Etikettarkiv: Vårgårda

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Filmningen av “Min vän Elsa”

Elsa Lundh framför Västra Marks Sjukhus i Örebro
Min vän Elsa Lundh utanför Västra Marks sjukhus i Örebro dit Elsa kom som 17-åring.

Jag hade många oförglömliga upplevelser tillsammans med Elsa under de 5 åren som jag följde och filmade henne. En söndag, sommaren 2003, besökte vi behandlingshemmet utanför Halmstad där hon varit inspärrad i två år under 30-talet. Platsen var fortfarande i bruk och var nu ett hem för utvecklingsstörda män som arbetade på olika håll i närheten. Jag hade kontaktat hemmet i förväg och de väntade nyfiket på oss. Vid ankomsten mottogs Elsa som en drottning, de hade gjort mat och det bjöds på kaffe. Elsa njöt av situationen och hon berättade om livet på hemmet under 30-talet. Personalen fascinerades av allt Elsa kom ihåg och berättade om.

Senare på eftermiddagen lämnade vi hemmet och åkte tillbaka mot Vårgårda. Men Elsa var inte redo att avsluta dagen än. När vi var i höjd av Borås sa Elsa;

-Kan vi inte ha middag innan vi fortsätter hem?

När Elsa sa middag, menade hon för det mesta kaffe och wienerbröd. Klockan var fem minuter i 18.00 och jag visste att de flesta cafeér stängde klockan 18.00. Det blev ont om tid och jag svängde in på ett café vid Knalleland och rusade snabbt in för att se om de kunde hålla öppet lite extra för Elsa. Personen bakom disken var inte glad åt situationen men sa att om vi snabbade på skulle de servera oss.

Jag rusade tillbaka till bilen, hämta Elsa, och försöka få in henne på serveringen så snabbt som möjligt. Elsa gick krokigt som en båge, såg och kommenterade allt som fanns på marken. Såg hon en blomma så skulle hon alltid prata lite med den och då gick det långsamt. Men jag tror vi var innanför dörrarna precis innan klockan 18.00. Vi beställde vår fika av damen bakom disken och gick sen till bordet och satte oss ner.

Förutom oss så fanns det kanske 15 personer på cafeét som just var på väg att avsluta sin fika. Kvinnan som tagit vår beställning kom strax med vårt kaffe, te och tilltugg på en bricka. Hon började sätta kopparna på bordet då Elsa utan att tveka satte igång att berätta om sitt liv. Kvinnan med brickan såg lite besvärad ut och jag såg situationen som mycket pinsam. Jag tänkte för mig själv;

-Hoppas de inte tror att Elsa är min mamma. Snälla Elsa, sluta, sluta!

Men Elsa fortsatte att berätta och det blev snart en märklig stämning på cafeét. När klockan var 18.30 höll Elsa fortfarande på med att berätta sin långa livshistoria. Jag hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, men när jag tittade upp såg jag att servitrisen fortfarande stod vid vårt bord. Enda skillnaden var att nu stod också alla de andra i cafeét i en cirkel runt oss och lyssnade med andakt till Elsas berättelse.

När jag såg hur människorna runt oss greps av Elsas fantastiska men tragiska berättelser kände jag mig lite skamsen. Skamsen för att jag tidigare skämts för Elsas framfusighet och vilja att berätta om sitt liv för främlingarna där på cafeét i Borås. Stolthet över att vara Elsas vän fick mig att sträcka på mig. Där satt vi nu alla och lyssnade. När klockan var ungefär 19.00 tog Elsa ett djupt andetag och jag tog chansen och sa;

-Kanske skall vi ta och ge oss av hemåt nu, Elsa?

Elsa tyckte att det var en bra idé och hela sällskapet där i cafeét lämnade i tysthet. Jag är övertygad om att alla som satt och lyssnade där den söndagseftermiddagen i Borås kommer aldrig att glömma min vän Elsa.

Vi fortsatte att följa med Elsa till de olika hemmen där hon varit inlåst under alla år. Elsa gick på födelsekalas, shopping och på café, det mesta hon gjorde filmade jag. En dag höll det på att gå riktigt illa. Elsa hade köpt en liten sommarstuga som hon åkte ut till ibland. Den låg långt ut i skogen och det fanns ingen telefon eller riktiga bekvämligheter. En dag frågade hon om jag kunde köra dit henne och sen komma och hämta tillbaka henne dagen efter. Ja, visst! Vi åkte ut till sommarstugan och drack en kopp kaffe innan jag åkte hem. Elsa skulle sova över till nästa dag. Ve och fasa, om inte jag glömde bort Elsa! Ett par dagar senare när jag på kvällen sitter på ett kalas får jag frågan; -Hur går det med filmen om Elsa? Förkrossad över att jag glömt bort Elsa där ute i skogen helt ensam under ett par dagar får mig att rusa ut från kalaset, hoppa in i bilen och i högsta fart köra ut till sommarstugan. Den låg bara en knapp halvtimma utanför samhället men under den tiden dansade många konstiga tankar i huvudet. Tänk om Elsa ligger där död i stugan! Eller också har hon till fots försökt att gå hem hela vägen och ligger avsvimmad i något dike! Ja, minutrarna innan jag kom fram var fyllda av oro. Väl framme rusade jag in i stugan utan att knacka. Då ser jag Elsa sitta där vid bordet, hon tittar upp på mig med ett leende och sa; -Det var tur att du kom nu, för detta är den sista winerbrödsbiten jag har kvar. Hon svalde det sista av kaffet och winerbrödet. Vi satte oss i bilen och åkte hem. Elsa nämnde aldrig nån gång att jag glömt henne där ute i stugan, hon var alltid glad och tacksam varje gång vi var ute på äventyr.

Mer om  filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Första mötet med Elsa

Elsa Lundh och Stefan Quinth
Utanför det lilla torpet där Elsa bodde med sin mamma när hon släpptes ut från Restad mentalsjukhus.

Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.

Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.

När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.

Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.

Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:

-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!

Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.

Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.

När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;

-Var är mina jultidningar?

Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension

Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.