Etikettarkiv: dykning

Kad’yak återfunnen

Tidningar
Upptäckten av Kad’yak blev en stor nyhet i hela USA.

År 1849 startade guldrushen i Kalifornien och många människor blev rika. Med rikedomen kom också efterfrågan på is, en vara som i värmen var svårhanterlig och därmed besvärlig att få tag på. Vid mitten av 1800-talet hade pälsfångsterna på Kodiak minskat katastrofalt och Ryska Amerika hade en usel ekonomi. Plötsligt öppnade sig en ny god inkomstkälla. År 1852 blev sjön på Woody Island, en av Kodiaköarna, den mest värdefulla platsen i Alaska för Rysk-amerikanska kompaniet. Vintertid sågades isen på sjön och såldes till San Francisco. Redan efter första leveransen av is, som betalades med hela 75 dollar per ton, förstod ryssarna att isen var en mycket lönsam handelsvara. Den lönsamma handeln med is från Woody Island fick dock snart konkurrens av de första ismaskinerna och redan 20 år senare hade maskinerna helt tagit över.

Skeppet Kad’yak var en av Rysk-amerikanska kompaniets minsta båtar som fraktade is mellan Kodiak och San Francisco. Kad’yak var ett barkriggat segelfartyg, 120 fot lång och 30 bred. Botten var klädd med kopparplåtar för att skydda skrovet från skeppsmask och andra marina organismer. Det berättas att kaptenen på fartyget, Illarion Arkhimandritov, ignorerade den lokala seden att besöka Fader Hermans grav inför längre sjöresor. De var ett misstag som enligt invånarna skulle straffa sig.

Den 30 mars 1860, kort efter att Kad’yak lämnat Woody Island, gick skeppet på ett rev som slet upp ett stort hål i skrovet. Båten fylldes snabbt med vatten och manskapet gav sig iväg i livbåtar. Men Kad’yak sjönk inte eftersom den var lastad med 356 ton is. Under fyra dagar drev skeppet herrelöst omkring mellan öarna. På den fjärde dagen fastnade så till slut skeppet på ett mindre rev i Icon Bay utanför Spruce Island. Där blev det stående med endast övre bommen och toppen av masten synlig.

För människorna i området blev detta ett tecken. Vad som syntes över vattenytan formade ett kors. Skeppet hade funnit sin grav i den lilla lagunen rakt framför fader Hermans kapell.

På 1970-talet växte intresset för att söka efter det förlista skeppet men trots många försök misslyckades man. 143 år efter Kad’yaks skeppsbrott hade Brad Stevens tack vare samarbete med ryska studenter fått ledtrådar om en ny position där vi skulle söka efter fartyget. Med stor spänning lämnade vi hamnen i Kodiak morgonen den 21 juli 2003. Kapten på båten Melmar var Joshua Lewis, lärare och fiskare på Kodiak. När vi kommit fram till Icon Bay använde vi en magnetometer som ger utslag för metall. Magnetometern liknade en ubåt i miniatyr som vi bogserade efter båten. Precis över den position som Brad markerat på kartan fick vi en lång rad utslag på mätaren. Var vi kanske på rätt plats?

Redan på eftermiddagen gjorde vi de första dyken. Vid det sista dyket på kvällen hittade vi en mängd mindre kopparbitar. Vi förstod att vi hittat något av stort kulturhistoriskt värde.

Nästa dag var vi tidigt tillbaka i Icon Bay. Redan under första morgondyket fann vi två kanoner, ett ankare och kättingar från rätt tidsepok samt det som verkade vara ballasten. Nyheten om vad vi funnit spreds snabbt över hela USA via CNN och andra nyhetskanaler och all dykning i Icon Bay stoppades. Rätten att utforska skeppsvraket hade då övergått till staten Alaska.

Nästa sommar arrangerades en arkeologisk utforskning av lagunen och vi som funnit vraket året innan fick, efter en del påtryckningar, också delta i expeditionen. De federala myndigheterna med professor Tim Runyan på North Carolina University hade större resurser och bättre möjligheter att fortsätta arbetet. Det stora genombrottet kom när vi hittade navet till styrhjulet med inskriptionen ”KAD’YAK ” skrivet på ryska. Tack vare navet kunde vi bevisa att det var rätt skepp vi funnit. När utgrävningen av Kad’yak närmade sig sitt slut täcktes allt över med sand och därför vilar stora delar av skrovet och många detaljer från skeppet åter i sin ensamhet. Om staten Alaska eller någon annan välbärgad organisation kommer att återuppliva Kad’yak är det ingen som vet, men kanske blir kapten Arkhimandritovs gamla skepp kvar i djupet under ytterligare hundratals år.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Under ytan

Dykning Kodiak
Havet runt Kodiak är en dykares dröm med vackra kelpskogar bebodda av roliga och färgglada invånare.

