilla grusvägen. (Foto: Per Wester)

Min fröken i lågstadiet hade en syster på ön Ceylon ute i Indiska Oceanen, sydöst om Indiens sydspets. Ibland kom det brev från hennes syster. Det var en högtidsstund när fröken läste högt ur breven för oss barn i klassen. Samtidigt som fröken läste skickades kuvertet runt i skolsalen så vi kunde se alla vackra frimärken med exotiska djur och blommor som satt fastklistrade i övre högra hörnet. Ur breven uppenbarades spännande berättelser om elefanter, djungler, milslånga varma stränder och om te som växte på buskar. För mig var Ceylon under lång tid ett land ur sagornas värld.

När jag var 23 år fick jag under november-december 1980, möjlighet att för första gången resa till Ceylon. Då hade landet officiellt återgått till sitt ursprungliga namn, Sri Lanka. Namnet betyder: Det glänsande, skimrande landet. När jag kom till Sri Lanka första gången var den internationella flygplatsen, belägen lite norr om huvudstaden Colombo, bara en liten oansenlig byggnad omgärdad av en tät skog av kokospalmer som vid landningen nästan verkade buga sig mot flygplanets vingspetsar. När dörrarna på planet öppnades och jag tog mina första steg nedför trapporna ut i den tropiska världen kändes det som att gå in i en mjuk vägg av varm och fuktig luft, något jag aldrig tidigare upplevt.

Jag möttes av allt det fantastiska som frökens systers brev hade berättat om. Men ljudet av vågor från stranden, de tropiska fåglarnas intensiva läten, lukten av blommor och bränt gräs i den fuktigt varma luften var omöjligt att förmedla med bokstäver på ett papper. Verklighetens Sri Lanka var så mycket mer. Men brevens färgstarka berättelser om en tropisk ö, långt bort i den stora världen, hade gjort oförglömligt intryck på mig där i klassrummet under lågstadieåren.

Mitt första möte med människorna och naturen på Sri Lanka var intensivt, varje dag var full av upplevelser. Jag hade vandrat på varma ensliga sandstränder, sett elefanter och träffat människor som välkomnat mig som en vän. Det var omöjligt att inte bli förälskad i detta tropiska paradis. Det var bara en sak som saknades på listan av upplevelser, jag hade då ännu inte fått se en levande kobra, en riktig glasögonorm. Men en morgon, 1980, några dagar före julafton, när jag tittade ut genom fönstret till min bungalow på Sri Lanka lade jag märke till två unga pojkar som satt på huk vid den lilla grusvägen utanför. Först ägnade jag dem inget större intresse men när jag plötsligt upptäckte att pojkarna hade med sig tygpåsar fulla av ormar tändes min nyfikenhet. Jag gick genast ut och pratade med grabbarna och fick då på nära håll lära känna folkets traditionella husdjur. Äntligen fick jag hålla en livs levande kobra! Inte kunde jag ana att mitt möte den dagen, med de unga grabbarna, skulle leda till en livslång, djup vänskap med ett helt folkslag.

Mitt första besök på Sri Lanka följdes snart av många fler och min frökens syster, IngaLisa Fairweather, som sedan många år bott på Sri Lanka blev med åren en mycket god vän. Sedan mitt första besök på Sri Lanka har det nästan blivit i snitt ett besök om året. Det är fascinerande hur vi påverkas när vi hör spännande berättelser som barn. Inte hade jag kunnat drömma om att Sri Lanka, mitt barndoms paradis, skulle bli som ett andra hem för mig. Under åren har jag arbetat långa perioder och producerat ett flertal filmer om människor, folkgrupper och vilda djur på ön.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

Sri Lanka – ett paradis att återvända till

LaVonne och blåvalen
Möte med blåvalen – vi var bara några meter ifrån honom.

Det finns några länder i världen som har det där lilla extra, det där som gör att man dras tillbaka som av en stark magnet. Sri Lanka är ett av de länder som jag har svårt att hålla mig borta från. Här finns allt, djungler, vilda djur, historia, fantastiska människor, långa stränder och spännande undervattensvärldar. Det är inte svårt för mig som filmare att finna berättelser på denna paradisö.

Under mars-april i år var jag på ön Sri Lanka för 30e gången. Ofta har jag varit där under långa tider, kanske 2-4 månader i taget för att arbeta med olika filmprojekt. Första gången jag kom till denna paradisö var 1980. Då var Sri Lanka ett ganska primitivt land med smala, bristfälliga vägar och med människor som fick arbeta hårt med mycket enkla hjälpmedel. Ett land som ännu inte industrialiserats utan hade kvar den unika miljön från idag svunna koloniala tider.

Idag, 2017, är Sri Lanka ett modernt land med bra kommunikationer och vägar. Människor lever inte helt olikt oss i Europa med allt som det innebär, både bra och dåligt. En av dessa för mig störande ”prylar” som man idag ser i varje hem, även i de enklare husen på Sri Lankas landsbygd, är en TV-apparat. Människorna har drabbats av samma sociala förlamning som vi i Sverige drabbades av på 60-talet; istället för att träffas och prata sitter man och stirrar på det som rör sig på tv-skärmen. Och även om man inte har tid att titta så skall den ändå stå på som någon slags sällskap eller kanske statussymbol. Men använd på rätt sätt kan en tv naturligtvis vara en bra glädje och informationsspridare.

Under våren 2017 reste jag och min medarbetare, tillika hustru, LaVonne för att filma de sista scenerna för vår nya film, en berättelse om ahukuntakafolket och för att inskaffa mer material för vår nya bok om Sri Lanka. Vi besökte först Kudagama, en liten by som ligger ungefär 30 minuters bilfärd söder om Anuradhapura. Kudagama besökte jag första gången 1982 under en filminspelning. Byn bestod då av enkla hyddor byggda av lera, pinnar och blad. Det som dock var mest påfallande vid mitt första besök var människornas alkoholmissbruk. Människorna var nästan till 100% alkoholister, även barn i 10-12 års åldern drack stora mängder av dålig sprit, sk. Kasippu. Fruktansvärt våld och stora slagsmål var vardagsmat för invånarna i byn. Jag tror man bäst kan beskriva platsen som ett jordiskt ”helvete”. Hur vårt arbete fungerade i byn vid första besöket kommer jag att berätta om i boken och filmen ”Ahikuntakafolket – paradisets barn”. Sedan mitt första besök har jag följt folket i medgång och motgång. Nu under våren bodde vi hos folket under några dagar, intervjuade flera av de äldre och hade en fantastisk tid tillsammans med vänner ur folket. Ja, vad är det som förvandlat platsen från ett helvete och till ett paradis? Det kommer jag att berätta mer om vid senare tillfälle.

Efter besöket i Kudagama reste vi till Sri Lankas östkust för att fota och filma den marina nationalparken Pigeon Island. Själva nationalparken besöks av många människor och korallreven runt ön har till största delen förstörts av besökande turister som trampat och brutit av de sköra korallerna. Ön är ändå sevärd men det är kanske det som finns en bit utanför nationalparken som är mest spännande, det djupa havet där kaskelott och blåvalar har sina jaktmarker. Vi genomförde flertalet dyk längst kusten under en veckas tid. Men vid ett tillfälle då vi snorklade ute på djupt vatten kom en stor blåval rakt mot mig. (Blåvalen är det största djur som någonsin levt på jorden). Hans enorma kropp var bara några få meter framför mig när han sakta dök rakt ner precis under mig i det till synes bottenlösa djupet. Det intensivt blå vattnet och solstrålarna som följde valen då han snart upplöstes av djupet var magiskt. Att simmande få möta dessa ödmjuka giganter i deras miljö ger upplevelser som man aldrig glömmer.

Under hösten 2017 kommer filmen och boken om Ahikuntakafolket och om mina smultronställen på paradisön Sri Lanka.

Den nakna laxen

Stefan Quinth håller en svårt skadad lax.
Laxen som kom simmande förbi mig i bäcken hade redan varit på kalas hos en björn. När jag släppte tillbaka den i vattnet stack den snabbt iväg.

Uppför Conneticut Creek simmar tusentals laxar varje sommar. Efter två till fyra år återvänder de till platsen där de kläckts för att fortplanta sig. Till Kodiak kommer fem olika laxarter för att leka och många av laxarna har simmat tusentals kilometer över havet innan de finner det lilla vattendrag där de en gång kläcktes. Vid Red Lake på Kodiak har laxarna simmat 25-30 kilometer i olika floder innan de kommit ”hem.” Den sista biten är inte heller direkt fri från svårigheter och faror. Laxarna simmar så fort de kan uppför de grunda vattendragen, precis som vid forna tiders gatlopp, medan mängder av hungriga björnar står och väntar vid kanten.

När jag vid ett tillfälle gick i vattnet i Conneticut Creek kom plötsligt några laxar och simmade förbi mina fötter. Detta var i sig inget ovanligt eftersom bäcken ofta är full av laxar på väg uppströms. En av laxarna verkade dock sakna något. Jag tittade till lite extra, och upptäckte till min förvåning att laxen till stor del var uppäten. Tydligen hade en björn redan haft laxen som festmåltid. Med långa steg tog jag upp jakten på laxen för att få ett foto av denna envisa fisk som inte verkade vilja ge upp, trots tydliga motgångar. Vid nästa krök med grunt vatten lyckades jag komma ifatt laxen och fick upp honom på grusbanken i bäckens ytterkant. Jag lyfte försiktigt upp fisken som motvilligt lät sig fotograferas. Under en kort stund stod jag förundrad och studerade laxen som var flådd från huvud till stjärt. Laxar är i sanning riktiga överlevare som offrar allt för nästa generation. Så snart laxen åter kände bäckens kalla vatten mot sitt skinn, det som nu fortfarande fanns kvar, samlade den sina sista krafter och drog åter snabbt iväg uppför bäcken. Den var säkert medveten om att tiden var kort.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Premiär i Cambridge för filmen ”The Tom Coleman Story”

