Långfredag 1964

Afognak drabbades hårt av jordbävningen och tsunamin 1964.

Den våldsamma jordbävningen som drabbade Alaska på långfredagen den 27 mars 1964 började vid middagstid. Emil och Frieda Norton hade redan satt sig till bords med barnen för att äta när lampan i taket började gunga fram och tillbaka och bordet skakade kraftigt.

– Vi ställde oss upp men fick hålla i varandra för att inte kastas omkull. När vi kom ut på gatan rullade asfalten precis som två till tre fots havsvågor, berättade Emil för mig när jag en gång frågade honom om den stora jordbävningen.

Enligt många vittnesmål gungade hela staden Kodiak. Som burna av gigantiska vågor lyftes hus upp i luften och sjönk sedan ner igen.

– När jordbävningen upphört, hoppade vi alla in i bilen och körde ner mot konservfabriken där jag jobbade, men möttes halvvägs av en militärpolis som stoppade oss och sa, att vi istället måste åka upp på Pillar Mountain. Klockan elva på kvällen hade de våldsammaste efterskalven upphört och vi försökte ta oss hem men stoppades återigen av militärpolisen. Det var för farligt att återvända så vi körde istället hem till vännerna Gene och Phyllis Sundberg.

– Vi trodde att detta var slutet för oss alla och vi började be Fader Vår tillsammans, mins Gene.

– Jag kommer ihåg, flikade Phyllis in, att Pillar Mountain bakom vårt hus liknade en stor björnmage som andades in och ut med ett djupt stönade. När jag berättade det för forskarna som kom ett par dagar senare, sa de att detta var något jag bara inbillat mig, men vi var många som såg samma sak.

– Man måste ha upplevt jordbävningen för att förstå vad som egentligen hände, lade Frieda till.

Gene och Phyllis tog, förutom Emils familj, emot 18 personer i sin lägenhet.

– Och i källaren hade vi en lärarinna som hyrde rum och hon tog in 15 personer inklusive ett par bebisar, infogade Phyllis.

Blöjor tillverkades av handdukar och ett sönderklippt duschdraperi. Det som först tog slut var toalettpapper.

– Men vi hade en liten bäck precis utanför huset så vatten hade vi gott om, sa Phyllis.

– Och nu har vi hela vinden full av toalettpapper och väntar bara på nästa jordbävning, skojade Gene.

När den första tsunamivågen slog in en knapp timme senare förstördes hela hamnområdet, konservfabrikerna och handelsstråket i Kodiak. De största vågorna som vällde in över staden mätte omkring tio meter i höjd. Vågorna som förstörde Old Harbor och Afognak Village beräknades senare till över 15 meter.

– Vi hörde hur hus och byggnader krossades. Jag tog fram en kikare för att se bättre vad som hände, när jag plötsligt fick se en stor båt komma uppför huvudgatan. Jag blev så chockad att jag kastade ifrån mig kikaren och skrek högljutt, berättade Phyllis och satte händerna för ansiktet. Det var helt overkligt. Men det som gjorde mig mest ont var att i månader se de stora eldarna som brann, dag och natt, med skräp som man samlat ihop från den trasiga staden.

Många på Kodiak som levde av fisket och fiskeindustrin blev den dagen av med sina båtar och jobb. Det tog nästan ett år för konservfabriken där Emil Norton jobbade att provisoriskt återuppta produktionen.

– Kodiak har en lång, rik och spännande historia som verkligen är unik. Och vet du, trots vulkaner och jordbävningar finns ingen bättre plats att leva på, avslutade Emil.

Den näst största av Kodiaköarna Afognak drabbades också av en serie tsunamivågor som vällde in över byn Afognak. På vissa ställen sjönk marken upp emot två meter vilket förorenade brunnar och sjöar i området. Byn Afognak hade ett svårt val – antingen återuppbygga samhället eller flytta. Invånarna fick rösta och med bara en rösts övervikt valde man att omlokalisera till annan plats. Man valde ett mer skyddat område i Kizhuyak Bay och den nya byn fick namnet Port Lions. Några valde dock att flytta till andra orter som staden Kodiak, Anchorage eller söderut i USA.

