Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest blir verklighet

En skandinavisk kultur och film festival på Kodiak, en avlägsen ö i Alaska! Stor succé! Hur är detta möjligt? Jo, för det är något speciellt med människorna på ”jättebjörnens ö”. Här finns människor från många länder och kulturer, europeér, mexikaner, filipiner, samoaner, sugpiaqer m.fl. och så alla med skandinaviskt ursprung. Jag har i tidigare bloggar berättat om flera av mina vänner på Kodiak med en pappa eller farfar från skandinavien.

Mellan den 6-12 november 2017, var det dags att lyfta fram den skandinaviska kulturen. Under festivalen fick de som önskade lära sig baka norsk lefsa, släktforska, höra om tillverkning av skandinaviska kläder och verktyg, och om samisk rennäringskultur i Alaska. Hundratals skolelever fick lära sig om skandinavisk musik, dans och även tillverka enkla instrument som de tidiga immigranterna hade med sig från Skandinavien. Det visades även finsk arkitektur och alla som önskade fick lära sig konsten att använda de långa handsågarna (Två mans Crosscut Saw) som användes i skogarna långt innan motorsågens ankomst.

För snart 30 år sedan, 1988, kom jag till Kodiak för att producera min första film om Kodiakbjörnen. Men det blev mycket mer än så. Jag träffade Mike Rostad, en norskättad ung man från Minnesota. Mike hade ett stort intresse för människor och deras ursprung, något som snart smittade över på mig. När jag också förstod att de flesta av Kodiaks urbefolkning till stor del var Skandinaver, blev jag allt mer intresserad. Hur var detta möjligt? Jag började intervjua människor och fick många spännande berättelser om människor från ett land långt bort, om strapatser och märkliga möten. Mitt filmarkiv växte sig allt större med hundratals timmar av filmade berättelser.

För över 10 år sedan frågade Mike Rostad mig om vi kunde arrangera en festival med allt det filmmaterial som jag jobbat med under åren. Men jag såg då inte riktigt hur det skulle utforma sig och därför sköt jag hela tanken framåt för att inte drunkna i arbete. Men Mike gav sig inte. Han frågade mig många gånger under de följande åren och kom med olika tankar om en skandinavisk filmfestival.

Jag tror det var hösten 2013, som planerna började mogna. Jag sa till Mike, skall festivalen bli verklighet så måste vi sätta oss ner, bestämma ett datum och börja planera. Vi satte oss, fyra personer runt matbordet i Mikes och Kathys hus. Vi som samlats var förutom Mike och Kathy, Sonny Vinberg och jag själv. Vi satte ett datum 2015 men det blev sedan framskjutit till 2017. Om en festival skall ”mogna” så måste det ta tid.

Så hösten 2016 kallade vi till det första intressemötet inför festivalen. Man kan säga att det fanns många synpunkter på det som skulle planeras. Men Mike fick ta rodret och höll i trådarna ända fram till november 2017 då Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest invigdes. Festivalen blev en succé och alla som deltog var överväldigade och tacksamma att vi kunde ordna detta på Kodiak.

För egen del blev arbetet inför festivalen lite av filmredigeringens maraton. Jag började förra vintern att organisera det enorma filmarkiv som jag under nästan 30 år samlat på mig. All tid jag hade tillgänglig gick till att arbeta med filmerna som jag planerade att visa under festivalen. Men som så ofta måste man jobba in i sista minuten för att det skall bli så bra som möjligt. Jag planerade att visa sju längre dokumentärer och ett par kortare som bonus. Detta är, vad jag kan komma ihåg, det största projekt jag någonsin arbetat med.

Som tur var har jag normalt ”jetleg” när tiden flyttas 10 timmar framåt. Det blev helt tokiga arbetstider. Jag vaknade si så där klockan 2 varje morgon. Men detta passade mig bra. Varje morgon satte jag mig tidigt, mellan 2-3 på natten och kunde sen jobba större delen av dagen. Under 10 dagar innan festivalen och under festivalveckan slutredigerade jag filmerna under nätterna som skulle visas. Det var detaljer som ljussättning, ljudbearbetning och musik, saker som publiken kanske aldrig skulle lägga märke till, men som jag önskade hinna med för att få filmerna så bra som möjligt.

