Kategoriarkiv: Betraktelser

En glimt av evigheten

Kvarlevorna av min Triumph Spitfire
Han sade att det inte var någon brådska eftersom personen i bilen var stendöd. Att någon skulle komma levande ur en så krossad bil var inte möjligt.

Morgonen den 10e januari 1978 var vacker och solig. Det hade varit frostgrader under natten men vid 10 tiden på morgonen hade solen redan värmt luften när jag satte mig i min lilla tvåsitsiga sportbil en Triumph Spitfire. Jag var på väg ut ur Vårgårda mot Alingsås där jag skulle träffa Siv Skoglund på hennes kontor. Hon var ansvarig för utbildningar för Kursverksamheten vid Göteborgs Universitet i Alingsås. Både under och efter gymnasietiden i Alingsås hade jag jobbat som kurslärare för organisationen och resan till Alingsås hade jag gjort hundratals gånger.

Vid Doggy Hundmatsfabrik utanför Vårgårda skulle man bara stanna till och sen köra stora vägen som då hette E3. Det var precis som en vanlig dag fast lite vackrare och soligare än de flesta vinterdagar. Den lilla sportbilen spann som en vårrusig ungkatt, den var låg och det kändes nästan som om bilen slickade asfalten. Väghållningen var fantastiskt, och jag älskade den lilla sportbilden som jag köpt ett drygt halvår tidigare. Jag kom nedför backen, förbi den gamla Caltex macken, vidare över bron och så förbi Doggy. När man kom fram till E3an var det stopp och där skulle jag sen svänga vänster ut på den stora vägen.

Jag närmade mig stoppmärket och började försiktigt trycka foten på bromspedalen. Här runt slutet av vägen från Vårgårda, där man skulle köra på E3an stod det högresta granar som väl skuggade vägbanan under vinterhalvåret. Jag försökte åter trycka på bromspedalen men ingenting hände. Vägbiten innan stoppet vid stora huvudleden var helt täckt med blankis. Det var omöjligt att få stopp på bilen och rakt framför mig kom en stor långtradare framrusande. Jag såg de stora hjulen och förstod att jag var på väg rakt in under släpet. Som en ren reflex drog jag handbromsen för att få min bil att gå med bredsidan först istället för att köra rakt in under släpet. Vad jag långt senare fick reda på var att jag tack vare bruket av handbromsen tjänade någon bråkdel av en sekund och därför missade långtradarsläpet.

Bilen snurrade runt och stannade istället tvärs över E3:ans vägbana med fronten pekande tillbaka mot Vårgårda. Vad som hände där på vägen efter att jag såg de stora långtradarhjulen och drog handbromsen har jag själv inget minne av. Men jag fick långt senare reda på att efter långtradaren kom en tankbil som pga det hala väglaget inte heller hade en chans att stanna. Han hade minst 200 meter på sig att få stopp på sin lastbil. Men pga möte hade han ingenstans att ta vägen utan körde rakt på min lilla sportbil som stod framför honom tvärs över vägbanan.

Kollisionen blev våldsam, lastbilens framdel körde upp över sportbilen och tillsammans kasade vi fram längs vägen ytterligare 300 meter ända fram till bron över Säveån. Sportbilen blev helt krossad under tankbilen och den enda delen av bilen som var någorlunda intakt var förarstolen. Att förarsidan på min bil klarat sig var pga att bilen snurrat runt på vägen och tankbilen istället körde in genom passagerarsidan. Men det verkade som om en hand vakade över det som hände.

I den första bilen som kom från Stockholmshållet fanns en läkare på väg till Alingsås lasarett och i bilen efter satt en sjuksköterska på väg till samma sjukhus. Personalen fanns tidigt på plats. En tredje person som stannat vid olyckan sprang upp till Doggy fabriken för att ringa efter ambulans. Senare fick höra var att han sagt till personen som svarat, att det inte var någon brådska eftersom personen i bilen var stendöd. Att någon skulle komma levande ur en så krossad bil var inte möjligt.

Hjulen på den första lastbilen var det sista jag har en minnesbild av. Därefter försvann alla känslor av närvaro eller upplevelser av oro. Istället kom jag till en annan värld av enorm glädje, där ingen sorg eller smärta existerade. Jag hade en mycket tydlig upplevelse av andra människor. Men det var en person eller väsen som ledsagade mig på denna plats. Jag fick se en värld som var obeskrivbart vacker och underbar. Denna värld var mer påtaglig, mer verklig, än den värld som jag tidigare känt. Här fanns ingen längtan att återvända till den gamla världen eller tankar på dem man lämnat där. I denna nya värld fanns en berusande glädje som tog bort alla tankar på allt det man lämnat bakom sig. Tankar om död och sorg existerade inte.

Plötsligt berättade min ledsagare att jag måste återvända till den gamla världen. Det gjorde mig förtvivlad att inte få stanna kvar. Jag var bara 19 år och hade ju egentligen allt att leva för. Men om jag nu var tvungen att lämna denna fantastiska plats och återgå till det som vi ser som livet, så ville jag ändå berätta för alla människor i hela världen om detta, som, ja kanske var det himlen? Men en mycket vänlig röst sa till mig att jag inte fick berätta om vad jag sett och upplevt. Jag fördes till en rund dörr, en sorts lucka. Genom denna ovanliga utgång kom jag tillbaka till den gamla världen och alla mina upplevelser och minnen suddades försiktigt bort.

När jag kom till medvetande där på lasarettet så hade jag bara kvar min stora besvikelse av att inte få minnas det som jag upplevt. Och jag började känna smärta från mina fysiska skador från olyckan. Men besvikelsen att inte minnas övergick i ilska, en stor sorg som jag inte kan beskriva. När jag vaknade upp fanns mina föräldrar vid sjuksängen. Vad som sades har jag heller inget minne av men långt senare berättade min mamma att jag var så fruktansvärt arg när jag vaknade upp ur min medvetslöshet att de var tvugna att lämna rummet för en stund.

Jag försökte länge att minnas något av mina upplevelser men dom förblev utraderade. Ibland försökte jag spänna alla muskler i min sargade kropp för att på något sätt ”ta i” för att minnas, men det var helt resultatlöst. Det enda som jag kunde minnas var att platsen som jag besökt var fantastisk och mer verklig än verkligheten som jag tidigare känt, och rösten som sa till mig att jag inte skulle få berätta om platsen för någon.

Upplevelsen att vara inklämd under en stor tankbil, liggande där på den frusna vägbanan, sen vidare i ambulansen och den första tiden på akutintaget på lassarettet i Alingsås hade säkert varit olidlig om jag varit vid medvetande. Men jag fick istället en liten glimt av evigheten, en verklighet som under åren gett mig en stor glädje, inte tagit bort lusten att leva, men gett mig övertygelsen om att vi har något mycket bättre längre fram som väntar på oss. Jag är övertygad om att det var Gud själv som visade sig i den vänlige skepnaden som var så märkligt bekant.