Min första dykkurs tog jag 1980 på ögruppen Maldiverna, söder om Indien. Sedan dess har jag utforskat många sällsamma undervattensvärldar runt jorden, som Stora Barriärrevet utanför Australien, Röda Havet, Andamanerna söder om Burma, Västindien, södra Stilla Havet och många fler ställen. Få vatten är emellertid så rika på fisk, skaldjur och andra marina varelser som korallträdgårdarna och kelpskogarna runt Kodiak. En solig och vindstilla dag är dykning i Kodiaks vatten något av det mest spännande en dykare kan uppleva.

Första dyket jag gjorde vid Kodiak var från land vid Fort Abercrombie. Val, laxhaj, späckhuggare och havsutter är vanliga nära Kodiaks stränder. Bara efter ett par minuter i vattnet uppvaktades jag av två sjölejon som kom och nafsade på min dykarutrustning. På land rör sig sjölejon långsamt och klumpigt men i vattnet är de snabba och eleganta. Jag var dock lite fundersam över deras framfart; bara ett litet nafs av sjölejonens stora huggtänder i luftslangen till tuberna kunde bli förödande. Sjölejonen upptäckte snart att jag inte var en särskilt kul lekkamrat och fortsatte istället vidare utan att orsaka mig eller min utrustning någon skada.

Det finns många färgstarka och märkliga varelser i havet runt Kodiak. Förutom fem arter av lax finns sill, hälleflundra, sjögurka, bläckfisk, skaldjur, olika torskfiskar, sjöstjärnor i alla regnbågens färger, flera arter av val och så inte att förglömma den stora laxhajen bland många fler fiskarter och marina däggdjur.

Under 1940- och 50-talet upptäcktes tack vare modern utrustning stora mängder kungskrabbor i havet runt Kodiaköarna. En del av dessa enorma krabbor mätte två meter med utsträckta ben. Från mitten av 1950-talet och under de närmaste fem åren förvandlades Kodiak, tack vare kungskrabban, från en liten fiskestad till USA:s största fiskehamn. Årsfångster på upp emot 50 miljoner kilo kom in till fiskfabrikerna från vattnen runt Kodiak.

Det kommersiella fisket av kungskrabba varade i 25 år. Under 1970-talet började antalet kungskrabbor att minska och 1982 var fångsterna så små att fisket stoppades. Ingen är riktigt säker på varför kungskrabban försvann men forskare misstänker att överfiske kan ha varit en bidragande orsak.

Pete Cummiskey, en god vän på Kodiak, är dykare och marinbiolog och har jobbat med kungskrabbor sedan mitten av 1980-talet. Vi hade gjort flera dyk tillsammans på vrak i närheten av staden men jag ville gärna se de omtalade stora stackliknande högar som utgörs av tusentals kungskrabbor under deras viloperioder på havsbotten. Att formera stora högar är ett sätt att försvara sig mot fiender.

En vacker men kall novemberdag åkte vi ut till Womens Bay för att leta efter krabbor som Pete tidigare under året försett med sändare som klistrats fast på krabbornas skal. Precis som när man pejlar andra djur hade vi en mottagare med oss för att fånga upp signalerna från de sändarförsedda krabborna. Från Petes gummibåt kunde vi lyssna efter de rätta signalerna. Efter en kort tids sökande fick vi kontakt med krabborna och gjorde oss färdiga för det första dyket.

Kungskrabbor går en stor del av året på djupt vatten men kommer in på grundare områden för att fortplanta sig. Djupet där vi fann de sändarförsedda krabborna i Womens Bay var mellan 30-40 meter. Tre till fyra meter ovan havsbotten låg ett moln av slam som krabborna rört upp ur bottensedimentet. Det var så tjockt att man inte kunde se handen framför sig om man sträckte armen rakt ut. Efter bara någon minut på botten fann jag en stor hög av krabbor; troligtvis var det tusentals krabbor i en enda stor boll. Det var svårt att filma krabborna på grund av den dåliga sikten och jag var tvungen att komma precis inpå för att få bra scener.

Kungskrabbor är imponerande djur med stora kraftiga klor som lätt kan knipa av ett finger. Plötsligt när jag låg tätt inpå den stora högen av krabbor och filmade, kände jag hur en krabba nöp sig fast i min arm genom min tjocka dykardräkt. Den fruktansvärda smärtan gjorde att jag nästan tappade taget om kameran. Jag tog ett kraftigt tag i krabban men den var ovillig att släppa sitt grepp. Efter några sekunders kamp förstod jag att det enda sättet att komma ur detta tjuvnyp var att försöka komma upp mot ytan. Halvvägs upp släppte krabban taget och jag hade lärt mig en läxa: håll avstånd till kungskrabbor!