Det var många som deltog i arbetet och gjorde en fantastisk insatts för festivalen. Våra fyra vänner Ross, Art, Bruce och Char från Minnesota kom och satte guldkant på festivalen med sin musik och dans. Det är många som är värda en stor eloge för att festivalen blev en stor framgång men utan Mike och Kathy Rostad och deras tidiga vision om en festival, hade detta aldrig blivit av.

Det blir en fortsättning redan nästa år på Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest. Upplägget skall bestämmas i februari. Visionen fortsätter!

Missade du festivalen kan du se lite av det vi gjorde på festivalens websida.

Capones mekaniker

Vi stannade till en dag med båten hos Jerry och Elaine Johnson i Larsen Bay. Jag visste att Jerry hade många spännande berättelser om sin far, född i Norge och i många år Al Capones personlige mekaniker.

– Min pappa var en fantastisk mekaniker som genom att enbart lägga handen på skärmen kunde känna vad det var för fel på bilen. Han hade bara tre års skolutbildning men var ett mattegeni. Han kunde inte räkna på papper men visste direkt i huvudet svaret på nästan vilket matematiskt problem som helst.

Alphonse Gabriel ”Al” Capone, även känd som Scarface, var gangster i Chicago under 1920-talet. Mest känd är han kanske för massakern på medlemmar ur konkurrenten O’Bannions gäng som han iscensatte under Alla Hjärtans Dag 1929.

– Pappa sade alltid att han var bra att jobba för; han betalade alltid i tid och prutade aldrig. Det var hans noggrannhet som till slut satte honom i fängelse, han hade skrivit ner alla affärer han gjort och åkte dit för skattefusk.

– Vid garaget stod det alltid två ”goons” (gangsters), på vakt 24 timmar om dygnet. Varje gång Capone skulle ut och åka kallade de först på min pappa. Det tog aldrig mer än 15 minuter för vakterna att fixa fram bildelar till gangsterkungens fordon. Capone hade nog rätt goda kontakter, sa Jerry och skrattade. Bilarna som Capone hade var tanks, de var skottsäkra, berättade pappa. Varenda gång Capone varit ute på resa kallades pappa tillbaka för att serva bilarna. Enligt honom var Al Capone en bra arbetsgivare – pappa hade inte med varken smugglingen, prostitutionen eller mördandet att göra. Han var bara mekaniker.

Efter att Capone fängslats flyttade Jerrys familj till Alaska och pappan blev ingenjör på en sillfabrik.

– En gång, berättade Jerry, blev min far nedslagen och rånad. Polisen fann honom bakom konservfabriken och konstaterade att han var död. De gick och hämtade dödgrävaren Odell som också dödförklarade honom. De lastade in pappa i likbilen och Odell fyllde i alla nödvändiga papper. Inne i likvagnen var det varmt och skönt. Odell hoppade in i bilen och började köra tillbaka mot bårhuset. När han kommit halvvägs satte sig pappa plötsligt upp och frågade förvånat: ”Var är vi?”

Gamle dödgrävaren Odell fick nästan en hjärtattack och höll på att köra av vägen. Min far överlevde dock händelsen med många år.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiaks Skandinaviska arvet – Renskötarna

Lois Stover i samedräkt

 

Människor har anlänt till Alaska och Kodiak av många anledningar, men för det mesta har arbete, äventyr eller kärlek varit den drivande orsaken. Så var fallet med pastor Sheldon Jackson.

