Etikettarkiv: Kodiak

Kodiaks skandinaviska arvet

augusti 21, 2017 Stefan Quinth Lämna en kommentar

På ett tidigt stadium kittlades min nyfikenhet av det tydliga skandinaviska arv som man kunde se i bland annat plats- och gatunamn som Anton Larsen Bay, Larsen Bay, Ole Johnson Avenue och Benny Benson Road. Det visade sig att på Kodiak fanns många historier som aldrig tidigare berättats, än mindre dokumenterats.

Första gången jag sökte efter ett nummer i Kodiaks telefonkatalog förundrades jag över namnen som fanns där. Många av invånarna på Kodiak hade namn som Carlson, Berggren, Billstrom, Peterson, Antonson, Christensen och Grönn. Var hade alla dessa människor fått sina skandinaviskt klingande namn ifrån?

När jag flera år senare började intervjua folk som räknade sig som sugpiaq, urbefolkningen på Kodiak, fick jag svar på frågan. I början av 1900-talet anlände hundratals skandinaviska unga män till Kodiak. Ofta bosatte de sig i de mest avlägsna byarna i arkipelagen och gifte sig med sugpiaqiska kvinnor. De fick för det mesta stora barnaskaror, tio till tolv barn var inte ovanligt. Inte många av de unga männen berättade för sina familjer om sitt ursprung eller varför de lämnat hemlandet.

En sensommar var jag inbjuden till klubben Sons of Norway på dess årliga grillfest nere vid havet. Det var trevligt att få träffa många kodiakbor med skandinav-sugpiaqisk bakgrund. En av de första som hälsade mig välkommen var klubbens dåvarande president.

– Jag är stolt att vara norsk men du är välkommen här även om du är svensk! sa Carl Grönn med glimten i ögat (detta var ju trots allt en norsk klubb) och forsatte:

– Alla skandinaver är välkomna hos oss.

Det blev en mycket trevlig grillfest. Jag lärde känna allt fler spännande skandinav-sugpiaqer och fick tillfälle att lyssna till berättelserna om deras livsöden. Carl Grönn, som var fiskare, hade med sig ett par stora ölfat, som han stod och vakade över.

– Vill du ha lite? frågade han.

Innan jag hann svara öppnade Carl ölkaggen och drog ut en stor nykokt dungenesskrabba. Carl, eller Kalleman som hans far hade kallat honom, blev snart en mycket god vän.

Några dagar senare var jag hembjuden till Carl för att ta ett renande bad i hans “banya”. Banya är ett ryskt namn för bastu. Men en banya är något mer primitiv än vad vi i Skandinavien är vana vid. En banya saknar dusch och enda sättet att tvätta sig eller kyla av sig är att ösa kallvatten med hinkar över kroppen. Det kalla vattnet kommer direkt från brunnen via en slang. Det låter kanske besvärligt men det är faktiskt härligt.

När jag stod vid dörren och knackade på hemma hos Carl den där första gången, upptäckte jag en skylt vid dörren som sa: “the GRÖNN’S”. Det slog mig plötsligt att något var fel. Jag tittade på skylten igen och kom ihåg Carls ord när vi först träffades: “Jag är stolt att vara norsk.” Carl stavade alltså Grönn med ett svenskt ö? Hur var detta möjligt? Ett svenskt ö skulle aldrig användas av en norrman. Jag vände mig till Carl och frågade om hans pappa också stavade Grönn med två prickar över o.

– Jodå, det gjorde han, intygade Carl.

– Jag är hemskt ledsen Carl, sa jag med tung röst, men då tror jag att du är svensk…

Carl har på senare tid repat sig från chocken men som de flesta av Kodiaks många skandinav-sugpiaqer känner han inte till mycket om sin pappas ursprung.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q l )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Kodiak

Den nakna laxen

maj 8, 2017 Stefan Quinth Lämna en kommentar

Stefan Quinth håller en svårt skadad lax. — Laxen som kom simmande förbi mig i bäcken hade redan varit på kalas hos en björn. När jag släppte tillbaka den i vattnet stack den snabbt iväg.

Uppför Conneticut Creek simmar tusentals laxar varje sommar. Efter två till fyra år återvänder de till platsen där de kläckts för att fortplanta sig. Till Kodiak kommer fem olika laxarter för att leka och många av laxarna har simmat tusentals kilometer över havet innan de finner det lilla vattendrag där de en gång kläcktes. Vid Red Lake på Kodiak har laxarna simmat 25-30 kilometer i olika floder innan de kommit ”hem.” Den sista biten är inte heller direkt fri från svårigheter och faror. Laxarna simmar så fort de kan uppför de grunda vattendragen, precis som vid forna tiders gatlopp, medan mängder av hungriga björnar står och väntar vid kanten.

