Alla inlägg av Stefan Quinth

En terrorist på flyget

Flygbild från planet
Från flygplansfönstret

Ja, nu stod jag där i kön för säkerhetskontrollen och två personer framför mig stod han, den unge araben, han var så nervös att han skakade. Jag hade sett honom tidigare då han gått i motsatt riktning på flygplatsen. Orsaken att jag lagt märke till honom tidigare var för att han utstrålade nervositet och var som klippt och skuren ur nyheterna från 11 september 2001. Vad är sannolikheten att detta skulle kunna hända? Kanske en på många tusen? När han så kom fram till den sista säkerhetskontrollen slängde vakten bara en snabb titt i hans pass och lät honom passera. Varför kunde de inte stoppa honom, tänkte jag lite irriterat.

Framför mig stod en äldre kvinna. Hon var säkert någons farmor. Vakten pekade först på henne och sen på mig. Han tog oss åt sidan och berättade att vi blivit slumpmässigt utvalda att genomgå en noggrann kontroll. Precis som om de tidigare kontrollerna inte varit tillräckligt noggranna? Jag sa inget, men var klart besvärad.

Det tog minst 15 minuter av noggrann undersökning innan vi godkänts och jag åter fick ta på mig skorna, livremmen och så börja packa tillbaka allt som rivits ut ur mitt handbagage. På väg in i planet upptogs mina tankar på hur jobbigt det är att vid varje gate tvingas gå igenom samma förödmjukande kontroll, om och om igen. Varför skulle jag, flerbarnspappa och med min vita Skandinaviska hy, misstänkas för att vara del av dessa djävulska terrordåd. Och den äldre kvinnan, som stått före mig vid kontrollbordet skulle säkert aldrig kunna göra en fluga förnär. Ingenting verkar längre följa sunt förnuft.

När jag till slut hittat min sittplats på planet och ställt handbagaget på sätet, möts så för första gången våra blickar. Den unge, mystiske mannen tittar för en knapp sekund på mig från sätet intill. Detta är inte sant, tänker jag återigen. När jag packat undan handbagaget och satt mig tillrätta i sätet vände jag mig mot honom och sa så vänlig jag förmådde,

-Hur är läget?

Han mumlade något till svars, men verkade inte vara av det mer sociala slaget. Jag funderade på hur jag skulle kunna få igång ett samtal med den unge arabiske mannen, men kunde inte komma på något bra att säga. Istället tog jag fram en tidning som satt nedstucket i sätesryggen framför mig. På första uppslaget fann jag ett stort reportage om vad som hänt den elfte september. Var detta bara en lång rad av osannolika händelser, eller?

När jag återigen vände mig mot den unge mannen upptäckte jag att han höll flera små handskrivna lappar i handen, allt skrivet på arabiska. Han verkade försöka hålla lapparna på så sätt att jag inte skulle kunna se vad det stod. Nu började jag bli allt mer än nyfiken. Jag var säkert inte den ende på planet som hade upptäckt den nervöse, unge mannen. Men vad skulle jag säga? Den unge mannen var så prydlig, så välklädd.

Planet lyfte på väg mot Amsterdam. Efter en stund avbröts jag i mina tankar av att lunchen börjar serveras. Det luktade faktiskt ganska gott, även om jag inte var direkt hungrig. Utan att riktigt tänka, vände jag mig mot honom bredvid och utbrast

– Det skall bli gott med mat, nu är man riktigt hungrig!

Han tittade förvånat till mot mig och nickade försiktigt. Maten serverades men jag fick inte igång konversationen jag hoppats på. Jag lade märke till att han inte drack sitt vin som serverats till maten. Alltså var han en seriös muslim. När jag var färdig med maten vände jag mig återigen mot den unge mannen och kommenterade att maten smakat gott. Han nickade åt mig försiktigt och visade att han också uppskattat måltiden.

Där satt jag intill en fruktad terrorist som snart skulle kunna spränga planet i luften. Om detta skulle hända så ville jag åtminstone få reda på varför. Jag var tvungen att finna ett sätt att vinna hans förtroende. Men hur! Kanske skulle jag lyckas om jag var lite personlig. Jag frågade vänligt, vart är du på väg? En enkel fras som inte kunde verkade stötande.

Han tittade på mig, och utan att tveka svarade han.

– Jag är på väg hem till Abu Dhabi för att hälsa på mina föräldrar. ­­-Abu Dhabi, utbrast jag, där har jag varit många gånger. Ja, en lite vit lögn var det, jag hade i alla fall bytt flyg där många gånger på väg mellan Europa och Asien.

Han gav mig en vänlig blick och osäkerheten verkade helt bortblåst. – Har du varit i Abu Dhabi, utbrast han. Vi började prata mer om hans hemland, om öknen och om havet. Han berättade sen att han nu studerade vid universitetet i Seattle, men hans stora intresse var något helt annat.

– Tycker du om fickrovor, frågade han plötsligt och ställde sig upp.

Han tog fram den vackra läderväskan. I väskan hade han massor av klockor väl inlindade i toapapper. – De här köper jag i USA för bara några få dollar och sen säljer jag dom i Abu Dhabi för kanske upp emot tusen, berättade han.

Han tog fram den ena fickrovan efter den andra och visade mig. Alla klockorna var från 1800-talet. – Du förstår, sa han, amerikanare vill bara ha nya saker. Jag köper bara gamla klockor, betalar en struntsumma, och säljer dem sen med bra förtjänst. Till slut tog han fram en ovanligt liten fickrova. – Den här är från mitten av 1800-talet, sa han med ett leende, den kommer jag aldrig att sälja.

Han berättade om många spännande föremål och antikviteter som han köpt i USA. Den här gången hade han också med sig en gammal T-Ford som hans pappa beställt. Pappan ägde ett museum i Abu Dhabi, berättade den unge mannen. Vi hade mycket att prata om och tiden över Atlanten kändes för en gång skull väldigt kort.

