En terrorist på flyget

Flygbild från planet
Från flygplansfönstret

Ja, nu stod jag där i kön för säkerhetskontrollen och två personer framför mig stod han, den unge araben, han var så nervös att han skakade. Jag hade sett honom tidigare då han gått i motsatt riktning på flygplatsen. Orsaken att jag lagt märke till honom tidigare var för att han utstrålade nervositet och var som klippt och skuren ur nyheterna från 11 september 2001. Vad är sannolikheten att detta skulle kunna hända? Kanske en på många tusen? När han så kom fram till den sista säkerhetskontrollen slängde vakten bara en snabb titt i hans pass och lät honom passera. Varför kunde de inte stoppa honom, tänkte jag lite irriterat.

Framför mig stod en äldre kvinna. Hon var säkert någons farmor. Vakten pekade först på henne och sen på mig. Han tog oss åt sidan och berättade att vi blivit slumpmässigt utvalda att genomgå en noggrann kontroll. Precis som om de tidigare kontrollerna inte varit tillräckligt noggranna? Jag sa inget, men var klart besvärad.

Det tog minst 15 minuter av noggrann undersökning innan vi godkänts och jag åter fick ta på mig skorna, livremmen och så börja packa tillbaka allt som rivits ut ur mitt handbagage. På väg in i planet upptogs mina tankar på hur jobbigt det är att vid varje gate tvingas gå igenom samma förödmjukande kontroll, om och om igen. Varför skulle jag, flerbarnspappa och med min vita Skandinaviska hy, misstänkas för att vara del av dessa djävulska terrordåd. Och den äldre kvinnan, som stått före mig vid kontrollbordet skulle säkert aldrig kunna göra en fluga förnär. Ingenting verkar längre följa sunt förnuft.

När jag till slut hittat min sittplats på planet och ställt handbagaget på sätet, möts så för första gången våra blickar. Den unge, mystiske mannen tittar för en knapp sekund på mig från sätet intill. Detta är inte sant, tänker jag återigen. När jag packat undan handbagaget och satt mig tillrätta i sätet vände jag mig mot honom och sa så vänlig jag förmådde,

-Hur är läget?

Han mumlade något till svars, men verkade inte vara av det mer sociala slaget. Jag funderade på hur jag skulle kunna få igång ett samtal med den unge arabiske mannen, men kunde inte komma på något bra att säga. Istället tog jag fram en tidning som satt nedstucket i sätesryggen framför mig. På första uppslaget fann jag ett stort reportage om vad som hänt den elfte september. Var detta bara en lång rad av osannolika händelser, eller?

När jag återigen vände mig mot den unge mannen upptäckte jag att han höll flera små handskrivna lappar i handen, allt skrivet på arabiska. Han verkade försöka hålla lapparna på så sätt att jag inte skulle kunna se vad det stod. Nu började jag bli allt mer än nyfiken. Jag var säkert inte den ende på planet som hade upptäckt den nervöse, unge mannen. Men vad skulle jag säga? Den unge mannen var så prydlig, så välklädd.

Planet lyfte på väg mot Amsterdam. Efter en stund avbröts jag i mina tankar av att lunchen börjar serveras. Det luktade faktiskt ganska gott, även om jag inte var direkt hungrig. Utan att riktigt tänka, vände jag mig mot honom bredvid och utbrast

– Det skall bli gott med mat, nu är man riktigt hungrig!

Han tittade förvånat till mot mig och nickade försiktigt. Maten serverades men jag fick inte igång konversationen jag hoppats på. Jag lade märke till att han inte drack sitt vin som serverats till maten. Alltså var han en seriös muslim. När jag var färdig med maten vände jag mig återigen mot den unge mannen och kommenterade att maten smakat gott. Han nickade åt mig försiktigt och visade att han också uppskattat måltiden.