År 1882 beslutade den amerikanska staten att försöka hjälpa de svältande eskimåerna, yupikfolket, som än idag lever i sydvästra Alaska. Jackson, som redan då hade startat ett stort antal skolor och missionsstationer längs Alaskas kustområden, fick uppdraget. Han hade sett hur de ryska renägarna på andra sidan Berings sund, tjuktjerna, hade gott om föda för sina renhjordar och Jackson ansåg att uppfödning av renar skulle fungera lika bra i Alaska.

Sheldon Jackson köpte för regeringens räkning en renhjord på 171 djur av tjuktjerna i Sibirien. Tillsammans med renarna anlände också en grupp tjuktjer som hade till uppgift att lära yupikerna sköta djuren. Renhjorden transporterades över Berings sund till Alaskas västkust.

Men att lära yupikerna bli renskötare var inte så enkelt. Efter två års försök var relationen mellan de ryska tjuktjerna och Alaskas yupiker så ansträngd att projektet avbröts. Man bestämde istället att försöka hyra in norska samer som handledare. Samerna lovades ett treårskontrakt; anställning med full lön och fri kost och logi.

Redan 1894 reste den första gruppen på 13 personer iväg från Kautokeino i Norge till Alaska för att lära yupikerna bli renskötare. Arbetet drog ut på tiden och fyra år senare, 1898, skickades ytterligare en grupp på 113 personer tillsammans med 537 renar från Norge till Alaska för att utöka projektet, den så kallade Manitobaexpeditionen. Projektet pågick i flera år och blev framgångsrikt. Renarna förökade sig och fördelades i flera stora hjordar.

En del av samerna återvände till Norge medan andra gifte sig i Alaska eller flyttade till övriga delar av USA. Några av mina vänner i Sons of Norway på Kodiak är ättlingar till de norska samerna från Kautokeino.

För att lära mig mer om samernas historia i Alaska besökte jag Lois Stover, som flyttade från Bethel i Alaska till Kodiak 1959. Lois har sitt hus, vackert omgivet av stora granar, vid utkanten av staden Kodiak. När jag kom på besök bodde också hennes äldre syster Mary Eyman i huset. Lois och Marys morföräldrar kom till Alaska från Norge med renhjorden 1898. Deras mormor Ellen Sara var bara 15 år när hon vid ankomsten till Alaska gifte sig med en norsk same som var betydligt äldre. Det var ett arrangerat äktenskap och bruden Ellen grät hela bröllopsdagen.

– Det gjorde mig verkligen ledsen när jag hörde om hennes äktenskap, sa Lois.

Mormor hade tre barn i första äktenskapet men skiljde sig och gifte om sig med en norrman och fick fyra barn till.

– En sak som jag hörde när jag växte upp, fortsatte Lois, var att de ryska tjuktjernerna var burdusa mot renarna, inte minst när de skulle mjölkas. Först slog de omkull renen och väl på marken sög de ut mjölken ur spenarna med munnen och spottade sedan mjölken i kruset. Sättet som tjuktjernerna skötte djuren på hade yupikerna svårt att acceptera. Det var lättare för de norska samerna att lära ut sin mjölkningsteknik, mjölkning med hjälp av händerna.

Samerna från Norge fick under åren en mycket bättre relation med yupikerna än sina ryska företrädare eftersom samerna visade mer hänsyn till både människor och djur.

– Jag tror också att en orsak var att samerna och yupikerna hade likartade kulturer; de åt samma slags mat och klädde sig i liknande kläder. Samerna anpassade sig fort till yupikernas sätt att leva, berättade Lois.

Hon kommer ihåg att hennes morföräldrar ofta talade norska med varandra men så snart barnbarnen kom in i rummet, slutade de.

– Jag hörde berättas, sa Lois, att när min pappa, som hade en likartad bakgrund, började skolan vägrade han prata engelska och fick därför gå om första klass i tre år. Till slut sa farmor att om du inte lär dig engelska kommer du att få gå i första klass tills du fyllt 30 år! Det tyckte pappa inte lät roligt, så då lärde han sig engelska fort.