När vi skiljts åt i Amsterdam slog det mig hur viktig kommunikation är för att undvika rädsla och konflikter. Det var kanske inte så konstigt att han uppträtt så nervöst på flygplatsen i Seattle, och det var heller inte så konstigt att jag reagerade. Båda var vi offer för vad som hänt den där ödesdigra morgonen i september 2001. Världen och flygresor kommer kanske aldrig att bli sig riktigt lik igen. Men jag blev i alla fall en lärdom rikare under resan till Amsterdam, viljan att kommunicera är kanske ett av de främsta vapnen för att undanröja missförstånd och övervinna rädsla för andra människor. Kommunikation är något vi behöver mycket mer av i dessa märkliga tider.

Iakttagen

Konstnär: Anders Björklund
Konstnär: Anders Björklund

Det sägs ofta att björnar är opålitliga, hotfulla och farliga. Visst är det så att björnen har styrkan att välta ett träd eller riva en husvägg och inte minst kraften att slita en människa i stycken utan att direkt anstränga sig. Men efter många års arbete med kodiakbjörnar har jag upplevt den som en mycket intelligent och försiktig gigant. Ofta har jag, där i björnskogen, mött en tänkande, klok varelse med stor respekt för oss människor.

En septemberdag stötte jag på en stor hanne som vandrade skogsstigen fram där jag höll på att filma. Han gick förbi varje dag på den krokiga stigen som omgärdades av smala vinterpinade granar. Upplevelsen var precis som tagen ur en sagobok av John Bauer. Björnen höll sig försiktigt på avstånd och jag förstod att det måste till både tur och mycket förarbete för att lyckas fånga björnen på film där han sakta kom lunkande fram på stigen.

Jag bestämde mig för att nästa dag vara på plats tidigt med filmkameran och vänta på björnhannen redan vid fem-tiden, lite före soluppgången. På morgonen satt jag på plats och fokuserade med stor förväntan bortåt stigen. När som helst skulle han säkert dyka upp. Skogen var förfärligt tyst och endast suset från den kyliga septembervinden hördes svagt som en vemodig bekräftelse på att vintern snart nalkades. Med morgonljuset började småfåglarna och ekorrarna att vakna till liv och med full fart förbereda sig inför vintern. Men jag koncentrerade mig enbart på björnen som strax borde komma lufsande där på stigen.

Snart hade dock halva dagen passerat och jag tog fram min medhavda smörgås utan att släppa blicken från platsen där björnen när som helst skulle uppenbara sig. Dagen övergick till kväll och björnhannen syntes inte till. Ganska besviken gick jag till slut hemåt mot tältet. Varför kom han inte? Hade han möjligen redan gett sig av för vintern och jag hade missat honom med bara en enda dag? Trots motgången beslutade jag att återvända vid samma tid nästa morgon.

Det var frost i gräset och luften var klar. Över granskogen vilade mörkret fortfarande när jag satte mig på kanten av stigen den följande morgonen. Jag satt där återigen i min tysta ensamhet. Fåglarnas och de andra smådjurens ivriga arbete blev allt mer påtagligt när solen sakta började visa sig som små strimmor genom granskogen. Morgonen övergick i dag och det blev allt svårare att enbart koncentrera sig på stigen och spana efter en björn som troligtvis redan var långt borta.

Mitt på dagen tog jag så fram min smörgås. När jag satt där och åt upptäckte jag plötsligt en ekorre som rusade fram och tillbaka alldeles intill mig. Han stoppade fröer, svampar och kottar i små hål som han grävt i marken mellan granarna. Han var helt upptagen av sitt arbete och brydde sig inte alls om min närvaro. Det var roligt att studera den lilla ekorren i hans iver att fylla vinterförråden.

Efter en stund tog jag av kameran från stativet. För att komma lite närmare lade jag mig på magen tvärs över stigen och satte den precis intill ett av ekorrens förrådshål och väntade. Det tog inte lång stund innan han återvände och började stoppa in mer vintermat. Jag fick fantastiska bilder. Ekorren hoppade nästan rakt in i kamerans lins när han återvände med nästa lass.

Ensamheten som tidigare plågat mig förvandlades snabbt till en uppsluppen nyfikenhet. I stället för en frånvarande björn hade jag upptäckt en annan spännande invånare i skogen. Jag filmade den lilla ekorren i säkert två timmar. Ibland hörde jag andra ekorrar som med sitt tjatter varnade för fara men ingenting annat verkade röra sig i närheten.

När jag låg helt stilla på stigen och väntade på att min lilla vän snart skulle komma tillbaka fick jag plötsligt en förnimmelse av att vara iakttagen; precis samma känsla som man ibland upplever i totalt mörker, när man står nära en annan människa. Jag vred sakta på huvudet och tittade uppåt över min högra axel… Där stod han! Björnen hade stannat precis intill mig och tittade ner på mig där jag låg raklång tvärs över stigen.

Visst hade jag många gånger varit ute bland jägare och naturintresserade och berättat om hur man skall bete sig om man stöter på en björn i skogen. Men detta var kanske lite mer än vad man normalt kunde vänta sig. Jag försökte koncentrera mig på att förbli lugn. Med kameran i ena handen och stativet släpande i andra hasade jag mig sakta fram över den lilla ekorrens vinterförråd. Hela tiden hade jag ett öga på björnen som fortfarande stod kvar på stigen och följde mig med en till synes förvånad blick. När som helst skulle han kunna kasta sig över mig. Efter en liten bit reste jag mig försiktigt upp på knä, sedan hukandes på fötter. Jag gick i en lång böj och siktade in mig på stigen, kanske 30 meter framför björnen.

Till slut var jag framme på stigen igen och ställde upp stativet. Björnen hade fortfarande inte rört sig ur fläcken. När jag tog kameran och snabbt försökte fästa den på stativet upptäckte jag plötsligt att mina händer skakade kraftigt. Då förstod jag att upplevelsen började komma ikapp mig. Men nu hade jag ju chansen att fånga björnen på stigen där i skogen; det var trots allt detta jag under två dagar väntat på. Nu var det allvar! Jag koncentrerade mig hårt för att få skakningarna att upphöra och sköt försiktigt kameran framåt på stativet och det hördes ett kort klick när kamerans snabbfäste låste. Jag fann björnen genom sökaren och lyckades fokusera och så snart jag tryckt på startknappen började den store björnhannen försiktigt lunka emot mig. När han kom riktigt nära stannade han upp och lät mig backa, kanske 30 meter. Detta gjorde vi tre gånger innan björnen sakta drog sig bort från stigen och ner till floden för att leta efter lax.

