Etikettarkiv: kobra

Dokumentär/naturfilmare, Människor, Sri Lanka

Sir, sir!… Du får inte vara rädd!

Lämna en kommentar
Stefan Quinth håller en kobra, 1982
Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

1980 när jag var 23 år besökte jag för första gången ön Sri Lanka eller Ceylon som den också kallas. En fantastisk ö med mycket djur-natur och historia. En dag när jag satt utanför mitt hotell såg jag två unga grabbar som satte sig ute vid gatan. De verkade inte vara vanliga ungdomar från trakten. Pojkarna hade påsar och en låda med sig som de lagt ner på marken. Jag blev lite nyfiken och studerade barnen en stund och såg plötsligt att det kröp ormar i fickorna och vid fötterna på barnen. Och det var inte vilka ormar som helst, det var kobror, den orm som sägs döda mer människor än alla andra ormar tillsammans. När jag var bara fyra år sa min far till mig; Pojk akta dig för skogen och gå aldrig fram till stenmurar, för där finns det ormar. Den uppmaningen hade under åren gett mig ett stort intresse för det jag så tydligt skulle akta mig för som fyraåring. Här hade jag till slut möjligheten att på nära håll få studera kungen av alla ormar, jag var ju bara tvungen att gå ut och prata med barnen. De berättade på knackig engelska om vilka de var och var de kom ifrån. Jag blev mycket imponerad över hur de hanterade sina djur. För mig som vid det här laget producerat mina första naturdokumentärer för televisionen var frestelsen alltför stor. Jag måste hem och hämta min filmkamera, och snarast återvända till Sri Lanka.

Ett år senare var jag tillbaka igen och gjorde den första filmen för TV om ormfolket. Folket heter egentligen Ahikuntaka, och som på det gamla Indiska språket Sanskrit ungefär betyder ”Folket som fångar spjut-kroppar” eller i klarspråk ”ormfångare”. Folket lever som nomader och drar landet, ön runt. De har så länge man känner till samlat upp giftormar på risåkrar, på plantager av olika slag eller i hus och trädgårdar. När riset på risfälten är moget så lockas råttor och möss dit för att äta, och i deras spår följer ormar för att äta av smågnagarna. Så när det är dags att skörda så finns det ofta gott om giftiga reptiler i det knähöga riset. Och för att skördearbetarna skall våga sig ut i risfältet kallar man ofta först på ormfolket som kommer och plockar upp ormarna i sina påsar. När tygpåsarna är fulla går de bara en lite bit runt hörnet och släpper ut ormarna igen. Visst, det kan ju låta lite märkligt, men om de inte gör det, utan dödar ormarna så kommer råttorna och mössen att förstöra skördar i många år framåt. Ormarna och inte minst kobran är ovärderlig för att risbönderna skall kunna överleva ekonomiskt.

När jag så kom tillbaka till Sri Lanka för att göra min första film om ormfolket, följde jag med barnen ut för att plocka giftormar på fälten. Barnen som bara var 8-10 år plockade dessa livsfarliga djur som om det bara var leksaker. Det såg ganska kul ut och jag som sen barndomen varit intresserad av ormar ville ju också försöka. Lite nervös, med all rätt, försökte jag närma mig dessa livsfarliga djur från svanshållet. Men varje gång jag kom tillräckligt nära för att kunna gripa tag i den mindre farliga ändan, vände sig ormen alltid om och fräste och högg efter mig. Ett bra tag senare då jag om och om igen misslyckats, kom ett av barnen fram till mig, knackade mig på axeln och utbrast,

– Sir, ni får inte va rädd! DU FÅR INTE VARA RÄDD!!! De här barnen som redan innan de kunde gå, haft ormar som lekkamrater såg inget farligt i arbetet.

Vi kan kanske jämföra barnen där på fältet med svenska barn som vi lär att gå på trottoaren längs en tungt trafikerad gata i stan. De får också lära sig hur man försiktigt korsar samma gata. Så länge vi följer reglerna är det väl inte många som är särskilt rädda för bilarna. Men gör vi ett enda snedsteg, ett litet förhastat misstag, så kan det bli förödande. Och eftersom ormar kan förnimma, lukta rädsla, så är det betydelsefullt att hålla sig lugn i arbetet med giftormar.