Premiär i Cambridge, MN
Fullt hus i Cambridge, MN för premiären av ”The Tom Coleman Story” (foto: Shawn Coleman)

Premiärvisningen av filmen ”The Tom Coleman Story” hölls i staden Cambridge i Minnesota, USA, den 22 april 2017. Den stora konserthallen Richard G. Hardy Performing Arts Center har 710 sittplatser och hela hallen fylldes till sista stolen, vi fick tyvärr avvisa de sista som kom innan föreställningen började. Den första dryga timmen visade jag bilder och filmklipp från olika projekt, blandat med musik av American Swedish Institute Spelmanslag och av musikern Frezgi Hiskias med sångare från Etiopien. Tom och hans barn Judy och Bill var också med på scenen och berättade om sin tid I Etiopien. Hela föreställningen var en hyllning till Tom Coleman som också firade sin 95åriga födelsedag samma helg. Premiären och hela föreställningen blev en stor succé och jag tror inte jag någon gång tidigare har mötts av så mycke glädje och uppskattning vid en filmpremiär.

Första gången jag träffade Dr. Tom Coleman, tror det var 2007, i den lilla staden Mora ungefär en timma norr om Minneapolis i Minnesota. Vår vän Gordon Hallstrom hade frågat några svensk-amerikanska vänner att träffas för att berätta historier om sina skandinaviska rötter för mig hos Elwood Ostrom. Det var där jag första gången fick höra berättelser på äkta Orsamål av Tom Coleman. Vi blev vänner och jag filmade under de kommande åren många av hans berättelser om sin bakgrund och om sina svenska rötter i staden Orsa i Dalarna. Berättelserna använde jag i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian”.

Nästan varje gång vi träffades frågade Tom mig om han inte kunde berätta lite om sin tid som läkare i Etiopien i den filmserie som jag producerade om den skandinaviska emigrationen till USA. Han visade mig även bilder på fruktansvärda skador och sjukdomar som han behandlade under sitt arbete i Afrika. Men varje gång svarade jag att jag inte trodde att det skulle passa in i filmserien. När filmerna om den skandinaviska emigrationen till USA var färdiga 2013 tänkte jag att jag ville veta mer om Tom Coleman och om hans berättelser från Afrika.

När jag filmade in berättelsen om ”Allan i Flaskhall” (en film om den äldste vasaloppsåkaren genom tiderna och mycket mer) gjorde vi en utflykt till Allans släktingar i Seattle och stannade även till i Minnesota på vägen tillbaka till Sverige. Jag tog med mig Allan till Tom i Cambridge. Allan som är född 1918 blev genast god vän med Tom som bara är fyra år yngre. Allan var också så fascinerad av att Tom som inte ens var född i Sverige kunde prata ren svenska. De var som två tonåringar som skojade och vid ett tillfälle jämförde ärr och skador de fått under livet. Allan var naturligtvis den store vinnaren eftersom han saknar hela vänster underarm. Det var vid detta besök hos Tom som jag slogs av tanken att Toms berättelse måste dokumenteras på film.

Under de närmaste tre åren stannade jag till regelbundet i Minnesota och Cambridge. Jag fick också väl lära känna hans fru Elaine och barnen Judy och Bill som också har fantastiska berättelser från tiden i Etiopien. Judy och Bill har till största delen levt och arbetat i Kalifornien men flög in till Minnesota under inspelningar. Judy flyttade också sedan vid pensioneringen hem till sina föräldrar i Cambridge för att hjälpa till att sköta hemmet. Det var djärvt och beundransvärt av familjen Coleman att helt öppna sig och berätta om sina liv framför min filmkamera. Även om de sett flera av mina tidigare filmer var jag trots allt ganska okänd för dem.

Tio år efter att jag första gången träffade Tom Coleman hölls premiären av filmen ”The Tom Coleman Story”, en hyllning till en stor personlighet. Jag förstod under förberedelserna inför premiären att Tom och hans fru Elaine är älskade av många människor och inte bara i hembygden. Människor från många platser i USA, Sverige och Etiopien ville på olika sätt delta eller skicka sina hälsningar. Det blev en premiär med många glädjetårar och många skratt.

Detta är bara en bråkdel av den uppskattning föreställningen och filmen fick:

”On a scale of 1 to 10, it was a 15 or 20.”

