Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.
Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.
När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.
Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.
Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:
-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!
Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.
Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.
När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;
-Var är mina jultidningar?
Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension
Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.