När jag vid ett tillfälle gick i vattnet i Conneticut Creek kom plötsligt några laxar och simmade förbi mina fötter. Detta var i sig inget ovanligt eftersom bäcken ofta är full av laxar på väg uppströms. En av laxarna verkade dock sakna något. Jag tittade till lite extra, och upptäckte till min förvåning att laxen till stor del var uppäten. Tydligen hade en björn redan haft laxen som festmåltid. Med långa steg tog jag upp jakten på laxen för att få ett foto av denna envisa fisk som inte verkade vilja ge upp, trots tydliga motgångar. Vid nästa krök med grunt vatten lyckades jag komma ifatt laxen och fick upp honom på grusbanken i bäckens ytterkant. Jag lyfte försiktigt upp fisken som motvilligt lät sig fotograferas. Under en kort stund stod jag förundrad och studerade laxen som var flådd från huvud till stjärt. Laxar är i sanning riktiga överlevare som offrar allt för nästa generation. Så snart laxen åter kände bäckens kalla vatten mot sitt skinn, det som nu fortfarande fanns kvar, samlade den sina sista krafter och drog åter snabbt iväg uppför bäcken. Den var säkert medveten om att tiden var kort.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Dokumentär/naturfilmare

En lekfull björnunge

april 24, 2017 Stefan Quinth Lämna en kommentar

Den unga björnen spexade framför mitt tält och försäkrade sig om att jag såg på. Han blev min följeslagare under den närmaste veckan.

Den första gången jag besökte South Frazer på ön Kodiak var i slutet av augusti 1995. Platsen var då stilla och öde men spåren av sommarens björnar var påtagliga. Överallt var gräset nedtrampat. Björnspillning och en stor mängd ruttnande laxkadaver täckte flodstranden nedanför vattenfallet.

Jag hade slagit upp tältet vid stranden en bit norr om utloppet. Det är en fantastisk plats för rödingfiske. Med röding i överflöd lever man som en kung ute i vildmarken.

Tidigt en morgon när jag vaknade och tittade ut ur tältet såg jag en ung björn som satt på bara några meters avstånd och tittade på mig. Han studerade mig noga. Efter en stund började han rulla runt, slå kullerbyttor och leka med sina baklabbar. Hela tiden höll han ett öga på mig. Det verkade precis som om han ville leka och jag var utsedd till lekkamrat. Kan man leka med en 200 kilos björnunge? Han var mörk till färgen som de flesta björnhannar här på Kodiak. Ett 20-tal meter bort satt en annan björnunge, något ljusare till färgen; med stor sannolikhet en syster till björnen utanför mitt tält.

Under tredje sommaren är det normalt att björnhonorna parar sig på nytt och samtidigt överger sina tidigare ungar. Det är en farlig tid för björnungarna, som då inte riktigt vet hur de skall bete sig. Björnar är mycket mer sociala än vad man ofta påstår och de övergivna ungarna söker både trygghet och sällskap i andra varelser. I vissa fall kan det till och med vara en människa. Jag hade tidigare “adopterats” tillfälligt av björnungar på Kodiak. Att föräras ett sådant förtroende är ju smickrande men inte helt ofarligt.

Jag fick många möjligheter att fotografera den lekfulla björnungen under den närmaste veckan. Han stannade i närheten hela tiden. När jag gick ner för att fiska följde han med mig och när jag sedan gick till sängs lade han sig ofta precis utanför tältöppningen. Den ljusare björnungen förhöll sig däremot hela tiden avvaktande.

Jag har återvänt till South Frazer flera gånger och ibland funderar jag på vad som hänt min unge vän som tidigare besökt mig vid tältet. Idag är han kanske en av jättebjörnarna som strövar stolt där uppe på bergsryggen.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Don’t miss our first ”Kodiak Scandinavian Film and Culture and Festival” on Kodiak, Alaska, November 6-12, 2017. See Camera Q for more information.

Alaska, Kodiak

Kodiak, Alaska

april 19, 2017 Stefan Quinth Lämna en kommentar

Varför lockas vissa av oss av Alaska och den stora orörda vildmarken längst upp i Nordamerikas nordvästra hörn? Det är områden som är besvärliga att ta sig till; där man ofta lever primitivt och helt utan bekvämlighetsinrättningar som toalett och dusch; där det ständigt råder en ojämn kamp mot myggor och andra blodtörstiga flygfän och där det ofta inte heller finns tillgång varken till Internet eller mobiltelefon.

Vad är det som gör att så många av oss är villiga att betala stora pengar för att tidvis undkomma de bekvämligheter som vi i generationer kämpat så hårt för att uppnå?