 What a blessing it was to be at the ”Tom Coleman Story” on Saturday.  The music, testimonials, discussions and film were all superb.  It was truly a day we will never forget…”

 The film flows beautifully.  It is an incredible film.

 Tack Tom, Elaine, Judy och Bill för att vi alla fick ta del av ert liv och era fantastiska berättelser. Ni kommer alltid att finnas i våra tankar.

En lekfull björnunge

Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.
Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.

Den första gången jag besökte South Frazer på ön Kodiak var i slutet av augusti 1995. Platsen var då stilla och öde men spåren av sommarens björnar var påtagliga. Överallt var gräset nedtrampat. Björnspillning och en stor mängd ruttnande laxkadaver täckte flodstranden nedanför vattenfallet.

Jag hade slagit upp tältet vid stranden en bit norr om utloppet. Det är en fantastisk plats för rödingfiske. Med röding i överflöd lever man som en kung ute i vildmarken.

Tidigt en morgon när jag vaknade och tittade ut ur tältet såg jag en ung björn som satt på bara några meters avstånd och tittade på mig. Han studerade mig noga. Efter en stund började han rulla runt, slå kullerbyttor och leka med sina baklabbar. Hela tiden höll han ett öga på mig. Det verkade precis som om han ville leka och jag var utsedd till lekkamrat. Kan man leka med en 200 kilos björnunge? Han var mörk till färgen som de flesta björnhannar här på Kodiak. Ett 20-tal meter bort satt en annan björnunge, något ljusare till färgen; med stor sannolikhet en syster till björnen utanför mitt tält.

Under tredje sommaren är det normalt att björnhonorna parar sig på nytt och samtidigt överger sina tidigare ungar. Det är en farlig tid för björnungarna, som då inte riktigt vet hur de skall bete sig. Björnar är mycket mer sociala än vad man ofta påstår och de övergivna ungarna söker både trygghet och sällskap i andra varelser. I vissa fall kan det till och med vara en människa. Jag hade tidigare “adopterats” tillfälligt av björnungar på Kodiak. Att föräras ett sådant förtroende är ju smickrande men inte helt ofarligt.

Jag fick många möjligheter att fotografera den lekfulla björnungen under den närmaste veckan. Han stannade i närheten hela tiden. När jag gick ner för att fiska följde han med mig och när jag sedan gick till sängs lade han sig ofta precis utanför tältöppningen. Den ljusare björnungen förhöll sig däremot hela tiden avvaktande.

Jag har återvänt till South Frazer flera gånger och ibland funderar jag på vad som hänt min unge vän som tidigare besökt mig vid tältet. Idag är han kanske en av jättebjörnarna som strövar stolt där uppe på bergsryggen.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Don’t miss our first ”Kodiak Scandinavian Film and Culture and Festival” on Kodiak, Alaska, November 6-12, 2017. See Camera Q for more information.

Kodiak, Alaska

Welcome to Kodiak

Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn? Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på 80-talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i 20-årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land. Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt.

Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige. Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe. Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr?

Han blev tyst en kort stund, tog sedan ett djupt andetag och utbrast:

– “Småland-Småland-Alaska-Alaska”!

Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar.

Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter. Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar.  Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Vandringen till Ginde Beret

3 män med sviter från spetälska
Tre män välkomnade oss när vi kom ner till Ginde Beret.

Jag ville se de platser som Tom så ofta pratade om och därför beslöt jag mig att resa till Etiopien under våren 2016. Väl framme i Addis Ababa träffade jag min tolk och chaufför. Det var många platser som vi skulle besöka så redan nästa morgon gav vi oss iväg. Vi körde en timma väster om Addis Abeba innan vi svängde norr ut, upp genom bergen och genom en vacker blandskog. Här var luften frisk och i skogsbrynet skymtade gott om vilda djur. Den första biten av grusvägen var ganska bred och jämn men efter hand blev den allt sämre. Vägen över berget var bara omkring 120 kilometer lång men stora stenar och urgröpt vägbana gjorde att det tog oss flera timmar att komma fram till byn Kachise som vi ville nå innan mörkret. Målet på vår resa var Ginde Beret den plats där Dr. Coleman arbetat en stor del av sin tid i Etiopien. Det bästa sättet att ta sig dit var till fots nedför en brant bergssida. Det fanns en bilväg, men vår guide berättade att det var en lång omväg hela vägen runt dalen. Grusvägen ner i dalen var också i ännu sämre skick än den vi kört på väg till Kachise. Därför var valet enkelt. Jag ville ta reda på om det fanns någon där i byn som kom ihåg Tom Coleman och hans familj som bodde där på 50 och 60-talet. Med mig var också Stefan Jansson, en fotograf som älskade tidiga morgnar.