Jag har många gånger funderat på hur björnen upplevde vårt möte där på stigen. Troligtvis var han lika överraskad som jag, men kanske också lite nyfiken på vad det var för en konstig varelse som låg där utsträckt över hans väg. Jag är övertygad om att han också funderade mycket på hur han skulle bete sig. Björnen har en ofta underskattad förmåga att tänka och lösa problem som dyker upp.

(Utdrag ur boken “Kodiak, Alaska – Jättebjörnens ö”. Boken kan köpas på Camera Q )

Missa heller inte att vi i år 2017 håller vår första ”Kodiak-Scandinavian, Culture and Film Fest” på Kodiak 6-12 november. Alla är välkomna! För mer information gå till: Camera Q

Det kommer aldrig att bli detsamma igen, eller?

Frihetsgudinnan med New York och tvillingtornen i bakgrunden.
New York, 1986

För oss som flyger regelbundet i tjänsten eller bara för att vi älskar att resa, innebar tragedin den 11 september 2001 enorma förändringar. Det var inte bara mängden av oskyldiga människoliv som offrades på vanvettets altare utan också att människans ondska fick en helt ny dimension. Den gången fick också ondskan ett ansikte, något som ibland kan drabba människor mycket orättvist.

I september 2001, bara ett par dagar efter att flyget åter börjat fungera igen, var jag på väg tillbaka från Anchorage i Alaska till Colorado Springs i Colorado. Det var ingen direkt flight utan rutten gick både via Portland i Oregon och sen till Phoenix i Arizona. Jag tror aldrig jag sett en flygplats mer öde och övergiven än denna morgon i september när jag anlände till flygplatsen i Anchorage.

Incheckning gick förvånansvärt smidigt, jag hade förväntat mig mycket mer krångel med säkerhetskontroll. Snart satt jag stadigt i sätet på planet i Anchorage, med mig fanns endast en handfull medresenärer. Precis innan start kom två ”stöddiga pojkar” ombord planet och sakta banade sin väg till den bakersta delen av planet. De två betedde sig lite märkligt och hade heller inte med sig något handbagage, konstigt, de var ju absolut inga turister, tänkte jag för mig själv. Samma sak hände under flygningen mellan Portland och Phoenix, de ”kraftiga pojkarna” satte sig längst bak. Efter stoppet i Phoenix återstod endast flighten till Colorado Springs. Och även den här gången kom två ”Stöddiga pojkar” och satte sig längst bak i planet.

Precis innan start bröts tystnaden, det hördes ett sprak från högtalaren och kaptenen började tala: – Jaa, att flyga har aldrig varit säkrare än nu, började kaptenen och gjorde ett kort uppehåll. – Titta bara på de två ”stöddiga pojkarna” som sitter längst bak. (Han avbröt igen för ett kort skratt och tillade) – Jag tror inte det finns några terrorister som vill bråka med dem.

Sen dess har flygplanspoliserna blivit allt svårare att upptäcka, antingen så har de fått andra uppdrag eller också har de tränats i att göra sig mer osynliga bland passagerarna.

Ett par månader senare under november 2001, var jag återigen på väg från Anchorage, denna gång till Amsterdam. På vägen var jag tvungen att byta flyg på flygplatsen i Seattle. Människor hade hämtat sig från chocken den 11 september och återigen börjat flyga. Flygplatsen i Seattle var full av folk men bland de tusentals andra passagerare som stressat sökte sig till sin utgång till nästa flight lade jag plötsligt märke till en person på väg i motsatt riktning i flygplatskorridoren. Det var en ung man kanske i 20-års ålder, mycket välklädd och med mörk hy. Han kunde inte på något sätt dölja sitt arabiska ursprung. Han var som tagen direkt ur dagstidningarna, dagarna efter terrorangreppet på New York tidigare i september. Han passade precis in i bilden för dessa dödsmaskiner eller terrorister som vi populärt kallar dem.

Men det var kanske inte hans utseende som direkt fick mig att reagera, utan hans sätt. Han verkade otrevligt nervös, undvek ögonkontakt och riktade sin blick ner mot golvet där han gick med bestämda steg genom flygplatshallen. I handen höll han hårt om handtaget till en vacker läderväska. Jag måste erkänna att precis när han passerade mig drog jag en lättnadens suck och tänkte för mig själv att det var tur att jag inte var på samma flight som denne mystiske person. Jag fortsatte något lättad, men samtidigt förvånad över att en människa bland tusentals personer på denna stora flygplats kunnat göra ett sådant stort intryck på mig. Det var nog bara en konstig tanke, tänkte jag.

Väl framme vid min gate skulle upplevelsen snart vara som bortblåst. Till min stora förvåning såg jag på skärmen ovanför gaten att det just blivit en ändring. Mitt plan skulle avgå från en annan utgång. Ja, ja, det spelade ju ingen roll, tänkte jag, jag hade ju ändå gott om tid på mig.

Några minuter senare var jag framme vid den nya gaten. Plötsligt upptäckte jag till min bestörtning att den unge mannen med det arabiska utseendet. Han stod bara två personer framför mig i kön och han verkade nu mer nervös än tidigare. Detta kunde inte vara sant! Vad gör man om man hamnar på samma flyg som en misstänkt terrorist. I nästa blogg berättar jag vad jag tog mig till.

Fortsättning följer nästa vecka!

För att bli en bra filmare…

Redigeringskurs i Vedum
Redigeringskurs i Vedum. Här får alla jobba med eget material och lär sig redigeringsknep för att skapa spännande film.

Efter att jag sålt min första film till Sveriges Television i min ungdom köpte jag en proffsutrustning och började studerade filmteknik i ett försök att bli en bra natur/dokumentärfilmare. Strax fick jag arbete för Nils Dahlbeck på Televisionen i Göteborg. Nils hade tidigare varit chef på Sveriges Television i Göteborg, men när han blev pensionär började han istället göra egna filmer i ett naturprogram som hette Med Dahlbeck i Naturen. Jag lärde också känna fler som arbetade på televisionen, en som senare också blev min mentor. Han hjälpte mig med flera av mina första egna produktioner. En sak som han ofta sa till mig var; för att bli en bra filmare måste du först lära dig redigera.

 Många av de filmer som man idag ser på YouTube och andra Internet kanaler skulle kunna vara fantastiska dokument med hjälp av lite redigeringsarbete. Visst hade min mentor rätt när han sa att en bra film börjar vid redigeringen. I föreningen Naturfilmarna har vi ordnat redigeringskurser flera gånger och för de som deltagit har jag sett att filmerna blivit mycket bättre med mer kunskap i redigering. Men det som kanske är väl så viktigt är att deltagarna på kurserna blir inspirerade och börjar se redigering av filmer som något spännande och ett arbete att se fram emot. Ibland under redigeringskurserna var deltagarna så fängslade av sin nya kunskap att arbetet fortsatte sent på kvällarna. För er som gillar att filma men tycker att redigering av film är besvärligt och tråkigt kan jag säga, lär er redigeringens hemligheter, något som ger helt nya möjligheter för filmskapande. Våra kurser tar tre dagar och ni bor och äter på vår gård. Om du är intresserad kan du kolla vår hemsida för nästa kurstillfälle. www.cameraq.com/sv/kurs.html

Den här helgen har vi i föreningen Naturfilmarna ansvarat för filmskolan under Vildmarksmässan i Stockholm. Under två föreläsningar per dag berättat jag om varför man är naturfilmare och om äventyr ute i naturen. Jag berättade om upplevelser under arbetet med Kodiakbjörnen i Alaska, med Ceylonelefanten på Sri Lanka och vårt senaste projekt, Himba – det röda folket. En stor del av mitt arbete som filmare innebär att berätta om det som jag ser som viktigt. Det är publiken som är vårt stöd och bollplank. På mässan i Stockholm var det många som visade ett stort intresse och när publiken visar uppskattning är det mycket lättare att ge berättelserna en större inlevelse.

Ett stort tack till en fantastisk publik på Vildmarksmässan i Stockholm. Det har varit en fantastisk helg med många nyvunna vänner som blivit mycket intresserade och nyfikna på naturfilm. Till Vildmarksmässan kommer en stor variation av människor som ofta är lite ”originella”, många som har helt otroliga berättelser. Kanske är det så att man måste vara lite annorlunda för att passa in i naturen och vildmarken, känna sig hemma i obekväma situationer som ofta leder till fantastiska äventyr. En spännande ung man som jag träffade under mässan är son till ett par gamla vänner, Marcus Aspsjö. Han är en blomstrande ung äventyrare som jag känt sen han först såg dagens ljus. Nästa äventyr han planerar är att på en SUP (Stand up paddleboard) paddla mer än 3000 kilometer från Whitehorse i Kanada till Berings hav på Alaskas västkust. Eftersom jag arbetat i stora delar av Alaska de senaste 30 åren hade vi mycket att prata om. Det som jag såg viktigt var säkerhet, något som vi pratade om, detta eftersom Marcus också är en förebild för andra unga människor. Det råd jag kunde ge Marcus var att inte underskatta det oförutsedda, det som man ofta inte ser som en farlig situation. Många tänker kanske att björnar är den stora faran på en resa genom Kanadas och Alaskas vildmark. Nej, det flesta som skadas gör det vanligtvis när allt är som lugnast och björnar i all sin kraft är kanske då den minsta faran. Följ gärna med Marcus på hans äventyr: https://www.facebook.com/adventurecalling/

På måndag börjar jag med slutredigeringen av filmen ”The Tom Coleman Story” och kanske handlar min nästa blogg om min vän Tom.

Min vän Elsa – Filmen är färdig

Stefan Quinth och Elsa Lundh
Jag besökte ofta Elsa på hemmet där hon bodde det sista åren och hade med mig beundrarbrev från tv tittare över hela Skandinavien.

På senvintern 2006 hade vi tre premiärdagar på filmen ”Min vän Elsa”. Elsa hade aldrig sett filmen innan premiären och kom till filmsalongen lite nervös men med stor förväntan. Under hela första visningen satt hon och skrattade och berättade högljutt med i filmen. När filmen var över sade Elsa högt och tydligt;

-Äntligen, har jag fått upprättelse!

När filmen senare visades på bl.a. Sveriges Television blev Elsa en riktig kändis. Filmen om Elsa var då, enligt Sveriges Televisions inköpare, den mest reprisönskade dokumentärfilmen någonsin på SVT. Detta gav Elsa en stor självkänsla.

2007 drabbades Elsa av svår lunginflammation. Under hösten 2007 och våren 2008 blev Elsa lite bättre och jag besökte och filmade henne vid flera tillfällen på ålderdomshemmet där hon då bodde. Vi gav aldrig ut Elsas adress till någon utan fick all post från TV-publiken hem till oss och vid varje besök hade jag med mig beundrarbrev som strömmade in från hela Skandinavien. Många som sett filmen skrev uppmuntrande saker om Elsa. En ung tjej skrev;

-När jag blir stor vill jag bli lika glad och trevlig och en inspiration för andra, precis som du.

Elsa läste breven högt för mig, skrattade och njöt storligen av allt beröm hon fick från så många människor. Breven var en stor glädje för Elsa och många gånger sa hon till mig; -Stefan, jag känner mig som en drottning, trots allt svårt jag gått igenom i mitt liv så vill jag inte byta med någon. Och vet ni, detta är den största ersättning jag någonsin fått för mitt arbete. Lönen för arbetet var känslan att göra gott, att genom en dokumentärfilm förvandla en utlämnad och förnedrad människa, som levt ett liv i missär, och med enkla medel upphöja henne till drottning. Denna av behandling och medicinska experiment förstörda lilla människa fick till slut upprättelse och kände att hon faktiskt var värdefull.

Vid ett tillfälle på våren 2008 frågade jag om det var något jag kunde skaffa henne. Hon svarade genast att hon ville ha en chokladask med After Eight. Det lovade jag skaffa, men tiden gick fort och jag var bortrest en stor del av den våren. Vi hade också planerat att jobba i USA hela sommaren och dagen innan vi skulle resa kom jag i sista minut ihåg att jag lovat att köpa chokladasken åt Elsa. Elsa glömde aldrig ett löfte så jag såg ingen annan utväg än att rusa iväg till affären, köpa en ask med After Eight, och besöka Elsa.

När jag och min fru LaVonne kom till Elsa på kvällen låg hon i sängen nästan helt orörlig. Men hennes ögon sken upp av glädje så snart hon såg oss. Hon brydde sig inte så mycket om chokladasken som jag ställde på bordet vid hennes säng. Hon hade svårt att andas men pratade tydligt mellan de tunga andetagen. Det var också den första gången som hon heller inte intygade att om hon bara började träna igen så skulle hon snart bli bra. Hon visste, och jag kunde se, att detta var säkert den sista gång vi skulle träffas.

Vi satte oss vid hennes sängkant och lyssnade. Berättelserna rörde mest den glädje hon fått uppleva de sista åren tack vare filmen om sitt liv. Hon sa det aldrig men jag förstod att detta var ett kärleksfullt farväl. Vi satt hos Elsa till sent på kvällen, hon ville inte somna. Men tidigt nästa morgon väntade vårt flyg till USA och vi var så småningom tvugna att lämna vår vän Elsa. Nästa morgon precis innan vi satte oss i bilen för att resa till flygplatsen utanför Göteborg ringde telefonen, det var en ur personalen på Kullingshemmet. Hon sa; -Jag tror ni vill veta att Elsa har lämnat oss nu på morgonen, ni var ju så goda vänner.

I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Filmningen av “Min vän Elsa”

Elsa Lundh framför Västra Marks Sjukhus i Örebro
Min vän Elsa Lundh utanför Västra Marks sjukhus i Örebro dit Elsa kom som 17-åring.

Jag hade många oförglömliga upplevelser tillsammans med Elsa under de 5 åren som jag följde och filmade henne. En söndag, sommaren 2003, besökte vi behandlingshemmet utanför Halmstad där hon varit inspärrad i två år under 30-talet. Platsen var fortfarande i bruk och var nu ett hem för utvecklingsstörda män som arbetade på olika håll i närheten. Jag hade kontaktat hemmet i förväg och de väntade nyfiket på oss. Vid ankomsten mottogs Elsa som en drottning, de hade gjort mat och det bjöds på kaffe. Elsa njöt av situationen och hon berättade om livet på hemmet under 30-talet. Personalen fascinerades av allt Elsa kom ihåg och berättade om.

Senare på eftermiddagen lämnade vi hemmet och åkte tillbaka mot Vårgårda. Men Elsa var inte redo att avsluta dagen än. När vi var i höjd av Borås sa Elsa;

-Kan vi inte ha middag innan vi fortsätter hem?

När Elsa sa middag, menade hon för det mesta kaffe och wienerbröd. Klockan var fem minuter i 18.00 och jag visste att de flesta cafeér stängde klockan 18.00. Det blev ont om tid och jag svängde in på ett café vid Knalleland och rusade snabbt in för att se om de kunde hålla öppet lite extra för Elsa. Personen bakom disken var inte glad åt situationen men sa att om vi snabbade på skulle de servera oss.

Jag rusade tillbaka till bilen, hämta Elsa, och försöka få in henne på serveringen så snabbt som möjligt. Elsa gick krokigt som en båge, såg och kommenterade allt som fanns på marken. Såg hon en blomma så skulle hon alltid prata lite med den och då gick det långsamt. Men jag tror vi var innanför dörrarna precis innan klockan 18.00. Vi beställde vår fika av damen bakom disken och gick sen till bordet och satte oss ner.

Förutom oss så fanns det kanske 15 personer på cafeét som just var på väg att avsluta sin fika. Kvinnan som tagit vår beställning kom strax med vårt kaffe, te och tilltugg på en bricka. Hon började sätta kopparna på bordet då Elsa utan att tveka satte igång att berätta om sitt liv. Kvinnan med brickan såg lite besvärad ut och jag såg situationen som mycket pinsam. Jag tänkte för mig själv;

-Hoppas de inte tror att Elsa är min mamma. Snälla Elsa, sluta, sluta!

Men Elsa fortsatte att berätta och det blev snart en märklig stämning på cafeét. När klockan var 18.30 höll Elsa fortfarande på med att berätta sin långa livshistoria. Jag hade inte riktigt lagt märke till det tidigare, men när jag tittade upp såg jag att servitrisen fortfarande stod vid vårt bord. Enda skillnaden var att nu stod också alla de andra i cafeét i en cirkel runt oss och lyssnade med andakt till Elsas berättelse.

När jag såg hur människorna runt oss greps av Elsas fantastiska men tragiska berättelser kände jag mig lite skamsen. Skamsen för att jag tidigare skämts för Elsas framfusighet och vilja att berätta om sitt liv för främlingarna där på cafeét i Borås. Stolthet över att vara Elsas vän fick mig att sträcka på mig. Där satt vi nu alla och lyssnade. När klockan var ungefär 19.00 tog Elsa ett djupt andetag och jag tog chansen och sa;

-Kanske skall vi ta och ge oss av hemåt nu, Elsa?

Elsa tyckte att det var en bra idé och hela sällskapet där i cafeét lämnade i tysthet. Jag är övertygad om att alla som satt och lyssnade där den söndagseftermiddagen i Borås kommer aldrig att glömma min vän Elsa.

Vi fortsatte att följa med Elsa till de olika hemmen där hon varit inlåst under alla år. Elsa gick på födelsekalas, shopping och på café, det mesta hon gjorde filmade jag. En dag höll det på att gå riktigt illa. Elsa hade köpt en liten sommarstuga som hon åkte ut till ibland. Den låg långt ut i skogen och det fanns ingen telefon eller riktiga bekvämligheter. En dag frågade hon om jag kunde köra dit henne och sen komma och hämta tillbaka henne dagen efter. Ja, visst! Vi åkte ut till sommarstugan och drack en kopp kaffe innan jag åkte hem. Elsa skulle sova över till nästa dag. Ve och fasa, om inte jag glömde bort Elsa! Ett par dagar senare när jag på kvällen sitter på ett kalas får jag frågan; -Hur går det med filmen om Elsa? Förkrossad över att jag glömt bort Elsa där ute i skogen helt ensam under ett par dagar får mig att rusa ut från kalaset, hoppa in i bilen och i högsta fart köra ut till sommarstugan. Den låg bara en knapp halvtimma utanför samhället men under den tiden dansade många konstiga tankar i huvudet. Tänk om Elsa ligger där död i stugan! Eller också har hon till fots försökt att gå hem hela vägen och ligger avsvimmad i något dike! Ja, minutrarna innan jag kom fram var fyllda av oro. Väl framme rusade jag in i stugan utan att knacka. Då ser jag Elsa sitta där vid bordet, hon tittar upp på mig med ett leende och sa; -Det var tur att du kom nu, för detta är den sista winerbrödsbiten jag har kvar. Hon svalde det sista av kaffet och winerbrödet. Vi satte oss i bilen och åkte hem. Elsa nämnde aldrig nån gång att jag glömt henne där ute i stugan, hon var alltid glad och tacksam varje gång vi var ute på äventyr.