Där satt jag intill en fruktad terrorist som snart skulle kunna spränga planet i luften. Om detta skulle hända så ville jag åtminstone få reda på varför. Jag var tvungen att finna ett sätt att vinna hans förtroende. Men hur! Kanske skulle jag lyckas om jag var lite personlig. Jag frågade vänligt, vart är du på väg? En enkel fras som inte kunde verkade stötande.

Han tittade på mig, och utan att tveka svarade han.

– Jag är på väg hem till Abu Dhabi för att hälsa på mina föräldrar. ­­-Abu Dhabi, utbrast jag, där har jag varit många gånger. Ja, en lite vit lögn var det, jag hade i alla fall bytt flyg där många gånger på väg mellan Europa och Asien.

Han gav mig en vänlig blick och osäkerheten verkade helt bortblåst. – Har du varit i Abu Dhabi, utbrast han. Vi började prata mer om hans hemland, om öknen och om havet. Han berättade sen att han nu studerade vid universitetet i Seattle, men hans stora intresse var något helt annat.

– Tycker du om fickrovor, frågade han plötsligt och ställde sig upp.

Han tog fram den vackra läderväskan. I väskan hade han massor av klockor väl inlindade i toapapper. – De här köper jag i USA för bara några få dollar och sen säljer jag dom i Abu Dhabi för kanske upp emot tusen, berättade han.

Han tog fram den ena fickrovan efter den andra och visade mig. Alla klockorna var från 1800-talet. – Du förstår, sa han, amerikanare vill bara ha nya saker. Jag köper bara gamla klockor, betalar en struntsumma, och säljer dem sen med bra förtjänst. Till slut tog han fram en ovanligt liten fickrova. – Den här är från mitten av 1800-talet, sa han med ett leende, den kommer jag aldrig att sälja.

Han berättade om många spännande föremål och antikviteter som han köpt i USA. Den här gången hade han också med sig en gammal T-Ford som hans pappa beställt. Pappan ägde ett museum i Abu Dhabi, berättade den unge mannen. Vi hade mycket att prata om och tiden över Atlanten kändes för en gång skull väldigt kort.

När vi skiljts åt i Amsterdam slog det mig hur viktig kommunikation är för att undvika rädsla och konflikter. Det var kanske inte så konstigt att han uppträtt så nervöst på flygplatsen i Seattle, och det var heller inte så konstigt att jag reagerade. Båda var vi offer för vad som hänt den där ödesdigra morgonen i september 2001. Världen och flygresor kommer kanske aldrig att bli sig riktigt lik igen. Men jag blev i alla fall en lärdom rikare under resan till Amsterdam, viljan att kommunicera är kanske ett av de främsta vapnen för att undanröja missförstånd och övervinna rädsla för andra människor. Kommunikation är något vi behöver mycket mer av i dessa märkliga tider.

Det kommer aldrig att bli detsamma igen, eller?

Frihetsgudinnan med New York och tvillingtornen i bakgrunden.
New York, 1986

För oss som flyger regelbundet i tjänsten eller bara för att vi älskar att resa, innebar tragedin den 11 september 2001 enorma förändringar. Det var inte bara mängden av oskyldiga människoliv som offrades på vanvettets altare utan också att människans ondska fick en helt ny dimension. Den gången fick också ondskan ett ansikte, något som ibland kan drabba människor mycket orättvist.

I september 2001, bara ett par dagar efter att flyget åter börjat fungera igen, var jag på väg tillbaka från Anchorage i Alaska till Colorado Springs i Colorado. Det var ingen direkt flight utan rutten gick både via Portland i Oregon och sen till Phoenix i Arizona. Jag tror aldrig jag sett en flygplats mer öde och övergiven än denna morgon i september när jag anlände till flygplatsen i Anchorage.

