I helgen hade vi premiär för filmen ”Himba – det röda folket” en film om en unik kultur i sydvästra Afrika. När man arbetat i flera år med en produktion av en film och till slut planerar för premiären är förväntningarna stora och jag är alltid oerhört nyfiken på publikens reaktion. Kommer de att reagera på det vis man hoppats på? Själv har jag då redan sett filmen hundratals gånger fram och tillbaka i studion och är uppriktigt trött på filmen. Jag har svårt att se om den verkligen är bra. Tekniskt sett kan jag se att den fungerar men kommer publiken verkligen att kunna ta åt sig filmen och förstå budskapet.

Att producera en film eller att skriva en bok har många liknande utmaningar. Man kan säga att det är som att ge sig iväg ut i okänd mar och där bestiga ett berg. Först är det ganska trevligt, man tar sig fram uppför bergets fot men ganska snart ökar stigningen och terrängen blir allt svårare och brantare. Innan man når toppen får man slita hårt och när man till sist sitter där uppe har man kanske svårt att tänka klart och tanken kan komma, var det verkligen värt besväret och alla sömnlösa nätter? Då plötsligt skingrar sig molnen och solen skiner ut över ett förtrollande landskap. (Publiken håller sig vakna under hela föreställningen och den första applåden hörs i biosalongen). ja visst, allt arbete var kanske ändå värt besväret. Att sen ta sig nedför berget går lättare, men på vägen ner ser man nästa berg som tonar upp sig där i dimman. En ny film väntar, en ny historia måste berättas.

Under de första visningarna står jag ofta där i mörkret i biosalongen eller i den lokal där filmen visas och studerar publikens ansiktsuttryck. Det är från publiken jag kan utläsa om jag efter allt arbete lyckats med det jag försökt förmedla. Det kanske kan beskrivas som något av en lite nervös högtidsstund för mig personligen.

Ja, hur har det då gått första helgen av visningarna av filmen ”Himba – det röda folket”? Visningarna har varit slutsålda eller nästan helt fullsatta och reaktionerna har varit fantastiska. Vi har överösts av tacksamhet och genom internethälsningar har vi också fått många som visat sin uppskattning. Vi har också fått förfrågningar om ett stort antal kommande visningar i andra delar av Sverige av filmen. Den oro om hur filmen kommer att tas emot har försvunnit och man ser att allt arbete inte var förgäves.

Ett stort tack till alla er som besökt visningarna nu den första helgen. Ett stort tack också till Christofer Wärnlöf och alla på Häggatorp Herrgård som ordnade en fantastisk premiärfest efter första kvällens visning. Häggatorp i Vedum fylldes med folk, och tonerna av levande afrikansk musik fyllde huset där det också bjöds på god mat i en charmig gammal atmosfär. Häggatorps Herrgård har anor från 1700-talet. Naturligtvis vill jag också ge en stor eloge till Namibias Ambassadör Morina Muuondjo och hennes stab som vi haft glädjen att ha hos oss under hela helgen. Ambassadör Morina är en stor inspiration i vårt arbete.

Nästa filmpremiär har vi i Cambridge, Minnesota, den 22 april. Det är en fantastisk berättelse om kirurgen Tom Coleman som gav en stor del av sitt liv till att rädda tusentals fattiga människor i Afrika. ”The Tom Coleman Story” är en oerhört stark berättelse som jag kommer att berätta mer om i mina kommande bloggar.

Se trailer för ”The Tom Coleman Story” här.