Ja, precis så sa min pappa till mig på våren 1964. Det var kanske tre månader innan jag skulle fylla sju år. Pappas stora intresse var motorer och helst skulle de sitta på en motorcykel eller i en bil. Han berättade ofta historier om hur det var att köra bil och motorcykel när han växte upp. På den tiden räckte det ibland om man på frågan; – Kan du köra bil unge man? svarade – Ja, det kan jag! så fick man ett körkort. Sen gällde det att lära sig själv eller av någon god vän så snabbt som möjligt.

Jag har för mig att pappa fick köra ett par hundra meter för att få sitt körkort, svårare än så var det inte, men han blev ändå en mycket bra förare. Han körde gärna fort och varje gång han kom upp över 100 km/tim så öppnade mamma dörren och hotade med att gå av. Jag tror mest hon skojade men vi som var små då blev lika rädda varje gång. Det som jag tyckte var roligast var när pappa visade oss hur man på smal asfaltsväg kunde vända bilen snabbt med hjälp av handbromsen. Mycket gummi gick det åt men det var ingen som tänkte på miljön på den tiden. (Kunskapen att använda handbromsen och få bilen att vända snabbt på asfalt kom många år senare att rädda livet på mig. Ni kan läsa mer om den händelsen i bloggen från den 12/6, 2017).

Ja, så började jag närma mig sjuårsåldern. Och hade jag inte lärt mig att köra bil på min födelsedag så var jag ju ingen riktig karl. Innan jag fick starta bilen och köra så ville pappa kolla att jag kunde svänga och bromsa. Därför placerade han mig i bilens säte, förklarade vilka pedaler som var gas, broms och koppling. Sedan skulle kan knuffa på bilen i nedförslut kanske ungefär 100 meter och så skulle jag stanna precis på rätt plats. Sagt och gjort, bilen rullade iväg sakta nedför den korta backen och jag som var allt för liten fick stå upp bakom ratten.

Jag styrde in bilen på rätt plats och bromsade med rätt pedal, men kanske lite hårt, så att jag körde hakan rätt i ratten. Men bilen stod på rätt plats och den hade stannat i tid. – Nu kan vi börja köra med motorn igång, skrattade pappa. Sen fick jag börja köra fram och tillbaka på gården, upp förbi pappas verkstad och ut mot skogsdungen där jag var tvungen att vända. För att komma runt fick jag lära mig koppla ur, lägga in backväxeln, backa några meter och sen fortsätta framåt. Pappa gav sig inte förrän jag lärt mig använda pedalerna och växlarna rätt.

Att köra en vanlig bil i den åldern var lite tröttsamt eftersom min ringa storlek inte tillät att jag kunde sitta ner på sätet. Stå upp och köra bil tog på krafterna och ömsom dunsade man in i dörren eller det som var värre var att man vid kraftig sväng kunde tappa balansen och ramla omkull på golvet. Ramlade man omkull kunde det bli tokigt.

Men till min och pappas stora glädje hade jag lärt mig köra bil riktigt bra den dag då jag fyllde sju år. Pappa var stolt över mig och jag kunde då titulera mig ”riktig karl”.

När jag var åtta år fick jag min första stora bil, det var en Dodge. Min två år äldre bror fick också en bil, jag tror det var en Ford. Det var två stora treväxlade amerikanare som vi fick för att leka med. Vi hade en liten väg som gick upp genom en skogsdunge och över en liten bäck, bilarna hoppade och skramlade när vi körde på kapp på vår ”racerbana”.

Bensinen varade inte så länge så med jämna mellanrum var det bara att fixa mer pengar. Bilarna hade vi fått av pappa men bensinen den fick vi själva betala för. Fixa pengar gjorde vi genom att cykla iväg längs landsvägen och under kanske en timma samla tillräckligt med drickaflaskor som vi tog till mataffären och pantade. Sen cyklade vi ner till bensinstationen och fyllde på var sin tvåliters mjölkflaska med bensin. När vi sedan hällt i bensinen i våra stora ”amerikanare” kunde vi så köra några varv igen.

Det dröjde sedan inte länge innan jag fick köra långa sträckor på landsvägen när pappa ville vila sig lite. Visst var pappa lite tokig, men som ung tyckte jag bara det var spännande och roligt.