Incheckning gick förvånansvärt smidigt, jag hade förväntat mig mycket mer krångel med säkerhetskontroll. Snart satt jag stadigt i sätet på planet i Anchorage, med mig fanns endast en handfull medresenärer. Precis innan start kom två ”stöddiga pojkar” ombord planet och sakta banade sin väg till den bakersta delen av planet. De två betedde sig lite märkligt och hade heller inte med sig något handbagage, konstigt, de var ju absolut inga turister, tänkte jag för mig själv. Samma sak hände under flygningen mellan Portland och Phoenix, de ”kraftiga pojkarna” satte sig längst bak. Efter stoppet i Phoenix återstod endast flighten till Colorado Springs. Och även den här gången kom två ”Stöddiga pojkar” och satte sig längst bak i planet.

Precis innan start bröts tystnaden, det hördes ett sprak från högtalaren och kaptenen började tala: – Jaa, att flyga har aldrig varit säkrare än nu, började kaptenen och gjorde ett kort uppehåll. – Titta bara på de två ”stöddiga pojkarna” som sitter längst bak. (Han avbröt igen för ett kort skratt och tillade) – Jag tror inte det finns några terrorister som vill bråka med dem.

Sen dess har flygplanspoliserna blivit allt svårare att upptäcka, antingen så har de fått andra uppdrag eller också har de tränats i att göra sig mer osynliga bland passagerarna.

Ett par månader senare under november 2001, var jag återigen på väg från Anchorage, denna gång till Amsterdam. På vägen var jag tvungen att byta flyg på flygplatsen i Seattle. Människor hade hämtat sig från chocken den 11 september och återigen börjat flyga. Flygplatsen i Seattle var full av folk men bland de tusentals andra passagerare som stressat sökte sig till sin utgång till nästa flight lade jag plötsligt märke till en person på väg i motsatt riktning i flygplatskorridoren. Det var en ung man kanske i 20-års ålder, mycket välklädd och med mörk hy. Han kunde inte på något sätt dölja sitt arabiska ursprung. Han var som tagen direkt ur dagstidningarna, dagarna efter terrorangreppet på New York tidigare i september. Han passade precis in i bilden för dessa dödsmaskiner eller terrorister som vi populärt kallar dem.

Men det var kanske inte hans utseende som direkt fick mig att reagera, utan hans sätt. Han verkade otrevligt nervös, undvek ögonkontakt och riktade sin blick ner mot golvet där han gick med bestämda steg genom flygplatshallen. I handen höll han hårt om handtaget till en vacker läderväska. Jag måste erkänna att precis när han passerade mig drog jag en lättnadens suck och tänkte för mig själv att det var tur att jag inte var på samma flight som denne mystiske person. Jag fortsatte något lättad, men samtidigt förvånad över att en människa bland tusentals personer på denna stora flygplats kunnat göra ett sådant stort intryck på mig. Det var nog bara en konstig tanke, tänkte jag.

Väl framme vid min gate skulle upplevelsen snart vara som bortblåst. Till min stora förvåning såg jag på skärmen ovanför gaten att det just blivit en ändring. Mitt plan skulle avgå från en annan utgång. Ja, ja, det spelade ju ingen roll, tänkte jag, jag hade ju ändå gott om tid på mig.

Några minuter senare var jag framme vid den nya gaten. Plötsligt upptäckte jag till min bestörtning att den unge mannen med det arabiska utseendet. Han stod bara två personer framför mig i kön och han verkade nu mer nervös än tidigare. Detta kunde inte vara sant! Vad gör man om man hamnar på samma flyg som en misstänkt terrorist. I nästa blogg berättar jag vad jag tog mig till.

Fortsättning följer nästa vecka!

För att bli en bra filmare…

Redigeringskurs i Vedum
Redigeringskurs i Vedum. Här får alla jobba med eget material och lär sig redigeringsknep för att skapa spännande film.