Barnen där på risfältet lärde mig en viktig sak denna dag, – Sir, ni får inte vara rädd! För rädslan i sig själv är kanske det farligaste men kan ha med sig i ryggsäcken vart man än är på väg. Rädsla gör att man fattar mindre bra beslut för hur man skall bete sig, vare sig man möter en björn där i skogen eller om du sitter och förhandlar om lönen på företaget. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med en kobra i händerna. Men lärdomen den dagen var att rädslan är vår värsta fiende, oavsett plats och situation.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017

Människor, Resor, Sri Lanka

Sri Lanka – mitt första besök

Lämna en kommentar
Två ahikuntakapojkar
Två unga pojkar satt på huk vid den lilla grusvägen. (Foto: Per Wester)

Min fröken i lågstadiet hade en syster på ön Ceylon ute i Indiska Oceanen, sydöst om Indiens sydspets. Ibland kom det brev från hennes syster. Det var en högtidsstund när fröken läste högt ur breven för oss barn i klassen. Samtidigt som fröken läste skickades kuvertet runt i skolsalen så vi kunde se alla vackra frimärken med exotiska djur och blommor som satt fastklistrade i övre högra hörnet. Ur breven uppenbarades spännande berättelser om elefanter, djungler, milslånga varma stränder och om te som växte på buskar. För mig var Ceylon under lång tid ett land ur sagornas värld.

När jag var 23 år fick jag under november-december 1980, möjlighet att för första gången resa till Ceylon. Då hade landet officiellt återgått till sitt ursprungliga namn, Sri Lanka. Namnet betyder: Det glänsande, skimrande landet. När jag kom till Sri Lanka första gången var den internationella flygplatsen, belägen lite norr om huvudstaden Colombo, bara en liten oansenlig byggnad omgärdad av en tät skog av kokospalmer som vid landningen nästan verkade buga sig mot flygplanets vingspetsar. När dörrarna på planet öppnades och jag tog mina första steg nedför trapporna ut i den tropiska världen kändes det som att gå in i en mjuk vägg av varm och fuktig luft, något jag aldrig tidigare upplevt.

Jag möttes av allt det fantastiska som frökens systers brev hade berättat om. Men ljudet av vågor från stranden, de tropiska fåglarnas intensiva läten, lukten av blommor och bränt gräs i den fuktigt varma luften var omöjligt att förmedla med bokstäver på ett papper. Verklighetens Sri Lanka var så mycket mer. Men brevens färgstarka berättelser om en tropisk ö, långt bort i den stora världen, hade gjort oförglömligt intryck på mig där i klassrummet under lågstadieåren.

Mitt första möte med människorna och naturen på Sri Lanka var intensivt, varje dag var full av upplevelser. Jag hade vandrat på varma ensliga sandstränder, sett elefanter och träffat människor som välkomnat mig som en vän. Det var omöjligt att inte bli förälskad i detta tropiska paradis. Det var bara en sak som saknades på listan av upplevelser, jag hade då ännu inte fått se en levande kobra, en riktig glasögonorm. Men en morgon, 1980, några dagar före julafton, när jag tittade ut genom fönstret till min bungalow på Sri Lanka lade jag märke till två unga pojkar som satt på huk vid den lilla grusvägen utanför. Först ägnade jag dem inget större intresse men när jag plötsligt upptäckte att pojkarna hade med sig tygpåsar fulla av ormar tändes min nyfikenhet. Jag gick genast ut och pratade med grabbarna och fick då på nära håll lära känna folkets traditionella husdjur. Äntligen fick jag hålla en livs levande kobra! Inte kunde jag ana att mitt möte den dagen, med de unga grabbarna, skulle leda till en livslång, djup vänskap med ett helt folkslag.

Mitt första besök på Sri Lanka följdes snart av många fler och min frökens syster, IngaLisa Fairweather, som sedan många år bott på Sri Lanka blev med åren en mycket god vän. Sedan mitt första besök på Sri Lanka har det nästan blivit i snitt ett besök om året. Det är fascinerande hur vi påverkas när vi hör spännande berättelser som barn. Inte hade jag kunnat drömma om att Sri Lanka, mitt barndoms paradis, skulle bli som ett andra hem för mig. Under åren har jag arbetat långa perioder och producerat ett flertal filmer om människor, folkgrupper och vilda djur på ön.

Texten är delvis tagen från vår nya bok om Sri Lanka och ahukuntakafolket som kommer ut under hösten 2017.