Lois pappa Tim fortsatte trots allt att studera och blev en av de första same-yupikerna att ta examen från University of Alaska 1937.

Lagen som reglerade renägande ändrades 1938, så att bara Alaskas urbefolkning fick rätten att äga renar och alla samer tvingades därför sälja sina djur till ett underpris. Lagändringen innebar slutet för samerna som renägare i Alaska. Men många av de norska samerna gifte sig med yupiker.

– Vår far lärde oss vara stolta över att vara same-yupiker, och om någon i skolan retade oss skulle de få stryk, sa Lois och skrattade. Men det är klart, det fick de aldrig, tillade hon med ett stort leende.

Lois fick lära sig yupikfolkets traditioner men lärde sig också mycket från samerna, som att ta hand om fisk och att torka renkött.

– Jag älskar fortfarande torkat renkött. Vi barn föddes upp på renkött och hjortron. Hjortron växer överallt på myrarna vid Bethel, Alaska, där vi bodde.

Att sköta renar i områden där caribou (nordamerikansk vildren) lever, är inte alltid enkelt. Lois pappa berättade hur man varje morgon ställde sig att spana ut över renhjorden. När de såg djur som var mycket större, föstes de åt sidan och jagades bort eller sköts. De stora djuren var cariboutjurar och tog de inte snabbt bort tjurarna kunde de ge sig av med en flock renkor och då kunde renhjorden snart minska.

– Många av yupikerna ville inte ta ansvar för sina renar, förklarade Lois. När det var fiskesäsong lämnades djuren åt sitt öde och det kan man inte göra om man är renskötare, man måste skydda hjorden från både caribou och vargar. Men de var många som förlorade sina renar på så vis.

En av renhjordarna flyttades till Akhiok på Kodiak 1922, men ingen tog hand om djuren och renarnas avkomma lever idag förvildade på södra Kodiak.

– Det vore spännande att fånga in några av djuren och starta en ny hjord här på Kodiak, sa Lois med upphetsning i rösten. Morfar sa alltid att vi inte är här för renarna, renarna är här för oss. Men det är klart, man blir väldigt uppbunden av djuren.

Mary kommer med glädje ihåg maten som de tillagade efter renslakten. Mamma tog tarmarna och stoppade i blod, havregryn och olika kryddor och gjorde blodkorv. Tarmarna kokades och kunde sedan ätas antingen varma eller kalla. Mamma bakade också bröd, ”brain bread”, av renhjärnan; det var sprött, ungefär som Rice Krispies.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Buffelranchen vid Narrow Cape

Narrow Cape, stranden vid familjen Burtons buffelranch, är en plats på Kodiak jag ofta återkommer till. Detta är utan tvekan vägs ände, så långt ut i vildmarken på Kodiak som man kan komma med bil. Innan raketbasen (Kodiak Launch Complex) byggdes i slutet av 1990-talet var vägen till Narrow Cape så dålig att det ibland var svårt att köra bil hela vägen. Resan från staden Kodiak och ut till Narrow Cape tog då ett par, tre timmar trots att avståndet inte är mer än 75 kilometer. I slutet av 1980-talet var det bara staden Kodiak, som hade asfalterade vägar. Så snart man lämnade staden tog den mycket dåliga grusvägen vid. Det kunde vara djupa hål i vägen eller stora stenar som blottlagts vid en häftig regnskur. Ofta fick man köra runt stenarna och hålen. Resan tog alltid lång tid men det gjorde också att besökarna var få här vid Narrow Cape.

För att komma till Burtons måste man åka österut på den ringlande vägen som i början klättrar upp och ner längst den branta kusten och rundar tre vikar, Womens, Middle och Kalsin Bay. Vägsträckan skulle mer än halveras om man inte tvingades åka runt varje havsvik, men efter varje kurva väntar en ny enastående aha-upplevelse. De branta bergssidorna liknar smaragdgröna täcken med inslag av ängsblommor i vitt, blått och rött.

Innan det är dags att svänga av mot Burtons ranch passerar man Passagshak Bay, ett vatten som i rätt belysning förvandlas till ett tropiskt hav. Här rinner floden Passagshak ut och det är en enastående plats för den fiskeintresserade. I den grunda floden går flera av Stilla Havets laxarter upp. Framförallt när silverlaxen kommer står det alltid fullt av fiskelystna Kodiakbor och trängs på flodstranden.

Efter Passagshak kör man brant upp i bergen till bufflarnas betesmarker. När vägen var som sämst var man förr tvungen att ha någon som gick i förväg den sista biten för att lotsa bilen förbi alla stenarna. Precis före gården korsar man ett mindre vattendrag. Där fanns tidigare ingen riktig bro utan man fick balansera bilen på några stockar som låg över ravinen för att komma vidare.

På den tiden slet det alltid hårt på bilen när man besökte ranchen. Vid ett tillfälle när jag närmade mig Narrow Cape small det plötsligt till under bilen och ett otäckt kras hördes. Jag stannade, hoppade snabbt ut och upptäckte att hela avgassystemet fastnat på en sten. När jag försiktigt försökte backa slets hela avgasröret loss. Under resten av resan vrålade bilen som en riktig racerbil.

Första gångerna jag besökte Burtons buffelranch var det som en resa till en svunnen tid. Djur strövade fritt mellan de grovhuggna byggnaderna på gården. Överallt stod maskiner som verkade ha lämnats precis där bensinen tagit slut eller motorn lagt av. Många av redskapen hade säkert stått stilla under en längre tid. Men gårdens ägare, Bill och Kathy Burton med sonen Buck, gav ranchen liv. Ofta stod hästarna sadlade och färdiga att användas. Ända fram till slutet av 1990-talet var hästen det viktigaste transportmedlet runt gården.

Bill Burton kom till Kodiak från Florida 1966 och arbetade på Joe Beatys ranch vid Narrow Cape, som på den tiden hade traditionell köttboskap. Året efter sålde Bill och hans fru Kathy sin gård i Florida och köpte Joes ranch på Kodiak.

– Det var en ständig kamp mot björnarna, berättade Bill. Att driva en boskapsranch på Kodiak är svårt. För björnarna är boskapen ett enkelt byte och jakten på björn är ju begränsad. När jag köpte gården var illegal jakt vanlig, men idag finns det färre boskapsägare och att skjuta björnar för att skydda boskap är inte längre accepterat.

– 1979 dödade björnar 127 av våra kor, fortsatte Bill, och vi stod inför ett svårt val. Antingen måste vi sluta med boskap eller pröva något helt nytt. Vi valde att stanna kvar och året efter köpte vi in 40 bufflar, amerikansk bison.

Bufflar har kvar sitt naturliga försvarsbeteende och kan därför skydda sig från björnangrepp. En björn som en gång kommit nära en rasande buffel gör sällan om misstaget.

Att byta ut vanlig nötboskap mot bufflar visade sig vara en lönsam affär. Buffeln kunde inte bara skydda sig mot björn utan gav också ett värdefullare kött och erbjöd fina troféer för jägare. Idag äger familjen Burton Alaskas största buffelhjord på minst 500 djur.

Bufflarna strövar fritt runt Burtons ranch, helt utan inhägnader. Det som hindrar djuren från att ge sig av är höga bergstoppar på ena sidan och havet på den andra. Vägen vid Passagshak Bay är enda sättet för bufflarna att lämna Narrow Cape och komma ut till andra områden på Kodiak. När ett större antal djur lämnat området brukar Burtons samla ihop en grupp ryttare för att driva bufflarna tillbaka mot ranchen, över Passagshak River och vidare förbi passagen där vägen går fram längs havsviken. Det är en storslagen men också pirrande upplevelse att på hästrygg driva en stor hjord bison framför sig. Man känner sig precis som klippt rakt ur en gammal westernfilm.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”
som kan köpas på CameraQ.com

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.