Jag återtog snart dokumentationen av de märkliga högarna med kungskrabbor på bottnen av Womens Bay. Vi fortsatte också till flera andra dykplatser innan dagen var slut. Pete har genom studierna lärt sig mycket om kungskrabbornas livsmiljö och vandringar på havsbottnen. Förhoppningsvis kommer dessa studier att underlätta kungskrabbans återkomst, så att detta delikata och värdefulla skaldjur återigen skall kunna fångas i miljontals av Kodiaks fiskebåtar.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q)

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Sri Lanka – ett paradis att återvända till

LaVonne och blåvalen
Möte med blåvalen – vi var bara några meter ifrån honom.

Det finns några länder i världen som har det där lilla extra, det där som gör att man dras tillbaka som av en stark magnet. Sri Lanka är ett av de länder som jag har svårt att hålla mig borta från. Här finns allt, djungler, vilda djur, historia, fantastiska människor, långa stränder och spännande undervattensvärldar. Det är inte svårt för mig som filmare att finna berättelser på denna paradisö.

Under mars-april i år var jag på ön Sri Lanka för 30e gången. Ofta har jag varit där under långa tider, kanske 2-4 månader i taget för att arbeta med olika filmprojekt. Första gången jag kom till denna paradisö var 1980. Då var Sri Lanka ett ganska primitivt land med smala, bristfälliga vägar och med människor som fick arbeta hårt med mycket enkla hjälpmedel. Ett land som ännu inte industrialiserats utan hade kvar den unika miljön från idag svunna koloniala tider.

Idag, 2017, är Sri Lanka ett modernt land med bra kommunikationer och vägar. Människor lever inte helt olikt oss i Europa med allt som det innebär, både bra och dåligt. En av dessa för mig störande ”prylar” som man idag ser i varje hem, även i de enklare husen på Sri Lankas landsbygd, är en TV-apparat. Människorna har drabbats av samma sociala förlamning som vi i Sverige drabbades av på 60-talet; istället för att träffas och prata sitter man och stirrar på det som rör sig på tv-skärmen. Och även om man inte har tid att titta så skall den ändå stå på som någon slags sällskap eller kanske statussymbol. Men använd på rätt sätt kan en tv naturligtvis vara en bra glädje och informationsspridare.

Under våren 2017 reste jag och min medarbetare, tillika hustru, LaVonne för att filma de sista scenerna för vår nya film, en berättelse om ahukuntakafolket och för att inskaffa mer material för vår nya bok om Sri Lanka. Vi besökte först Kudagama, en liten by som ligger ungefär 30 minuters bilfärd söder om Anuradhapura. Kudagama besökte jag första gången 1982 under en filminspelning. Byn bestod då av enkla hyddor byggda av lera, pinnar och blad. Det som dock var mest påfallande vid mitt första besök var människornas alkoholmissbruk. Människorna var nästan till 100% alkoholister, även barn i 10-12 års åldern drack stora mängder av dålig sprit, sk. Kasippu. Fruktansvärt våld och stora slagsmål var vardagsmat för invånarna i byn. Jag tror man bäst kan beskriva platsen som ett jordiskt ”helvete”. Hur vårt arbete fungerade i byn vid första besöket kommer jag att berätta om i boken och filmen ”Ahikuntakafolket – paradisets barn”. Sedan mitt första besök har jag följt folket i medgång och motgång. Nu under våren bodde vi hos folket under några dagar, intervjuade flera av de äldre och hade en fantastisk tid tillsammans med vänner ur folket. Ja, vad är det som förvandlat platsen från ett helvete och till ett paradis? Det kommer jag att berätta mer om vid senare tillfälle.

Efter besöket i Kudagama reste vi till Sri Lankas östkust för att fota och filma den marina nationalparken Pigeon Island. Själva nationalparken besöks av många människor och korallreven runt ön har till största delen förstörts av besökande turister som trampat och brutit av de sköra korallerna. Ön är ändå sevärd men det är kanske det som finns en bit utanför nationalparken som är mest spännande, det djupa havet där kaskelott och blåvalar har sina jaktmarker. Vi genomförde flertalet dyk längst kusten under en veckas tid. Men vid ett tillfälle då vi snorklade ute på djupt vatten kom en stor blåval rakt mot mig. (Blåvalen är det största djur som någonsin levt på jorden). Hans enorma kropp var bara några få meter framför mig när han sakta dök rakt ner precis under mig i det till synes bottenlösa djupet. Det intensivt blå vattnet och solstrålarna som följde valen då han snart upplöstes av djupet var magiskt. Att simmande få möta dessa ödmjuka giganter i deras miljö ger upplevelser som man aldrig glömmer.

Under hösten 2017 kommer filmen och boken om Ahikuntakafolket och om mina smultronställen på paradisön Sri Lanka.