Konsten att filma krokodiler

Krokodil
Kanske hade krokodilen från andra sidan floden kommit fram till mig för att kontrollera om jag verkligen var en riktig krokodil.

Under arbetet på Sri Lanka stötte jag ofta på krokodiler som snabbt försvann ner i vattnet utan att jag lyckades få några riktigt bra filmsekvenser. Detta var lite besvärande. Jag hade under flera år prövat att bygga gömslen uppe i träd, inne i trädstammar, gömslen som för det mänskliga ögat var omöjligt att upptäcka. Men krokodilerna som är mycket intelligenta varelser visste precis var jag var hela tiden.

Jag hade under åren på Sri Lanka lärt känna Jan Lindblad som var en stor förebild för en ung naturfilmare. Vi satt en kväll och pratade och jag frågade honom om hur man skulle bete sig för att filma krokodiler. Han hade inte jobbat så mycket med krokodiler och hade egentligen inget riktigt svar, men han berättade att han lärt sig några trick under åren. Ett sätt, sa Janne, är att låta som djuret, lukta som djuret eller röra sig på samma sätt som djuret man försöker filma.

Ja, krokodilers läte är ett lågt knorrande och påminner lite om grisars grymtande men ofta är de ganska tysta av sig, så att härma deras läten var kanske inte en enkel lösning. Lukta som en krokodil, ja, det hade jag ingen lust till. Röra mig som en krokodil, ja det var kanske inte så dumt.

Några dagar senare prövade jag min nya plan. Ute på en öppning i djungeln fann jag en lerslätt som skars itu av en slingrande flod. I kikaren kunde jag se fem krokodiler. Jag lämnade resten av teamet i jeepen på kanske 400 meters håll, tillräckligt långt ifrån för att inte skrämma krokodilerna. En liten bit från jeepen la jag mig så på magen och började den långa mödosamma förflyttningen hasandes som en krokodil. Filmkameran sköt jag framför mig på en liten specialgjord släde. Efter varje hasande tittade jag framåt för att se om någonting rörde sig där framme längs floden. Efter ungefär tre timmar kom jag fram till vattenkanten vid en av flodens många krökar, krokodilerna var fortfarande en bit bort.

Men plötsligt upptäckte jag hur en krokodil som låg på andra flodstranden kastade sig ut i vattnet. Nu var det nog kört, tänkte jag, det här försöket skulle säkert inte heller lyckas. Jag låg stilla, la huvudet i händerna och väntade på att alla de andra krokodilerna också skulle ge sig av. Men ingenting hände. Konstigt! Oväntat såg jag plötsligt ett par ögon på min vänstra sida som sakta bröt vattenytan på bara en god armlängds avstånd, där jag låg på flodkanten. Krokodilen från andra sidan floden hade tydligen inte skrämts av min närvaro utan bara lockats fram för att undersöka mig. Var det av ren nyfikenhet, eller var det för att se vad som stod på menyn denna heta eftermiddag? Ja, det spelade ingen roll, för min glädje var obeskrivbar, äntligen hade jag kommit nära en av dessa skygga bjässar. Sakta vred jag filmkameran och fokuserade på krokodilens ögonglober. Jag startade kameran och så låg vi där och stirrade på varandra i ett par minuter. När jag fått min filmsekvens försvann så sakta ögonen ner i vattnet igen och krokodilen simmade tillbaka till stranden på andra sidan floden. När han lagt sig tillrätta i eftermiddagsljuset så öppnade han munnen, ett tecken på att krokodilen känner sig trygg och nöjd.

Kanske hade krokodilen från andra sidan floden kommit fram till mig för att kontrollera om jag verkligen var en riktig krokodil. Hans slutsats var förmodligen att jag trots stora brister ändå kunde accepteras. Resten av eftermiddagen innan solen gick ner kröp jag omkring mellan krokodilerna precis som om vi tillhörde samma familj. Det är viktigt att man prövar alla möjligheter i livet för att lyckas, även om det ibland kan verka lite tokigt.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

En filmare föds

Stefan Quinthn 3 år
Mitt intresse för djur & natur började vid tidig ålder.

Min drivkraft som filmare är att producera program som kan glädja människor och som får oss att se nya möjligheter. Vi behöver positiva inslag i en värld där medieutbudet ofta, tyvärr, blir allt dystrare och våldsammare.

Ni vet ju att barn älskar det som kryper på marken, maskar, olika skalbaggar och djur av alla slag. När jag växte upp var jag precis likadan. Fanns det kryp, så var man där och rotade. Jag växte upp i närheten av ängar och skogar. Min far hade kanske inte riktigt samma intresse för djur och för det som kröp på marken. Jag kommer ihåg att han ofta sa: – Pojk, akta dig för skogen och framför allt för stenmurar. För där finns det ormar! Ormar?

Ja, som fyra-femåring var man ju tvungen att ta reda på vad som var så farligt med dessa krälande små varelser. Det återstod inget annat än att krypa runt bland stenmurar och leta efter det man skulle passa sig för. Och det gjorde jag! Mitt intresse för djur och natur hade vaknat till liv.

När jag var 15 år började jag jobba som fotograf och skribent på kvällar och helger efter skolan för Alingsås Tidning. Att berätta med ord och bild om det man såg och hörde var stort. Men snart öppnade sig en ny värld, nåt som var ännu mer spännande, och det var att göra rörlig film. När jag var i sjuttonårsåldern gjorde vi, jag och ett par kompisar från skolan, en film som kom att bli riktigt omtalad. Filmen hade inget riktigt namn tills dagen efter pressvisningen. På första sidan i Alingsås Tidnings stod det skrivet med stor bild ”Tarzan – Älgarnas son”. Vi tyckte det passade riktigt bra, och så fick det bli. Ett tag senare skickade jag filmen till Sveriges Television, och redan nästa dag ringde de tillbaka och frågade om det var möjligt att få köpa filmen. Ja, så fort har jag aldrig sen dess sålt en film till någon TV station.

När sen filmen visats för hela svenska folket kom domen. Dagens Nyheter skrev nästa dag i tidningen: – Det finns många duktiga och ambitiösa natur-och dokumentärfilmare i det här landet. Men den filmen som upptog större delen av det sista programavsnittet borde ha stannat inom den allra trängsta vänkretsen för att visas först efter sjätte eller sjunde groggen på hembränt och Coca Cola. Att något så genant och enfaldigt kan visas i svensk monopol TV gör en beklämd. Vi betalar ju ändå TV licens. Sutte jag i denna organisation och hade varit med om att välja ut denna film till offentlig visning, skulle jag gå under jorden nu och inte komma upp igen förrän trumpeterna skallade till domedag.

Ja, det var ord och inga visor, men kan ni tänka er. DNs TV krönikör hade suttit och genomlidit hela vår film. Vad han tyckte om filmen, ja, det brydde vi oss faktiskt inte alls om. Detta var min första film och den hade visats i varenda stuga över hela landet. Dörren till filmvärlden stod vidöppen.

Borta på sju minuter

Uyak Bay, Kodiak, Alaska
Uyak Bay där S/S Aleutian förliste 1929.

S/S Aleutian kom från Seattle med 300 passagerare ombord. Kapten var John Gus Nord, en svensk-amerikan med 30 års prickfri tjänst i norra Stilla Havet. Under natten den 27 maj 1929 gick nästan alla passagerare av vid en konservfabrik där de hade jobb under sommaren. Vädret var lugnt och sikten god när fartyget fortsatte vidare inåt Uyak Bay på Kodiak, med resterande 15 passagerare och besättningen på 135 personer. Vid södra änden av Amook Island, klockan 5.30, kändes plötsligt en kraftig skakning, följt av ett fruktansvärt ljud från skrovet. Det största passagerarfartyg som då trafikerade Alaska hade gått på ett förrädiskt rev som den morgonen doldes av tidvattnet.

Kapten Nord förstod vad som hänt och beordrade full fart framåt för att försöka få upp fartyget på stranden ett par hundra meter längre fram i fjorden, men vattnet forsade in alltför snabbt och gjorde manövern omöjlig. Miljondollarbåten S/S Aleutian, Alaskan Steamships stolthet, var dödsdömt. Med propellrarna högt upp i luften dök fartyget efter endast sju minuter rakt ner i djupet.

Trots det snabba förloppet lyckades besättningen lägga ut fartygets åtta livbåtar. Alla ombord kom i säkerhet även om några ur besättningen tvingades hoppa överbord och simma iland. Endast en ung besättningsman vid namn Manuel Dorras drunknade när han lämnade livbåten för att springa tillbaka och hämta sin lyckobringande hästsko.

Alla ombord var skakade av händelsen men värst skakad var kapten John Gus Nord. Det var närmast ett mirakel att alla 150 människorna räddades från den sjunkande båten på så kort tid, men kapten Nord sörjde fartyget som sitt eget barn.

– Det var den mest effektiva räddningsaktion av passagerare till sjöss jag någonsin hört talas om, sa kapten Lukens, först på plats efter olyckan.

– Det låg en kuslig känsla av ensamhet kvar när fartyget försvunnit under ytan. Där det tidigare, för bara några minuter sedan, funnits ett stort fartyg vilade bara tystnad och sågs inte ens en stilla krusning på vattnet, berättade en av besättningsmännen senare vid ett förhör om olyckan.

Steve Lloyd från Anchorage i Alaska hade funnit passagerarfartyget S/S Aleutian år 2002. Under de 73 åren som gått sedan fartyget sjönk var alla av den uppfattningen att hon vilade på minst 120 meters djup i fjorden, vilket gjorde en bärgning alltför svår och dyrbar. Men Steve Lloyd fann fartyget stående upprätt på bara 75 meters djup, vilket normalt ändå är ett mycket svårt och farligt djup för sportdykare.

