Kategoriarkiv: Uncategorized

Livet börjar inte vid 60, men först då kan man lägga in 6e växeln!

Min mor sa när jag fyllde 17 år att ”17” var det bästa året under hela livet. Jag tror hon hade rätt för det året var fantastiskt roligt. Redan då hade jag börjat arbeta som journalist och tjänade bra med pengar samtidigt som jag fortfarande gick i gymnasieskolan. Vi arbetade också den sommaren på vår första film, en komedi med namnet ”Tarzan- älgarnas son” som SVT köpte och visade för hela svenska folket. Detta var året då allt hände!

Det har alltid varit trevligt att fira födelsedag. Till skillnad från många av mina kolleger och vänner så tycker jag det är roligt när folk kommer och uppmärksammar att man faktiskt blir äldre. Det är ingen fara med att bli äldre, det är många ”perks” man får med ålderns rätt. Idag är det en föreställning att det är fult att bli gammal eller kanske är det så att man plötsligt upptäcker att man inte är odödlig och skräms av den tanken. Men vare sig en rynka i ansiktet eller döden behöver skrämma oss. Rynkor och vishet kommer ofta hand i hand och under alla de år som jag letat goda berättelser och människor med god insikt av livet så har det alltid varit äldre. Unga människor är kanske vackra på ytan men verkar oftare ha svåra problem att bearbeta. Kanske är detta för att de inte ännu fått livserfarenhet, funnit sin karriär eller trygghet i livet. Tryggheten att vara äldre är att jakten på allt det ”materiella” har planat ut och man måste inte längre imponera på sin omgivning. Acceptera mig som jag är eller strunta i det! Rynkor är som ett smycke på en människa.

Vetskapen att man inte är odödlig är också en slags befrielse. Ingenting är mer rättvist än döden, rik eller fattig, du kommer inte undan. I gamla kulturer som t.ex. i Egypten begravdes rika med stora skatter för att kunna betala sig fram i dödsriket. Men som texten i sången ”när du går över floden går du ensam” där hjälper inga materiella saker, när du står inför skaparen är det en annan valuta som gäller. (Vill du läsa om mitt möte med döden så gå till min blogg från den 12 juni).

När jag sen närmade mig 40års åldern sa min mor att åren mellan 40 och 50 var de bästa i livet. Och kan ni tänka er, hon hade rätt igen! Jag hade gift mig med LaVonne när jag var 25 och vi fick vårt femte och sista barn när jag var drygt 40 år gammal. När den minste var blöjfri kunde vi ta med alla barnen ut på arbete runt om i världen. Vi bodde ofta långa tider i USA och Alaska, något som barnen idag pratar om som stora äventyr och tider som gav dem värdefulla kunskaper. Vi firade födelsedagar i olika länder och barnen lärde sig om kulturer och främmande språk. Jag avslutade mina 10 år som 40-plussare med ett stort 50års kalas på ön Sri Lanka. Vi hyrde ett helt hotell, en vacker plats med stor pool och fantastisk trädgård. Alla våra barn och en inlånad var med. Det kom mer än 70 personer från olika länder för att fira tillsammans med oss. Under två veckor firade vi med massor av upptåg, sen stannade vår familj kvar i nästan två månader och hade kul, omväxlande med arbete. Jag tror inte att någon av de som var med på 50års festen någonsin kommer att glömma den kvällen eller de veckorna.

Att vara 50-plussare var heller inget tråkigt. Allting blir liksom lättare och bättre med åldern, saker som man tidigare inte förstod att uppskatta blir värdefullare och upplevelser blir mer angenäma. När jag närmade mig 60 år började jag planera för mitt nästa stora födelsedagskalas. Vi hade börjat arbeta mycket i Namibia, en plats som jag omgående förälskat mig i. Namibia påminner mig också mycket om södra Kalifornien där jag för nästan 40 år sedan första gången träffade min hustru LaVonne. Jag bestämde snart att Namibia passade bra för festen. Platsen blev hotellet Secret Gardens i staden Swakopmund, en fantastiskt vacker stad på Namibias västkust. I samband med festen ordnade vi en två veckors safari och rundresa i landet för dem som ville. Först jobbade vi en vecka i Namibia på ett nytt spännande projekt tillsammans med Peter Johansson och hans fru Marianne från Vänersborgs museum. Sedan började våra gäster anlända. Första kvällen jag åkte till flygplatsen utanför huvudstaden Windhoek för att hämta gäster, small det plötsligt till hårt i bilen. Smällen var så hård att jag nästan trodde bilen blev obrukbar. Vi stannade genast för att ta reda på vad som hänt och mitt där på vägen fann vi en död leopard. Andra bilar stannade upp och det blev snabbt trafikkaos. Min chaufför tog leoparden i svansen och drog honom av vägen, någon ropade att vi måste snabba oss tillbaka till bilarna för det fanns fler leoparder i området som kunde attackera oss. Med sorg i tanken fortsatte vi. En dag senare när alla gästerna som skulle med ut på safari hade anlänt drog vi iväg mot nationalparken Etosha för att se lejon, elefanter och en enormt stor samling vilda djur. Men tyvärr, den enda leopard jag fick uppleva denna gång var den stackars döde på vägen mot flygplatsen.

Efter ungefär en vecka ute på safari med vänner samlades vi för mitt födelsedagskalas i Swakopmund. Där var vi i fem dagar och hade fantastiskt trevligt med allt från valsafari till fyrhjulsmotorcykelrace ute bland de stora sanddynorna. Och så blev man 60! Och nu är man plötsligt en 60-plussare. Undrar vilka äventyr som väntar runt hörnet under de nästa 10 åren.

Jag vill tacka er alla som kom till Swakopmund och tack till er som inte kunde komma men som ringde eller skickade Grattis-hälsningar. Min mor lever inte längre men om hon gjort det tror jag hon hade sagt ”att vara 60-plussare är de bästa åren i livet”!

En filmare föds

Stefan Quinthn 3 år
Mitt intresse för djur & natur började vid tidig ålder.

Min drivkraft som filmare är att producera program som kan glädja människor och som får oss att se nya möjligheter. Vi behöver positiva inslag i en värld där medieutbudet ofta, tyvärr, blir allt dystrare och våldsammare.

Ni vet ju att barn älskar det som kryper på marken, maskar, olika skalbaggar och djur av alla slag. När jag växte upp var jag precis likadan. Fanns det kryp, så var man där och rotade. Jag växte upp i närheten av ängar och skogar. Min far hade kanske inte riktigt samma intresse för djur och för det som kröp på marken. Jag kommer ihåg att han ofta sa: – Pojk, akta dig för skogen och framför allt för stenmurar. För där finns det ormar! Ormar?

Ja, som fyra-femåring var man ju tvungen att ta reda på vad som var så farligt med dessa krälande små varelser. Det återstod inget annat än att krypa runt bland stenmurar och leta efter det man skulle passa sig för. Och det gjorde jag! Mitt intresse för djur och natur hade vaknat till liv.

När jag var 15 år började jag jobba som fotograf och skribent på kvällar och helger efter skolan för Alingsås Tidning. Att berätta med ord och bild om det man såg och hörde var stort. Men snart öppnade sig en ny värld, nåt som var ännu mer spännande, och det var att göra rörlig film. När jag var i sjuttonårsåldern gjorde vi, jag och ett par kompisar från skolan, en film som kom att bli riktigt omtalad. Filmen hade inget riktigt namn tills dagen efter pressvisningen. På första sidan i Alingsås Tidnings stod det skrivet med stor bild ”Tarzan – Älgarnas son”. Vi tyckte det passade riktigt bra, och så fick det bli. Ett tag senare skickade jag filmen till Sveriges Television, och redan nästa dag ringde de tillbaka och frågade om det var möjligt att få köpa filmen. Ja, så fort har jag aldrig sen dess sålt en film till någon TV station.

När sen filmen visats för hela svenska folket kom domen. Dagens Nyheter skrev nästa dag i tidningen: – Det finns många duktiga och ambitiösa natur-och dokumentärfilmare i det här landet. Men den filmen som upptog större delen av det sista programavsnittet borde ha stannat inom den allra trängsta vänkretsen för att visas först efter sjätte eller sjunde groggen på hembränt och Coca Cola. Att något så genant och enfaldigt kan visas i svensk monopol TV gör en beklämd. Vi betalar ju ändå TV licens. Sutte jag i denna organisation och hade varit med om att välja ut denna film till offentlig visning, skulle jag gå under jorden nu och inte komma upp igen förrän trumpeterna skallade till domedag.

Ja, det var ord och inga visor, men kan ni tänka er. DNs TV krönikör hade suttit och genomlidit hela vår film. Vad han tyckte om filmen, ja, det brydde vi oss faktiskt inte alls om. Detta var min första film och den hade visats i varenda stuga över hela landet. Dörren till filmvärlden stod vidöppen.

För att bli en bra filmare…

Redigeringskurs i Vedum
Redigeringskurs i Vedum. Här får alla jobba med eget material och lär sig redigeringsknep för att skapa spännande film.

Efter att jag sålt min första film till Sveriges Television i min ungdom köpte jag en proffsutrustning och började studerade filmteknik i ett försök att bli en bra natur/dokumentärfilmare. Strax fick jag arbete för Nils Dahlbeck på Televisionen i Göteborg. Nils hade tidigare varit chef på Sveriges Television i Göteborg, men när han blev pensionär började han istället göra egna filmer i ett naturprogram som hette Med Dahlbeck i Naturen. Jag lärde också känna fler som arbetade på televisionen, en som senare också blev min mentor. Han hjälpte mig med flera av mina första egna produktioner. En sak som han ofta sa till mig var; för att bli en bra filmare måste du först lära dig redigera.

 Många av de filmer som man idag ser på YouTube och andra Internet kanaler skulle kunna vara fantastiska dokument med hjälp av lite redigeringsarbete. Visst hade min mentor rätt när han sa att en bra film börjar vid redigeringen. I föreningen Naturfilmarna har vi ordnat redigeringskurser flera gånger och för de som deltagit har jag sett att filmerna blivit mycket bättre med mer kunskap i redigering. Men det som kanske är väl så viktigt är att deltagarna på kurserna blir inspirerade och börjar se redigering av filmer som något spännande och ett arbete att se fram emot. Ibland under redigeringskurserna var deltagarna så fängslade av sin nya kunskap att arbetet fortsatte sent på kvällarna. För er som gillar att filma men tycker att redigering av film är besvärligt och tråkigt kan jag säga, lär er redigeringens hemligheter, något som ger helt nya möjligheter för filmskapande. Våra kurser tar tre dagar och ni bor och äter på vår gård. Om du är intresserad kan du kolla vår hemsida för nästa kurstillfälle. www.cameraq.com/sv/kurs.html

Den här helgen har vi i föreningen Naturfilmarna ansvarat för filmskolan under Vildmarksmässan i Stockholm. Under två föreläsningar per dag berättat jag om varför man är naturfilmare och om äventyr ute i naturen. Jag berättade om upplevelser under arbetet med Kodiakbjörnen i Alaska, med Ceylonelefanten på Sri Lanka och vårt senaste projekt, Himba – det röda folket. En stor del av mitt arbete som filmare innebär att berätta om det som jag ser som viktigt. Det är publiken som är vårt stöd och bollplank. På mässan i Stockholm var det många som visade ett stort intresse och när publiken visar uppskattning är det mycket lättare att ge berättelserna en större inlevelse.

Ett stort tack till en fantastisk publik på Vildmarksmässan i Stockholm. Det har varit en fantastisk helg med många nyvunna vänner som blivit mycket intresserade och nyfikna på naturfilm. Till Vildmarksmässan kommer en stor variation av människor som ofta är lite ”originella”, många som har helt otroliga berättelser. Kanske är det så att man måste vara lite annorlunda för att passa in i naturen och vildmarken, känna sig hemma i obekväma situationer som ofta leder till fantastiska äventyr. En spännande ung man som jag träffade under mässan är son till ett par gamla vänner, Marcus Aspsjö. Han är en blomstrande ung äventyrare som jag känt sen han först såg dagens ljus. Nästa äventyr han planerar är att på en SUP (Stand up paddleboard) paddla mer än 3000 kilometer från Whitehorse i Kanada till Berings hav på Alaskas västkust. Eftersom jag arbetat i stora delar av Alaska de senaste 30 åren hade vi mycket att prata om. Det som jag såg viktigt var säkerhet, något som vi pratade om, detta eftersom Marcus också är en förebild för andra unga människor. Det råd jag kunde ge Marcus var att inte underskatta det oförutsedda, det som man ofta inte ser som en farlig situation. Många tänker kanske att björnar är den stora faran på en resa genom Kanadas och Alaskas vildmark. Nej, det flesta som skadas gör det vanligtvis när allt är som lugnast och björnar i all sin kraft är kanske då den minsta faran. Följ gärna med Marcus på hans äventyr: https://www.facebook.com/adventurecalling/

På måndag börjar jag med slutredigeringen av filmen ”The Tom Coleman Story” och kanske handlar min nästa blogg om min vän Tom.