När jag senast besökte byn Afognak vilade ett ödesmättat lugn. En del av husen stod kvar precis som om människorna lämnat dem i all hast. På borden stod tallrikar och muggar kvar och i hyllorna låg prydnadssaker omkullvälta. Kyrkan hängde halvvägs ut över en sandbank vid havet och kyrkogården med gravar hade till stor del spolats bort av vågorna. Om några år kommer troligtvis hela byn att vara gömd under vegetationen eller av sanden från havet.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Kodiaks skandinaviska arvet – Old Harbor

Old Harbor (1988)

Old Harbor på Kodiak gör verkligen skäl för namnet “Lilla Skandinavien”. De flesta av byns omkring 220 invånare är ättlingar till de unga svenska och norska män som kom till Kodiak i början av 1900-talet. Old Harbor ligger inklämd på en smal landremsa mellan havsstranden och den branta gräsklädda bergsryggen i nordväst. Närliggande mindre öar skyddar byn från norra Stilla Havets tidvis ganska våldsamma väder.

Rolf Christiansen föddes 1890 i Kristiania (idag Oslo) under den svensk-norska unionens tid. Artur Håkansson, föddes 1886 och kom från södra Sverige via Langeland i Danmark. Båda hamnade efter märkliga omständigheter och många år på havet i Old Harbor på Kodiak.

Artur Håkansson ville redan som 14-åring ge sig ut som sjöman men pappan tyckte han var för ung och ordnade först ett jobb i hamnen för sonen. Det dröjde dock inte länge innan han fick möjlighet att segla med en båt på väg till Grönland. När han återvände hem ett år senare upptäckte han att livet till havs passade honom bättre och gick snart på ett nytt skepp.

I New York träffade han en norrman, Rolf Christiansen, som han blev god vän med, men efter ett tag skildes deras vägar ändå åt. Många år och resor senare träffades vännerna igen på en bar i San Francisco där de började prata om Alaska och att det fanns stora pengar att tjäna där. Vännerna skiljdes åt igen men drömmen om Alaska levde kvar.

Arthur tog jobb på sillfartyget Hunter på väg till Alaska. Den 30 augusti 1917, efter en tid i Alaskas farvatten, befann sig fartyget utanför Chignik vid Alaskahalvön när det med full last av torsk på väg mot Kodiak gick på ett rev. Båten sjönk på bara fyra minuter, men trots det överlevde hela besättningen på 40 man med hjälp av livbåtarna. Revet som orsakade förlisningen fick sitt namn efter båten och heter än idag Hunters Rock.

Manskapet kom in till Chignik men det sista passagerarfartyget söderut för säsongen hade lämnat hamnen tre dagar tidigare. De kom istället med en båt på väg till Kodiak. Hela besättningen från Hunter tvingades övervintra i staden Kodiak som på den tiden bara hade omkring 300 invånare. Det var inte direkt någon lyx som de skeppsbrutna männen erbjöds. Nästa vår kunde de som ville lämna ön med en passagerarbåt som anlänt med arbetare till de stora konservfabrikerna. 13 av männen bestämde sig dock för att stanna kvar. Artur var en av dem som stannade och jobbade sedan under de närmaste tio åren på olika platser runt Kodiak innan han fick jobb som förman på en konservfabrik vid Three Saints Bay.

En dag spreds nyheten att ett norskt valfångstfartyg hade lagt till vid Port Hobron i närheten av Old Harbor. På helgerna var det alltid dans i Old Harbor och den norska besättningen skulle komma dit. Artur och flera andra från konservfabriken rodde hela vägen till Old Harbor, en resa på minst fyra timmar i en roddbåt, för att dansa och träffa andra från Skandinavien. När båtarna kom in för dansen satt Arthurs gamle vän Rolf Christiansen i en av båtarna från det norska valfartyget.

– Vad har du gjort de senaste 15 åren? ropade Artur med hög röst. De hade verkligen många historier att berätta för varandra.

Under dansen i Old Harbor träffade Rolf och Artur två unga flickor från byn. Rolf bestämde sig för att stanna och redan under våren arrangerades ett stort dubbelbröllop för vännerna och deras brudar. Båda familjerna fick många barn och Rolfs dotter Mary gifte sig sedan med Arturs son Sven Sr.

Det vanligaste efternamnet i Old Harbor idag är Christiansen och bärs av ättlingar till Rolf. Jag träffade Rolfs son Carl Christiansen i hans fantastiska fiskehotell lite i utkanten av byn.

– Pappa sa själv att han rymde hemifrån vid 15 års ålder, berättade Carl, och att han seglade tre gånger runt jorden innan han hamnade här på Kodiak.