Efter att jag sålt min första film till Sveriges Television i min ungdom köpte jag en proffsutrustning och började studerade filmteknik i ett försök att bli en bra natur/dokumentärfilmare. Strax fick jag arbete för Nils Dahlbeck på Televisionen i Göteborg. Nils hade tidigare varit chef på Sveriges Television i Göteborg, men när han blev pensionär började han istället göra egna filmer i ett naturprogram som hette Med Dahlbeck i Naturen. Jag lärde också känna fler som arbetade på televisionen, en som senare också blev min mentor. Han hjälpte mig med flera av mina första egna produktioner. En sak som han ofta sa till mig var; för att bli en bra filmare måste du först lära dig redigera.

 Många av de filmer som man idag ser på YouTube och andra Internet kanaler skulle kunna vara fantastiska dokument med hjälp av lite redigeringsarbete. Visst hade min mentor rätt när han sa att en bra film börjar vid redigeringen. I föreningen Naturfilmarna har vi ordnat redigeringskurser flera gånger och för de som deltagit har jag sett att filmerna blivit mycket bättre med mer kunskap i redigering. Men det som kanske är väl så viktigt är att deltagarna på kurserna blir inspirerade och börjar se redigering av filmer som något spännande och ett arbete att se fram emot. Ibland under redigeringskurserna var deltagarna så fängslade av sin nya kunskap att arbetet fortsatte sent på kvällarna. För er som gillar att filma men tycker att redigering av film är besvärligt och tråkigt kan jag säga, lär er redigeringens hemligheter, något som ger helt nya möjligheter för filmskapande. Våra kurser tar tre dagar och ni bor och äter på vår gård. Om du är intresserad kan du kolla vår hemsida för nästa kurstillfälle. www.cameraq.com/sv/kurs.html

Den här helgen har vi i föreningen Naturfilmarna ansvarat för filmskolan under Vildmarksmässan i Stockholm. Under två föreläsningar per dag berättat jag om varför man är naturfilmare och om äventyr ute i naturen. Jag berättade om upplevelser under arbetet med Kodiakbjörnen i Alaska, med Ceylonelefanten på Sri Lanka och vårt senaste projekt, Himba – det röda folket. En stor del av mitt arbete som filmare innebär att berätta om det som jag ser som viktigt. Det är publiken som är vårt stöd och bollplank. På mässan i Stockholm var det många som visade ett stort intresse och när publiken visar uppskattning är det mycket lättare att ge berättelserna en större inlevelse.

Ett stort tack till en fantastisk publik på Vildmarksmässan i Stockholm. Det har varit en fantastisk helg med många nyvunna vänner som blivit mycket intresserade och nyfikna på naturfilm. Till Vildmarksmässan kommer en stor variation av människor som ofta är lite ”originella”, många som har helt otroliga berättelser. Kanske är det så att man måste vara lite annorlunda för att passa in i naturen och vildmarken, känna sig hemma i obekväma situationer som ofta leder till fantastiska äventyr. En spännande ung man som jag träffade under mässan är son till ett par gamla vänner, Marcus Aspsjö. Han är en blomstrande ung äventyrare som jag känt sen han först såg dagens ljus. Nästa äventyr han planerar är att på en SUP (Stand up paddleboard) paddla mer än 3000 kilometer från Whitehorse i Kanada till Berings hav på Alaskas västkust. Eftersom jag arbetat i stora delar av Alaska de senaste 30 åren hade vi mycket att prata om. Det som jag såg viktigt var säkerhet, något som vi pratade om, detta eftersom Marcus också är en förebild för andra unga människor. Det råd jag kunde ge Marcus var att inte underskatta det oförutsedda, det som man ofta inte ser som en farlig situation. Många tänker kanske att björnar är den stora faran på en resa genom Kanadas och Alaskas vildmark. Nej, det flesta som skadas gör det vanligtvis när allt är som lugnast och björnar i all sin kraft är kanske då den minsta faran. Följ gärna med Marcus på hans äventyr: https://www.facebook.com/adventurecalling/

På måndag börjar jag med slutredigeringen av filmen ”The Tom Coleman Story” och kanske handlar min nästa blogg om min vän Tom.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.