Mer om  filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Första mötet med Elsa

Elsa Lundh och Stefan Quinth
Utanför det lilla torpet där Elsa bodde med sin mamma när hon släpptes ut från Restad mentalsjukhus.

Bara ett par månader efter att Elsa kommit hem igen till sin mamma mötte jag henne för första gången. Jag var åtta år och min bror Peter var tio. Peter sålde jultidningar och när vi var på besök hos våra kusiner i Hökared, utanför Vårgårda, så tänkte min bror passa på att ta upp beställningar på tidningar och böcker. Kanske var det nån som behövde julklappsuppslag. Vi var uppmanade att besöka alla gårdarna runt omkring i området, men de tillade att vi inte skulle gå till den lilla stugan ute i skogen. Kvinnorna i torpet var så fattiga och de hade inga pengar att betala med.

Det var en mörk eftermiddag i oktober, ganska lagom i tiden för att få folk att börja tänka på julen. Men jag tror att de flesta redan hade beställt sina jultidningar eller kanske hade annat att fundera över. Jag minns att försäljningen gick dåligt, jag tror faktiskt inte att vi lyckades få några beställningar på jultidningar alls. Vi var ganska bedrövade och tänkte att om någon bara kunde beställa en enda liten tidning så skulle det kännas så mycket bättre.

När vi besökt alla gårdarna tyckte min bror att vi ändå skulle gå den lilla vägen in i skogen till torpet där kvinnorna bodde. Det var senhöst och det var mörkt när vi sakta och lite smårädda traskade in på den lilla överväxta skogsvägen mot torpet i skogen. Det första vi upptäckte var ett svagt sken från en oljelampa i ett av fönstren. Väl framme på stentrappan framför torpet knackade vi försiktigt på dörren. Dörren öppnades och vi möttes av en person som försiktigt tittade ut. När vi berättat om vårt ärende bjöd hon oss vänligt om och om igen att stiga in. Hennes inbjudan var fruktansvärt skrämmande för två små pojkar i mörkret eftersom hon stammade svårt, samtidigt som hon talade högljutt med en gäll röst. Men vi gick ändå in i den lilla stugan till Elsa.

Vi visade våra två jultidningskataloger och frågade om hon var intresserad av att beställa från oss. Elsa bad oss stiga in i det lilla köket till höger. (Det fanns tre utrymmen i det lilla torpet. Innanför dörren fanns en trång liten korridor. Till höger låg köket som kanske var på två-tre kvadratmeter. Till vänster bakom ett stort täcke som delade rummen åt låg sovrummet). Hon tittade igenom katalogerna och började strax beställa. Jag tror hon beställde en av varje av de vackra böckerna och tidningarna. (Vi visste inte att Elsa bara ett par månader tidigare hade kommit tillbaka till mamma efter 32 års vistelse på olika sinnessjukhus och vårdanstalter, där hon aldrig fått äga ens ett vykort). Vi blev glada och tänkte att vi trots allt gjort en god affär denna annars dystra oktoberkväll.

Vi tackade för oss, lade tillbaka katalogerna i vår lilla väska, och var precis på väg ut genom dörren när vi plötsligt hörde spökrösten från sovrummet. Ingång var dold bakom täcket som delade det lilla torpet åt:

-Elsa skall inte ha några jultidningar, hon har inga pengar!!

Detta spöklika röst var lite väl spännande för två små pojkar. Vi kastade oss ut genom dörren, sprang så fort vi kunde genom skogen och stannade inte förrän vi nått ända fram till landsvägen. Där stannade vi en kort stund och funderade på vad vi upplevt innan vi mycket besvikna knallade tillbaka i mörkret till våra kusiners gård. Så vitt jag kommer ihåg berättade vi aldrig om upplevelsen för någon. Naturligtvis beställde vi heller inga jultidningar till Elsa.

Ungefär 25 år senare fick jag i uppdrag att göra en två timmars dokumentärfilm om bl.a. invånarna och originalen i Vårgårda kommun. För att göra de intervjuer som filmen krävde fick jag en lång lista med namn. Jag ringde i tur och ordning de personer som fanns på listan och en dag kom jag till namnet Elsa Lundh. Jag hade tills dess inte haft någon mer kontakt med Elsa. Jag ringde Elsa och frågade om jag fick komma och intervjua och filma henne. Det skulle gå jättebra och vi bokade en tid.

När dagen var kommen åkte jag till Elsas lägenhet som låg på Hökvägen i Vårgårda. Jag ringde på och väntade. Det gick en god stund men till slut hördes det hur någon rörde sig på insidan. Det ena låset efter det andra öppnades. (Elsa var nämligen rädd för tjuvar och hade därför installerat flera extra lås för att vara helt säker). Efter ett bra tag såg jag hur handtaget rörde sig och en glipa i dörren blev synlig. Glipan vidgades sakta, och när den var tillräckligt bred, såg jag en knotig hand komma ut genom dörröppningen. Först upptäckte jag pekfingret som pekande rakt mot mig, och sen såg jag den lilla krokiga kvinnan innanför. Plötsligt, innan jag fick fram ett ord, hörde jag hur Elsa med en gäll men kraftig röst utbrast;

-Var är mina jultidningar?

Elsa förlät mig, tack och lov. Hon förstod anledningen till att vi inte hade återvänt med tidningar till henne den där julen 1965, men hon berättade att hon visst hade pengar att betala med, hon hade då börjat få sin pension

Mer om arbetet med filmen ”Min vän Elsa” nästa vecka! I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Min vän Elsa

Elsa Lundh som ung flicka
Elsa Lundh som ung flicka, redan intagen på institution.