Framme i Kachise lyckades vi hitta ett hotell, jodå, det var vad de kallade skjulet. Toaletten var ett hål en liten bit bort och rinnande vatten saknades. Men en bit bort i byn låg en bar och de hade en dusch som nästan hade varmvatten. Rummen som vi fick sova i var smutsiga och madrasserna var knöliga och hårda. Jag tog fram mitt påslakan, kröp ner och somnade utmattad efter en lång dag. Nästa dag skulle vi tidigt på morgonen börja vandringen ner till Ginde Beret.

Vi vaknade vid soluppgången, hade en snabb frukost med ett par ägg och en kopp te, innan vi började vandringen genom små dammiga bakgator och ut till stupet där den slingrande stigen nedför började. Innan vi började vandringen ställde vi oss vid kanten och tittade ut. Långt där nere i dalen låg byn, Ginde Beret.

När vi börjat vandringen hade vi vår tolk och en vägvisare med oss. Men efter bara ett par minuter anslöt sig mer och mer människor som tog hand om våra kameraväskor och allt vi hade i händerna. Var de kom ifrån vet jag inte, plötsligt så fanns de bara där. Vår från början lilla trupp förvandlades snart till en stor karavan med folk som alla var villiga att hjälpa till. Stigen var brant med stora stenar utkastade lite här och var. Ibland var stigen reparerad och höga trappsteg i sten underlättade möjligheten till stabilt fotfäste. Längs stigen reste sig höga träd som gav skön skugga åt vandrarna. Babianer och andra vilda djur vandrade sakta i närheten och iakttog oss med stor nyfikenhet.

Väl nere i dalen mötte vi många som började sin vandring uppför mot byn Kachise. Många i Ginde Beret vandrar dagligen uppför och nedför berget till skolan, jobbet eller affären. Plötsligt såg vi tre män som stod på stigen framför oss. När vi var nära såg jag hur de saknade fingrar och när de tittade upp mot mig upptäckte jag att deras anleten var djupt skadade av spetälska. Utan att tveka räckte de fram sina händer till hälsning, en efter en. Deras fingerlösa händer kändes mjuka men det var en märklig upplevelse. Jag hade aldrig tidigare hälsat hand i hand med en spetälsk.

När vi började fråga om de hört talas om Dr. Tom Coleman började de alla prata i munnen på varandra. Dr. Coleman! Kanske var det 50 år sedan de träffats, men Dr. Coleman hade räddat deras liv. Jag förstod snart att många av invånarna i Ginde Beret hade starka minnen av Dr. Coleman. Många frågade; -Kommer han snart tillbaka? -Var jag ett av hans barn? Jag förklarade att jag var god vän med Dr. Coleman och att jag önskade filma där i byn och ta med tillbaka och visa i USA för Dr. Coleman. Hela dagen tillbringade vi i byn och människorna visade alla de platser där Colemans familj hade levt, arbetat och platser där barnen Judy och Bill hade lekt. Att få besök av en vän till familjen Coleman var en högtid för människorna i Ginde Beret. Mottagandet i byn gjorde mig ödmjuk och gav mig större förståelse för den livsgärning som Dr. Tom och Elaine Coleman utfört i Afrika mellan åren 1956 och fram till 2004. I Ginde Beret är namnet Coleman något man nämner med stor vördnad, det representerar människor som offrade bekvämlighet och rikedom för att rädda tusentals människor i stor nöd.

Missa inte filmpremiären och mötet med familjen Coleman den 22 april i Cambridge, Minnesota.

Jag tror det blir ljust i himlen.

Dr. Tom and Elaine Coleman
Dr. Tom and Elaine Coleman. In the background the sun shines down over Ginde Beret, Ethiopia

Jag har mött många fantastiska människor under mitt arbete med kulturer och folkslag jorden runt. Människor som har varit förebilder och utfört storverk utan att begära generösa ersättningar eller förmåner. En av dessa imponerande medmänniskor är Dr. Tom Coleman i Cambridge, Minnesota.

Under de fyra år som jag arbetade med filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” och intervjuade hundratals människor runt om i den amerikanska mellanvästern, lärde jag känna Tom Coleman. Tom är en glad svensk-amerikan som alltid är redo att berätta roliga historier, ofta med anknytning till sina förfäders hemland, Sverige. Han är också den siste Orsamålstalaren som vi känner till i USA. Tom fyller 95 år nu den 24 april och sörjer sina vänner som han förr kunde samtala med på orsamål. Men så snart vi träffas så pratar vi svenska, det är näst orsamål ändå Toms favoritspråk.

Toms farfar lämnade Orsa den första maj 1873. Samma dag reste 100 unga människor från Orsa, reste till Göteborg och sen till Amerika.

– Det var många som grät, berättade farfar, för de visste att de aldrig mer skulle ses igen.

Jag filmade och intervjuade Tom Coleman vid flera tillfällen då han var med och berättade om sina svenska mor-och farföräldrar. Förfäderna hette egentligen Larsson i Sverige och detta visste han skulle bli ett problem i USA eftersom området han planerade att flytta till hade massor av Larssons. Detta kunde, hade han hört, orsaka problem med postleveranser. När Toms farfar lämnat Sverige på väg till Amerika tillbringade han ett par dagar i Liverpool i väntan på nästa båt vidare till Amerika. Han funderade mycket på vilket namn han skulle registrera sig med vid ankomsten i det nya landet. När han gick gatan fram mot sitt tillfälliga härbärge där i Liverpool tittade han upp på en stor brun tegelvägg och la märke till en skylt med texten: ”Coleman and Co”. Coleman, tänkte Toms farfar, det blir ett bra namn i Amerika. När Tom växte upp talades tre språk i hans hem, orsamål, svenska och engelska. Idag är Tom kanske den siste i Nordamerika, med förfäder från Dalarna, som fortfarande talar orsamål.

Tom frågade mig flera gånger om jag kunde använda hans bilder från Etiopien i filmserien ”Pretty Much 100% Scandinavian” men varje gång svarade jag att det inte passade in i filmer om svenskar i Minnesota. Tom visade mig många bilder från Afrika och på människor med svåra skador och fruktansvärda missbildningar. Jag förstod inte riktigt då vilken betydelsefull insats för utsatta människor Tom och hans fru Elaine gjort i Afrika. Men varje gång jag jobbade i Minnesota stötte jag på Tom eller hörde talas om hans livsverk från andra människor. Jag började förstå att berättelserna om familjen Colemans liv i Afrika och det arbete som Tom och Elaine utfört under många år, var en berättelse om uppoffring och gränslös kärlek. Människorna som Dr Tom Coleman tog hand om skulle annars inte haft någon möjlighet till läkarvård. Den första kliniken där Tom och Elaine arbetade bestod av ett plåtskjul i storlek av ett mindre garage. Människor kom i tusental, människor med tarmsjukdomar, stora tumörer, cancer, skottskador och ibland med spjut eller pilar genom kroppen.

Vad är det som gör att människor som Tom och Elaine ger en stor del av sitt liv för att hjälpa andra? Ja, naturligtvis är det en stor människokärlek, men för Tom och Elaine, är det också en djup tro på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Tom som nu i april blir 95 år hade nyligen en dröm. I drömmen kom tre barn springande mot honom från en stor lekplats. De ropade ”Vi har väntat på dig farfar” och skrattade och hoppade. Tom kände väl igen barnen som alla dött i unga år under tiden i Etiopien. Jag tror, sa Tom när han berättade om drömmen för mig, att det kommer att bli ljust och en stor glädje där i himlen. Det är den förhoppning som gett honom kraft att uthärda många svårigheter i sitt arbete bland utsatta människor i Afrika.

I min nästa blogg tänkte jag ta med er till Afrika och till den plats som Tom och hans familj ofta kallar ”sitt hem”.

En terrorist på flyget

Flygbild från planet
Från flygplansfönstret

Ja, nu stod jag där i kön för säkerhetskontrollen och två personer framför mig stod han, den unge araben, han var så nervös att han skakade. Jag hade sett honom tidigare då han gått i motsatt riktning på flygplatsen. Orsaken att jag lagt märke till honom tidigare var för att han utstrålade nervositet och var som klippt och skuren ur nyheterna från 11 september 2001. Vad är sannolikheten att detta skulle kunna hända? Kanske en på många tusen? När han så kom fram till den sista säkerhetskontrollen slängde vakten bara en snabb titt i hans pass och lät honom passera. Varför kunde de inte stoppa honom, tänkte jag lite irriterat.

Framför mig stod en äldre kvinna. Hon var säkert någons farmor. Vakten pekade först på henne och sen på mig. Han tog oss åt sidan och berättade att vi blivit slumpmässigt utvalda att genomgå en noggrann kontroll. Precis som om de tidigare kontrollerna inte varit tillräckligt noggranna? Jag sa inget, men var klart besvärad.

Det tog minst 15 minuter av noggrann undersökning innan vi godkänts och jag åter fick ta på mig skorna, livremmen och så börja packa tillbaka allt som rivits ut ur mitt handbagage. På väg in i planet upptogs mina tankar på hur jobbigt det är att vid varje gate tvingas gå igenom samma förödmjukande kontroll, om och om igen. Varför skulle jag, flerbarnspappa och med min vita Skandinaviska hy, misstänkas för att vara del av dessa djävulska terrordåd. Och den äldre kvinnan, som stått före mig vid kontrollbordet skulle säkert aldrig kunna göra en fluga förnär. Ingenting verkar längre följa sunt förnuft.

