Sri Lanka – mitt första besök

Två ahikuntakapojkar
Två unga pojkar satt på huk vid den lilla grusvägen. (Foto: Per Wester)

Min fröken i lågstadiet hade en syster på ön Ceylon ute i Indiska Oceanen, sydöst om Indiens sydspets. Ibland kom det brev från hennes syster. Det var en högtidsstund när fröken läste högt ur breven för oss barn i klassen. Samtidigt som fröken läste skickades kuvertet runt i skolsalen så vi kunde se alla vackra frimärken med exotiska djur och blommor som satt fastklistrade i övre högra hörnet. Ur breven uppenbarades spännande berättelser om elefanter, djungler, milslånga varma stränder och om te som växte på buskar. För mig var Ceylon under lång tid ett land ur sagornas värld.

När jag var 23 år fick jag under november-december 1980, möjlighet att för första gången resa till Ceylon. Då hade landet officiellt återgått till sitt ursprungliga namn, Sri Lanka. Namnet betyder: Det glänsande, skimrande landet. När jag kom till Sri Lanka första gången var den internationella flygplatsen, belägen lite norr om huvudstaden Colombo, bara en liten oansenlig byggnad omgärdad av en tät skog av kokospalmer som vid landningen nästan verkade buga sig mot flygplanets vingspetsar. När dörrarna på planet öppnades och jag tog mina första steg nedför trapporna ut i den tropiska världen kändes det som att gå in i en mjuk vägg av varm och fuktig luft, något jag aldrig tidigare upplevt.

Jag möttes av allt det fantastiska som frökens systers brev hade berättat om. Men ljudet av vågor från stranden, de tropiska fåglarnas intensiva läten, lukten av blommor och bränt gräs i den fuktigt varma luften var omöjligt att förmedla med bokstäver på ett papper. Verklighetens Sri Lanka var så mycket mer. Men brevens färgstarka berättelser om en tropisk ö, långt bort i den stora världen, hade gjort oförglömligt intryck på mig där i klassrummet under lågstadieåren.

Mitt första möte med människorna och naturen på Sri Lanka var intensivt, varje dag var full av upplevelser. Jag hade vandrat på varma ensliga sandstränder, sett elefanter och träffat människor som välkomnat mig som en vän. Det var omöjligt att inte bli förälskad i detta tropiska paradis. Det var bara en sak som saknades på listan av upplevelser, jag hade då ännu inte fått se en levande kobra, en riktig glasögonorm. Men en morgon, 1980, några dagar före julafton, när jag tittade ut genom fönstret till min bungalow på Sri Lanka lade jag märke till två unga pojkar som satt på huk vid den lilla grusvägen utanför. Först ägnade jag dem inget större intresse men när jag plötsligt upptäckte att pojkarna hade med sig tygpåsar fulla av ormar tändes min nyfikenhet. Jag gick genast ut och pratade med grabbarna och fick då på nära håll lära känna folkets traditionella husdjur. Äntligen fick jag hålla en livs levande kobra! Inte kunde jag ana att mitt möte den dagen, med de unga grabbarna, skulle leda till en livslång, djup vänskap med ett helt folkslag.

Mitt första besök på Sri Lanka följdes snart av många fler och min frökens syster, IngaLisa Fairweather, som sedan många år bott på Sri Lanka blev med åren en mycket god vän. Sedan mitt första besök på Sri Lanka har det nästan blivit i snitt ett besök om året. Det är fascinerande hur vi påverkas när vi hör spännande berättelser som barn. Inte hade jag kunnat drömma om att Sri Lanka, mitt barndoms paradis, skulle bli som ett andra hem för mig. Under åren har jag arbetat långa perioder och producerat ett flertal filmer om människor, folkgrupper och vilda djur på ön.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *