Min drivkraft som filmare är att producera program som kan glädja människor och som får oss att se nya möjligheter. Vi behöver positiva inslag i en värld där medieutbudet ofta, tyvärr, blir allt dystrare och våldsammare.

Ni vet ju att barn älskar det som kryper på marken, maskar, olika skalbaggar och djur av alla slag. När jag växte upp var jag precis likadan. Fanns det kryp, så var man där och rotade. Jag växte upp i närheten av ängar och skogar. Min far hade kanske inte riktigt samma intresse för djur och för det som kröp på marken. Jag kommer ihåg att han ofta sa: – Pojk, akta dig för skogen och framför allt för stenmurar. För där finns det ormar! Ormar?

Ja, som fyra-femåring var man ju tvungen att ta reda på vad som var så farligt med dessa krälande små varelser. Det återstod inget annat än att krypa runt bland stenmurar och leta efter det man skulle passa sig för. Och det gjorde jag! Mitt intresse för djur och natur hade vaknat till liv.

När jag var 15 år började jag jobba som fotograf och skribent på kvällar och helger efter skolan för Alingsås Tidning. Att berätta med ord och bild om det man såg och hörde var stort. Men snart öppnade sig en ny värld, nåt som var ännu mer spännande, och det var att göra rörlig film. När jag var i sjuttonårsåldern gjorde vi, jag och ett par kompisar från skolan, en film som kom att bli riktigt omtalad. Filmen hade inget riktigt namn tills dagen efter pressvisningen. På första sidan i Alingsås Tidnings stod det skrivet med stor bild ”Tarzan – Älgarnas son”. Vi tyckte det passade riktigt bra, och så fick det bli. Ett tag senare skickade jag filmen till Sveriges Television, och redan nästa dag ringde de tillbaka och frågade om det var möjligt att få köpa filmen. Ja, så fort har jag aldrig sen dess sålt en film till någon TV station.

När sen filmen visats för hela svenska folket kom domen. Dagens Nyheter skrev nästa dag i tidningen: – Det finns många duktiga och ambitiösa natur-och dokumentärfilmare i det här landet. Men den filmen som upptog större delen av det sista programavsnittet borde ha stannat inom den allra trängsta vänkretsen för att visas först efter sjätte eller sjunde groggen på hembränt och Coca Cola. Att något så genant och enfaldigt kan visas i svensk monopol TV gör en beklämd. Vi betalar ju ändå TV licens. Sutte jag i denna organisation och hade varit med om att välja ut denna film till offentlig visning, skulle jag gå under jorden nu och inte komma upp igen förrän trumpeterna skallade till domedag.

Ja, det var ord och inga visor, men kan ni tänka er. DNs TV krönikör hade suttit och genomlidit hela vår film. Vad han tyckte om filmen, ja, det brydde vi oss faktiskt inte alls om. Detta var min första film och den hade visats i varenda stuga över hela landet. Dörren till filmvärlden stod vidöppen.