När jag till slut hittat min sittplats på planet och ställt handbagaget på sätet, möts så för första gången våra blickar. Den unge, mystiske mannen tittar för en knapp sekund på mig från sätet intill. Detta är inte sant, tänker jag återigen. När jag packat undan handbagaget och satt mig tillrätta i sätet vände jag mig mot honom och sa så vänlig jag förmådde,

-Hur är läget?

Han mumlade något till svars, men verkade inte vara av det mer sociala slaget. Jag funderade på hur jag skulle kunna få igång ett samtal med den unge arabiske mannen, men kunde inte komma på något bra att säga. Istället tog jag fram en tidning som satt nedstucket i sätesryggen framför mig. På första uppslaget fann jag ett stort reportage om vad som hänt den elfte september. Var detta bara en lång rad av osannolika händelser, eller?

När jag återigen vände mig mot den unge mannen upptäckte jag att han höll flera små handskrivna lappar i handen, allt skrivet på arabiska. Han verkade försöka hålla lapparna på så sätt att jag inte skulle kunna se vad det stod. Nu började jag bli allt mer än nyfiken. Jag var säkert inte den ende på planet som hade upptäckt den nervöse, unge mannen. Men vad skulle jag säga? Den unge mannen var så prydlig, så välklädd.

Planet lyfte på väg mot Amsterdam. Efter en stund avbröts jag i mina tankar av att lunchen börjar serveras. Det luktade faktiskt ganska gott, även om jag inte var direkt hungrig. Utan att riktigt tänka, vände jag mig mot honom bredvid och utbrast

– Det skall bli gott med mat, nu är man riktigt hungrig!

Han tittade förvånat till mot mig och nickade försiktigt. Maten serverades men jag fick inte igång konversationen jag hoppats på. Jag lade märke till att han inte drack sitt vin som serverats till maten. Alltså var han en seriös muslim. När jag var färdig med maten vände jag mig återigen mot den unge mannen och kommenterade att maten smakat gott. Han nickade åt mig försiktigt och visade att han också uppskattat måltiden.

Där satt jag intill en fruktad terrorist som snart skulle kunna spränga planet i luften. Om detta skulle hända så ville jag åtminstone få reda på varför. Jag var tvungen att finna ett sätt att vinna hans förtroende. Men hur! Kanske skulle jag lyckas om jag var lite personlig. Jag frågade vänligt, vart är du på väg? En enkel fras som inte kunde verkade stötande.

Han tittade på mig, och utan att tveka svarade han.

– Jag är på väg hem till Abu Dhabi för att hälsa på mina föräldrar. ­­-Abu Dhabi, utbrast jag, där har jag varit många gånger. Ja, en lite vit lögn var det, jag hade i alla fall bytt flyg där många gånger på väg mellan Europa och Asien.

Han gav mig en vänlig blick och osäkerheten verkade helt bortblåst. – Har du varit i Abu Dhabi, utbrast han. Vi började prata mer om hans hemland, om öknen och om havet. Han berättade sen att han nu studerade vid universitetet i Seattle, men hans stora intresse var något helt annat.

– Tycker du om fickrovor, frågade han plötsligt och ställde sig upp.

Han tog fram den vackra läderväskan. I väskan hade han massor av klockor väl inlindade i toapapper. – De här köper jag i USA för bara några få dollar och sen säljer jag dom i Abu Dhabi för kanske upp emot tusen, berättade han.

Han tog fram den ena fickrovan efter den andra och visade mig. Alla klockorna var från 1800-talet. – Du förstår, sa han, amerikanare vill bara ha nya saker. Jag köper bara gamla klockor, betalar en struntsumma, och säljer dem sen med bra förtjänst. Till slut tog han fram en ovanligt liten fickrova. – Den här är från mitten av 1800-talet, sa han med ett leende, den kommer jag aldrig att sälja.

Han berättade om många spännande föremål och antikviteter som han köpt i USA. Den här gången hade han också med sig en gammal T-Ford som hans pappa beställt. Pappan ägde ett museum i Abu Dhabi, berättade den unge mannen. Vi hade mycket att prata om och tiden över Atlanten kändes för en gång skull väldigt kort.

När vi skiljts åt i Amsterdam slog det mig hur viktig kommunikation är för att undvika rädsla och konflikter. Det var kanske inte så konstigt att han uppträtt så nervöst på flygplatsen i Seattle, och det var heller inte så konstigt att jag reagerade. Båda var vi offer för vad som hänt den där ödesdigra morgonen i september 2001. Världen och flygresor kommer kanske aldrig att bli sig riktigt lik igen. Men jag blev i alla fall en lärdom rikare under resan till Amsterdam, viljan att kommunicera är kanske ett av de främsta vapnen för att undanröja missförstånd och övervinna rädsla för andra människor. Kommunikation är något vi behöver mycket mer av i dessa märkliga tider.