Är det för att vi har känslan av att vi till viss del misslyckats och längtar tillbaka till det liv som fanns förr? Eller är det för att vi vill testa oss själva för att se vad vi klarar av? Kanske är det bara så enkelt att vi värdesätter att slippa höra motorbuller på morgonen, andas luft som blandats med kemikalier och trängas i bilköer på väg till arbetet?

Jag kommer ihåg en ung tysk som jag och min hustru LaVonne träffade i München på 80-talet, på vägen hem från ett filmprojekt i Ungern. Vår Volkswagenbuss började krångla när vi kom in i södra Tyskland på väg hem mot Sverige. När vi kom fram till München svängde vi in på en VW-verkstad för att kontrollera felet. Vi stannade framför verkstaden utanför de stora skjutdörrarna och genast kom en man i 20-årsåldern fram till oss och erbjöd sin hjälp. När han förstod att vi kom från Sverige sken han upp som en sol och började berätta hur mycket han älskade vårt land. Han var så glad att träffa oss och ville inte sluta att berätta om hur fantastiskt det var i Sverige.

Ja, det var ju trevligt att höra, men nu hade vi bara stannat för att få bilen fixad. Jag avbröt hans berättelser om Sverige och fick honom att ta in bilen i verkstaden för undersökning. Det tog högst fem minuter innan han backade ut bilen igen och visade ett litet relä som han hade bytt.

Allt var frid och fröjd om det nu inte varit för den unge mannens kärlek till Sverige. Han bet sig fast som en slags kärleksfull igel. Varje sommar, berättade han, tillbringade han ett par månader längst upp i norra Sverige där han levde ett spännande vildmarksliv. Detta var stort för vår nyvunne tyske vän, och naturligtvis kunde jag inte säga emot honom. Men han bara fortsatte och det verkade inte finnas någon ände på hans entusiasm. Till slut försökte jag ändå korta av hans fascinerande berättelser, och frågade honom vilken av vildmarkerna där uppe i norra Sverige som var hans favoritställe. Kanske Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek eller någon av de andra fantastiska områdena uppe i norr?

Han blev tyst en kort stund, tog sedan ett djupt andetag och utbrast:

– “Småland-Småland-Alaska-Alaska”!

Vi skrattade lite; detta var kanske inte riktigt det svar vi hade förväntat oss. Men varför inte? Småland är en underbar del av Sverige och i Alaska finns mycket som man känner igen från Smålands vida skogar.

Jag tänkte jag ta med er på spännande äventyr till Kodiak-arkipelagen i Alaska, en plats med lång historia och oanade hemligheter. Jag vet inte om ni känner till att öarnas urbefolkning till stor del härstammar från skandinaviska män som för omkring hundra år sedan anlände till Kodiak, gifte sig med sugpiaqfolkets kvinnor och därmed gav upphov till en för omvärlden nästan helt okänd folkgrupp.

För ögat liknar Kodiak det norska fjordlandskapet, med höga, gröna bergsryggar avskurna av djupblå fjordar. Jag vill berätta varför Kodiak i Alaska blivit en av mina mest älskade platser.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Alaska, Kodiak

Iakttagen

mars 27, 2017 Stefan Quinth Lämna en kommentar

Det sägs ofta att björnar är opålitliga, hotfulla och farliga. Visst är det så att björnen har styrkan att välta ett träd eller riva en husvägg och inte minst kraften att slita en människa i stycken utan att direkt anstränga sig. Men efter många års arbete med kodiakbjörnar har jag upplevt den som en mycket intelligent och försiktig gigant. Ofta har jag, där i björnskogen, mött en tänkande, klok varelse med stor respekt för oss människor.

En septemberdag stötte jag på en stor hanne som vandrade skogsstigen fram där jag höll på att filma. Han gick förbi varje dag på den krokiga stigen som omgärdades av smala vinterpinade granar. Upplevelsen var precis som tagen ur en sagobok av John Bauer. Björnen höll sig försiktigt på avstånd och jag förstod att det måste till både tur och mycket förarbete för att lyckas fånga björnen på film där han sakta kom lunkande fram på stigen.

Jag bestämde mig för att nästa dag vara på plats tidigt med filmkameran och vänta på björnhannen redan vid fem-tiden, lite före soluppgången. På morgonen satt jag på plats och fokuserade med stor förväntan bortåt stigen. När som helst skulle han säkert dyka upp. Skogen var förfärligt tyst och endast suset från den kyliga septembervinden hördes svagt som en vemodig bekräftelse på att vintern snart nalkades. Med morgonljuset började småfåglarna och ekorrarna att vakna till liv och med full fart förbereda sig inför vintern. Men jag koncentrerade mig enbart på björnen som strax borde komma lufsande där på stigen.