Den största upplevelsen på väg ner i djupet mot fartyget S/S Aleutian är när man i havets mörker möts av de två masterna, täckta av ett tjockt lager vita havsanemoner och andra marina varelser. Masterna reser sig likt två havsspöken ur djupet. Fartyget håller fortfarande ihop efter alla dessa år trots påverkan från fjordens kraftiga tidvattenströmmar. Havsmaskar har gnagt bort de flesta trädetaljerna men plåtskrovet står kvar och berättar om svunna tider, djupt under ytan i Uyak Bay.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian Film and Culture  Festival” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Kad’yak återfunnen

Tidningar
Upptäckten av Kad’yak blev en stor nyhet i hela USA.

År 1849 startade guldrushen i Kalifornien och många människor blev rika. Med rikedomen kom också efterfrågan på is, en vara som i värmen var svårhanterlig och därmed besvärlig att få tag på. Vid mitten av 1800-talet hade pälsfångsterna på Kodiak minskat katastrofalt och Ryska Amerika hade en usel ekonomi. Plötsligt öppnade sig en ny god inkomstkälla. År 1852 blev sjön på Woody Island, en av Kodiaköarna, den mest värdefulla platsen i Alaska för Rysk-amerikanska kompaniet. Vintertid sågades isen på sjön och såldes till San Francisco. Redan efter första leveransen av is, som betalades med hela 75 dollar per ton, förstod ryssarna att isen var en mycket lönsam handelsvara. Den lönsamma handeln med is från Woody Island fick dock snart konkurrens av de första ismaskinerna och redan 20 år senare hade maskinerna helt tagit över.

Skeppet Kad’yak var en av Rysk-amerikanska kompaniets minsta båtar som fraktade is mellan Kodiak och San Francisco. Kad’yak var ett barkriggat segelfartyg, 120 fot lång och 30 bred. Botten var klädd med kopparplåtar för att skydda skrovet från skeppsmask och andra marina organismer. Det berättas att kaptenen på fartyget, Illarion Arkhimandritov, ignorerade den lokala seden att besöka Fader Hermans grav inför längre sjöresor. De var ett misstag som enligt invånarna skulle straffa sig.

Den 30 mars 1860, kort efter att Kad’yak lämnat Woody Island, gick skeppet på ett rev som slet upp ett stort hål i skrovet. Båten fylldes snabbt med vatten och manskapet gav sig iväg i livbåtar. Men Kad’yak sjönk inte eftersom den var lastad med 356 ton is. Under fyra dagar drev skeppet herrelöst omkring mellan öarna. På den fjärde dagen fastnade så till slut skeppet på ett mindre rev i Icon Bay utanför Spruce Island. Där blev det stående med endast övre bommen och toppen av masten synlig.

För människorna i området blev detta ett tecken. Vad som syntes över vattenytan formade ett kors. Skeppet hade funnit sin grav i den lilla lagunen rakt framför fader Hermans kapell.

På 1970-talet växte intresset för att söka efter det förlista skeppet men trots många försök misslyckades man. 143 år efter Kad’yaks skeppsbrott hade Brad Stevens tack vare samarbete med ryska studenter fått ledtrådar om en ny position där vi skulle söka efter fartyget. Med stor spänning lämnade vi hamnen i Kodiak morgonen den 21 juli 2003. Kapten på båten Melmar var Joshua Lewis, lärare och fiskare på Kodiak. När vi kommit fram till Icon Bay använde vi en magnetometer som ger utslag för metall. Magnetometern liknade en ubåt i miniatyr som vi bogserade efter båten. Precis över den position som Brad markerat på kartan fick vi en lång rad utslag på mätaren. Var vi kanske på rätt plats?

Redan på eftermiddagen gjorde vi de första dyken. Vid det sista dyket på kvällen hittade vi en mängd mindre kopparbitar. Vi förstod att vi hittat något av stort kulturhistoriskt värde.

Nästa dag var vi tidigt tillbaka i Icon Bay. Redan under första morgondyket fann vi två kanoner, ett ankare och kättingar från rätt tidsepok samt det som verkade vara ballasten. Nyheten om vad vi funnit spreds snabbt över hela USA via CNN och andra nyhetskanaler och all dykning i Icon Bay stoppades. Rätten att utforska skeppsvraket hade då övergått till staten Alaska.

Nästa sommar arrangerades en arkeologisk utforskning av lagunen och vi som funnit vraket året innan fick, efter en del påtryckningar, också delta i expeditionen. De federala myndigheterna med professor Tim Runyan på North Carolina University hade större resurser och bättre möjligheter att fortsätta arbetet. Det stora genombrottet kom när vi hittade navet till styrhjulet med inskriptionen ”KAD’YAK ” skrivet på ryska. Tack vare navet kunde vi bevisa att det var rätt skepp vi funnit. När utgrävningen av Kad’yak närmade sig sitt slut täcktes allt över med sand och därför vilar stora delar av skrovet och många detaljer från skeppet åter i sin ensamhet. Om staten Alaska eller någon annan välbärgad organisation kommer att återuppliva Kad’yak är det ingen som vet, men kanske blir kapten Arkhimandritovs gamla skepp kvar i djupet under ytterligare hundratals år.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q