Det kommer aldrig att bli detsamma igen, eller?

Frihetsgudinnan med New York och tvillingtornen i bakgrunden.
New York, 1986

För oss som flyger regelbundet i tjänsten eller bara för att vi älskar att resa, innebar tragedin den 11 september 2001 enorma förändringar. Det var inte bara mängden av oskyldiga människoliv som offrades på vanvettets altare utan också att människans ondska fick en helt ny dimension. Den gången fick också ondskan ett ansikte, något som ibland kan drabba människor mycket orättvist.

I september 2001, bara ett par dagar efter att flyget åter börjat fungera igen, var jag på väg tillbaka från Anchorage i Alaska till Colorado Springs i Colorado. Det var ingen direkt flight utan rutten gick både via Portland i Oregon och sen till Phoenix i Arizona. Jag tror aldrig jag sett en flygplats mer öde och övergiven än denna morgon i september när jag anlände till flygplatsen i Anchorage.

Incheckning gick förvånansvärt smidigt, jag hade förväntat mig mycket mer krångel med säkerhetskontroll. Snart satt jag stadigt i sätet på planet i Anchorage, med mig fanns endast en handfull medresenärer. Precis innan start kom två ”stöddiga pojkar” ombord planet och sakta banade sin väg till den bakersta delen av planet. De två betedde sig lite märkligt och hade heller inte med sig något handbagage, konstigt, de var ju absolut inga turister, tänkte jag för mig själv. Samma sak hände under flygningen mellan Portland och Phoenix, de ”kraftiga pojkarna” satte sig längst bak. Efter stoppet i Phoenix återstod endast flighten till Colorado Springs. Och även den här gången kom två ”Stöddiga pojkar” och satte sig längst bak i planet.

Precis innan start bröts tystnaden, det hördes ett sprak från högtalaren och kaptenen började tala: – Jaa, att flyga har aldrig varit säkrare än nu, började kaptenen och gjorde ett kort uppehåll. – Titta bara på de två ”stöddiga pojkarna” som sitter längst bak. (Han avbröt igen för ett kort skratt och tillade) – Jag tror inte det finns några terrorister som vill bråka med dem.

Sen dess har flygplanspoliserna blivit allt svårare att upptäcka, antingen så har de fått andra uppdrag eller också har de tränats i att göra sig mer osynliga bland passagerarna.

Ett par månader senare under november 2001, var jag återigen på väg från Anchorage, denna gång till Amsterdam. På vägen var jag tvungen att byta flyg på flygplatsen i Seattle. Människor hade hämtat sig från chocken den 11 september och återigen börjat flyga. Flygplatsen i Seattle var full av folk men bland de tusentals andra passagerare som stressat sökte sig till sin utgång till nästa flight lade jag plötsligt märke till en person på väg i motsatt riktning i flygplatskorridoren. Det var en ung man kanske i 20-års ålder, mycket välklädd och med mörk hy. Han kunde inte på något sätt dölja sitt arabiska ursprung. Han var som tagen direkt ur dagstidningarna, dagarna efter terrorangreppet på New York tidigare i september. Han passade precis in i bilden för dessa dödsmaskiner eller terrorister som vi populärt kallar dem.

Men det var kanske inte hans utseende som direkt fick mig att reagera, utan hans sätt. Han verkade otrevligt nervös, undvek ögonkontakt och riktade sin blick ner mot golvet där han gick med bestämda steg genom flygplatshallen. I handen höll han hårt om handtaget till en vacker läderväska. Jag måste erkänna att precis när han passerade mig drog jag en lättnadens suck och tänkte för mig själv att det var tur att jag inte var på samma flight som denne mystiske person. Jag fortsatte något lättad, men samtidigt förvånad över att en människa bland tusentals personer på denna stora flygplats kunnat göra ett sådant stort intryck på mig. Det var nog bara en konstig tanke, tänkte jag.

Väl framme vid min gate skulle upplevelsen snart vara som bortblåst. Till min stora förvåning såg jag på skärmen ovanför gaten att det just blivit en ändring. Mitt plan skulle avgå från en annan utgång. Ja, ja, det spelade ju ingen roll, tänkte jag, jag hade ju ändå gott om tid på mig.

Några minuter senare var jag framme vid den nya gaten. Plötsligt upptäckte jag till min bestörtning att den unge mannen med det arabiska utseendet. Han stod bara två personer framför mig i kön och han verkade nu mer nervös än tidigare. Detta kunde inte vara sant! Vad gör man om man hamnar på samma flyg som en misstänkt terrorist. I nästa blogg berättar jag vad jag tog mig till.

Fortsättning följer nästa vecka!

Stefan Quinth blog