Rolf fick nästan omgående arbete som kock på valstationen Port Hobron som låg tvärs över sundet från Old Harbor, på Sitkalidak Island. När han träffat Sasha Kelly, en ung sugpiaqisk kvinna, rodde han hela vägen över sundet på helgerna till Old Harbor för att uppvakta henne. Pappa och Sasha gifte sig när pappa var 41 år och Sasha bara 17.

Sasha älskade Rolfs blå ögon och sa ibland att hon ville plocka ut hans ögon och äta upp dem. Eftersom sälögon var en delikatess bland Kodiaks urbefolkning borde mammas hot kanske ändå tagits på ett visst allvar. Men Rolf fick naturligtvis behålla ögonen livet ut.

Från boken ”Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö” som kan beställas på Camera Q.

Den första Kodiak Scandinavian Culture & Film Fest  hålls nu i November på Kodiak.

Närkontakt med en elefant

Många människor frågar mig om jag aldrig varit rädd, om jag upplevt något i naturen som varit skrämmande. Och visst kan det hända saker som för en kort stund upplevs lite otäckt.

Jag hade en gång en stor elefanttjur som varje kväll, precis i solnedgången, korsade en grund sjö en bit ifrån vår lägerplats. Jag hade sett honom flera kvällar och när han gick ut i vattnet dansade solstrålarna i vågorna som ringar av guld på ett magiskt sätt kring hans väldiga kropp. Jag försökte hitta en bra plats att filma elefanten från men det var svårt eftersom det endast fanns låga, taggiga akaciabuskar i området.

Men en eftermiddag valde jag ändå ut en av buskarna på kanske 75 meters håll från stigen där elefanten alltid kom gående precis innan solen gick ned. Och mycket riktigt, han kom i tid den här kvällen också. Jag hade riktat in kameran för att kunde fånga solglittret i vågorna när elefanten korsade sjön, men denna kväll blev inte riktigt som jag planerat. När elefanttjuren precis skulle ta steget ut i vattnet stannade han till en kort stund, sen vände han sig hastigt om och tog sikte rakt mot den lilla buske som jag valt ut till kamouflage. Han kom fram till mig och började äta av busken som just nätt och jämt täckte min hjässa. Jag lutade mig över kameran på stativet och höll andan. Detta var inte riktigt bra! Varför hade han ändrat sin vana denna kväll och valt att äta på just min buske?

Jag såg de stora fötterna framför mig och hörde hur han rev och slet med snabeln i grenarna bara någon handlängd ovanför huvudet. Jag visste att elefanterna i området inte heller hade det bästa ryktet, det hände ibland att människor dödades om de kom i vägen för framför allt elefanttjurar. Och nu stod han där intill mig. Att försöka springa undan var lönlöst, det fanns ingen plats att gömma sig i närheten och att springa ifrån en ilsken elefant är helt omöjligt. De är alldeles för snabba. Och hade jag skrämt honom hade saken säkert bara blivit allt värre. Nej, jag satt kvar och funderade över min bekymmersamma situation.

Efter ett par evighetslånga minuter gick så elefanten sakta vidare. Jag tog ett djupt andetag och kände att chansen att komma undan med livet i behåll ökade dramatiskt för varje steg som elefanten tog på väg bort från min buske. Men när han hade gått kanske 15 meter vände han sig plötsligt helt om och kom tillbaka. Nu började han äta upp de sista grenarna som fanns kvar och som kamouflage var min lilla buske nu helt oanvändbar. Jag satt och väntade bara att han skulle gripa tag i mitt hår eller kanske slingra snabeln runt min överkropp. Men det märkliga var att han undvek att röra vid mig även då han åt upp grenarna som omfamnade mig.

När det sista lövet var uppätet lämnade elefanten sakta mitt allvarligt skadade gömsle och gick återigen ner till vattnet och korsade sjön omgiven av tusentals dansande stjärnor i den sena solnedgången. Jag var fortfarande alltför skakad av upplevelsen för att kunna starta kameran och fånga den mäktige tjuren då han försvann över till andra sidan. Man blir ganska ödmjuk efter en närkontakt med en av jordens största landlevande varelser. Jag kom därifrån utan filmsekvenser på elefanten men ibland kan märkliga situationer ändå ge bestående bilder. Orden från min unge vän ur Ahukuntakafolket kom också till min hjälp i nöden; Sir, sir, don´t be afraid.

