Ja, nu stod jag där i kön för säkerhetskontrollen och två personer framför mig stod han, den unge araben, han var så nervös att han skakade. Jag hade sett honom tidigare då han gått i motsatt riktning på flygplatsen. Orsaken att jag lagt märke till honom tidigare var för att han utstrålade nervositet och var som klippt och skuren ur nyheterna från 11 september 2001. Vad är sannolikheten att detta skulle kunna hända? Kanske en på många tusen? När han så kom fram till den sista säkerhetskontrollen slängde vakten bara en snabb titt i hans pass och lät honom passera. Varför kunde de inte stoppa honom, tänkte jag lite irriterat.

Framför mig stod en äldre kvinna. Hon var säkert någons farmor. Vakten pekade först på henne och sen på mig. Han tog oss åt sidan och berättade att vi blivit slumpmässigt utvalda att genomgå en noggrann kontroll. Precis som om de tidigare kontrollerna inte varit tillräckligt noggranna? Jag sa inget, men var klart besvärad.

Det tog minst 15 minuter av noggrann undersökning innan vi godkänts och jag åter fick ta på mig skorna, livremmen och så börja packa tillbaka allt som rivits ut ur mitt handbagage. På väg in i planet upptogs mina tankar på hur jobbigt det är att vid varje gate tvingas gå igenom samma förödmjukande kontroll, om och om igen. Varför skulle jag, flerbarnspappa och med min vita Skandinaviska hy, misstänkas för att vara del av dessa djävulska terrordåd. Och den äldre kvinnan, som stått före mig vid kontrollbordet skulle säkert aldrig kunna göra en fluga förnär. Ingenting verkar längre följa sunt förnuft.

När jag till slut hittat min sittplats på planet och ställt handbagaget på sätet, möts så för första gången våra blickar. Den unge, mystiske mannen tittar för en knapp sekund på mig från sätet intill. Detta är inte sant, tänker jag återigen. När jag packat undan handbagaget och satt mig tillrätta i sätet vände jag mig mot honom och sa så vänlig jag förmådde,

-Hur är läget?

Han mumlade något till svars, men verkade inte vara av det mer sociala slaget. Jag funderade på hur jag skulle kunna få igång ett samtal med den unge arabiske mannen, men kunde inte komma på något bra att säga. Istället tog jag fram en tidning som satt nedstucket i sätesryggen framför mig. På första uppslaget fann jag ett stort reportage om vad som hänt den elfte september. Var detta bara en lång rad av osannolika händelser, eller?

När jag återigen vände mig mot den unge mannen upptäckte jag att han höll flera små handskrivna lappar i handen, allt skrivet på arabiska. Han verkade försöka hålla lapparna på så sätt att jag inte skulle kunna se vad det stod. Nu började jag bli allt mer än nyfiken. Jag var säkert inte den ende på planet som hade upptäckt den nervöse, unge mannen. Men vad skulle jag säga? Den unge mannen var så prydlig, så välklädd.

Planet lyfte på väg mot Amsterdam. Efter en stund avbröts jag i mina tankar av att lunchen börjar serveras. Det luktade faktiskt ganska gott, även om jag inte var direkt hungrig. Utan att riktigt tänka, vände jag mig mot honom bredvid och utbrast

– Det skall bli gott med mat, nu är man riktigt hungrig!

Han tittade förvånat till mot mig och nickade försiktigt. Maten serverades men jag fick inte igång konversationen jag hoppats på. Jag lade märke till att han inte drack sitt vin som serverats till maten. Alltså var han en seriös muslim. När jag var färdig med maten vände jag mig återigen mot den unge mannen och kommenterade att maten smakat gott. Han nickade åt mig försiktigt och visade att han också uppskattat måltiden.

Där satt jag intill en fruktad terrorist som snart skulle kunna spränga planet i luften. Om detta skulle hända så ville jag åtminstone få reda på varför. Jag var tvungen att finna ett sätt att vinna hans förtroende. Men hur! Kanske skulle jag lyckas om jag var lite personlig. Jag frågade vänligt, vart är du på väg? En enkel fras som inte kunde verkade stötande.

Han tittade på mig, och utan att tveka svarade han.

– Jag är på väg hem till Abu Dhabi för att hälsa på mina föräldrar. ­­-Abu Dhabi, utbrast jag, där har jag varit många gånger. Ja, en lite vit lögn var det, jag hade i alla fall bytt flyg där många gånger på väg mellan Europa och Asien.

Han gav mig en vänlig blick och osäkerheten verkade helt bortblåst. – Har du varit i Abu Dhabi, utbrast han. Vi började prata mer om hans hemland, om öknen och om havet. Han berättade sen att han nu studerade vid universitetet i Seattle, men hans stora intresse var något helt annat.

– Tycker du om fickrovor, frågade han plötsligt och ställde sig upp.

Han tog fram den vackra läderväskan. I väskan hade han massor av klockor väl inlindade i toapapper. – De här köper jag i USA för bara några få dollar och sen säljer jag dom i Abu Dhabi för kanske upp emot tusen, berättade han.

Han tog fram den ena fickrovan efter den andra och visade mig. Alla klockorna var från 1800-talet. – Du förstår, sa han, amerikanare vill bara ha nya saker. Jag köper bara gamla klockor, betalar en struntsumma, och säljer dem sen med bra förtjänst. Till slut tog han fram en ovanligt liten fickrova. – Den här är från mitten av 1800-talet, sa han med ett leende, den kommer jag aldrig att sälja.

Han berättade om många spännande föremål och antikviteter som han köpt i USA. Den här gången hade han också med sig en gammal T-Ford som hans pappa beställt. Pappan ägde ett museum i Abu Dhabi, berättade den unge mannen. Vi hade mycket att prata om och tiden över Atlanten kändes för en gång skull väldigt kort.

När vi skiljts åt i Amsterdam slog det mig hur viktig kommunikation är för att undvika rädsla och konflikter. Det var kanske inte så konstigt att han uppträtt så nervöst på flygplatsen i Seattle, och det var heller inte så konstigt att jag reagerade. Båda var vi offer för vad som hänt den där ödesdigra morgonen i september 2001. Världen och flygresor kommer kanske aldrig att bli sig riktigt lik igen. Men jag blev i alla fall en lärdom rikare under resan till Amsterdam, viljan att kommunicera är kanske ett av de främsta vapnen för att undanröja missförstånd och övervinna rädsla för andra människor. Kommunikation är något vi behöver mycket mer av i dessa märkliga tider.