Snart hade dock halva dagen passerat och jag tog fram min medhavda smörgås utan att släppa blicken från platsen där björnen när som helst skulle uppenbara sig. Dagen övergick till kväll och björnhannen syntes inte till. Ganska besviken gick jag till slut hemåt mot tältet. Varför kom han inte? Hade han möjligen redan gett sig av för vintern och jag hade missat honom med bara en enda dag? Trots motgången beslutade jag att återvända vid samma tid nästa morgon.

Det var frost i gräset och luften var klar. Över granskogen vilade mörkret fortfarande när jag satte mig på kanten av stigen den följande morgonen. Jag satt där återigen i min tysta ensamhet. Fåglarnas och de andra smådjurens ivriga arbete blev allt mer påtagligt när solen sakta började visa sig som små strimmor genom granskogen. Morgonen övergick i dag och det blev allt svårare att enbart koncentrera sig på stigen och spana efter en björn som troligtvis redan var långt borta.

Mitt på dagen tog jag så fram min smörgås. När jag satt där och åt upptäckte jag plötsligt en ekorre som rusade fram och tillbaka alldeles intill mig. Han stoppade fröer, svampar och kottar i små hål som han grävt i marken mellan granarna. Han var helt upptagen av sitt arbete och brydde sig inte alls om min närvaro. Det var roligt att studera den lilla ekorren i hans iver att fylla vinterförråden.

Efter en stund tog jag av kameran från stativet. För att komma lite närmare lade jag mig på magen tvärs över stigen och satte den precis intill ett av ekorrens förrådshål och väntade. Det tog inte lång stund innan han återvände och började stoppa in mer vintermat. Jag fick fantastiska bilder. Ekorren hoppade nästan rakt in i kamerans lins när han återvände med nästa lass.

Ensamheten som tidigare plågat mig förvandlades snabbt till en uppsluppen nyfikenhet. I stället för en frånvarande björn hade jag upptäckt en annan spännande invånare i skogen. Jag filmade den lilla ekorren i säkert två timmar. Ibland hörde jag andra ekorrar som med sitt tjatter varnade för fara men ingenting annat verkade röra sig i närheten.

När jag låg helt stilla på stigen och väntade på att min lilla vän snart skulle komma tillbaka fick jag plötsligt en förnimmelse av att vara iakttagen; precis samma känsla som man ibland upplever i totalt mörker, när man står nära en annan människa. Jag vred sakta på huvudet och tittade uppåt över min högra axel Där stod han! Björnen hade stannat precis intill mig och tittade ner på mig där jag låg raklång tvärs över stigen.

Visst hade jag många gånger varit ute bland jägare och naturintresserade och berättat om hur man skall bete sig om man stöter på en björn i skogen. Men detta var kanske lite mer än vad man normalt kunde vänta sig. Jag försökte koncentrera mig på att förbli lugn. Med kameran i ena handen och stativet släpande i andra hasade jag mig sakta fram över den lilla ekorrens vinterförråd. Hela tiden hade jag ett öga på björnen som fortfarande stod kvar på stigen och följde mig med en till synes förvånad blick. När som helst skulle han kunna kasta sig över mig. Efter en liten bit reste jag mig försiktigt upp på knä, sedan hukandes på fötter. Jag gick i en lång böj och siktade in mig på stigen, kanske 30 meter framför björnen.

Till slut var jag framme på stigen igen och ställde upp stativet. Björnen hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. När jag tog kameran och snabbt försökte fästa den på stativet upptäckte jag plötsligt att mina händer skakade kraftigt. Då förstod jag att upplevelsen började komma ikapp mig. Men nu hade jag ju chansen att fånga björnen på stigen där i skogen; det var trots allt detta jag under två dagar väntat på. Nu var det allvar! Jag koncentrerade mig hårt för att få skakningarna att upphöra och sköt försiktigt kameran framåt på stativet och det hördes ett kort klick när kamerans snabbfäste låste. Jag fann björnen genom sökaren och lyckades fokusera och så snart jag tryckt på startknappen började den store björnhannen försiktigt lunka emot mig. När han kom riktigt nära stannade han upp och lät mig backa, kanske 30 meter. Detta gjorde vi tre gånger innan björnen sakta drog sig bort från stigen och ner till floden för att leta efter lax.

Jag har många gånger funderat på hur björnen upplevde vårt möte där på stigen. Troligtvis var han lika överraskad som jag, men kanske också lite nyfiken på vad det var för en konstig varelse som låg där utsträckt över hans väg. Jag är övertygad om att han också funderade mycket på hur han skulle bete sig. Björnen har en ofta underskattad förmåga att tänka och lösa problem som dyker upp.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Stefan Quinth blog