Människor, Resor, Sri Lanka

Sri Lanka – ett paradis att återvända till

Lämna en kommentar
LaVonne och blåvalen
Möte med blåvalen – vi var bara några meter ifrån honom.

Det finns några länder i världen som har det där lilla extra, det där som gör att man dras tillbaka som av en stark magnet. Sri Lanka är ett av de länder som jag har svårt att hålla mig borta från. Här finns allt, djungler, vilda djur, historia, fantastiska människor, långa stränder och spännande undervattensvärldar. Det är inte svårt för mig som filmare att finna berättelser på denna paradisö.

Under mars-april i år var jag på ön Sri Lanka för 30e gången. Ofta har jag varit där under långa tider, kanske 2-4 månader i taget för att arbeta med olika filmprojekt. Första gången jag kom till denna paradisö var 1980. Då var Sri Lanka ett ganska primitivt land med smala, bristfälliga vägar och med människor som fick arbeta hårt med mycket enkla hjälpmedel. Ett land som ännu inte industrialiserats utan hade kvar den unika miljön från idag svunna koloniala tider.

Idag, 2017, är Sri Lanka ett modernt land med bra kommunikationer och vägar. Människor lever inte helt olikt oss i Europa med allt som det innebär, både bra och dåligt. En av dessa för mig störande ”prylar” som man idag ser i varje hem, även i de enklare husen på Sri Lankas landsbygd, är en TV-apparat. Människorna har drabbats av samma sociala förlamning som vi i Sverige drabbades av på 60-talet; istället för att träffas och prata sitter man och stirrar på det som rör sig på tv-skärmen. Och även om man inte har tid att titta så skall den ändå stå på som någon slags sällskap eller kanske statussymbol. Men använd på rätt sätt kan en tv naturligtvis vara en bra glädje och informationsspridare.

Under våren 2017 reste jag och min medarbetare, tillika hustru, LaVonne för att filma de sista scenerna för vår nya film, en berättelse om ahukuntakafolket och för att inskaffa mer material för vår nya bok om Sri Lanka. Vi besökte först Kudagama, en liten by som ligger ungefär 30 minuters bilfärd söder om Anuradhapura. Kudagama besökte jag första gången 1982 under en filminspelning. Byn bestod då av enkla hyddor byggda av lera, pinnar och blad. Det som dock var mest påfallande vid mitt första besök var människornas alkoholmissbruk. Människorna var nästan till 100% alkoholister, även barn i 10-12 års åldern drack stora mängder av dålig sprit, sk. Kasippu. Fruktansvärt våld och stora slagsmål var vardagsmat för invånarna i byn. Jag tror man bäst kan beskriva platsen som ett jordiskt ”helvete”. Hur vårt arbete fungerade i byn vid första besöket kommer jag att berätta om i boken och filmen ”Ahikuntakafolket – paradisets barn”. Sedan mitt första besök har jag följt folket i medgång och motgång. Nu under våren bodde vi hos folket under några dagar, intervjuade flera av de äldre och hade en fantastisk tid tillsammans med vänner ur folket. Ja, vad är det som förvandlat platsen från ett helvete och till ett paradis? Det kommer jag att berätta mer om vid senare tillfälle.

Efter besöket i Kudagama reste vi till Sri Lankas östkust för att fota och filma den marina nationalparken Pigeon Island. Själva nationalparken besöks av många människor och korallreven runt ön har till största delen förstörts av besökande turister som trampat och brutit av de sköra korallerna. Ön är ändå sevärd men det är kanske det som finns en bit utanför nationalparken som är mest spännande, det djupa havet där kaskelott och blåvalar har sina jaktmarker. Vi genomförde flertalet dyk längst kusten under en veckas tid. Men vid ett tillfälle då vi snorklade ute på djupt vatten kom en stor blåval rakt mot mig. (Blåvalen är det största djur som någonsin levt på jorden). Hans enorma kropp var bara några få meter framför mig när han sakta dök rakt ner precis under mig i det till synes bottenlösa djupet. Det intensivt blå vattnet och solstrålarna som följde valen då han snart upplöstes av djupet var magiskt. Att simmande få möta dessa ödmjuka giganter i deras miljö ger upplevelser som man aldrig glömmer.

Under hösten 2017 kommer filmen och boken om Ahikuntakafolket och om mina smultronställen på paradisön Sri Lanka.