Denna och andra äventyr kan du läsa om i vår nya bok, Sri Lanka – Berättelser från min paradisö. Beställ boken på Camera Q

Människor av olika världar

Synen av en liten flicka jag såg i södra Indien har fastnat i mitt minne, även om jag bara såg henne i några få sekunder. Inte mer än kanske 6 år gammal, stod hon och grävde i ett stort cementrör som fungerade som soptunna. Det var kanske ingen ovanlig syn i Indien 1980, och jag hade inte lagt märke till henne om det inte varit för den gigantiska svarta grisen som stod på andra sidan och grävde i samma sophög. Precis när vi körde sakta förbi tittade hon hastigt upp på mig. Medan jag satt i en fin bil på väg till mitt hotell, kämpade hon för att få tag på några godbitar i soptunnan innan grisen slet tag i dem med sitt stora tryne.

Mitt första arbete i Indien 1980 var en dokumentär om det svenska barnhemmet, Elida Childrens Home. Tiden i Indien gav mig många upplevelser som har förändrat mitt liv i många avseenden. Vi landade i staden Bombay (som idag heter Mumbai) en tidig morgon i april. Klockan var ännu inte 6, och när vi lämnat flygplatsen och taxin släppt av oss inne i staden gick vi omkring på gator bland sovande eller nyvakna människor klädda i bara trasor. Några som var mer lyckligt lottade hade pappkartonger att sova på. Jag var endast 22 år och hade aldrig sett något liknande, tusentals människor! Många var barn och i så dåligt skick att de troligtvis inte hade kraft kvar att vakna denna morgon. Några satt upp och plockade med sina ringa tillhörigheter kanske en trasa, en flaska eller en kopp. Ibland möttes jag av försiktiga blickar, det var märkligt, allt verkade röra sig i slow motion.

En äldre man sa till mig innan min resa till Indien: när du kommer hem igen är du en helt annan person. Ingen besöker Indien utan att skakas om på djupet. Varför har vår Skapare gett oss så olika förutsättningar och varför har vi så svårt att visa tacksamhet, frågor som jag ofta ställt mig själv. Indien har sedan mitt första besök 1980 radikalt förändrats, mycket till det bättre, men minnesbilderna lever kvar.

Några år senare, 1987 i Egypten, filmade vi en serie av undervisningsfilmer. Jag hade också fått en förfrågan att hjälpa ett reseföretag att dokumentera lite av deras ökenturer. Jag har minne av att turisterna fick rida genom öknen från Sakkara och till pyramiderna i Giza. (En fantastisk upplevelse som jag själv ridit på kamel). Ute i en liten oas med palmträd och några beduintält fick turisterna gå av kamelerna och vila i skuggan. De bjöds också in i tältet av en beduinfamilj för en kopp te.

Jag stod utanför och filmade de turister som gick in i tältet. Efter en stund kom två kvinnor ut ur tältet, pratade, var överförtjusta och så tacksamma för vad de sett och fått ta emot. En av kvinnorna uttryckte sin tacksamhet högljutt: såg du de vackra barnen och tänk att dessa fattiga människor öppnar sitt hem och bjuder oss på de lilla de har, vilken fantastisk upplevelse!

Det gick ytterligare någon minut och två andra kvinnor kom hastigt ut ur tältet. De visade inga muntra miner. Jag uppfattade lite smågnäll och när de kom närmare hörde jag den ena kvinnan säga till den andra: såg du flugorna i ansiktet på det lilla barnet som satt på marken, va äckligt! Hur kan researrangörerna fösa in oss i ett så smutsigt tält och sen försöka tvinga i oss avskyvärt te? Kvinnorna fortsatte vidare med hastiga steg bort mot de väntande kamelerna, ivrigt beklagande upplevelsen där i det lilla beduintältet.

Vi människor reagerar på olika sätt när vi stöter på något vi ser som främmande eller svårt att förstå. Vi kan bemöta det vi upplever med en positiv eller negativ livssyn. I vårt arbete då vi söker filmidéer försöker vi hitta det goda, det positiva, även där det ibland finns svårigheter och problem. Det vi ser som viktigt är att hjälpa till att skapa hopp och glädje även om livet för många tidvis verkar mörkt och tungt.

Tänk om vi alla kunde fokusera på det positiva i livet, vilken glädjefest det skulle bli.