En av de personer jag jobbat med och som har berört mig starkt är Elsa Lundh. Hennes liv var fullt av svårigheter och förnedring men slutade ändå i triumf.

Elsa föddes 1921 i Bohuslän i en liten stuga med jordgolv. Hennes pappa var sjöman och lämnade familjen när de fyra barnen var små. Mamman som hjälpte till i granngårdarna med städning och andra sysslor hade svårt att försörja familjen. Vissa dagar fick barnen klara sig på bara en skiva rågbröd, berättade Elsa.

Elsa hade inte svårt att lära sig läsa och räkna i skolan men hon hade ett litet problem, som blev förödande för resten av hennes liv, Elsa stammade! På den tiden trodde man att människor som stammade var mindre intelligenta. Men ofta var barn som stammade bara lite mer tillbakadragna och blyga eftersom det var svårt att hänga med i skolarbetet eller att prata med andra barn.

Elsa hade inte så många kompisar, men på midsommarafton 1936, ett par veckor innan hon skulle fylla 15 år var hon tillsammans med ett par vänner och lekte ute i skogen. Mamma hade sagt till Elsa att hon måste vara hemma klockan 10 på kvällen, men det var så härligt och varmt. Det doftade av blommor och sommar, och för en gång skull hade Elsa riktigt roligt. Ingen av barnen hade råd med en klocka så tiden i den ljumma midsommarnatten var det ingen som höll riktig koll på.

När Elsa sent kom hem till stugan var dörren låst, klockan hade blivit ett på natten. Mamma hade lagt sig och öppnade inte dörren. Hela den natten satt Elsa utanför dörren och försökte sova men hon var alltför ledsen och rädd för att somna. Varför hade mamma låst dörren?

Nästa dag, när mamma tillslut låste upp dörren, förvandlades glädjen över att se mamma strax i ny rädsla och besvikelse. Mamma tog Elsa vid handen och gick till granngården och berättade att hon inte längre kunde klara av tösen utan ville att barnavårdsnämnden skull ta hand om henne. Barnavårdsnämnden kom och hämtade den lilla flickan och detta blev början på många år av fruktansvärd människoförnedran.

Elsa blev först satt under övervakning och sedan inlåst. Hon förvandlades till ett försöksdjur, tvångssteriliserades och förnedrades av personalen på de institutioner där hon var inlåst. Mamman kom aldrig på besök och hörde heller inte av sig till Elsa.

Den enda som en gång kom på besök var lillasystern Anna. Hon stannade ett par dagar och detta var fantastiskt roligt för Elsa. Innan Anna åkte därifrån gav hon Elsa ett vackert vykort med färgglada blommor. Elsa fick inte ha några ägodelar på institutionen så därför gömde hon yvkortet under madrassen. När översköterskan hittade vykortet några dagar senare, rev hon sönder det och slängde de sönderrivna bitarna i soporna. Elsa fick aldrig träffa sin syster igen, Anna dog i leukemi en kort tid senare. Elsa berättade för mig en gång att hon kunde förlåta läkarna, övrig personal och t.o.m. Mamma, men hon kunde aldrig förlåta översköterskan som rev sönder hennes vackra vykort.

Det skulle dröja många år innan Elsa fick livstecken från mamma. När Elsa varit inlåst på olika institutioner i 32 år skrev hennes mamma till slut ett brev till överläkaren på mentalsjukhuset Restad i Vänersborg. (Elsa hade varit inlåst på Restad i fem år, och av de tre institutionen hon upplevt var Restad den värsta). Mamman bad att få tillbaka sin dotter eftersom hon då var gammal och behövde hjälp att bära vatten, hugga ved och laga mat. Överläkaren skickade strax hem Elsa till det lilla torpet där mamman då bodde, en knapp mil utanför orten Vårgårda i Västergötland. Stugan hon kom till i Klingemad, var helt utan rinnande vatten och elström, under vintrarna var det lika många minusgrader inne som ute.

Men berättelsen slutar inte här, den går vidare i triumf. Om hur jag först träffade Elsa och vad som hände Elsa under de sista åren kommer jag att berätta om i senare bloggar. I filmen “Min vän Elsa” berättar jag hennes historia, från förnedring till triumf. Se den på DVD eller Vimeo.

Ett stort tack!

Premiär för Himba - det röda folket
Premiär för Himba – det röda folket, 3 februari 2017, Laskegården, Vedum

I helgen hade vi premiär för filmen ”Himba – det röda folket” en film om en unik kultur i sydvästra Afrika. När man arbetat i flera år med en produktion av en film och till slut planerar för premiären är förväntningarna stora och jag är alltid oerhört nyfiken på publikens reaktion. Kommer de att reagera på det vis man hoppats på? Själv har jag då redan sett filmen hundratals gånger fram och tillbaka i studion och är uppriktigt trött på filmen. Jag har svårt att se om den verkligen är bra. Tekniskt sett kan jag se att den fungerar men kommer publiken verkligen att kunna ta åt sig filmen och förstå budskapet.

Att producera en film eller att skriva en bok har många liknande utmaningar. Man kan säga att det är som att ge sig iväg ut i okänd mar och där bestiga ett berg. Först är det ganska trevligt, man tar sig fram uppför bergets fot men ganska snart ökar stigningen och terrängen blir allt svårare och brantare. Innan man når toppen får man slita hårt och när man till sist sitter där uppe har man kanske svårt att tänka klart och tanken kan komma, var det verkligen värt besväret och alla sömnlösa nätter? Då plötsligt skingrar sig molnen och solen skiner ut över ett förtrollande landskap. (Publiken håller sig vakna under hela föreställningen och den första applåden hörs i biosalongen). ja visst, allt arbete var kanske ändå värt besväret. Att sen ta sig nedför berget går lättare, men på vägen ner ser man nästa berg som tonar upp sig där i dimman. En ny film väntar, en ny historia måste berättas.

Under de första visningarna står jag ofta där i mörkret i biosalongen eller i den lokal där filmen visas och studerar publikens ansiktsuttryck. Det är från publiken jag kan utläsa om jag efter allt arbete lyckats med det jag försökt förmedla. Det kanske kan beskrivas som något av en lite nervös högtidsstund för mig personligen.

Ja, hur har det då gått första helgen av visningarna av filmen ”Himba – det röda folket”? Visningarna har varit slutsålda eller nästan helt fullsatta och reaktionerna har varit fantastiska. Vi har överösts av tacksamhet och genom internethälsningar har vi också fått många som visat sin uppskattning. Vi har också fått förfrågningar om ett stort antal kommande visningar i andra delar av Sverige av filmen. Den oro om hur filmen kommer att tas emot har försvunnit och man ser att allt arbete inte var förgäves.

Ett stort tack till alla er som besökt visningarna nu den första helgen. Ett stort tack också till Christofer Wärnlöf och alla på Häggatorp Herrgård som ordnade en fantastisk premiärfest efter första kvällens visning. Häggatorp i Vedum fylldes med folk, och tonerna av levande afrikansk musik fyllde huset där det också bjöds på god mat i en charmig gammal atmosfär. Häggatorps Herrgård har anor från 1700-talet. Naturligtvis vill jag också ge en stor eloge till Namibias Ambassadör Morina Muuondjo och hennes stab som vi haft glädjen att ha hos oss under hela helgen. Ambassadör Morina är en stor inspiration i vårt arbete.

Nästa filmpremiär har vi i Cambridge, Minnesota, den 22 april. Det är en fantastisk berättelse om kirurgen Tom Coleman som gav en stor del av sitt liv till att rädda tusentals fattiga människor i Afrika. ”The Tom Coleman Story” är en oerhört stark berättelse som jag kommer att berätta mer om i mina kommande bloggar.

Se trailer för ”The Tom Coleman Story” här.

 

Äkta upplevelser

Ung himbaflicka med get
Ung himbaflicka med sin favoritget

Årets julklapp 2016 var VR-glasögonen, en sorts mask/glasögon man sätter på sig för att uppleva spännande världar och platser som kanske inte ens existerar. Vi lever i en tid då många av oss människor inte tar oss tid för att ge oss ut i naturen för att uppleva verklig spänning, och världar som faktiskt existerar. Varför har det blivit så? Lever vi så bekvämt och skyddad att vi istället söker upplevelser i en fantasivärld utan att behöva svettas, frysa eller uthärda verkliga känslor. Man kan fundera på hur detta på sikt kommer att påverka människans empati för det som är verkligt, för verkliga upplevelser och känslor.

Under arbete i olika länder har jag träffat på människor och folkslag som levt utan de bekvämligheter som vi idag tar för givet. Allt från aboriginer i Australien, veddas på Sri Lanka, massajer i Tanzania och till inuiter i Alaska. Det som är gemensamt för många av dessa folkslag är att de lever nära naturen och att de ofta aktivt valt bort att leva utan den mängd prylar som vi anser gör vårt liv enklare, bekvämare och mer ”upplevelserikt”.

I Namibia, i sydvästra Afrika, fascineras jag av de unga barnen bland himbafolket som redan i 6-årsåldern får arbeta som getherdar. Skolgång är inte obligatoriskt i Namibia. Många himbabarn som bor avlägset ute i vildmarken har inte alltid möjligheter att gå i skola eller får inte gå i skolan för sina föräldrar. Istället har barnen ansvaret att valla familjens getter. Detta är deras uppdrag till de nått 12-13-årsåldern.

När solen gått upp och de ätit sin majsgröt samlar barnen ihop sina 100-200 getter och ger sig iväg ut i vildmarken. Ibland måste de gå långt bort för att hitta mat och vatten till sina djur. Som skydd mot giftormar och rovdjur som leoparder och ibland även lejon, bär de alltid med sig en käpp som de med tiden blir ganska duktiga på att hantera. De behöver inga dyrbara tekniska prylar för att söka spänning eller storslagna landskap. När barnen återvänder till byn med sina getter, precis innan solen gått ner, måste de mjölka. Getmjölken är värdefull i himbafolkets mycket ensidiga diet som till största delen enbart består av majsgröt.

Under arbetet med filmen ”Himba – det röda folket” som nu har premiär i början av februari bodde vi vid ett av besöken tre veckor i himbafolkets onganda (by) i ett sträck. Där finns inga toaletter, ingen elström, vatten eller skydd undan den brännande solen. Vi var helt utlämnade att laga vår mat, sova och arbeta på ett djupt lager av gödsel från hundratals kor och getter. Men även detta kan man vänja sig vid. Antropologen och forskaren Christofer Wärnlöf, som vi arbetade med under inspelningen av filmen, berättar att gödseln från djuren ses som något värdefullt och inte alls som ett problem. Christofer har god erfarenhet eftersom han bott med folket flera år i sträck under sin forskning. Man ser gödseln ungefär som vi ser på löv från träden men också som ett viktigt byggmaterial. Alla av byns hyddor är till stor del byggda med en blandning av gödsel, sand och vatten. När korna under torrperioder är borta från byn i månader förfaller ofta hyddorna i brist på reparationsmaterial.

Himbafolket bär på en glädje som kanske ibland kan vara svår att förstå. Som besökare kan man få den uppfattningen att de lever ett mycket obekvämt och enformigt liv. Men efter en längre tid börjar man förstå att det kanske egentligen är precis tvärtom. Och hur går det då för de små barnen som vallar sina getter ute i vildmarken? Jo, jag frågade några av de äldre i byn. ­–Händer det att barnen någon gång faller offer för rovdjur när de är ute och vallar sina djur? Ingen verkade ha hört talas om en sån händelse. Förmodligen är det så att de rovdjur som försöker, får smaka på käppen som herdebarnen bär med sig, och då dröjer troligtvis länge innan de försöker igen. Det är långa vandringar för herdebarnen, varmt, dammigt och kanske enformigt – men rätt som det är börjar de dansa! Ingen musik, inga instrument – de klappar bara takten med händerna och fötterna rör sig rytmiskt över den torra sanden.

Dofterna, ljuden, utsikten, människorna – det är verkligt; det är äventyr. Jag har vänner och kolleger som utsätter sig för oerhörda utmaningar. Kanske går eller cyklar de tvärs över kontinenter, seglar över världshav eller på annat sätt testar sina gränser på de mest obekväma sätt – varmt, dammigt, enformigt. Väl hemma beskriver de sina erfarenheter som livets höjdpunkter. Så, vet du – jag tror inte att årets julklapp 2016 är nåt för mig!